Skip to main content

Full text of "Skildringar ur det offentliga lifvet"

See other formats


rW^^k^ 



Presented to the 

LIBRARYo/r/ze 

UNIVERSITY OF TORONTO 

by 
ANNA AND UILFRED WONG 



1/ 



t^.yC^-y^ 




yl ^ 



SKILDRINGAR 



UR 



DET OFFENTLIGA LIFVET 



OL. IM. FAHR/EUS. 




^m 



STOCKHOLM. 

P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG. 



SEP 2 i\ 1999 



STOCKHOLM, 1S8Ö 

vONGI. : OK I HYCKEHIET. P. /. NOKSIiDl X: ^'.Nm. 



Förord. 

Med utgifvaudet af detta arbete är ilet icke iifsedt att likta meiuoai- 
litteiaturen med något sjelfbiografiskt utkast. För dtn f'i¥enllige med- 
borgaren, såsom sådan, må handlingarna tala. De äro i hvarje fall de 
ojäfvigaste vittnen. Dock åfven inom sferen af offentlig verksamhet 
gifves det tillfällen till iakttagelser och erfarenheter, hvarom protokoll 
eller andra officiela handlingar icke få något att förmäla, men som, 
samvetsgrant framstälda, i den mon de sprida Ijns öfver händelser och 
karakterer, kunna tjena till ledning för den hit-toriska forskningen. Så- 
dana iakttagelser och erfarenheter utgöra till väsentlig del föremål för 
dessa skildringar, hvilka för öfrigt äfven beröra förut kända förhållan- 
den, dels för de okända skildringsföremålens infattande i ram, dels för 
belj'sning af vissa ollmänna frågors behandling, i afseende hvarå, genom 
partisträfvanden eller .spridandet af förvillade omdömen, sanningen kan 
för mängden ha blifvit mer dier mindre skyujd, dels och Imfvudsak- 
iigen för att, då f lågornas behandling funnits sådant påkalla, vid fram- 
ställningen derom foga betiaktelser från statsrättslig, pohtisk eller natio- 
nalekonomisk synpunkt. Enär de .skildrade ämnena endast bilda epi- 
soder af hvad författaren på den offentliga banan upplefvat, förklaras 
derigenom det afdelade i framställningens form. Bt träffande den egent- 
ligen historiska texten, som. gfiindjifs på egna anteckningar och förvarade 
handlingar, är offentliggörandet tills vidare begränsadt inom tiden före 
de sista tjugufem åren. Hvad dereihot angår de af textens innehåll 
föranledda betraktelser, äfvensom de genom noter tillagda anmärkningar 
och upplysningar, är denna tidsbegränsning icke iakttagen. 

Stockholm den 23 mars 1880. 



FÖRSTA TIDSKIFTET 1825-1839. 



Svensk-Norska kommittéen 1825. 

I följd af Sveriges och Norges förening, den 4 novembei 
1814, var skyndsam reglering af de båda ländernas ömsesidiga 
handels- och sjöfartsförhållanden af behofvet påkallad. Den 
författning, som derom den 24 maj 1815 utfärdades, kunde dock 
icke anses för annat än provisorisk, emedan fullständigare 
utredning af dermed gemenskap egande omständigheter och 
någon tids erfarenhet erfordrades för ett definitift ordnande. 
Dä föreningens första decennium nalkades sitt slut, blef man 
alltså betänkt pä revision af författningen, och en kommitté 
förordnades »att granska allt livad som rörde de båda rikenas 
handelsförhållanden och underställa Kongl. Maj:ts pröfning de 
förslag och utvägar, som säkrast kunde leda till befästande 
af de förenade folkens gemensamma handelsintressen». Kom- 
mittéen bestod af tio ledamöter, fem svenska, nemligen h. e. 
statsrådet (sedermera justitiestatsministern) grefve M. Rosen- 
blad, statsrådet friherre (sedermera grefve) Gr. F. Wirskx, 
presidenten i kommerskollegium C. af Klintberg, statssekre- 
teraren för finansärendena sedermera presidenten friherre"» C. 
D. Skogman och direktören i nya ostindiska kompaniet iseder- 
mera statsrådet) H. N. Sciiwan; och fem norska, nemligen f. d. 
statsrådet (sedermera riksståtliällaren) grefve J. C. H. af 
AV"ei)EL-Jarlsbeh(;, statsråden P. Motzfeldt och T. Fästing, 
tullinspektören i Trondhjem kapten H. M. La.^.^^ex och admi- 

Fåhrceus, Skildringar. 1 



2 

nistratören vid norska bankens lilialafdelning i Bergen konsul 
F. Meltzer '). Att biträda som sekreterare kallade kommittéen 
författaren af dessa skildringar, dä tillförordnad protokolls- 
sekreterare i kammarexpeditionen af Kongl. Majits kansli. 

Kommitéens arbeten börjades den 26 mars 1825. Aftonen 
förut hade statsrådet Wirsén samlat hos sig ätskillige af koni- 
mittéens ledamöter, jemte sekreteraren, för att förberedelsevis 
vid tebordet utbyta meningar om grunderna för det förslag, 
som kommittéen hade sig älagdt att afgifva. Bemälde stats- 
råd, som med en snabb uppfattning förenade förmågan att i 
tal framställa sina tankar klart och följdriktigt, utvecklade 
nu, efter samråd, som det tycktes, med grefve Wedel, sina 
åsigter i det förevarande ämnet sä öfvertygande, att kommit- 
téens öfriga närvarande ledamöter icke funno anledning till 
någon gensägelse. Vid följande dags sammanträde blefvo ock, 
i öfverensstämmelse dermed, de allmänna hvifvudgrun derna för 
förslaget bestämda, med förbehåll likväl att, vid pröfning af 
de särskilda paragraferna, kunna deruti göra erforderliga jemk- 
ningar och undantag. För fortskyndande af förhandlingarna 
blef det åt grefve Wedel och sekreteraren uppdraget att, allt 
efter som förslaget delvis i sak antagits, besörja redaktionen, 
hvardera pä sitt lands språk, efter livars justering vid nästföl- 
jande sammanträde öfverläggningarna vidare fortsattes. Ge- 
nom denna arbetsordning blef det för kommittéen möjligt att 
redan den 20 nästföljande april af sluta sina arbeten. 

Inom konniiittéen var, på svenska sidan, egentligen blott 
en målsman för ])rotektionistiska åsigter i tullfrågor — presi- 
denten Klintberg; men emot Wirsén och Skogman förmådde 
han icke att göra sina meningar gällande. Grrefve Rosenblai» 



') Norges sidoordnade ställning var då ännu icke, såsom på senare tid, 
i unionela kommittéer iakttagen. Grefve Rosenblad var af Konungen 
utsedd till permanent ordförande och kommittéens öfriga ledamöter 
togo plats sins emellan efter embetsvärdighet och aiiciennitet. 



lutade väl ock något iit iiäringsskydtl, men intresset för iinio- 
nela tillmötesgåenden gälde för honom mera. Bland de norska 
ledamöterna var, sasoni det kunde förutses, grefve Wedel den 
ledande. För honom var ett ömsesidigt ärligt tillmötesgående 
icke blott en statsrättslig grundsats. Det var ett drag af hans 
öppna karakter. Statsrådet Motzfeldt lade ock i dagen bude 
vilje- och tankekraft. Misstänkas kunde väl ej, att han till- 
hörde de norskhetsifrare, som ännu da hyste en skuggrädsla 
för amalgamationssträfvanden frän svenska sidan, men ögon- 
skenligt var, att han icke ogerna säg en bestående national- 
ekonomisk skiljenuu' emellan de förenade skandinaviska län- 
derna, om ock ej lika hög som den politiska. De öfriga tre 
norska kommittéledamöterna tycktes hafva gjort sig till regel 
att icke utan omständigheternas kraf förlänga diskussionerna. 
Kommittéens arbeten fortgingo frän början till slut i största 
lugn och endrägt, med blott ett enda undantag. Det var frå- 
gan, huruvida grundsatsen om en afgiftsfri handelsgemenskap 
för inhemska varor landvägen öfver riksgränsen skulle tilläm- 
pas äfven pä jernverksprodukter, som uppväckte en, dock 
lyckligtvis snart öfVergäende, stormil. Flere af kommittéens 
ledamöter voro tveksamma Striden fördes förnämligast emel- 
lan statsrådet Motzfeldt, ä ena sidan, samt statsrådet Wirsén 
och grefve Wedel, ä den andra. Den förstnämnde motsatte 
sig med kraft och ihärdighet en sådan tillämpning, som han 
ansåg blifva ruinerande för de norska jernverken, helst dessas 
konkurrens försvårades genom de svenska jernverkens r)fver- 
lägsenhet i följd af deras särskilda privilegier. Dä man ä 
ingendera sidan var böjd att gifva efter, mäste sammanträdet 
afslutas, utan att striden hann utkämpas; och med afseende ä 
den ovissa utgången var sinnesstämningen sä tryckt, att derat 
vållades ett par dagars afbrott i förhandlingarna. I^å dessa 
sedermera äterknötos. blef grefve Wedels åsig-t, såsom i nä- 
stan alla delar af förslaget, segrande, sä att frän den allmänna 



grundsatsen om fri handelsgemenskap öfver riksgränsen för 
inhemska varor något undantag för jernverkstill verkningar 
icke skulle ega rum. 

I sammanhang med denna tvistefråga tilldrog sig en hän- 
delse, hvars omförmälande mä gälla som en ny minnesblomma 
pä grefve Wedels graf. En förmiddag, då grefve Wedel 
hemma i sin bostad, såsom vanligt, jemte sekreteraren, var 
sysselsatt med redaktionsarbetet, lick han besök af statsrådet 
MoTZFELDT, som viUe enskildt uttala sina bekymmer i afseende 
å den svårlösta tvisten. Efter någon stunds samtal vände 
MoTZFELDT sig till Sekreteraren och frågade: »Hvad synes er 
väl om en sådan halsstarrighet? Det är uppenbart, att grefve 
Wedel sjelf skall blifva den mest lidande genom svenska jern- 
verkstillverkningars fria införsel, emedan han till största del 
är egare af de närmast riksgränsen belägna norska jernverk. 
Med temlig visshet kan hans förlust beräknas till minst 5,000 
spec. ärligen. >j »Det är väl möjligt», inföll grefve Wedel, 
»men om grundsatsen, såsom jag tror, är riktig och till sma 
verkningar kan antagas i allmänhet blifva gagnelig för båda 
de förenade rikena, så får jag finna mig deruti.» 

Uti det betänkande, hvarmed kommittéen öfverlemnade sitt 
förslag till Kongl. Maj:t, uttalades en åsigt, väl värd att gälla 
som regel för internationela fördrag i allmänhet. Enligt 
denna »borde, vid öfvervägande af ömsesidiga statsekonomiska 
förhållanden, högre ändamål afses framför beräkningarnas ut- 
slag i siffra till öfverskott eller brist, och finge det för öfrigt 
icke antagas, att hvad af ett medgif vande den ene kontrahenten 
vunne den andre skulle förlora, ty vinst kunde deraf tillfalla 
begge, om ock ej lika omedelbart». Denna anda af tillmötes- 
gående genonigick förslaget i sin helhet. De antagna grun- 
derna åsyftade hufvudsakligen, hvad gemenskapen sjöledes 
angick, att främja afsättningen af inhemska alster och till- 
verkningar ömsesidigt genom lindring till hälften af i allmänhet 



gällande införselafgifter, ocli att förlifliga sjöfarten genom be- 
handlingen af det ena rikets fartyg i det andras hamnar 
lika med inhemska, vid fart så väl frän ena till andra ri- 
ket som emellan någotdera af dem och utländska hamnar, 
samt, beträffande landväga trafiken öfver riksgränsen, att. med 
undantag af nägra fa, af särskilda ekonomiska stadganden i 
ettdera riket beroende, varuartiklar, sä väl för inhemska al- 
ster och tillverkningar som, inom vissa mindre maximiqvan- 
titeter, jemväl för väsentligare förnödenhetsvaror af utländskt 
ursprung, göra denna trafik fullkomligt fri. 

Kommittéens förslag blef af Kongl. Maj:t utan förändring 
stadfästadt och den svenska förordningen derom utfärdades 
den 24 maj 1825, på dagen tio är efter utfärdandet af den förra 
författningen i ämnet. 

Den längre tid, som den förnyade författningen egt be- 
stånd, utan rubbning af dess grunder och med föga förändring 
i dess särskilda delar, synes hafva burit vittnesbörd nog, att 
den icke förfelat sitt ändamål att befrämja de båda rikenas 
ömsesidiga handel och industriela verksamhet och att sålunda 
genom de förenade folkens närmare anslutning till hvarandra 
stärka föreningsbandet. 



1834 års tullkommitté. 

Vid 1823 års riksdag upprättade rikets ständer en tull- 
tariif efter helt ny metod, att gälla frän början af år 1825. 
T)e förra tulltaxornas form, enligt livilken fixa tullafgifter 
voro faststälda för alla varor, med undantag af det fätal, som 
i anseende till allt för vexlande eller obestämda värden icke 
lämpligen kände under nägon enhet af mätt, vigt eller stycke- 
tal hänföras, förkastades såsom icke rationel, och tuUafgifterna 
bestämdes endast till vissa procent af varornas värden. Oak- 
tadt, efter kommerskollegii förslag, medelvärden ä en del varor 
blefvo i taxan utförda, befans likväl denna, såsom det lätt 
kunde förutses, genom förtullningarnas beroende till ganska 
stor del af särskilda värderingar, i verkställigheten ledande 
till sådana missförhållanden, att man i sjelfva verket kunde 
anse sig hafva lika många tullbeskattningssystem som stapel- 
städer. Det blef alltså en bjudande nödvändighet att ofördröj - 
ligen omarbeta taxan till en såsom praktisk pröfvad form, och 
sedan generaltullstyrelsen, efter befallning, dertill afgifvit för- 
slag, utfärdades ny tulltaxa den 16 mars 1826, att tjena till 
efterrättelse från den 1 juni samma år. 

Emot den af regeringen sålunda vidtagna förändring af 
tulltaxans form förekom vid nästföljande riksdag (1828— 185U) 
icke någon erinran, men i sak aflägsnade sig rikets ständer 
väsentligen ifrån det dittills följda system. Redan genom 1823 
års riksdagsbeslut (§ 11) hade rikets ständer förklarat sig 
»hafva antagit den grundsats, att en allmän frihet må ega 
rum att, emot afpassad tull, införa alla utländska varor». Gre- 
nom 1830 års riksdagsbeslut (§ 35) förklarade rikets ständer 
ytterligare, att de »bibehållit och än vidare satt i utöfning de 



vid sisttbrflutna riksmöte i detta hänseende gällande äsigter 
samt, i följd deraf, med antagande och tilläinpande af den 
grundsats, att en allmän frihet mu ega rum att, emot en i 
afseende på skydd för inhemska näringar och konsumtionen 
afpassad tull, ej mindre i riket införa alla utländska varor än 
ock till främmande orter utföra och afyttra alla inhemska 
produkter och tillverkningar, gillat och faststält en taxa för 
ifrågavarande bevillning» . 

Sådana uttalanden från representationens sida, pä en tid, 
dä mänga grenar af det inhemska industriela arlietet ännu 
åtnjöto förbudsskydd emot utländsk raedtäHan, kunde icke 
undgå att väcka oro bland den industriidkande allmänheten, 
hvilken ock deraf fann sig manad till ansträngda bearbetnin- 
gar af allmänna tänkesättet i sitt intresse genom tryckpressens 
bemedling. Regeringen, som å sin sida hade svårt att frigöra 
sig frän den ärfda rädslan för följderna af en allmännare in- 
dustriel täflan, var ännu långt ifrån att klart inse, hvilken 
mägtig häfstäng det friare varubytet är äfven för den in- 
hemska industriens utveckling '\ Att i detta hänseende kunna 
leda representationen tillbaka till, såsom man förestälde sig, 
mera fosterländska äsigter, syntes derföre vara ett rättmätigt 
önskningsmål. Den 25 januari 1884, tio dagar efter det rikets 



') I afseende å den ekonomiska lagstiftningen voro vid denna tid inom 
statsrådet justitiestatsministern grefve Rosenblad och statsrådet Pop- 
pius att anse såsom de tongifvande. Den förre hade stått i spetsen 
för förvaltningen af inrikes ärendena under den period, då tiillskydds- 
systemet upphunnit sin kulminationspunkt, och, ehuru han visat stort 
undseende för statsrådet Wirsén, som, lika med statssekreteraren Skog- 
man, hyllade motsatta åsigter i närings- och tullagstiftningsfrägor. vid- 
höll han sitt af gammalt rotade föreställningssätt om näringarnas behof 
af skydd mot utländsk täflan. Statsrådet Poprius åter, som förut varit 
president i kommerskollegium, hade lika med sin företrädare (Klint- 
berg) uppfattat denna sin embetsställning såsom en naturnödvändig 
bestämmelse att söka omgärda den inhemska industrien med hvarje 
möjligt skyddsmedel emot intrång, och detta tänkesätt medförde lian, 
då han 183'5 inkallades i statsrådet. 



ständer till urtima riksdag sammanträdt, blef en kommitté 
förordnad, bestående af 40 (säger fyratio) ledamöter, valda 
utur samtliga riksstånden, med tillsats af några icke riksdags- 
behörige, hvilken kommitté skulle ega »att till Kongl. Maj:t 
afgifva förslag till de förändringar i då gällande tulltaxa och 
andra författningar rörande tullverket, som kunde finnas af 
omständigheterna påkallade». Till kommittéens ordförande 
behagade Kongl. Maj:t utse statsrådet Poppius, hvilken antag- 
ligen väckt förslaget om kommittéens tillförordnande. Listan 
å kommittéens ledamöter upptog för öfrigt generaltull direktö- 
ren (sedermera justitiestatsministern) grefve Arv. Posse, lands- 
höfdingarne grefve Gr. W. Hamilton, grefve A. P. von Rosen 
och P. Sandelhjelm, generaladjutanten Aug. Anckarsvärd, 
kommerserådet A. P. von Sydow, kommerserådet (sedermera 
borgareståndets talman) O. Wijk, direktören C. Arfvedson, 
assessorerna P. Lagerhjelm och C. Arosenius, godsegaren 
John Swartz, professoren (sedermera biskopen) C. A. Agardh, 
bruksegarne P. A. Tamm och T. Petré, grosshandlarne G. F. 
Smerlin(j och A. Rydberg, fabriksidkaren A. Zethelius, riks- 
dagsfullmägtigen (sedermera bondeståndets talman) N. Strind- 
lund, landssekreteraren (sedermera borgareståndets vice tal- 
man) C. Halling, författaren af dessa skildringar (dä distrikts- 
chef i vestra tulldistriktet) samt ytterligare nitton ledamöter, 
som sällan eller aldrig deltogo i öfverläggningarna. 

Kommittéens sammansättning röjde flera färgskiftningar, 
men det visade sig snart, att anhängarne af det prohibitiva 
tullsystemet hade afgjord öfvervigt. Den mest framstående 
bland dessa var John Swartz, Norrköpings anborne medbor- 
garehöfding, en man af högsint, skarpt utprägladt skaplynne 
och oböjlig i försvaret för sina äsigter. De förnämsta käm- 
parne för skyddssystemet voro för öfrigt, utom ordföranden, 
assessor Lagerhjelm, delegare i Rörstrands porslinsfabrik, 
assessor Arosenius, fabriksidkare i Norrköping, och landshöf- 



(lingen i Elfsborgs län Sandelhjelm, som ansåg sig förpligtad 
att omhulda husväfnadsslöjden i Vestergötland. Pä motsatta 
sidan deltogo i öfverläggningarna förnämligast grefve Posse, 
kommerserådet von Sydow, landssekreteraren Halling och förf 
af dessa skildringar. 

Vid kommittéens första sammanträde yrkades af handels- 
frihetens målsmän, att vissa allmänna grunder skulle bestäm- 
mas, för att tillämpas vid pröfning af förslagets speciela delar. 
Afven om man icke fäste sig vid angelägenheten af konseqvens, 
ansago de det, frän skyddssystemets synpunkt, vara af vigt, att 
sä gä till väga, för undvikande af mannamän. Detta bestreds 
frän andra sidan, och af ordföranden betonades särskildt, att, 
dä hvarje varuartikel i tulltaxan kunde sägas hafva sitt eget 
system, samtliga delar af författningen icke kunde underordnas 
några gemensamma grunder. Denna preliminärfräga utspann 
sig till en sä seg debatt, att den icke hann afslutas förr än 
pä tredje dagen. Bland dem, som dervid sist uppträdde, var 
professor Agardh. Hans vittra skrifter och hans deltagande 
i offentliga förhandlingar hade ingifvit allmänheten den före- 
ställning, att han i allt vore en härold för den n3'a tiden. 
Man väntade således att i denne snillrike man finna en bunds- 
förvandt för de friare äsigterna, men man blef deruti besviken. 
Hans tal var allt igenom doktrinärt och gick hufvudsakligen 
ut pä att stödja ordförandens uttalade mening pä historisk 
grund ^). Dä omsider omröstning företogs, segrade denna me- 
ning med icke obetydlig röstöfvervigt. Förhandlingarna fort- 
sattes derefter rastlöst, och hvarje omröstning blef en seger 



') Valerios, som i konstitutionsutskottet lärt kanna Agardhs parlamen- 
tariska skick, yttrade om honom, att det i tvistiga frågor stundom såg 
ut som om han omfattade den oantagligaste meningen, endast för att 
i försvaret ådagalägga sin dialektiska förmåga. Att han emellertid 
icke var rotfast i sina protektionistiska åsigter, erfor man, då vid 1844 
års riksdag tullfrågan i presteståndet förekom, dervid han i ett lysande 
föredrag utvecklade och förordade handelsfrihetens grundsatser. 



10 

för skyddssystemet. Endast i tveiine speciela fall blef, af 
olika anledningar, utgången annorlunda. Det första angick 
»apoteksvaror». Kommittéen var bem^-ndigad att, då sådana 
forekommo, der specialkännedoni i kemiskt eller tekniskt hän- 
seende var af nöden, för erforderlig upplysning tillkalla sak- 
kunnige fackmän. Dä frågan om apoteksvaror förekom, voro 
i sådant afseende tillkallade professorerna Berzelius och Mo- 
SANDER. Det hade väckt förundran, att apotekarne sjelfva 
visat sig angelägna om bibehållande af höga införselafgifter å 
utländska för apoteken behöfliga droger; men det förklarades 
derigenom, att, efter livad nu upplystes, vid medicinaltaxans 
uppgöra,nde apotekarnes vinst beräknades i vissa procent ä 
drogernas värden i svensk hamn, frakt och tull inbegripna. 
De begge vetenskapsmännen voro emellertid icke ense om 
tillämpligheten af denna grund. Mosander uppträdde härvid 
som målsman för apotekarnes intresse, Berzelius deremot för 
patienternas. A flera apoteksvaror blef ock tullen, enligt den 
senares äsigt, jemkad. 

Det andra fallet angick artikeln »porslin, oäkta eller 
fayans, måla dt eller tryckt». Det hade fogat sig så, att för- 
handlingarna en dag vid middagstiden hade hunnit till berörda 
artikel, hvarmed alltså början skulle göras i eftermiddagsses- 
sionen. Skickeisen fogade likaledes sa, att ätskillige kommit- 
téens ledamöter voro inbjudna till middagsspisning samma dag 
pä Rörstrand. Da tiden för förhandlingarnas fortsättande pä 
aftonen var inne, syntes Rörstrandsfararne icke till. Fa och 
mindre inflytelseegande anhängare af skyddssystemet voro till- 
städes. Diskussionen blef i följd deraf temligen summarisk, 
och dä omsider Rörstrandsfararne infunno sig, var förbuds- 
sradgandet för den ifrågavarande varuartikeln redan bortvo- 
teradt. Den aktade Rörstrandsintressenten förrådde dock, vid 
underrättelsen härom, ej någon nedslagenhet. Med gladt mod 
lät han förstå, att saken skulle hjelpas genom en petition, och 



11 

luiii bedrog sig icke. I följande urets tulltaxa blef neniligeii 
förut gällande införselförbud för besagda fabriksvara bibe- 
hållet '). 

Kommitté^is arbeten linnno icke afslutas förr än vid början 
af maj. Om regeringen, såsom antagligt var, med tillsättandet 
af denna exempellöst manstarka kommitté haft för afsigt att 
i afseende å tullsystemet utöfva någon tryckning på allmänna 
tänkesättet inom riksdagen, sä får det medgifvas, att syftet 
icke förfelades. Genom 1835 års riksdagsbeslut (§ 23; förkla- 
rade nemligen rikets ständer, i otvetydigt reaktionär anda, sig 
anse, »att alla förbud icke kunde lossas utan ett högst menligt 
inflytande pä vissa näringar»; i sammanhang hvarmed ock tuU- 
afgifterna å åtskilliga till införsel lofgifna varor i betydligare 
mån förhöjdes. 



') Om SwARTZ och Lagerhjelm hunnit upplefva den tid som iiu är, hvad 
skulle de väl hafva sagt vid sammanställandet af Xorrköpings och Rör- 
strands närvarande industriela ståndpunkt med nu gällande tullsystem? 



12 



Underhandlingarna emellan Sverige och Danmark 1836—38, an- 
gående sjöfarts- och tullförfattningarna. 

Under åren 1836 ocli 1837 gjorde kongl. danska regeringen 
förnyade framställningar i ministeriel väg till den svenska i 
ändamål att bereda sådana jemkningar uti de i Sverige gäl- 
lande författningar rörande sjöfarten, som kunde undanrödja 
öfverklagade ölägenheter, i följd af \ässa deruti tillkomna 
reglementariska stadganden och straffbestämmelser; hvarjemte, 
med hänsigt till den smyghandelsrörelse, som å de till Dan- 
mark närbelägna svenska kuster en längre tid bedrifvits, fråga 
jemväl frän danska sidan väcktes om stadgande i sammanhang 
dermed af gemensamma åtgärder för att, å ena sidan, skydda 
och underlätta de ömsesidiga handelsförbindelserna samt, å 
den andra, förekomma de missbruk, som dervid dittills sig 
visat. Af sådan anledning öfverenskommo de resp. regerin- 
garna att förordna, a ömse sidor, tvenne kommissarier för att 
förhållandena pä stället närmare undersöka samt, efter sam- 
fälda öfverläggningar, afgifva förslag till lämpligaste medel 
för uppnående af berörda ändamål. Den 24 november 1837 
förordnades till svenska kommissarier, för utförande af detta 
uppdrag, författaren af dessa skildringar och svensk-norske 
generalkonsuln i Köpenhamn och Helsingör F. A. Ewerlöf. 
Å danska sidan blefvo till kommissarier utsedda deputeraden 
i generaltullkammaren och kommerskollegium etatsrådet H. 
Bech och kommitteraden i nämnda embetsverk etatsrådet (t. 

G-ARLIEB. 

Konferenssammanträdena börjades den IH januari 1838 i 
Köpenhamn och fortsattes under lofvande auspicier. Såsom 
tillbörligt var, röjde sig ett ömsesidigt tillmötesgående, och 



13 

flere af de frän svenska sidan till öfverläggning framlagda 
punkter mötte ingen eller föga gensägelse, men, efter några 
veckors förlopp inträffade en händelse, som för konferensen 
syntes förmörka horisonten. Till danska regeringen ingafs 
frän handelskåren i Köpenhamn en petition med tydlig-t upp- 
såt att neutralisera de pågående konferensunderhandlingarna, 
och i sammanhang dermed blefvo dessa j em väl föremål för 
offentlig kritik i danska dagblad, innan ännu något protokoll 
derom blifvit justeradt. Petitionen motiverades hufvudsakligen 
deruppä, att ett fördrag med en främmande stat i sådan hän- 
sigt, som här vore i fråga, ansågs stridande mot folkrätten 
och nationalitetens helgd, att smyghandeln pä Sverige, om den 
hämmades frän Danmark, ändock skulle blifva underhällen 
från andra orter, och att det kontroUeringssystem, som härvid 
kunde vara i fråga, skulle blifva till hinder för rörelsen i all- 
mänhet, hvaraf skulle blifva en följd, att den transitohandel, 
som Danmark dittills egt på Sveriges södra kustorter, skulle 
till andra nederlagsplatser blifva förflyttad. 

Petitionärernas andraganden blefvo väl af de svenska kom- 
missarierna bemötta genom ett utförligt memorandum, som 
öfverlemnades till svensk-norske ministern vid k. danska hofvet 
friherre Lauerheim, för att, till frågans belysning, om så på- 
kallades, delgifva innehållet åt danska utrikesministerium ; men, 
då det måste antagas, att de mått ocli steg, som danska rege- 
ringen vidtagit för åstadkommande af en förberedande konfe- 
rens, hvad beträffade de nödiga ansedda lättnaderna i handels- 
och sjöfartsgemenskapen, varit påyrkade af denna samma 
handelskorporation, som nu sökte undanrödja verkan af kon- 
ferensens förhandlingar, och då af petitionen Ijusligen fram- 
gick, att för sagda korporation bibehållandet af status quo, i 
afseende å varuafsändningarnas frihet från kontroll, vägde 
mera än ifrågavarande lättnader, sä insåg man lätt. att, i följd 
af denna omkastning, ej mindre danska regeringen än de a 



14 

danska sidan för konferensen utsedde kommissarier, efter 
petitionens offentliggörande, skulle linna sig i en besvärad 
ställning. Om ock, såsom verkan häraf, vid konferensförhand- 
lingarnas fortsättning, i danska kommissariernas tillvägagäende 
något mera tillbakadragenhet kunde förmärkas, skulle det lik- 
väl vara en orätt^åsa, om det sades, att de icke fortfarande 
bona ride deltogo i öfverläggningarna. Dessa afslutades den 
8 mars, och frukten af det gemensamma arbetet var i sjelfva 
verket sådan, att, om förslaget kommit till verkställighet, det 
tvifvelsutan skulle hafva befunnits leda till de båda ländernas 
ömsesidiga båtnad. Att emellertid danska regeringen skulle 
draga sig tillbaka i följd af de svårigheter, som intresserade 
affärsmän förstått att kasta i vägen för underhandlingsärendets 
afsedda lösning, kunde lätt torutses. Dertill kom ännu en 
omständighet, som ökade förvecklingen. Frän danska sidan 
framstäldes nemligen, efter afslutandet af konferensförhand- 
lingarna, vrkande deroni. att någon tull-lindring mätte medgifvas 
å varor, som från danska transit- och kreditupplagen till Sverige 
infördes med farkoster, hvilka enligt förslaget skulle blifva 
underkastade en specielare kontroll. Dä denna framställning 
mäste anses främmande för kommissariernas officiela uppdrag, 
enär instruktionerna för dem icke dertill gäf\'0 någon anled- 
ning, kunde redan af detta skäl något afseende dera från 
sNenska sidan icke fästas I hvarje fall egde de svenske kom- 
missarierna sä mycket mindre fog att understödja berörda yr- 
kande, som en eftergift af denna art. hvarigenom importrörel- 
sens bedrifvande skulle afledas från den större handelsflottan 
till den egentliga båtfarten och afskeppningarna förllyttas frän 
produktionsorterna till en mellanhand, icke allenast vore stri- 
dande mot hvarje förnuftsenlig grund för handelslagstiftningen, 
utan ock vore oförenlig med helgden af bestående traktater 
med andra magter. Det kunde lätt misstänkas, att petitionä- 
rerna spunnit träden till den föreslagna underhandlingsai)o- 



15 

stil len, med hänsigt till att frän det förutsedda negativa svaret 
skulle kunna liemtas en skenbart giltigare anledning ä danska 
sidan att låta underhandlingsärendet förfalla. 

Såsom betecknande för tänkesättet rörande denna sak inom 
de ofticiela kretsarne, efter offentliggörandet af omförmälda 
petition, mä här anföras, att, dä en af de svenska kommissa- 
rierna under hand tillsporde den embetsman inom danska ge- 
neraltullkammaren, som hade speciel befattning med ärendena 
rörande sundstullen, huruvida icke åtagandet ä Sveriges sida 
af enahanda förbindelse som i Ryssland sedan längre tid trak- 
tatsenligt egt rum, att kontrollera sundstullens erläggande 
genom stadgandet att \-id inklarering af fartyg, som passerat 
Sundet, uppvisa qvitto deröfver, skäligen kunde anses vara ett 
bättre eqvivalent för kontrollföreskrifterna i Sveriges intresse 
än den ifrägakomna tull-lindringen, denne gaf det lakoniska 
svaret: »I en stor hnsholdning maa der jo altid spildes noget». 

I sammanhang med den trenne år senare emellan Sverige 
o(;h Danmark öfverenskomna revision af sundstulltaritfen biel 
likväl frän danska sidan träga väckt om en sä beskaffad kon- 
troll å sundstulleiis behöriga erläggande; men ä framställnin- 
gen derom, säsom lösryckt från frågan om reciproka kontroller 
till betryggande af svenska tullintägten, kunde det icke vai-a 
skäl att fästa afseende. 

Förändrade tidsomständigheter hafva sedermera lyckligt- 
vis undanröjt de allmännare anledningarna till internationela 
fördrag för ändamålet att kontrollera tullbeskattningen. I 
Danmark har sundstullen genom kapitalisering upphört, ovÅ\ i 
Sverige, der smyghandeln under förbudssystemets tider gäckade 
den vaksammaste tullpolis, har denna industri i det närmaste 
måst vika för en förnuftsenligare lagstiftning. 



16 



1839 års tullkommitté. 

Den utgång, som tullfrågan erhöll genom 1835 års riks- 
dagsbeslut, bidrog icke att stärka den allmänna meningen till 
industriintressets förmän. Genom den officiela statistiken blef 
det utredt, att de inhemska varutillverkningarna inom åtskil- 
liga industrigrenar uppenbarligen icke motsvarade mer än en 
del af konsumtionsbehofvet. Erfarenheten visade ock, att un- 
der det rådande författningssystemet, äfven med stora ansträng- 
ningar från tullpolisens sida, smyghandeln blott i någon män 
kunde stäfjas. Pä grund af dessa faktiska förhållanden, ej 
mindre än af de nationalekonomiska skäl, som de flesta ton- 
gifvande inom tidningspressen täflade att framhålla, kom all- 
mänheten allt mera till insigt af nödvändigheten att, så väl i 
statens som i den allmänna moralens intresse, inleda tull- 
lagstiftningen pä en annan väg. Att äfven regeringen blifvit 
mera benägen att lyssna till fordringarna från detta häll, vi- 
sade sig genom den åtgärd, som för tullfrågans förnyade hand- 
läggning vidtogs. Den vid konungens afresa till Norge den 
() december 1838 tillförordnade interimsregering, under kron- 
])rinsens presidium, fattade nemligen den 27 februari 1839 det 
beslut att, »till underlättande af de öfverläggningar i afseende 
ä tullbevillningen, som vid nästa riksdag komme att ega rum», 
uppdraga åt en kommitté »att öfverse då gällande tulltaxa 
och utarbeta förslag till de ändringar deruti, som kunde anses 
vara af behofvet påkallade»; i hvilken kommitté insattes fyra 
ledamöter, kända såsom anhängare af ett friare handels- och 
tull-lagstiftningssystem, nemligen presidenten i kommerskolle- 
gium C. D. Skogman, i egenskap af ordförande, samt general- 
tulldirektören (sedermera justitiestatsministern) grefve A. Posse, 



17 

komnierserädet A. P. vox Öydo^v och författaren af dessa skil- 
dringar, dä distriktclief i vestra tulldistriktet ^). 

Sedan kommittéen enligt bemyndigande underrättat lian- 
delssocieteterna i Stockholm, Gröteborg, Norrköping, Gefle och 
Malmö samt fabrikssocieteterna i förstnämnda trenne städer, 
»att dem vore öppet lemnadt att till kommittéen inkomma med 
de anföranden i afseende å ifrågavarande reglering, hvartill 
de kunde anse sig föranlätne», ingäfvos icke mindre än tretton 
skrifter frän fabrikskorporationer och enskilda näringsidkare, 
af hvilka de flesta, såsom det var att vänta, oeftergifligen yr- 
kade dels införselförbud, dels höga införselafgifter för de varu- 
artiklar, som af dem ästadkommos, hufvudsakligen af det skäl, 
som ofta förut blifvit förebragt, att, ehiu-u svenska fabrikater 
kunde i godhet fullt jemföras med, om ej öfverträfFade, de 
utländska, det dock i anseende till flera ofördelaktiga omstän- 
digheter vore omöjligt att föryttra de inhemska tillverknin- 
garna till samma pris som de utländska. 

Vid pröfning af dessa framställningar fann kommittéen 
sig hvarken i ena eller andra hänseendet ega fog att afvika 
frän de nationalekonomiska grunder, som för tull-lagstiftningen 
ansågos böra stadgas och konseqvent tillämpas. Säsom Imfvud- 
grund antogs, att alla varor, som kunna blifva föremål för 
handel, må vara tillåtna att in- och utföras, antingen tullfritt 
eller emot lämpliga afgifter. Uteslutande frän synpunkten af 
det allmännas intresse klasserades varorna sålunda, att under 
kategorien af tullfrihet hänfördes vid införsel: föremal för ve- 
tenskap och skön konst (säsom böcker, målningar o. s. v.), 
ädla metaller och sådana dvrbara ämnen, som i verldshandeln 



') Att förslaget om kommittéens tillsättande utgått från regeringens ord- 
förande, är med visshet kändt. De statsrådsledamiiter, som deltogo i 
beslutet derom, voro dd. ee. justitiestatsniinistern grefve M. Rosenblad, 
statsministern för utrikes ärendena friherre G. A. Stjkrneld samt 
statsråden grefve C. A. Lö\venh.jelm och grefve E. R. Adelsvärd. 

FuhrcBtis, Skildrinrjar. 2 



18 

ega ett mera fixt och allmänt lika gällande värde (säsom oar- 
betadt guld och silfver, juveler o. s. v.) samt mynt, äfvensom 
i allmänhet råämnen till förädling och enkla beredningsämnen 
för näringarna och konstfliten; samt vid utförsel: alla produkter 
af inhemsk konstflit. som utgöra fulländade förbrukningsar- 
tiklar, och följaktligen alla fabriks-, handtverks- och andra 
slöjdvaror, äfvensom i allmänhet sädana inhemska naturalster 
eller till någon del förädlade varor, som för konkurrensen i 
utlandet hade behof af denna frihet. För öfrigt ansågs viå 
införsel 25 procent ä värdet, såsom regel, böra utgöra maxi- 
mum af tullafgifterna för fullt förädlade varor eller närings- 
och slöjdprodukter för omedelbara lefnadsbehof, och 20 procent 
maximum för naturalster till omedelbar förbrukning; hvarjemte 
lägre afgifter ansägos böra bestämmas för till någon del för- 
ädlade föremål för näringarna och konstfliten samt mer eller 
mindre arbetade beredningsämnen för samma behof, äfvensom 
för redskap och verktyg för vetenskaperna och slöjderna. En- 
dast å några få artiklar, hvilkas lagliga införsel syntes lät- 
tare att öfvervaka (såsom socker och tobak), ausågos undan- 
tagsvis llnanstullar till högre procent fortfarande kunna be- 
stämmas. 

För förslagets grunder redogjordes utförligt i kommittéens 
den lo juni 1839 afgifna betänkande. Ehuru de föreslagna 
afgiftsbeloppen, hvad fabriks- och handtverksvaror anginge, i 
sjelfva verket borde flnnas utgöra fullt tillräckligt skydd för 
den inhemska varutillverkningen, kunde kommittéens ledamö- 
ter, på grund af livad erfarenheten lärt, dock ingalunda göra 
sig den förhoppning, att idkarne af de industriela yrkena skulle 
med ett så beskaffadt förslag linna sig tillfredsstälda. Den 
agitation emot förslaget, som genom pressens bemedling och 
vid nästföljande årets riksdag bedrefs, var alltså, om än mera 
hetsig och mindre oväldig än som för det egna intressets be- 
främjande kunde vara tjenligt, ej oväntad. Icke ens var det 



19 

öfverraskande att finna det prohibitiva tullsystemets förfäktare 
rycka i fält emot tuUkommittéen med sädana vapen som utrop 
af medömkan öfver kommittéledamöternas kortsynthet, i det 
de satt tro till statistiska uppgifter och fäst nägon vigt \nd 
sädana >> barnsagor», som statsekonomiens läror, men deremot 
försummat att besöka fabriksverkstäderna och taga kännedom 
om näringsidkarnes vedermödor samt saldot af deras bokslut. 
Men hvad af ingen anades var, att motståndet emot tullregle- 
ringsförslaget äfven skulle blifva en ingTediens i den näst- 
kommande riksdagens i)olitiska rörelser; och det är det deraf 
beroende sammanhang med hvad angående riksdagsföreteel- 
serna i det följande oniförmäles, som utgör förnämligaste an- 
ledningen dertill, att 1839 års tullkommittés betänkande och 
förslag här blifvit något utförligare vidi-örda. 



Förslaget af 1839 års tullkommitté var i sjelfva verket 
det första steget här i landet för grundläggande af ett följd- 
riktigt nationalekonomiskt tullsystem. I utvecklingen af kul- 
turförhållanden visar det sig emellertid ofta, att jordmånen 
har behof af ytterligare bearbetning för att bringa utsädet 
till mognad. 

Ingen, som oväldigt gifvit akt pä den dåvarande tull-lag- 
stiftningens fördertliga verkningar, kunde jäf\^a behof vet af en 
förändring. Dessa verkningar tycktes ha nått sin kulmination 
vid början af 1820-talet. Smyghandeln å södra och sydvestra 
kusterna, lättad genom närbelägenheten till de danska transit- 
upplagen, uppöfvad genom långvarig praktik till en tuUupj)- 
sigten vanligen gäckande färdighet, ej sällan främjad genom 
de bevakningsskyldiges bestickning, stundom vid mötande hin- 
der utförd med våld, — ett spionerisystem, bredvid den öppna 
bevakningen här och hvar organiseradt, som bemedlade de 
flesta beslag å smugglade varor, mången gång efter angifvelser 
af hufvudmännens för de brottsliga företagen egna tjenare och 



20 

medhjelpare; — de egentligen skyldige vid iorbrvtelsens be- 
ifrande sällan ätkonilige, men ansvaret öfverflyttadt pä deras 
handtlangare, som saknade utväg att gälda böterna; — hem- 
fridens störande för efterspanande af oloiiigen infördt gods — 
vittnens bearbetande o. s. v. — sädana voro grunddragen af 
den dystra taila, som dagliga erfarenheten vid denna tid ä 
kustorterna framtedde. Sedan förhållandena härmed förändrat 
sig, skall man hafva svårt att göra sig en klar föreställning 
om all denna styggelse, som framkallats icke allenast af begär 
efter slem ^dnning, utan fast mera genom ett inrotadt förakt 
för lagar, livilka allmänna tänkesättet stämplat såsom otill- 
börKgt ingripande i den borgerliga friheten och icke afseende 
befolkningens oundgängliga lefnadsbehof. 

Demia skildiing framställer icke en tidsbild för Sverige 
allena. Den har haft sin motsvarighet öfverallt, der en lik- 
nande tullagstiftning varit gällande, förnämligast i länder, 
gränsande till andra eller närbelägna till främmande kust. 
Efter förändringen af tullstyrelsens organisation 1824 vidtogos 
visserligen kraftiga åtgärder, sä \ddt af styrelsen berodde, till 
missbru.kens stäfjande. Emot skäligen misstänkte tjenstemän 
förfors med stränghet och allvar; bevakningspersonaleu för- 
stärktes; kontrollerna skärptes; lönerna förbättrades; men 
syftemålet med allt detta kunde dock derigeuom blott tillnär- 
melsevis vinnas. Förutsättningen och anspråket, att tullför- 
valtningen skulle fullständigt förebygga öfverträdelser af de 
prohibitiva författningarna, var att fordra det omöjliga. Med- 
gifvandet äter, att lagstiftaren endast kunnat afse försvårandet 
af dessa öfverträdelser, var att medgifva offi"andet af allmänna 
moralislia intressen för vissa yrkesidkares enskilda elconornislca. 
För att grundligt kunna bota den moraliska farsoten var alltså 
det verksammaste medlet att söka i en reform af lagstiftningen. 



21 



Det första skandinaviska naturforskaremötet. 

Med hänsigt till det allmännare och lifligare vetenskapliga 
sträfvande, som pä senare tid uppenbarat sig äfven i de skan- 
dinaviska rikena, och med den förutsättning, att detta sträf- 
vande skulle erlifilla en större utsträckning, en högre bety- 
delse, derest dessa länders vetenskapsidkare räckte hvarandi^a 
handen till befordrande af en närmare vetenskaplig förbindelse, 
hade den önskan allt mera allmänt låtit förnimma sig, att 
periodiska sammankomster emellan de skandinaviska rikenas 
naturforskare och läkare kunde komma till stånd, efter det 
föredöme, som Tyskland och England redan en längre tid 
lemnat. Vid tyska naturforskarnes möte 1830 blef frågan om 
en sådan vetenskaplig förening, bland några dervid närvarande 
medlemmar från de skandinaviska länderna, först bragt å bane, 
men förslaget kom icke till utförande förr än hösten 1838, då 
reservläkaren vid födselsstiftelsen i Kristiania Cim. Au(?. 
Egeberu, under det han, vid återvändandet från en utrikes 
resa, uppehöll sig i Lund, efter aftal med dervarande veten- 
skapsmän utfärdade en inbjudning till teckning, som mötte 
bifall och undertecknades af ett icke ringa antal vetenskaps- 
män så väl i Danmark och Norge som i Sverige. En veten- 
skaplig samverkan ansågs för de skandinaviska rikena natur- 
ligen anvisad af det nästan gemensamma språket och deraf 
väsentligen skola underlättas. Erfarenheten hade lagt i da- 
gen, att i hvartdera af de skandinaviska rikena befolkningen 
vore för fåtalig för att i allmänhet kunna gifva äfven de bästa 
vetenskapliga arbeten nödigt understöd; men för li varje arbete 
af något värde, som i något af dessa länder utkomme och 
hvars föremål icke endast vore af lokalt intresse, borde det 



22 

skäligen vara att påräkna en publik äfven hos de båda andra 
närbeslägtade folken, om sådant genom en närmare veten- 
skaplig förbindelse befordrades. Det syntes otvifvelaktigt, att 
till sammanknytande af detta gemensamma intresse allmänna 
möten vetenskapsidkare emellan verksammast skulle bidraga, 
enär det vore att emotse, att en större inbördes uppmärk- 
samhet ät grannländernas litteratur derigenom skulle väckas, 
under det en mera utbredd inflj^telse och en ömsesidigt star- 
kare kritisk kontroll försäkrades ät den vetenskapliga verk- 
samheten i hvartdera landet, äfvensom att hos den yngre ge- 
nerationen arbetsnitet och täflan skulle lifvas, i den män skrift- 
ställaren funne icke blott det land, som han i borgerligt hän- 
seende tillhörde, men samtliga skandinaviska rikena vara vitt- 
nen till hans verksamhet, och att i följd af de personliga 
bekantskaper, som genom detta medel vunnes, jemte en lifli- 
gare tankevexling, en allmännare beredvillighet till inbördes 
understöd i vetenskapliga forskningar skulle främjas. 

Utom omförmälda teckningslista lilef i allmänna tidnin- 
garna en inbjudning till skandinaviska rikenas naturforskare 
och läkare') utfärdad att deltaga i ett preliminärt möte i Göte- 
borg den 16 juli 1839 för att öfverlägga och besluta om ut- 
vägarne att bringa till framtida verkställighet periodiska sam- 
mankomster i berörda ändamål. 

I anledning af den offentliggjorda inbjudningen besökte 
dessa skildringars förf, som dä vistades i Stockholm, professor 
Berzelius för att söka förmå honom att deltaga i mötet. Men 
han stod icke att öfvertala. Ogillande valet af samlingsort, 
sade han sig tvärt ora hafva tillskrifvit prof. Forchhammer i 
Köpenhamn med uppmaning att afstyra hela företaget. Åter- 
kommen till Gröteborg, fann förf. häraf sig manad, icke blott 
för sakens skull utan ock för häfdandet af den allmänna me- 



') Vid 1840 års möte förändrades benämningen till »skandinaviska natur- 
forskare», enär äfven läkare ansågos vara att hänföra dertill. 



28 

ningen om Gröteborgs invånares gästvänlighet, att draga försorg 
om de nödiga förberedelserna till de väntade vetenskapsmän- 
nens värdiga emottagande. Han understöddes häruti trofast 
och nitiskt af lifmedikus Westring, en af stadens dåvarande 
mest ansedda läkare. I första rummet sörjdes derför att pas- 
sande bostadslägenheter kunde anvisas ät de resande veten- 
skapsmän, som iclie sjelfva deroni fogat anstalt. Genom veder- 
börande myndigheters benägenhet bereddes ock tjenliga lokaler 
för föreningens sammankomster. 

Den 15 juli voro redan många svenska och norska mötes- 
deltagare till mötesorten anlända, men de danska deltagarnes 
ankomst fördröjdes i följd af ett inträffadt missöde, så att 
någon sammankomst på den bestämda dagen icke kunde ega 
rum. Jemte några vetenskapsmän från södra Sverige hade 
de för resan till Göteborg begagnat en i Malmö den 13 juli 
tillgänglig ångfartygslägenhet, men i anseende till i Kattegat 
uppkommet våldsamt stormväder nödsakades fartyget, sedan 
lialfva vägen var tillryggalagd, återvända till Helsingborg. 
Dock var deras nitälskan för resans ändamål spänstigare, än 
att denna motgång skulle afskrämma dem frän dess fullföl- 
jande. I Helsingborg förhyrde de några s. k. holsteinar vagnar, 
och instufvade deruti, skyndade de landvägen till bestämmelse- 
orten i trots af de besvärligheter och ansträngningar, som med 
en oförberedd landresa med sä obeqväma forredskap voro för- 
knippade. 

Antalet af de danska deltagarne i mötet var 21, hvaribland 
Örsted, Schouw, Forchiiammer, Eschricht, Reiniiardt, — af 
de norska 10, hvaribland F. Holst, C. Boeck, Faye, Tiiailow, 
EsMARCK och Egeberg, — af de svenska 61, hvaribland biskop 
Agardh, biskop af WingÅrd '), S. Nilsson, J. E. Areschoug, 



') WingXrd, som icke tänkte högt om naturforskningen, var i början 
obenägen att teckna sig som deltagare i mötet och bevistade ej heller 
sammankomsterna. Några år senare, då han bevistade 1844 års riks- 



24 

J. G-. Agardh, c. g. Saxtesson, P. H. Malmsten, C. J. Malm- 
sten, Gr. Wexnerberg, S. Loven och C. H. Boheman. 

Den första allmänna sammankomsten hölls den 17 juli 
e. m. i frimuraresamhällets högtidssal. Sedan förf. af dessa 
skildringar, enligt Orsteds uppmaning, med några ord inledt 
förhandlingarna, höll Örsted ett föredrag, som i sjelfva verket 
kunde betraktas såsom de skandinaviska naturforskaremötenas 
inauguration. Derefter anstäldes val af ordförande, hvartill 
biskop Agardh utsågs. Till sekreterare valdes för danska 
nationen prof Schouw och för den norska prof Holst. Till 
svensk sekreterare utsåg ordföranden, på grund af de valbe- 
höriges bemyndigande, förf. af dessa skildringar. Föreningen 
indelade sig i tre sektioner, den fysiska, den naturhistoriska 
och den medicinska, och utsagos till ordförande för den fysiska 
sektionen etatsrädet Ur.sted, för den naturhistoriska etatsrädet 
Reinhardt och för den medicinska prof. Holst. En kommitté 
förordnades dessutom att utarbeta förslag till reglementariska 
stadganden för föreningens framtida möten. Åt mötets ord- 
förande uppdrogs att tillika vara ordförande i denna kom- 
mitté, hvartill för öfrigt utsagos sex ledamöter, två af hvar- 
dera nationen, nemligen af de danska medlemmarne etatsrädet 
Örsted och prof. Schouw, af de norska lektor Boeck och reserv- 
läkaren Egeberg och af de svenska prof. Nilsson och prof 
P. Gr. Cederschiöld. Den 20 juli faststäldes, efter föregängen 
öfverläggning, kommittéens i ämnet afgifna förslag. Derigenom 
var äfven afgjordt, att nästa möte skulle hållas nästkommande 



dag, förtrodde han förf. af dessa skildringar, att han i berörda afseende 
lilifvit omvänd och gaf El. Feies äran af omvändelsen. Äfven Tegnér 
tillhörde (åtminstone en tid) de kyrkans män, som hysa en viss misstro 
till studerandet af naturen. Med det honom egna ironiska smålöje 
plägade han samtalsvis travestera benämningen »naturforskare» till 
»naturfuskare». Af hans tryckta brefsamling är det käudt, hurusom 
han på idkande af naturvetenskap (visserligen på skämt) tillämpade 
ordspråket »vilja och icke kunna». 



25 

ar. Dä derefter fråga förekom om bestämmande af den ort, 
der detta möte borde hällas, föreslog prof. Cederschiöld der- 
till Stockholm, af skäl, bland andra, att rikets ständer då 
voro der samlade och det alltså blefve tillfälle för mötets ut- 
ländske deltagare att lära känna det svenska bondeståndet. 
Sedan prof. Schouw deremot anmärkt, att föreningen icke vore 
ett antropologiskt sällskap, blef med stor röstöfvervig-t be- 
stämdt, att nästa möte skulle hällas omkring medlet af juli 
1840 i Köpenhamn. Mötet afslutades med ett tal af ordföran- 
den, biskop AfiARDH, angående vetenskapliga mötens ändamål 
och deras ätskiluad från allmänna vetenskapliga samfund ^). 

Det ändamål för sä beskaffade möten, som afser främjandet 
af inbördes personliga bekantskaper, blef icke heller utom 
rådplägnings- och lärosalarne åsidosatt. För mötets deltagare 
var samfäld middagsspisning vid slutet bord i frimiu'aresam- 
hällets lokal föranstaltad, och de lediga aftontimmarne egnades 
jemväl ät gemensamma sällskapsnöjen, till en del efter in- 
bjudning i enskilda kretsar. Af ett större antal ledamöter 
gjordes lustresor den 19 juli till Jonsered och den 21 juli till 
Trollhättan. Efter mötets afslutande den 20 juli voro sarat- 
lige deltagarne af stadens invånare inbjudne till en festlig 
afskedsmåltid i frimui^aresamhällets lokal. I egenskap af vär- 



') En öfverläggning, som vid mötet förekom, men som icke i dess tryckta 
förhandlingar blifvit vidrörd, förtjenar att blifva känd. En af mötets 
svenske medleramar satte nemligen i fråga, såsom ett önskningsmål. 
att i vetenskapliga arbeten, som framdeles i de skandinaviska rikena 
iitkomme, samma grund för värmegradsberäkning blefve följd, hvartill 
han ansåg Celsii hnndragradiga termometer vara lämpligast; men Ör- 
STED fann det vanskligt i anseende till den mängd i Danmark utkomna 
vetenskapliga arbeten, i hvilka Réaumurs termometerskala blifvit lagd 
till grund. Vid skandinaviska naturforskaremötet i Stockholm tre år 
derefter framstälde likväl Uksteb under hand samma förslag såsom 
ämne för öfverläggning, men då motsatte sig Haxsteen det, och frågan 
förföll å nyo. Sedermera har dock i Xoi-ge den 100-gradiga termo- 
metern blifvit följd för värnlegradsberäkningarna i de ofticiela meteoro- 
logiska redogörelserna. 



26 

darnes ordförande föreslog biskop Wixgärd mötes deltagarnes 
skäl medelst ett föredrag i den honom egna tankedigra stil, 
hyarefter en af lektor Ek författad latinsk afskedssäng, pä 
melodien af Horatii »integer vitae», af valda röster inom säll- 
skapet afsjöngs. Den upprymda sinnesstämningen lifvades än 
mer vid tanken derpä, att mötets verkställigliet, utan förbe- 
redelser frän inbjudarnes sida, i sjelfva verket kunde af de 
resande mötesdeltagarne betraktas såsom en inpromtu. 



WiNGÅRDS siareord i afskedsskålen, att ;^af det frö, som 
dä nedlag-ts, skulle blifva ett fruktbart träd i dagar som komma >, 
voro blott en genlilang af allas förhoppningar, ocli under den 
tid, som sedermera förflutit, hafva ock dessa i fullt mått för- 
verkligats ^). 



') Skulle ändock något anses fattas i en bergfast grundval för den af- 
sedda gemensamheten i de tre skandinaviska rikenas andliga kultur- 
arbete, så bar det för visso blifvit fyldt genom den frikostiga donation, 
som för ändamålet anvisats af den svenske mecenaten Letterstedt, 
bvilken dermed grundat rättmättiga anspråk på att anses såsom skan- 
dinav i detta ords minst omtvistade betydelse. 



27 



AIDEA TIDSKIFTET 1840-1844. 



Regeringens ställning till riksdagen 1840 och minister- 
förändringen s. å. 

Dä i statslifvet oväder stundar, visa sig, likasom i den 
fysiska verlden, gemenligen förebud dertill. Redan någon tid 
före det skickelsedigra riksdagsäret 1840 kunde i den politiska 
atmosferen förnimmas mer än vanlig elektricitet. Det var 
deruti nägot, som miasmatiskt grep omkring sig ocli, i män af 
den större mottagligheten för smittan, hastigt utbredde sig. 
Men hvad? Såsom vanligt vid partirörelser, var det blott 
ledarne och deras förtrogna, som kade målet klart för sig. 
Andra, som gripits af smittan, leddes omedvetet af sympatier 
för förändringar af det bestående. Men detta var nog för att 
samla ett oppositionelt flertal till riksdagen'). 

I sjelfva verket kunde vid 1840—41 årens riksdag urskil- 
jas tvenne arter af opposition. Den ena uppenbarade sig redan 
från riksdagens början (medlet af januari). Den andra reste 
sitt hufvud först efter ministérförändringen. Den förra kunde, 
frän konstitutionel synpunkt, knappt anses hafva mer än masken 
af statsrättlig behörighet. Inom publiciteten hade man trott 

') I tidningspressen uppgafs såsom notoriskt, att från oppositionsledare i 
hufvudstadeu före riksdagsmannavalen utgått en rundskrifvelse till 
deras väl betrodda i landsorterna med vissa fingervisningar för de väl- 
jande; men trovärdigheten af denna uppgift må lemnas derhän. 



28* 

sig i riksstyrelsen skönja tvenne lyten, livarnppä ideligen 
anspelades, »allenastjni-ande» och »sidoinfl3i;ande». En riks- 
dagsopposition kunde dock icke utan omväg riktas ät dessa 
föremål, emedan de uppenbart berörde det oantastliga majestätet. 

Ingen uppgift, som har gemenskap med den konstitutio- 
nela statsorganismen, är mera svårlöst än den, som afser af- 
vägandet af regentens och hans rädgifvares inbördes ställning. 
1809 års män hafva härvid sökt försigtigt styra kurs emellan 
Scylla och Charybdis, emellan det faktiska enväldet och namn- 
stämpeln. Enligt regeringsformen (§ 4) eger konungen att 
»allena styra riket». Han är dervid endast bunden af tvenne 
\^lkor: att styra ;pä det sätt regeringsformen föreskrifver», 
och i de fall, som i denna grundlag stadgas, :'inhemta under- 
rättelser och räd;> af det ansvariga statsrådet. Utöfvar han 
allenastjTrandet med samvetsgrant iakttagande af dessa ^'ilkor, 
kan det icke bestridas, att han är i sin goda rätt. 

Carl Johax tillliörde de karakterer, som, om de ock ej 
förmå att beherska den s. k. albnänna meningen, åtminstone 
ej vilja böja sig för hvarje dess vexling. Med hänsyn till 
hans skaphTine var det lätt förklarligt, att han icke tillät 
ej heller ^-ille. att man skulle tro honom tillåta någon annan, 
att, så länge han hade rodret å statsskeppet i sin hand, vid- 
röra det med ett enda finger, hvar\-id för öfrigt de konstitu- 
tionela rådgifvarnes bestämmelse att ut\'isa de rätta och säkra- 
ste farlederna samt att, såsom en vaksam utkik, varsko för 
bränningar och skär, lemnades oförkränkt. 

Beträffande >'sidoinfl^i:andet/ kunde det med fog frågas: 
h^'ilken regent har väl någonsin, i statssaker mera än eljest, 
kunnat tillsluta öronen för alla andra än de konstitutionela 
rädgif varne .-^ och än vidare: hvilket lämpligt och osvikligt 
korrektiv skulle deremot kunna utfinnas? 

Icke dess mindre och ehuru alltså statsrådet synligen blef 
det samiskyldiga föremålet för oppositionens angrepp, gjordes 



29 

(let ingen heniligliet af, att detta tillika, medelbart, 83'ftade 
till det högre mål, att den åldrige konungen af känslighet 
för anmärkningarna skulle blifva benägen att öfverläta riks- 
styrelsen ät den populäre tronföljaren. 

Vid riksdagens början afgaf en af riddarhusoppositionens 
hufvudmän, frih. af Nordin, motion om upphörande af hem- 
mantalsräntan. Samtidigt dermed väckte grefve C. H. Anckar- 
svÄRD förslag om nedsättande till hälften af bevillningen efter 
2:a artikeln i bevillningsförordniugen för handlande, fabrikan- 
ter, handtverkare och samtlige borgare i städerna, jenite deras 
betjening och arbetare, äfvensom om inställande af all upp- 
börd af bevillning efter l:a artikeln, jemte flera andra be\ill- 
ningsafgifter, för det fall att konungen vägrade verkställighet 
af rikets ständers beslut om hemmantalsräntans upphörande. 
Då vid utkastandet af denna brandfackla det fans lämpligt 
att bet] ena sig af sädana ordalag som att regeringsmagten 
endast syntes »intagen af egoistisk känsla för egna inbillade 
rättigheter», och att den »icke under trettio är') visat sig re- 
spektera nationens önskningar och behof», sä vattnade det om 
ä ena sidan, till hiuni hög temperatur" upphetsningen emot sty- 
relsen vid demia tid stigit, och a den andi-a, hvilken tillförsigt 
motståndsmännen hyste till sin partiställning. Syftet a,f tron- 
ombyte förklarar ock, hvarför till casus belli i främsta rum- 
met begagnades den upptäckta, före dåvarande utrikesministerns 
embetstid tillkomna, bristen i kabinettskassan, hvars föranle- 
dande förmodades vara af ömtåligare beskaffenhet-), så ock 
det klander, som konstitutionsutskottet i sitt déchargebetän- 
kande uttalat deröfver, dels att, då konungen i några ärenden 
fattat beslut i strid mot statsrådets uttalade meningar, räd- 



') D. v. s. från det år, då Carl Johax valdes till tronföljare. 

^) Bristen antogs nemligen vara förorsakad af kostnaderna för särskilda 

beskickningar till utländska hof ni. m. för att bemöta vissa planer och 

stämplingar af Gustavianska familjen. 



30 

slagen icke afgifvits med nog »bestämdliet och eftertryck», 
dels att statsrådet underlåtit att resignera, dä en högre em- 
betsman förordnats ') emot dess enhälliga afstyrkande, hvilket 
klander ögonskenligen åsyftade en grundlagstillämpning, hvars 
godkännande skulle i verkligheten göra den konungen till- 
kommande beslutanderätt fullkomligt illusorisk. 

Om för öfrig"t konstitutionsutskottet med det exempellöst 
digra anmärkningsmemorialet ^) icke haft annat syftemål än 
ministérombyte, så var det nära nog att betrakta som ett 
öfverloppsverk, ty det kunde lätt förutses, att rådkammaren, 
sådan den befans vid riksdagens början, innan kort skulle 
blifva i det närmaste sprängd oppositionens anfallsoperationer 
förutan. Från nästföregående riksdag hvilade nemligen ett 
grundlagsförslag, åsyftande statsrädsorganisationens ombildande 
till departemental indelning. Detta förslag blef redan före 
februari månads utgång af rikets ständer antaget, och, ehuru 
man trodde sig veta, att konungen icke hyste synnerlig benä- 
genhet derför, ansågs det dock otvifvelaktigt, att det skulle 
vinna stadfästelse. I sådant fall påkallades en väsentlig för- 
ändring af statsrådspersonalen. Verkställigheten deraf under- 
lättades ock genom åtskilliga tillfälliga omständigheter. Ett 
statsrädsembete hade vid årets början blifvit ledigt genom 
h. e. grefve Adelsvärds dödliga frånfälle. Statsråden frih. 
Åkerhjelm, frih. v. Schultzexheim och grefve Härd voro icke 
benägna att såsom konsultativa statsråd låta inympa sig pä 
den nya organisationen. Hofkanslersembetet och tvenne stats- 
sekreterareembeten voro lediga och förvaltades efter förord- 
nande. Justitiestatsministern grefve Rosenblad egde, vid nära 
82 års ålder och efter nära ett hälft århundrades deltagande 



') Polismästaren Nerman till t. f. justitiekansler. 

^) Grefve C. H. Anckarsvård var konstitutionsutskottets ordförande, och 
prof. Bergfalk hade åtagit sig den otacksamma rolen att vara ut- 
skottets sekreterare. 



31 

i regeringsärendena, de giltigaste anspråk att komma i ro. 
Sjelf fann han dock icke livilan vara ett beliof, men konungen 
önskade att rädda honom frän skymfen af ett flertal svarta 
kulor, som sades med visshet vara honom af opinionsnämnden 
tillämnad'), och till konungens önskmngar lyssnade han gerna. 
Den 6 februari 1840 erhöll han pä begäran afsked. 

Statsministern för utrikes ärendena frih. Stjerxeld veder- 
fors den sällsamma utmärkelsen att af ett tidningsblad, som 
främst gaf sig anseende af att uppträda såsom det allmänna 
tänkesättets organ, blifva, jemte tvenne andra högt aktade 
medborgare-), betecknad säsom värdig konungens hågkomst 
vid bildandet af den nya rådkammaren. Troligen hade han, 
äfven utan detta förord, kommit att qvarstanna pä sin plats, 
och vid dä befintliga förhållanden kunde ej heller någon vara 
mera behörig att vid utseendet af statsrådets öfriga ledamöter 
af konungen tagas till räds. 

Samma dag som h. e. grefve Rosenblad erhöll afsked, 
utnämndes h. e. f justitiekansleren grefve Trolle Wacht- 
MEISTER till justitiestatsminister, men undanbad sig förtroendet, 
säsom det var att förutse. Allmänheten betraktade utnäm- 
ningen endast säsom en offentlig aktningsgärd ät den utmärkte 
medborgaren. 

Man trodde sig veta, att, dä justitierådet grefve Hård är 
183(j befordrades till statsråd, h. e. grefve Ro.^^exblad, som 
bemedlat denna befordran, dermed afsett att fä honom till 
efterträdare i justitiestatsministersembetet. Dä tiden för för- 
verkligandet af denna plan nu var inne, voro likväl omstän- 
digheterna icke gynsamma derför. Grefve Härds rena karak- 
ter var af ingen omtvistad, men han hade under utöfvandet 
af sitt rådgifvarekall lagt i dagen en viss sträfhet och allt 



^] Justitiestatsniinistern var då ännu ledamot af högsta domstolen. 
-) Expeditionssekreteraren J. H. Richert och frih. W. F. Tersmeden. 



32 

för ensidigt fastliällaude vid subjektiva meningar, och dessa 
egenskaper, ehuru de af många inom representationen räknades 
honom till förtjenst, aflägsnade tanken pä att ställa honom i 
spetsen för rådspersonalen. 

Det var för öfrigt mer än någonsin ett stundens kraf 
att vid valet af rådkammarens främste man afse den politiska 
ställningen, och, äfven med ofPer af sitt personliga tycke, er- 
kände konungen -sdgten der af Om det skulle blif\'a möjligt 
att stilla det upprörda svallet af riksdagsoppositionens lidelse- 
fulla bearbetningar, var det för regeringen nödigt att finna en 
bundsförvandt, nog välbetrodd i det allmänna för att genom 
sin personlighet verka lugnande. Ingen kunde för ett sådant 
medlarekall vara mera egnad än förre landtmarskalken gref\'e 
Carl De Geee. Högre i medborgerlig-t anseende stod ej nå- 
gon, och inom representationens alla partiskiftningar var hans 
sjelfständiga politiska hållning ej mindre aktningsbjudande än 
hans rikedom inom den liuansiela verlden. 

Förbindelsen med en parlamentarisk storhet af denna halt 
ansågs med rätta skola gifva styrka åt ministerens ställning 
till riksdagen. Likasom utrikesministern frih. Stjerxeld stod 
dåvarande generaltulldirektören grefve Arvid Posse i nära 
skyldskapsförhällande till De Greerska familjen, och i stats- 
mannaåsigter befann han sig på samma linie med så väl frih. 
Stjerxeld som gref\'e De G-eer. Han hade tillbragt de första 
tretton åren af sin embetstid på den juridiska banan och der- 
efter, innan han utnämndes till generaltulldirektör, några år 
förvaltat landshöfdingeembetet i ett af de vigtigaste länen. 
Han hade sälmida varit i tillfälle att samla en betydande 
fond af embetsmamiaerfarenhet, och vid föregående riksdagar 
hade pröf\ ande uppdrag varit honom af ridderskapet och adeln 
anförtrodda. Att under sådana förhållanden vid återbesättandet 
af justitieministersembetet valet föll på grefve Posse, kunde 
icke vara öfverraskande. Han antoa: ock kallelsen, under för- 



33 

utsättning, att trili. Stjerxeli» koninie att såsom utrikesmi- 
nister qvarstanna, och under förbehuU, att jemte frili. Stjerx- 
ELD lian skulle ega att föreslå den n^^^a konseljens öfriga med- 
lemmar, samt att justitiekansleren Nerman blefve aflägsnad 
frän sitt innehafvande embete. 

Till inträde i den nya radkammaren kunde ej någon pä 
gOtigare skäl ifrågakomma än kabinettssekreteraren Ihre, som, 
sedan hofkansleren frili. von Schitlzenheim 1838 befordrats 
till statsråd, i egenskap af tillförordnad hof kansler deltagit i 
statsrådets förliandlingar. En af de få, som hade nog politiskt 
mod att öppet erkänna det vara en pligt mot samhället att un- 
der da öfverhängande parlamentariska oväder icke undandraga 
den åldinge konungen det stöd, som med rent uppsåt kunde 
gifvas, var lian oek villig att såsom statsråd utan departement 
i den nya konseljen ingå. 

Författaren af dessa skildringar, som efter statssekrete- 
raren Skogmaxs befordran till president i kommerskollegium 
år 1838 fick tillbud att efterträda honom i statssekreterare- 
embetet för linansärenden, men atlböjde det, dels af ekonomiska 
skäl, dels och förnämligast med afseende ii statsrådets dåva- 
rande sammansättning och <less förväntade snara ombildning, 
förklarade sig nu uppå förnyad framställning om öfvertagande 
af tinansportföljen beredvillig, under vissa förutsättningar ocli 
vilkor, att ansluta sig till den nya niinisteriela kombination. 
som var i fråga. 

De, som dittills leninat sitt begifvande till inträde i den 
nya konseljen, kunde icke hafva någon allvarligare önskan, än 
att denna i sin helhet blefve sammansatt af män, som i af- 
seende å de allmänna regeringsgrundsatserna vore liktänkande. 
Stundom är det doclc vid ministerbildningar ett oundvikligt 
kraf att göra offer åt omständigheterna. Teorien af en parla- 
mentarisk styrelseform hade ännu icko vunnit insteg hos våra 

/■Vi k r (f M i , fikildrinijin'. o 



34 

statsmän. Dock misskände ingen vigten deraf, att styrelsen 
egde hos representationen ett nog fast moraliskt stod, som en- 
dast tillit till rådspersonalen kunde förläna. En helgjuten 
minister i progresiv anda kunde icke undgå att mötas med 
misstroende af de tvenne riksstånd, hvilkas majoriteter allt 
tillförene varit stadigt konservativa. Till dessas betryggande, 
att mätta i reformerande styrelseåtgärder skulle blifva iakt- 
tagen, var det derföre af nöden att i ministéren inrynuna 
lämpliga målsmän för dessa majoriteter, hvilka hvar inom sitt 
stånd kunde påräkna allmännare förtroende. Så väl frän denna 
synpunkt som med afseende å kvalifikationerna i öfrigt an- 
sågos dåvarande landtmarskalken, landshöfdingen frih. C. O. 
Palmstierna och biskopen C. J. Heurlix, hvilken förut efter 
förordnande innehade statssekreterareportföljen för ecklesiastik- 
ärendena, vara situationens män. De voro ock villiga att an- 
taga kallelsen, den förre likväl under förutsättning, att linans- 
departementet l)lefve honom anförtrodt, för h\ilket hinder icke 
mötte, enär den förut dertill designerade var villig att enligt 
vederbörandes önskan i stället öfvertaga civildepartementet. 

I sammanhang dermed blef vilkorligt aftal trälfadt med 
h. e. grefve Carl De Geer, att han efter frih. Palmstierna 
skulle emottaga landtmarskalksstafven för den återstående 
riksdagstiden. 

Vid valet af chefer för de militära departementen borde 
jemväl tagas hänsyn till det anseende de tillvunnit sig hvar 
inom sitt ^'apen. Från denna synpunkt kunde ej någon till 
chef för landtför svarsdepartementet vara mera behörig än li. e. 
riksmarskalken och generallöjtnanten grefve Ma(jxus Brahe, 
som sedan är 1828 i egenskap af generaladjutant för arniéen 
med utmärkelse handhaft de dertill hörande konunandoärenden. 
Hans införlifvande med den n\'a konseljen ansågs sä mycket 
mera önskvärdt, som det misstänksamma talet om hans sido- 
infl^^tande derigenom skulle tystas, då han blef ve konstitutio- 



35 

nelt ansvarig för sina rad. Men lian nndanl)ad sig oåterkalle- 
ligt det ifrågasatta inträdet i statsrådet. 

Bland arméens öfriga högre befäl ansågs generalbefälliaf- 
varen i första militärdistriktet generallöjtnanten frili. Gr. B. 
Cederström företrädesvis qvalificerad för öfvertagande af landt- 
försvarsdepartementet, och bland flottans flaggmän fans ej 
heller nägon mera kompetent att anförtros sjöförsvarsdeparte- 
mentet än föriitv^arande statsrådet vice amiralen frih. .Ioh. 
Lagerbjelke. De förklarade sig ock beredvillige att, enlig-t 
konungens önskan, berörda chefsbefattningar emottaga. 

Till statsråd utan departement kommo vidare på förslag 
justistierädet frih. O. W. Stael von Holstein, förre ryttmä- 
staren frih. W. F. Tersmeden, lagmannen Callerholm, förre 
statssekreteraren frih. Joh. Nordenfalk och justitierådet E. 
W. Bredberg, hvilka dock alla afböjde anbudet, de tvenne 
sistnämnde efter någon betänketid. 

Till konsultatift statsråd kom likaledes i fråga statsut- 
skottets dåvarande ordförande grefve C. F. Horn, hvilken an- 
sågs vara en af de moderataste och mest inflytelseegande inom 
riddarhusoppositionen. Hans inväljande skulle dock endast 
vara att betrakta som en skylt för försonliga tänkesätt. In- 
gen gjorde sig den illusion, att motståndsmännen skulle, der- 
med tillfreds.stälda, .sträcka gevär. Men frågan om hans in- 
kallande i statsrådet förföll, och dä han kort derefter ohjel])ligt 
bröt med sitt parti, skulle det ej heller hafva varit något att 
bygga pä hans personlighet frän parlamentarisk synpunkt. 

Sedan rikets ständers beslut angående förändrad organi- 
sation af statsrådet den 17 mars blifvit Kongl. Maj:t föredraget, 
aflät Kongl. Maj:t samma dag till rikets ständer en skrifvelse, 
hvarigenom, jemte tillkännagifvande, att Kongl. Maj:t ämnade åt 
den ifrågavarande grundlagsförändringen gifva sitt nådiga sam- 
tycke samt detsamma pä föreskrifvet sätt ä rikssalen rikets 
ständer meddela, up]nnärksamheten fästes på behofvet af för- 



36 

nyad lönereglering för statsrådets ledamöter och af nya löne- 
anslag för en ledamot i högsta domstolen efter jnstitiestats- 
ministern samt för de blifvande expeditionscheferna. Denna 
reglering gjordes alltså icke till vilkor för sanktionerandet af 
grundlagsförändringen, men det förutsattes med skäl, att ri- 
kets ständer, som satte högt pris pä organisationsförändringen, 
skulle vid handläggningen af omförmälda statsregleringsfrä- 
gor iakttaga all skyndsamhet; men det dröjde likväl ända till 
den 25 augusti, innan svar i ämnet afgafs, och det hade nästan 
utseende af, att ständerna ville sätta regeringen på prof, huru- 
vida hon kunde h^-sa det misstroende till representationen att 
vilja göra sanktionen beroende af löneanslagen. 

Inom publiciteten röjde sig stor otålighet att fä erfara, 
om och hvilka förändringar rådkammaren skulle komma att 
undergå, och den meningen saknade icke målsmän, att l)ehand- 
lingen hos ständerna af sa väl anslagsfrågorna som andra till 
förtroende vota hänförliga ärenden, borde ankomma på utgall- 
ringen af den förra och färgen af den nya rådspersonalen. 

Att konungen fäste någon allvarlig uppmärksamhet vid 
dagbladens fingervisningar i detta grannlaga ämne, kan näp- 
peligen förmodas. Emellertid utfärdades kallelse till extra 
statsrädssammanträde den 28 mars eftermiddagen, enkom för 
befordringsärenden som med statsrådets organisation hade ge- 
menskap. I denna konselj utnämndes till justitiestatsminister 
generaltulldirektören grefve Arvid PoSvSe, till generaltulldi- 
rektör statsrådet frih. C. H. Gyllenhaal, till statsråd general- 
befälhafvaren i första militärdistriktet generallöjtnanten frih. 
Ct. b. Cederström och författaren af dessa skildringar, då di- 
striktschef i vestra tulldistriktet, samt till landshöfdiug i 
Kalmar län justitiekansleren C. U. Nerman, hvarjemte revi- 
sionsseki'eteraren A. Faxe förordnades att justitiekanslers- 
embetet tills vidare förvalta. 



87 

Om afgåiigen af de trenne konungens radgifvare '), som 
den oppositionela pressen främst betecknat säsom icke popu- 
lära, pä något häll troddes vara ett medel att besvärja stor- 
men, sä lade erfarenheten snart i dagen, att detta \ar att 
uppgöra en räkning utan värden. Horisonten pä det politiska 
firmamentet blef snarare mörkare än ljusare. Det ädrog sig 
för öfrigt klander, att regleringen af statsrädspersonalen blef 
endast partiel och icke stäld i sammanhang med sanktionen ä 
grundlagsförändringen. Till regleringens verkställighet delvis 
förefans dock ett giltigt skäl deruti, att stadgan om regerings- 
ärendenas fördelning emellan statsdepartementen, om hvars 
utfärdande rikets ständer hos Kongl. Maj:t anhållit, borde sam- 
tidigt med sanktionen ä grundlagsförändringen kungöras, och 
att förslag dertill, uppä föredragning af den designerade civil- 
departementschefen, borde af samtliga i den nya rådkammaren 
ingående departementschefer pröfvas, innan det förelades konun- 
gen till stadfästelse. 

Sedan bemälde föredragningsskyldige den 27 april tagit 
inträde i statsrådet, blef alltså hans första åliggande att be- 
reda förslaget till stadga om regeringsärendenas fördelning 
emellan departementen, vid h vilket arbetes handläggning han 
biträddes af den utsedde expeditionschefen (sedermera stats- 
rådet) "Wallensteen. För öfverläggningar i ämnet höllos hos 
justitiestatsministern grefve Posse flera sammanträden, hvaruti 
de designerade linans- och ecklesiastikdepartementscheferna, 
frih. Palmstierna och biskop Heurlin, jemväl togo del. Un- 
der tiden blef för konungens sanktion å det af ständerna an- 
tagna grundlagsförslaget om statsrådets förändrade organisation 
plenum plenorum utsatt att hällas den 10 maj. Nästföre- 
gående dag på eftermiddagen var sammanträde hos justitie- 

') Justitiestatsmiuistern grefve Rosexbi.ah, statsrådet IVili. Gvr.LENHAAL 
och justitiekanslereu Nkrman. (Justitiekansleron var neniligen änuu då 
i statsrådet föredragande af justitieärenden.) 



38 

statsministern för slutbeliandliug af det omförmälda författ- 
ningsförslaget. Dervid var biskop Heurlin icke tillstädes; 
men sent pä aftonen, då man var i begrepp att åtskiljas, in- 
fann han sig och i något upprörd sinnesstämning till allas 
förvåning lät förstå, att han icke vidare var att påräkna som 
medlem af det nya statsrådet. Hvarje försök att förmå honom 
att afstå frän sin föresats blef fruktlöst. Anslag var emeller- 
tid redan utfärdadt till plenum plenorum å rikssalen nästföl- 
jande dag, och man skulle ha blifvit försatt i brydsammaste 
förlägenhet, om icke tillförordnade hofkansleren Ihre lemnat 
sitt begifvande till ecklesiastikportföljens öfvertagande, hvar- 
till konungen ock nästföljande dags förmiddag gaf sitt samtycke. 

Plenum plenorum, som hölls vid middagstiden, illustrera- 
des icke af konungens närvaro. Efter nådigt förordnande blef 
den kongliga sanktionen ä grundlagsförslaget rikets ständer 
meddelad genom justitiestatsministern grefve Posse. 

Konselj var utsatt att hållas omedelbart efter sammanträ- 
det ä rikssalen. Före konseljens början hade statsministern 
för utrikes ärendena frih. St.jerneld företräde hos konungen. 
Efter någon stunds förlopp inkom han till sina i konselj rum- 
met samlade kolleger med den smärtsamt öfverraskande un- 
derrättelse, att frih Palmstiernas tillämnade utnämning till 
finansdepartementschef och h. e. grefve De Geers till landt- 
marskalk plötsligen gjorts om intet. Hans Maj:t hade nemli- 
gen, efter nogare öfvervägande, fimnit det icke tillbörligt att 
binda sig vid det vilkor, som grefve De Geer fäst vid åtagan- 
det af landtmarskalks befattningen, »att riksdagen icke skulle 
blifva upplöst, innan dess arbeten blifvit afslutade», och då 
för öfrigt det syntes honom icke rätt lämpligt eller formenligt 
att taga den för riksdagen utsedde landtmarskalken frän sin 
plats under pågående riksdag'), ville Hans Maj:t, att der med 

') Att konung Oscar I icke hyste samma skrupel, visade sig, dä år 1848 
landtmarskalken grefve G. A. Sparre utnämndes till justitiestatsminister 



39 

skulle förblifva in statu quo, och att följaktligen frågan om 
frih. Palmstiernas inträde i statsrådet för närvarande konune 
att förfalla. Emellertid och dä för ögonblicket beslut icke 
kunde fattas om definitift tillsättande af chef för finansdeparte- 
mentet, så och på det man icke mätte blifva i förlägenhet för 
handhafvandet af dertill hörande ärenden, vore Hans Maj:t 
betänkt pä att ät landshöfdingen af WingÅrd, som, pä till- 
frågan genom frih. Palmstierna, samtyckt att emottaga ett 
statsrädsembete utan departement, uppdraga att ad interim 
förestå berörda departement. 

Här voro goda råd dyra. Hos liere af de för den nya 
konseljen bestämda ledamöterna var första tanken att resignera; 
men dä öfverraskningen lemnat rum för lugnare öfvervägande, 
frågade man sig: livad har varit den egentligen verkande or- 
saken till den plötsliga förändringen? och man skulle ha varit 
starrblind, om man icke liärvid kunnat skönja spåren af ett 
mägtigt reaktionärt riksdagsparti, som med denna manöver 
möjligen, ja troligen, haft till syfte att jaga de mera frisin- 
nade statsrådsledamöterna på tlykten. Att i detta kritiska 
ögonblick rymma fältet skulle tilläfventja^s under den upprörda 
politiska sinnesstämningen pä något håll blifva prisadt såsom 
ett drag af sjelf ständighet gent emot den bestämmande viljan, 
men å andra sidan kunde det synas gränsa till förräderi emot 
det allmänna att lata öfverväldiga sig af någon, äfven berät- 
tigad, förtrytelse, om reaktionens seger skulle blifva frukten 
deraf. Till längre öfvervägande var icke rådrum, och man blef 
ense om att se tiden an, om ock tills vidare med något minskad 
utsigt att kunna bryta sig väg till förnuftiga reformer^). 

och efterträddes af grefve Hennin(; Hämilton. Enahanda ombyte af 
landtmarskalk egde rum i Gustaf II Adolfs tid. 
') Några dagar före den kongl. sanktionen å grundlagsförslaget hade de 
senast utnämnda civila statsrädsledamöterna mod förut varande leda- 
möter, som voro ämnade att qvarstanna, enskild rådplägning rörande 
vissa regeringsgrundsatser, hvarom det ansågs nödigt att man vore 



40 

Sedan konungen infunnit sig i konseljen, företogos dagens 
märkliga förhandlingar *). På den afgäende tillförordnade stats- 
seki-eteraren Ulfsparres föredragning förordnade Hans Maj:t 
författaren af dessa skildringar till chef för civildepartementet, 
hvarefter uppä hans föredragning beslut fattades angående öfriga 
med statsrådets personalreglering gemenskap egande ärenden. 



hufvudsakligen ense. Någon meningsskiljaktighet förekom dervid icke 
i följande delar: 

a) att allmän medborgerlig bildning borde befordras, synnerligast 
genom folkskolornas fullständigare ordnande samt undervisning vid de 
högre läroverken om rikets grundlagar. 

fi] att. enär begrep"pet af en representativ författning verkliggöres 
endast i den mån. som representanterna, om ock från olika synpunkter, 
hafva ett gemensamt intresse, ett nationell ändamål för ögonen, en 
sådan ombildning af folkrepresentationen borde befrämjas, bvarigenom 
ståndsskilnaderna upphörde, men med betryggande garantier deremot, 
att någon öfvervigt tillfölle folkklasser, underlägsna i bildning och 
intresset för eganderättens helgd. 

c't att kommunalstyrelse borde genom författning organiseras, i än- 
damål att utbilda en allmännare medborgerlig anda och befria riks- 
styrelsen från sådana bestyr, som lämpligen kunde af kommunerna 
uteslutande handhafvas. 

d) att näringslagstiftningen borde reformeras i det syfte, att. med 
upphäfvande af skråväsendet, de band å arbets- och handelsfriheten 
undanröjdes, som voro hinderliga för industriens ekonomiska och tek- 
niska utveckling; (i afseende å tull-lagstiftningen påkallades för till- 
fället ej någdu pröfning, enär tvenne af de rådplägande tillhört 1839 
års tullkommitté och de öfriga deltagit i beslutet om öfverlemuande 
till ständerna af kommittéens afgifua förslag; 

e) att i afseende på den ekonomiska lagstiftningen i öfrigt såsom 
regel i)orde iakttagas, att någon ny allmän författning icke utfärdades!, 
utan att ständerna fått tillfälle att öfver grunderna dertill meddela 
utlåtande, och att euiellau riksdagarne utfärdandet af sådana författ- 
ningar borde, så vidt möjligt voi'e, undvikas. 

/; att ett ministerielt tidningsorgan vore af nöden, men solidariskt 
verkande för konseljen i sin helhet, med flärdfri öppenhet och hof- 
samhet, utan åtrå efter folkgunst eller efter inkräktningar åt regerings- 
makten. Saknaden af en ministeriel press ansågs oförenlig med andan 
af ett konstitutionelt statsskick, såsom förutsättande likgiltighet för 
allmänhetens meningsutslag om styrelseåtgärderna. 
') Hvad vid tillfället öfverläggningsvis förekom, kan. emot tryckfrihets- 
lagen, ej något här omförmälas. 



41 

Statsråden trih. Akehiijkl-M och grefve Hakd erhullo, euligt 
sin begäran, afskecl, och förklarade Kongl. Maj:t sig vilja, 
pä finansdepartementets föredragning, pröfva den dervid väckta 
frågan om beredande ät dem af någon pensionsförmän. Stats- 
rådet frih. VON Som LZENHEIM utnämndes, enligt hans tillkänna- 
gifna önskan, till president i bergskollegium. Till statsråd 
utnämndes tillförordnade hofkansleren Ihre och landshöfdingen 
i Vermlands län .T. af Wingärd, och till departementschefer 
förordnades vidare h. e. grefve Posse (för justitiedepartementet), 
h. e. frih. St.jerxeld (utrikesdepartementet), frih. Cederström 
(landtförsvarsdepartementet), frih. Lagerbjelke (sjöförsvars- 
departementet) och statsrådet Ihre (ecklesiastikdepartementet;, 
hvarjerate ät statsrådet af "Wingård uppdrogs att tills vidare 
förestå finansdepartementet. 

Dä i följd af konungens vägran att utfästa sig att icke 
upplösa riksdagen h. e. grefve De G-eek trädt tillbaka frän 
kandidaturen till landtmarskalksbefattningen, och konungen 
för öfrigt fortfarande hyste betänkligheter emot ombyte af 
landtmarskalk, kunde det för närvarande icke blifva fråga om 
frih. Palmstiernas utnämning till statsråd och chef för finans- 
departementet. Sedan i detta hänseende den ursprungliga pla- 
nen sålunda strandat, skulle det väl hafva varit lämpligast, 
att finansportföljen blifvit åt förre tillförordnade statssekrete- 
raren MrxTHE definitift öfverlemnad, men den omständigheten, 
att konstitutionsutskottet äfven mot honom låtit vid riksrätt 
anställa åtal, som ännu icke humiit vederbörligen pröfvas, an- 
sägs utgöra hinder att för närvarande anförtro honom en plats 
i statsrådet. 

Emot landshöfdingen af Wingårds befordi^an till statsråd 
utan departement kunde i sjelfva verket ej vara något att 
erini*a. Han hade varit i tillfälle att samla erfarenhet på både 
den militära och civila embetsmannabanan, och under utöfvandet 
af riksdagsmannakallet hade han visat sig förtrogen med Eng- 



42 

lands ekonomiska ocli finansiela lagstiftning. Men hans lämp- 
lighet för förvaltningen af ett statsdepartement var icke ådaga- 
lagd. Den rättvisa bör emellertid göras honom, att han icke 
utan gensträlHnghet emottog departementschefsförordnandet och 
att han, såsom dels främmande för de speciela bestyren inom 
departementet, dels föga öfvad i fi-anska språket, icke förmåd- 
des att derpå ingå, förr än under hand med konungens begif- 
vande blitvit aftaladt, att expeditionssekreteraren Munthe, 
som en längre tid förvaltat statssekreterareembetet för ånans- 
ärenden och nu i sammanhang med förändringen af statsrådets 
organisation förordnades till chef för finansdepartementets ex- 
pedition, skulle biträda honom i besörjandet af föredragningen, 
så väl enskildt inför konungen som officielt i statsrådet. Hans 
förordnande, med denna abnormitet i formen, var en nödfalls- 
utväg, hvars tillstädj ande endast låter förklara sig genom den 
förväntan man med fog hyste, att riksrättsmålen skulle skynd- 
samt afdömas, sä att en definitiv personalreglering snart kunde 
emotses, en förväntan som dock otillbörlig-t gäckades. 

Jemte definitift förordnande af chef för finansdepartementet 
uppsköts vid reglerandet af statsrådspersonalen den 16 maj 
utnämning af tvenne statsråd utan departement; men dä det 
fans angeläget, att inom konseljen ega en lagfaren ledamot, som 
vid förfall för justitiestatsministern kunde förordnas att hans 
enibete förestå, blef den 19 nästföljande juni till statsråd ut- 
nämnd rikets ständers f. d. justitieombudsman, häradshöfdingen 
Cakl Petter Törnebladh ^). 



Då hvad sedermera förspordes om partibildningen vid riks- 
dagen sammanställes med de tvenne tilldragelser, att biskop 

') Han hade vid sin befordran till statsråd redan upphunnit pensionsål- 
dern. Antagligen af denna anledning väckte T. Petrk i borgareståndet 
förslag derom, att den, »som efter upphunnen 65 års ålder blifvit till 
statsråd utnämnd, vid afskedstagandet icke må vara berättigad att er- 



43 

HEl■RLI^■ i elfte tiniinan drog sig tillbaka från det aftalade 
inträdet i statsrådet, och att landshöfding af Wixuard samma 
dag, som grundlagsförslaget angående statsrådets förändrade 
organisation sanktionerades, infunnit sig i de kongliga gema- 
ken, färdig att intaga statsrådstaburetten, kan näppeligen något 
tvifvel hysas derom, att den omkastning, som statsrådets kom- 
plettering i sista minuten rönte, i väsentlig män var erkebiskop 
AF WiNOÅRDK verk. Denne prelat hade alla egenska])er att 
ha kunnat blifva en Sveriges Richelien, om våra förhållanden 
vid denna tid motsvarat Frankrikes på Richelieus tid. Ovan- 
ligt begäfvad, men ock mer än vanligt fiken efter ära och 
magt, gjorde han fullt skäl för det omdöme, som Tegxék en 
gång om honom yttrade, såsom berömmelse för hans stundom 
frånstötande frimodighet och sjelftillit i det offentliga up])trä- 
dandet, »att han var värd att ha både vänner och ovänner». 
Ännu nära tre månader efter riksdagens början hördes lian 
vemodigt klaga, för att icke säga harmas, deröfver att man 
icke ofvanifrån vändt sig till honom och tagit honom till råds 
under den kring sig gripande antirojalistiska förbistringen. 

hälla aunau pension än den, hvarå han för sin före utnämningen inne- 
hafda tjenst egt lagligt anspråk». Enligt statsutskottets hemställan 
fattade rikets ständer häröfver det beslut, att ledamöter af konungens 
statsråd ej må ega att statsrådslön såsom pension bibehålla, förr än 
de samma embete minst fem års tid förvaltat; dock att för det fall, 
att statsrådslön ej får såsom pension bibehållas, ej må betagas dem 
rättigheten att, derest pensionsförfattningarna i öfrigt dertill föranleda, 
såsom pension åtnjuta den lön, som åtföljt förut innehafd tjenst». Till 
den af rikets ständer hos Kongl. Maj:t härom gjorda fi-amställning vägrade 
dock Kongl. Maj:t sitt bifall, enär det ifrågavarande pensionsvilkoret icke 
borde särskildt stadgas för ledamöter af konungens statsråd utan att 
äfven sträcka sig till statens alla öfriga löntagare. Vid nästföljande 
riksdag gjorde emellertid statsutskottet anmärkning deremot, att, i strid 
mot rikets ständers omförmälda beslut, ett statsråd, som endast en tid 
af något öfver två år förvaltat statsrådsembete, vid afskedstagandet 
blifvit berättigadt att å allmänna indragningsstaten uppföras till åtnju- 
tande för återstående lifstid af statsrådslönen såsom pension; men 
konstitutionsutskottet ogillade anmärkningen. 



44 

Men det dröjde ej länge derefter, innan tonen stämdes annor- 
lunda. För hans operationsplan var det en gynsam omstän- 
dighet, att partigrupperingen inom ridderskapet och adeln vid 
denna tid undergått en märkbar förändring. Dels genom den 
i detta stånd vanliga personalvexling, dels måhända ock i följd 
deraf, att en eller annan af dem, som vid riksdagens början 
anslutit sig till oppositionen, efter lugnare besinning deserterat 
från dennas fana, hade Hartmansdortfska falangen, som vid 
bänkmansvalet led ett oväntadt nederlag, äter vunnit öfVervigt 
på det parlamentariska stridsfältet. Men härmed var icke allt 
vunnet. Segerherrarne vid bänkmansvalet hade icke försummat 
att skörda segerns frukter. Ej mindre elektorer än ledamöter 
i de vigtigaste utskotten "v^aldes ur oppositionens led, och denna 
skulle i följd deraf liafva i sin magt att med biträde af fler- 
talet bland borgare- och bondeståndens utskottsledamöter be- 
stämma utgången af de mänga och vigtiga frågor, hvilkas af- 
görande i sista instansen blefve beroende af voteringar i för- 
stärkt utskott, derest någon utväg icke kunde utfinnas att 
paralysera denna magt. Ett medel dertill, som det åtminstone 
kunde vara värdt att försöka, trodde det konservativa partiets 
ledare vara att finna uti en koalition med de inom alla stånd 
spridda, till en del äfven inom det regeringsfieudtliga lägTet 
befintliga anhängarne af protektionss^^stem i närings- och tull- 
lagstiftningen '). För v. Hartmansdorff var detta icke annat 
än ett konseqvent vidhållande af hans nationalekonomiska 

') Endast den förutsättning, att opåkallade rådgifvare ur riksdagens ultra- 
konservativa läger, sedan denna operationsplan blifvit anlagd, då tiden 
för grundlagsförslagets sanktionerande stundade, å högre ort varnat 
emot ytterligare eftergifter, under förespeglande att man nu vore i 
stånd att bjuda antirojalisterna trots, kan förklara konungens hastiga 
omvändelse den 16 maj i fråga om statsdepartementsfhefsutnämningaruas 
komplettering och dermed sammanhang egande landtmarskalksombyte. 
Om emellertid Hans Maj:t verkligen hyste tillit till detta slags löftes- 
män, så fick han under riksdagens fortsättning tillfällen nog att iuse 
sin förvillelse. 



45 

grmidsatser, och erkebiskopen, förut handelsfrilietsvän, gjorde 
ingen svårighet att för ett politiskt ändamål lägga principerna 
å sido. Protektionisterna äter u sin sida gingo, säsoni inan 
lätt kunde vänta, med öppna armar partiet till mötes, klar- 
synta nog att inse, att af deras insats i s])elet nnfion vinst 
kunde påräknas, om ock ändamålet i öfrigt förfelades. 

För att än mera betrygga planens framgång fann partiet 
nödigt att låta representera sig genom ett särskildt publicistiskt 
organ, li vartill utsågs det Angeldorfska bladet »Svenska biet». 
Detta skulle alltså hällas i protektionistisk anda, med oför- 
ändrad karakter i öfrigt af rojalistiskt och strängt konserva- 
tift. Huru mycket partiet nitälskade för att genom detta medel 
verka pä den allmänna meningen, bevisade sig derigenom, att 
en af dess mest framstående medlemmar enligt uppdrag be- 
sökte civildepartementschefen och begärde, att han skulle ge- 
nom konfidentielt cirkulär-bandbref uppmana landshöfdingarne 
att söka befordra omförmälda tidningsblads spridning, ifråga- 
sättande alltså, att han (departementschefen), som under sin 
föregående offentliga bana sträfvat att befrämja reformer i den 
lagstiftning, hvars orubbade vidmagthållande vore ett af det 
nämnda tidningsbladets väsentligaste syften, skulle vara be- 
lijelplig att gräfva sin egen politiska graf. 

Adelns och presteståndets konservativa majoriteter hade 
väl i främsta rummet till mål för sina bemödanden att göra 
den primitiva riksdagsoppositionen afbräck, men genom för- 
bundet med protektionisterna blef deras politik äfven en oppo- 
sition emot den nybildade konseljen, hvilken, såsom veterlig-t 
var, hade till lösen reformer icke minst i närings- och tull- 
lagstiftningen. _ 

Såsom förut är omförmäldt, blef af en riddarhusets fram- 
stående ledamot vid riksdagens början lagdt regeringen till 
last »att på trettio år icke hafva respekterat nationens önsk- 



46 

niiigar och beliof > . Hvarje omdöme om denna anklagelse frän 
synpunkten af" gramilagenhet i sak och grundlagsenlighet i form 
må här lemnas ä sido. Men sanningen kräfver några ord till 
ämnets belysning. 

Ehuru den viljestarka partihöfdingen ännu dä visade sig 
vara anhängare af de moderna demokratiska asigierna rörande 
folkrepresentationen, kan han, dä han talade om nationens 
önskningar, icke hafva syftat pä folket i massa. Dessa hade 
för visso icke kommit i ljuset, och, om de genom någon allmän 
folkomröstning kunnat utrönas, skulle det ofelbart hafva be- 
kräftat sig livad Thoril» skref: »för mig, för mig, för mig, 
ropar hela naturen», hvaraf Ijusligen skönjes, huru svårt, ja 
omöjligt det är att i hvarje förekommande sak utreda hvad 
den s. k. folkviljan är. Sannolikare borde det ha varit, att 
med de anförda orden afsetts ständernas framställningar till 
regeringen; men dessa hade, med jemförelsevis fä undantag, 
blifvit bifallna eller stadfästade, och att icke alla blif\dt det, 
var ej mera anmärkningsvärdt, än att majoriteterna vid sär- 
skilda riksdagar i rådslag och beslut ofta nog sjelfva icke varit 
ense med föregående riksdagsmajoriteter. Det återstår då blott 
ett förklaringssätt, det nemligen, att med »nationens önsknin- 
gar > menats riksdagsoppositionens fordringar. Medgifvas må, 
att en minoritets meningar någon gång kunna gälla högre än 
majoritetens inför förnuftets domstol. De förtjena visserligen 
dä att »respekteras). Men äfven om majoritetens meningar 
skulle befinnas väga mindre, hafva de dock i ett konstitutionelt 
samhälle kraf pä att af den andra statsmagten icke missaktas 
Denna sats har visserligen frän oppositionens sida blifvit be- 
mött med det inkast, att en ståndsrepresentation icke är af 
beskaffenhet att kunna gif\'a ett sant uttryck af folkviljan 
eller det allmänna tänkesättet. Men, så vidt härvid afses den 
npplystare meningen, hvilken representationsform lemnar full 
visshet derom? Historien liar lärt oss, huruledes i länder 



47 

med bäde ministerstyrelse, parlamentarism och en bved grund 
val för vali*ätt och valbarhet till representationen, vid valstri- 
derna genom h varjehanda bearbetningar det ena partiet ide- 
ligen skiftesvis undanskjutit det andra. Det är under sädana 
förhallanden, som man i Frankrike inom en tid af föga mer 
än tio är närmast efter julirevolutionen 1880 bevittnade ej 
mindre än 92 ministérombyten. Den slutsats följer deraf 
otvunget, att antingen måste det allmänna tänkesättet lika ofta 
hafva vexlat som partiernas skiftande öfvervälde, hvilket s\'nes 
lika litet antagligt, som det skulle hafva varit lyckönsknings- 
värdt, eller ock har folkrepresentationen dervid icke alltid 
representerat detta tänkesätt. Tertium non datiu\ 



48 



Förstärkta statsutskottets voteringar i juli 1840 och deraf föran- 
ledda ministerkris. 

Medan det konservativa riksdagspartiets ledare voro be- 
tänkta pä att söka bereda sig all den förstärkning, som om- 
ständigheterna kunde medgifva, var den antirojalistiska oppo- 
sitionen rastlöst verksam för befordrande af sina planer, ocb 
den 28 juli var man omsider färdig att i förstärkt statsutskott 
för åtgörande af trenne frågor, som närmare berörde regerin- 
gens intressen, mäta sina krafter med motståndarnes. 

Den första frågan angick löneförmånerna för statsdeparte- 
mentsclieferna. Ridderskapet och adeln samt presteståndet 
hade enligt statsutskottets förslag för hvardera af bemälde 
chefer, utom de med boställen försedda, såsom hyresersättning 
beviljat 1,000 rdr banko utöfver det bestämda lönebeloppet, 
men i öfverensstämmelse med borgare- och bondeståndens be- 
slut blef denna ersättning af förstärkta statsutskottet afslagen. 

Den andra frågan angick ett af Kongl. Maj :t äskadt anslag 
(50.000 rdr b:ko) till allmänna arbeten. Ridderskapet och adeln 
och presteståndet hade beviljat det, med inberäknande af ett 
reserveradt belopp, men förstärkta statsutskottet afslog det i 
öfverensstämmelse med borgare- och bondeståndens beslut. 

Den tredje frågan rörde ett af Kongl. Maj :t äskadt anslag 
för gevärstillverkningen. Ridderskapet och adeln ocli ])reste- 
ståndet hade dertill beviljat <!0,000 rdr b:ko, men förstärkta 
statsutskottet nedsatte beloppet till 36,000 rdr b:ko i enlighet 
med borgare- och bondeståndens besliTt. ') 



Likasom då har våi" representation ofta nog sedermera, när frågor före- 
kommit om stärkande af landets försvarskrafter, lagt i dagen en trygg- 



49 

Det mil icke förtänkas de begge statsmiiiistrarne, som 
stälts i spetsen för den nya konseljen och som från början 
sökt att efter sitt sinne fä denna konstruerad, att de i främsta 
rummet voro känsliga för svedan af de lidna motgängarne, 
synnerligast vid tanken pä det grannlaga förhällande, att konun- 
gen, om han än icke lät förmärka det, måste finna sig gäckad 
i den förhoppning, att ombytet af rådgifvare skulle följas af 
riksdagens fridsammare och försonligare hållning. Deras parti 
var derföre taget i samma stund, som utgången af förstärkta 
statsutskottets omröstningar blef känd, och omedelbart derefter 
anmälde de sig gemensamt hos konungen till audiens för att 
anhålla om sitt entledigande. Vid det företräde, som nästföl- 
jade dag lemnades dem, var äfven civildepartementschefen af 
Hans jVIaj:t tillkallad. Statsministrarne utvecklade vid tillfället 
de skäl, som förmått dem att begära sitt af sked, hvilket de 
trodde förnämligast vara päkalladt i konungens eget och det 
allmännas intresse. Konungen svarade, att, ehuru han med 
nöje skulle se, att de afstode frän sin föresats att afgä, han 
likväl uppä föredragning af deras afskedsansökningar i nästa 
konselj ville deröfver fatta beslut. Dä statsministrarne af- 
trädde, qvarstannade civildepartementschefen och understa Ide 
Hans Maj:t, om han icke funne enahanda skäl, som föranledt 
statsministrarne att begära sitt entledigande, giltiga äfven för 
hans afgång, hvartill han i sådant fall vore beredd. Konungen 
besvarade denna framställning i, såsom vanligt, förbindliga 
ordalag och afslutade samtalet med det besked: »Réfléchissez 
lä-dessus et consultez votre conscience.» 

Statsministrarne frih. Stjernelu och grefve Pos.^^^e, pa 
hvilkas föranledande förf. af dessa skildringar kallats till le- 



het, som af ingenting kunnat störas. En krigserfuicn general liknade 

vid ett tillfälle denna trygghet med »den blundande rapphönans» vid 
stöfvarens annalkande. 

Få hr (B u s , Skildringar. 4 



50 

damot af statsrådet, bemödade sig nu enträget att söka förmä 
lionom att icke lemna sin plats. Detta kunde dock icke för 
liononi vara bestämmande, men flerartade andra förliallanden 
syntes honom härvid böra komma i öfvervägande. Han kunde 
icke hafva lika giltiga anledningar som de, under hvilkas 
auspicier den nya konseljen ursprungligen bildats, att anse sig 
sviken i beräkningarna pa riksdagsoppositionens större und- 
seende efter än före ministerförändringen. Enligt hans asigt 
var ej heller med vår grundlag någon annan parlamentarism 
förenlig än den, som hade 107 § R.-F. till underlag. I hvarje 
fall kunde hans tillbakaträdande icke gifva ökad vigt ät stats- 
ministrarnes afgäng såsom politisk demonstration. Hans då- 
varande personliga ställning till konungen var icke af be- 
skaffenhet att föranleda hans önskan att befrias frän det honom 
anförtrodda rädgifvarekall, hvarvid visserligen för öfrigt föga 
annat än obehag var att skörda. Den omständighet, att en af 
förstärkta statsutskottets omröstningar gälde civildepartements- 
chefens personliga intresse ^), syntes honom ock utgöra ett 
grannlagenhetsskäl att icke begagna motgången såsom bevekelse- 
grund för att afgå, och då hemställandet derom till konungens 
godtfinnande icke vunnit afseende, fann han på de grunder i 
öfrigt, som bestämde hans handlingssätt efter motgången den 
1() maj, det vara en samvetssak att ännu tills vidare se tiden au. 
Statsministrarnes afskedsansökningar blefvo i statsrådet 
anmälda den 31 juli -), men afgörandet Ii ek anstå till den 5 



') Rikets ständer faststälcle lönen för departementscheferna (utom stats- 
ministrarne) till 7,000 rdr b:o, hvaraf 2,500 rdr såsom taffelpenningar. 
Sedan förstärkta statsutskottet afslagit den af statsutskottet föreslagna 
hyresersättning, blef alltså för civildepartementschefen, som lika med 
fyra andra departementschefer saknade boställsförmån, aflöningen knappt 
högre än den, med inberäknande af spanmålstillökniug efter markegång 
per medium, förut varit för statsrådsembete bestämd, ehuru för civilde- 
partementschef dermed nu förenats alla en statssekreterares åligganden. 

-) I det af konungen vid tillfället meddelade yttrande till protokollet an- 
fördes, bland annat: »Täta ombyten inom rådgifvarepersonalen sätta 



51 

september, då grefve Posse erhöll definitift afsked och stats- 
rådet TöRNEBLADH förordnades att jiistitiestatsminstersembetet 
tills vidare förestå. 1 anseende till det af konstitutionsut- 
skottet mot ledamöterna af forna konseljen anstälda åtal inför 
riksrätt beviljades deremot frih. Stjekneld tills vidare endast 
tjenstefrihet. ') Vid samma tillfälle förordnades statsrådet 1iii{e 
att tills vidare förvalta statsministersembetet för utrikes ären- 
dena, hvarefter och sedan filosofie professoren vid Upsala uni- 
versitet S. GrRUBBE den 10 september blifvit till statsråd ut- 
nämnd, åt honom uppdrogs att ad interim förestå ecklesiastik- 
departementet. 

Lika lätt var det icke att detinitift reglera successionen 
efter grefve Posse. Konjunkturen var icke uppmuntrande att 
aspirera dertill. -) Konungen önskade, att statsrådet kollek- 

äfven den mest inskränkta äregirighet i jäsning och äro långt ifrån 
att gifva grundlagarne mera stadga. Jag önskar derföre, att I fortfaren 
med utöfningen af de embeten, hvilka jag, ä nationens vägnar, anför- 
trott eder. Då jag dertill utnämnde eder, leddes jag hvarken af till- 
fällighetens ingifvelse eller något slags yttre inverkan. Om jag hade 
funnit män med mera upplysning och skicklighet att förvalta dessa 
embeten, skulle jag företrädesvis hafva valt dem. Men då jag beviljar 
edra afskedsansökningar, boren I inse, att jag behöfver tillräckligt 
rådrum för att bestämma sådana val, som motsvara både mina för- 
hoppningar och nationens anspråk att se statens högsta embeten an- 
förtrodda åt män, hvilkas fosterlandskärlek och kunskaper göra dem 
dertill värdiga.» ^ 

Då i anförantlet, som till allmänhetens kännedom (i mindre lyckad 
öfversättning) offentliggjordes i statstidningen, riksdagsförhandlingarna 
icke vidrördes, ehuru statsministrarne angifvit utgången af förstärkta 
statsutskottets omröstningar såsom anledning till deras ansökan om 
afsked, bevisar det, att Hans Maj:t icke betraktade frågan från syn- 
punkten af parlamentarisk styrelse, utan endast med hänsyn till för- 
hållandet emellan konungen och hans konstitutionela rådgifvare. 

') Efter riksrättsförhandlingarnas slut utfärdades afskedsbrefvot den U 
juli 1842. 

=) Vid aftalet med h. e. grefve De Gekk om öfvertagandet af landtmarskalks- 
befattningen fästes på goda grunder den tillförsigt, att Ikwh chefskap 
fiir ridderskapet och adeln skulle verka lugnande och återhållande på 



52 

tift, efter samrädaii, mätte föreslå någon, som för embetet an- 
sägs ega erforderliga egenskaper. Efter flera br ydsamma öfver- 
läggningar uppdrog statsrådet at civildepartementschefen att 
tillskrifva hofrättspresidenten frih. Ehrenborgh med tillfrågan, 
om han vore villig att antaga kallelse till ifrågavarande em- 
bete. Han troddes sa mj^cket helh-e kunna påräknas, som 
lian hade varit en af de ledamöter i 1835 års konstitutions- 
utskott, hvilka med mesta nitälskan lagt hand vid förslaget 
till statsrådets förändrade organisation. Men han undanbad 
sig, med erinran: »vestigia terrent». D er efter tillskr ef, enligt 
statsrådets uppdrag, bemälde departementschef i enahanda 
ändamål expeditionssekreteraren Richert, ehuru man icke var 
lika viss om, att hans kandidatur skulle af högsta viljan god- 
kännas. Men äfven han vägrade '). 



oppositionen icke blott inom ricldarhuset men äfven i statsutskottet. 
der flere af adelns utmärktare ledamöter stodo i nära förhållande till 
grefve De Geer, dels genom skyldskapsband, dels genom politiska sym- 
patier. Att det skickelsedigra brytandet af detta aftal (ehuru det icke 
kan förtänkas konungen, att han ej ville låta binda sina händer genom 
förbehållet att ej upplösa riksdagen) snarare hade en motsatt verkan, 
visade sig tydligt nog af statsregleringsfrågornas behandling och ut- 
gång; och att under riksdagens fortgång situationen skulle förbättras, 
kunde under sådana omständigheter icke rimligtvis förväntas. 
') Hans svar, märkligt såsom allt livad rörande allmänna ämnen flutit 
ur hans penna, innehöll bland annat följande: »Så varmt är ännu mitt 
blod, att jag skulle vara färdig att uppoffra hela min timliga välfärd 
och lycka, om jag egde det ringaste (sannolika) hopp, att jag dermed 
kunde gagna mitt fädernesland, men jag sätter icke mitt lugn och min 
ära på spel, der man kan hålla tusen mot ett, att försöket skall bli 
fruktlöst. Jag har ej den förmätenheten att tilltro mig, att jag kan 
stå upprätt, der andi-a falla eller böjas. Vore tiden och omständig- 
heterna sådana, att man finge följa sin inre kallelse och gå framåt, d. v. s. 
att frågan vore om att handla med verklig kärlek för utbildandet af 
frihet och förkofran i politiskt, intollektuelt och materielt hänseende, 
då kunde jag möjligtvis vara en icke alldeles obrukbar medarbetare, 
ty jag vet, hvad sundt förnuft och fast vilja betyda för det godas sak: 
men när man till framskridandet känner ingen annan drift än fruktan 
för vådorna af ett allt för ihärdigt stillastående, vådor, dem man söker 
väja genom ett hälft steg framåt och ett helt ät sidan, men helst 



53 

Efter fruktlösa bemödanden att utom konseljen finna nä- 
^on med erforderliga egenskaper, villig att under dåvarande 
omständigheter åtaga sig justitiedepartementets förvaltning, 
och dä det icke kunde vara med god ordning förenligt, att 
embetet längre tid hölls ledigt, utnämndes statsrådet Törne- 
BLADH den 14 jan. 1841 till justitiestatsminister, hvarvid dock, 
med hänsyn till hans framskridna ålder, det ansågs nödigt att 
hafva någon behörigen qvalificerad i reserv, i hvilket afseende 
till statsråd utnämndes justitierådet frih. O. W. Stael von 
HoLSTEiN, som nu fans beredvillig att detta förtroende eraot- 
taga. Då frih. Stael von Holstein ansågs h^-lla liberala stats- 
mannaåsigter, utmärkte hans inkallande i statsrådet, att konun- 
gen härvid mera afsåg embetsmannaskickligheten än den poli- 
tiska trosbekännelsen. 

En partiel förändring af statsrådet hade ock den 7 näst- 
föregångna december inträffat derigenom, att statsrådet och 
chefen för landtförsvarsdepartementet frih. Cederström, enligt 
begäran, motiverad af ögonsjukdom, erhöll afsked och återtog 
generalbefälet i första militärdistriktet, samt till hans efterträ- 
dare utnämndes generallöjtnanten och tillförordnade kavalleri- 
inspektören grefve Axel Otto Mörner. Förändringen saknade 
i sjelfva verket all politisk bet^^delse. 



genom tidsutdrägt, så anser jag det vara bättre för folk med mina 
tänkesätt att hålla sig på afstånd, såsom jag ock hittills sorgfälligt 
gjort. Jag är en menniska, oduglig för allt slags jemkuings- och upp- 
skofsväsende. Med min ohjelpliga radikalism tål jag inga krumbugter 
i saker, som äro mig heliga. Ännu mer: Europas regenter hafva in- 
tagit en falsk position allt sedan 1815. Den blir mer och mer äfven- 
tyrlig för dem sjelfva och med detsamma mer och mer slipprig för 
deras ministrar. Derifrån dessa ideliga ombyten, af hvilka vi. frusna 
fransoser. hittills ej vetat, men som också en gång måste komma till 
vår bredd. Pet ligger en fiktion på bottnen af det konstitutionela 
statsskicket, och det är endast genom en stor klokhet och moderation, 
som den kan ännu gå och gälla för sanning.» 



54 



Riksdagens upplösning ifrågasatt. 

Sedan konungen funnit åtskilliga riksdagsåtgärder förråda 
en mot regeringen sa afvog sinnesstämning, att lian trodde sig 
icke kunna emotse någon båtnad för det allmänna af riksda- 
gens fortsatta arbeten, väcktes hos konom tanken allvarligt 
]Då dennas upplösande. Mot slutet af juli månad 1840 gaf lian 
statsrådet till känna, dock utom protokollet, att han vore sinnad 
att med det första ^ddtaga denna åtgärd. Efter deraf föran- 
ledd enskild öfverläggning i ämnet vid statsrådsberedningens 
sammanträde blefvo statsrådets ledamöter ense om att under- 
ställa Hans Maj:t den åsigt, att, ehuru visserligen genom ir>9 
§ R.-F. den magt blifvit konungen inrymd att rikets ständer 
åtskilja, så snart fyra månader förflutit efter det konungen 
låtit om statsverkets tillstånd och behof rikets ständer eller 
deras statsutskott underrätta, samt, enär dåvarande riksdag 
fortgått långt utöfver den sålunda förbehållna tid, någon me- 
ningsskiljaktighet icke kunde uppkomma om grundlagsenlig- 
heten af att använda detta prerogativ, tierehanda betänklig- 
heter dock deremot kunde åberopas. Nyttan af en sådan åt- 
gärd, med afsigt att oförtöfvadt inkalla urtima riksdag, be- 
stämdes helt och hållet af tidsomständigheterna. Utan att 
väga något afgörande omdöme, hm^uvida dessa vore för åtgär- 
dens ändamål gynsamma, ansåg statsrådet sig böra fästa Hans 
Maj:ts uppmärksamhet på de flera ölägenheter, som rikets stän- 
ders åtskiljande skulle hafva till följd. Anslagsfrågor, som 
afsägo behofven för det löpande året och hvilkas afgörande 
icke utan våda för statsförvaltningens jemna ghig kunde till 
en 113^ riksdag uppskjutas, voro ännu på slutlig handläggning 
af rikets ständer beroende. Till sådana frågor hörde exempel- 



o.) 

vis Kongl. Maj:ts propositioner om löneanslag för de embeteii. 
som under de nya statsdepartementen tillkommit och hvartill 
ä dåvarande arets riksstat några tillgångar icke voro för han- 
den. I anledning dels af kongl. propositioner, dels af enskilda 
motioner hade rikets ständer ock till bearbetande företagit 
frågor, som afsägo ordnandet eller förbättrandet af flera bland 
de vigtigaste delarne af samhällsinrättningen, såsom folkunder- 
visningen, kommunalväsendet, fattigvården, fängvårdsanstal- 
terna o. s. v. Afven förslag till erforderliga förbättringar i 
magtpåliggande delar af civila och ekonomiska lagstiftningen, 
likasom till vidtomfattande förändringar af rikets srrundlasar, 
hade vid riksdagen kommit under öfverläggning. Allt det ar- 
bete, som pä dessa föremål redan blifvit nedlagdt, skulle, om 
riksdagen aflystes, hafva varit förgäfves. Svenska folkets upp- 
märksamhet vore i stegradt mått riktad på dess representan- 
ters förehafvanden i dessa delar. Det väntade billigtvis sam- 
hällsnyttiga frukter deraf. För styrelsen kunde ej heller 
framgången af dessa arbeten vara likgiltig, för så vidt verk- 
liga förbättringar i statsskicket derigenoni bereddes. Ej nog 
att genom dessa arbetens afbr^^tande de dera nedlagda mö- 
dorna skulle vara förspilda, men på styrelsen skulle hvälfvas 
det moraliska ansvaret för tillintetgörandet af de väntade 
frukterna, som visserligen, äfven utan ett sådant hinder, i följd 
af andra omständigheter kimnat uteblifva, men möjligen kunnat 
tillfredsställande utveckla sig. Hufvudsakligen pä dessa skäl 
ansåg statsrådet sig böra afstj-rka vidtagandet af den åtgärd, 
hvarom fråga väckts, att rikets ständer åtskilja; hemställande 
dock statsrådet, om Kongl. Maj:t skulle iinna lämpligt att ge- 
nom landtmarskalken och vederbörande talmän, efter inhem- 
tande af deras yttrande om hvad tid som ännu kunde anses 
erforderlig för de angelägnaste ärendenas åtgörande, gifva 
rikets ständer till känna, att Kongl. Maj:t vore sinnad att dem, 
efter denna tids förlopp, åt.skilja. Statsrådet hyste desto mindre 



56 

någon farhåga, att medgifvanclet af en sådan rymligare tid 
för riksdagsförhandlingarnas afslutande skulle för statsförvalt- 
ningen medföra större olägenhet än riksdagens nu ifrågastälda 
upplösning, som, till förebyggande af statsanslagens missför- 
hållande till behofven från och med nästf oljande år, en urtima 
riksdag vid början eller medlet af samma år vore lika oför- 
hindrad att vidtaga erforderliga mått och steg, som en vid 
slutet af dä löpande är. 

Efter nogare begrundande fann Hans Maj:t för godt att 
tills vidare låta frågan förfalla. 



57 



Förstärkta statsutskottets voteringar i september 1840. — Kabi- 
nettskassans öde. — Abdikationsplanen. 

Voteringskampen den 23 juli var, med hänsyn till om- 
fånget och vid jemförelse med senare enahanda bedrifter, blott 
att betrakta som en förpostfäktning. Först ett par månader 
senare levererades en hufvuddrabbning. Icke mindre än tret- 
tiofem statsregleringsfrägor voro då, i följd deraf att i besluten 
derom två stånd stannat emot två, hänvisade till afgörande 
genom omröstning i förstärkt statsutskott. Af dessa voro 
tvenne, hvilka, såsom det S3mtes, motständspartiet vid denna 
riksdag stält bland de främsta på sitt program, af betydande 
vigt sä väl i finansielt som politiskt hänseiende, nemligen frå- 
gorna om statsanslagen till ministerstaten och till extra ut- 
gifter. Den förra var oskiljaktigt sammanbunden med den 
ryktbara kabinettskassefrågan, hvars behandling gjorde 1840 
— 41 årens riksdag sekulariskt märkvärdig. För att grund- 
lägga ett rättvist bedömande af så väl regeringens som oppo- 
sitionens tillgöranden i denna sak fordras blott en flygtig 
öfverblick af förhandlingarna. I borgareståndet, som i afse- 
ende på anslagsfrågor i allmänhet och kabinettskassefrågan i 
synnerhet var den förnämsta härden för riksdagsoppositionen, 
hade vid riksdagens början tvenne motioner blifvit väckta om 
minskning af anslaget till ministerstaten, den ena af bokbin- 
daren P. E. WiX(iE, som ansåg att Sverige kunde å utrikes 
ort representeras genom sändebud af lägre rang, och den an- 
dra af grosshandlaren C. F. W.ern, som i anseende till de 
allt för dryga aflöningskostnaderna för ministerstaten samt 
landets behof af skattelindring föreslog, att anslaget mätte 
nedsättas med en fjerdedel eller frän 266,660 - 3 rdr till 200,0(X) 



58 

rdr b:ko. Med honom förenade sig flere ledamöter af ståndet. 
Samtidigt dernied afgafs af bruksegaren And. Wedberg motion 
om nedsättning af extra utgiftsanslaget till hälften eller frän 
100,000 till 50,000 rdr b:ko, med det uttryckliga förklarande, 
att han med motionen afsSg, »att anslaget ej såsom dittills 
mätte betraktas såsom en hjelpfond för kabinettskassan och 
lemna tillgäng till godtyckliga och obehöriga dispositioner >^. 
Redan den 18 februari 1840 begärde statsutskottet, till hvars 
behandling dessa motioner häns^isades, genom skrifvelse till 
t. f. hofkansleren, åtskilliga upplysningar rörande kabinetts- 
kassans ställning, »för att komma i erfarenhet deraf, i hvad 
män för kassans utgifter beviljandet af något anslag hörde, i 
sammanhang med extra statsregleringen, tagas i betraktande» '). 
I anledning af denna statsutskottets begäran blef den 7 
mars 1840 utskottet delgifvet ett af statsministern för utrikes 
ärendena till Kongl. Ma]:t afgifvet titlätande i ämnet, hvaraf 
inhemtades, att de femton är, som närmast föregått dåvarande 
utrikesministerns inträdande i embetet, efterlemnat en ganska 
betydlig brist'-), hvilken, enligt hvad räkenskaperna utvisade, 
uppkommit dels genom flera af behofvet oundgängligen påkal- 
lade utgifter, hvaröfver likväl handlingarna voro af natur att 
endast kunna föreläggas ett hemligt utskott, dels af åtskilliga 
högst kostsamma utomordentliga ambassader, dem rikets vär- 
dighet icke tillätit att åsidosätta, dels äfven af de mänga un- 
der denna tidrymd med främmande magter afslutade handels- 
traktater och andra konventioner, samt att för afhjelpande af 



') Att kabinettskassan var behäftad med skuld, var officiell kändt sedan 
1839 års statsrevision. 

^) Frih. Stjerneld utnämndes till statsminister för utrikes ärendena den 
9 mars 1P38. Under de närmast föregående femton åren hade embetet 
innehafts af grefve von Engeström (utnämnd den 9 juni 1809) till hans 
afskedstagande den 8 juni 1824, derefter af grefve af Wetterstedt 
till hans död den 15 maj 1837 samt af statsrådet grefve A. G. Mörner, 
efter förordnande, till hans död den 30 jan. 1838. 



59 

detta missförliällande emellan inkomster och utgifter tiera åt- 
gärder och inskränkningar blifvit vidtagna, hvarigenom det 
varit möjligt att från och med 1837') tillvägabringa en ärlig 
förminskning af den balanserade bristen, »sä att denna an- 
sägs inom 5 ä 6 är kunna vara fullkomligt betäckt, under 
förutsättning likväl, att nägon nedsättning i de anslag, som 
ministerkassan dittills haft att disponera, icke konime att ega 
rum, hvaremot i händelse af anslagens minskning, statsmini- 
stern ansäg nära ofelbart, att kabinettskassan skulle äter blifva 
försatt i sin förra l3r3^dsamma belägenhet, lika äfventyrlig för 
utrikes ärendenas ledning, som omöjlig att äter upprätta». 

I sammanhang med regleringen af utgifterna å riksstatens 
andra hufvudtitel företog statsutskottet den 3 april äfven frå- 
gan om anslaget för minister staten till pröfning. I sitt be- 
tänkande härom till rikets ständer gaf utskottet väl till känna, 
att utrikesministerns berörda utlåtande blifvit utskottet del- 
gifvet; men ständerna lemnades i fullständig okunnighet om 
hvad utrikesministern upplyst angående sä väl kassabristens 
uppkomst och åtgärderna för dess amortering, som de äfven- 
tyrliga följderna af anslagstillgängarnes minskning. Utskottet 
undgick derigenom allt brj^deri att finna giltiga skäl för till- 
bakavisandet af framställningen om kabinettskassans tryckande 
behof. Instämmande i motionärens åsigter tillstyrkte utskottet 
bifall till hr Wterns motion om nedsättning af anslaget för 
ministerstaten till 200,000 rdr, hvarvid utskottet å nyo fäste 
uppmärksamheten deruppä, att hinder ej mötte att, om sä ni)- 
digt pröfvades, vid en blifvande extra statsreglering taga i 
betraktande frågan om anvisande af anslag ät kabinettskassan 
till extra utgifter. 

Reservationer anmäldes af biskop Hedrén samt prostarne 
Stenhammar och Åstrand, hvilka röstade för anslagets bibe- 



') Amorteringen var sålunda redan hdrjad under grefve Mörkers för- 
valtning. 



60 

hallande oförändradt, livaijemte de tvenne sistnämnde prin- 
eipielt ogillade ifrågasättandet af löneanslags bestämmande 
vid extra statsreglering. I motsatt syftning reserverade sig 
grosshandlaren Fk. Schartau, som ansåg anslagsbeloppet böra 
ytterligare nedsättas till 150,000 rdr, i hvilken mening tvenne 
andra ledamöter af borgareståndet och tvenne af bondeståndet 
instämde. Statsutskottets utlåtande återremitterades af ridder- 
skapet och adeln samt preste- och bondestånden. De först- 
nämnda tvenne stånden motsatte sig anslagets nedsättning med 
hänsyn dels till den i Wienkongressen träffade öfverens- 
kommelse, enligt hvilken diplomatiska agenter af lägre grad 
än ministrar icke hade personligt tillträde till regenterna, dels 
till nödvändigheten att iakttaga reciprocitet staterna emellan, 
hvarjemte utrikesministern hänvisade uppå att i stater, med 
hvilka Sverige kunde jemföras, representationerna icke anvisat 
mindre utan fast mera större anslag för ministeriela behof, 
m. m. Bondeståndet deremot yrkade anslagets nedsättning till 
det i hr Schartaus reservation föreslagna belopp. 

Vid återremissernas besvarande fann likväl utskottet sig 
böra vidhålla sitt förra yttrande. 

Då ärendet till slutligt afgörande i riksstånden förekom, 
beslutade ridderskapet och adeln samt presteståndet anslagets 
bibehållande vid dess förra belopp, hvaremot borgare- och 
bondestånden nedsatte det, enligt statsutskottets förslag, till 
200,000 rdr. 

Beträffande den i borgareståndet väckta motion om ned- 
sättning af extra utgiftsanslaget till hälften utlät sig stats- 
utskottet i sammanhang med förslaget till reglering af utgif- 
terna under riksstatens ättonde hufvudtitel den 14 april och 
tillstyrkte dervid bifall till motionen, i öfverensstämmelse 
hvarmed ock borgare- och bondestånden fattade beslut, hvar- 
emot ridderskapet och adeln och presteståndet beslutade an- 
slagets bibehållande vid dess förra belopp. 



61 

Den 29 september börjades och den 1 oktober fortsattes 
omröstningarna i förstärkta statsutskottet rörande de till dess 
afgörande dä hänvista 35 statsregleringsfrågor ^). Dervid blefvo 
borgare- och bondeståndens beslut angående så väl anslaget 
till ministerstaten som extra utgiftsanslaget äfven rikets stän- 
ders, bådadera med 23 rösters öfvervigt. Genom utgången af 
dessa voteringar gick sålunda för statsförvaltningen förlorad 
en tillgång af tillsammans 116,666 -/s i^dr b:ko årligen. 

Men ännu återstod en akt af det märkliga skådespelet. 
Vid tvenne föregående tillfällen hade statsutskottet låtit för- 
stå, att något hinder icke kunde möta för öfvervägandet vid 
en blifvande extra statsreglering af frågan om särskildt anslag 
åt kabinettskassan till extra utgifter. Men, ehuru det lätt 
kan förmodas, att genom denna förespegling röster vunnit.'^ 
för den af utskottet tillstyrkta nedsättningen af de ordinarie 
anslagen, blef i utskottets utlåtande angående extra statsreg- 
leringen frågan om kabinettskassans behof af understöd icke 
med ett ord vidrörd. Kongl. Maj:t aflät då till statsutskottet 
den 31 december 1840 en skrifvelse, hvarigenom utskottets 
uppmärksamhet fästes pä nödvändigheten att taga berörda 
fråga i öfvervägande, i hvilket afseende de ytterligare upp- 



') iJeii 11 förutgångna augusti hade, enligt livad Kongl. Maj:t i aflåten 
skrifvelse äskat, ett hemligt utskott blifvit tillsatt. Likasom genom en 
förberedd öfverenskommelse valdes dertill ledamöter, af hvilka (må- 
hända med ett undantag) ingen kunde misstänkas att låta leda sig af 
rojalistiska sympatier. Af ridderskapet och adeln utsagos grefve C. F. 
HoKN, frih. W. Tkrsmeden och hr AuG. Anckarsvärd, af pi'esteståndet 
biskopen C. J. Heurlin, prosten E. S. Ödman och kontraktsprosten (". 
E. Hallström, af borgareståndet grosshandlaren Fr. Schaktau, gross- 
handlaren C. F. W/ERN och bruksidkaren Th. Petrk samt af bonde- 
ståndet J. J. Rutberg, Hans Jansson och Nils Pehrsson. Vid ut- 
skottets första sammanträde, som egde rum å kongl. slottet den 17 
augusti och hvarvid landtmarskalken och de öfriga talmännen äfven 
voro närvarande, infann sig Hans Maj:t konungen personligen, åtföljd 
af H. K. H. kronprinsen och chefen för civildepartementet. Ä Hans 
Maj:ts vägnar uppläste kronprinsen det kongliga budskapet. 



62 

lysningar i ämnet, som kunde afgifvas, skulle frän utrikes- 
departementet meddelas. Pä grund deraf emottog utskottet, 
efter begäran, ej mindre ett sammandrag af kabinettskassans 
räkenskaper frän och med 1823 till och med 1839, utvisande 
kassans inkomster och utgifter under hvarje titel, jemte bristen, 
än äfven särskild förteckning ä skulderna vid 1840 ars slut. 
Af dessa handlingars innehall meddelade utskottet, i afgifvet 
utlåtande till rikets ständer den 29 januari 1841, att kassa- 
bristen, som vid 1823 ärs början utgjorde i svenskt mynt till- 
sammans 97,666 -/s i^tli" b:ko, sedermera ärligen ökats, så att 
den vid 1836 års slut uppgick till ett belopp, motsvarande i 
svenskt mynt omkring en million rdr b:ko, men att derefter 
sädana åtgärder blifvit vidtagna, att skulden vid 1840 ärs slut 
minskats till i svenskt mynt beräknadt belopp 775,966 -/s rdr 
b:ko, bestående af 30,000 pund sterl. med fem proc. ränta och 
hvarå ärligen 5,000 pund sterl. borde betalas, samt särskilda 
poster dels i Hamb. c:nt dels i sv. b:ko. 

Oaktadt alltså kabinettskassans sedan längre tid befintliga 
skuld blifvit erforderligen ådagalagd och uppenbart var, att 
efter den betydliga nedsättningen af förut tillgängliga ordi- 
narie anslag utrikesdepartementet skulle blifva urståndsatt att, 
utan annat tillskott, fullgöra åtagna förbindelser för skuldens 
amortering, förklarade utskottet, att »enär tillgöranden, som 
syntes ega sammanhang med någon del af den inträffade skuld- 
sättningen, vore föremål för under pröfning varande åtal inför 
riksrätt, ansåg utskottet sig icke kunna föreslå rikets ständer 
att anvisa några särskilda anslag till den ifrågavarande bri- 
stens liqviderande». 

Flere af utskottets ledamöter anmälde häremot reserva- 
tioner. Ordföranden, grefve Horn, yttrade den mening, att, 
då utskottet förut antydt, att frågan om anslag till kabinetts- 
kassan kunde vid extra statsreglering tagas i betraktande, 
pröfningen deraf nu, i följd af Kongl. Maj:ts skrifvelse i äm- 



63 

net, vore nödvändig. Han förmodade för öfrigt, att för ut- 
skottets majoritet mätte ha funnits vigtiga skäl till en opinions- 
yttring, hvars betydelse och verkningar han dock icke kunde 
fatta. Utskottets betänkande tillfredsstälde icke nägotdera af 
stånden. Hufvudsakligen för att erhålla närmare utredning 
af ärendet återförvistes det af dem alla. Utskottet vände sig 
dä till t. f. statsministern för utrikes ärendena med begäran 
att erhålla del af icke allenast kabinettets originalkassabok 
för åren 1815 till och med 1840, jemte tillhörande verifikatio- 
ner, utan äfven af brefvexUngen med de handelshus, med livilka 
kabinettet sedan längre tid tillbaka haft penningetransaktioner, 
förbehållande sig utskottet öppen rätt att dessa handlingar 
offentliggöra, hvarförutan de icke kunde af utskottet emottagas. 

Pä denna framställning lemnade t. f. utrikesministern till 
svar, att »de af utskottet begärda diplomatiska räkenskaper 
och handlingar voro dels af den i alla stater erkända hemliga 
beskaffenhet, att de i intet land, i ingen tidpunkt och under 
inga förhållanden torde ha varit föremål för en vidsträcktare 
granskning, dels ock af den i politiskt afseende grannlaga egen- 
skap, att de, om äfven egnade ät ett begränsadt meddelande, 
dock aldrig blifvit öfverlemnade ät offentligheten '). Dä ut- 
skottet likväl ansett sig böra utsätta detta vilkor för emot- 
tagandet af de äskade handlingarna, hade utskottet sjelf för- 
orsakat det hinder, som nu deremot uppstod. 

Detta svar borde för statsutskottet icke ha varit öfver- 
raskande och var det troligen ej heller. I sitt förnyade ut- 
låtande till rikets ständer förklarade emellertid utskottet, efter 
omförmälande af skrifvelsen frän utrikesdepartementet, sig 
vara urständsatt att bestyrka tillvaron af det deficit som upp- 
tagits i de utskottet delgifna räkenskapssammandragen, hvar- 



') Dittills kände man blott ett undantag från denna regel af internationel 
grannlagenhet, neniligen i Frankrike under den mest torroristiska pe- 
rioden af dess första revolution. 



64 

före och dä utskottet ej kunde lemna några vidare upplysnin- 
gar i ämnet, utskottet ansåg sig icke kunna tillstyrka rikets 
ständer att vidtaga någon åtgärd i afseende å medels amn.- 
sande till det i den kongl. skrifvelsen antydda ändamål. 

Häremot afgäfvo åtta ledamöter af utskottet en gemensam 
reservation, nemligen tre af presteständet (biskop Hedrén, 
doktor Agrell ocli prosten Stenhammar), tre af borgareståndet 
(lirr Helsingius, Carlberg och Moberg), men endast en af 
ridderskapet och adeln (ordföranden grefve Horn) och en af 
bondeståndet (Nils Strindlund). Reservationen innehöll en 
utförlig öfversigt af kabinettskassans inkomster och utgifter 
under ifrågavarande tidrymd, grundad pä de frän utrikesde- 
partementet meddelade räkenskapssammandrag, jemte särskildt 
derifrän erhållna upplysningar, som reservanterna ansägo i 
följd af återremissen böra meddelas, och hvarvid utgifternas 
föremål äfven angåfvos, så vidt de voro af egenskap att kunna 
offentliggöras. Af denna öfversigt bestyrktes jemväl, pä grund 
af förevista handlingar, att konungen och kronprinsen tecknat ' 
löftesansvarighet för den betydligaste länetransaktionen, som, 
i ändamål att bereda kabinettskassan erforderlig försträckning, 
för kolonialfondens räkning afslutats med ett engelskt bankir- 
hus med vissa bestämda amorteringsvilkor. Ogillande ut- 
skottets skrifvelse till utrikesdepartementet, som oundvikligen 
skulle hafva till följd, att utskottet nu måste förklara sig ur- 
ständsatt att meddela den äskade utredningen, fäste reservan- 
terna för öfrigt uppmärksamheten derpå, att ifrågavarande 
utredning icke kunde, emot grundlagens föreskrift och rikets 
ständers äfven vid denna riksdag fattade beslut, ikläda sig 
egenskapen af en till verifikationerna i det speciela sträckt 
revision, och funno de sig härvid icke böra ingå i något be- 
dömande af administrationen, såsom efter deras öfvertygelse 
främmande för statsutskottets gransknings- eller anmärknings- 
rätt. 



65 

Statsutskottet tillät en af sina majoriteten tillhörande le- 
damöter, hr FoENANDER, att vid betänkandet foga ett slags 
kritik af minoritetens reservation, dervid han, med uppställande 
af en kontrakalkyl, sökte visa otillförlitliglieten af reservan- 
ternas beräkningar'). Utan att bestrida kassabristens tillvaro, 
åsyftade hans inkast för öfrigt väsentligen endast att ådaga- 
lägga, att, derest kassatillgångarne icke blifvit till obehöriga 
ändamål använda, någon kassabrist ej skulle hafva uppkommit. 

Först vid slutet af april 1841 förekom ärendet till aigu- 
rande hos riksstånden. För bondeståndet \-ar saken nu så klar, 
att statsutskottets hemställan bifölls utan den ringaste diskus- 
sion. 1 borgareståndet deremot voro meningarna delade, och 
partisöndringen förrådde mer än vanlig bitterhet vid bekäm- 
pandet af de stridiga åsig-terna. Hr Petré betraktade skulden 
såsom konungens, i livars enskilda affärer man icke borde in- 
blanda sig-). Hr ScH.\RTAV kunde ej medgifva, att en skuld, 
såsom det föregafs, funnes^). Hi' W^kn förmälde, att det nu 
skulle visa sig. huruvida borgareståndets ledamöter ; blott vore 
verktyg i en anslagslysten regerings hand, eller trogna tbllv- 
ombud». Flere andra ledamöter af ståndet motsatte sig, lika- 
som dessa, med bestämdhet anvisandet af något statsbidi^ag 

') Sedan statsutskottets betänkande till stånden iiikoniniit. hlef en upp- 
sats från utrikesdepartementet i ett af hufviidstadens mest spridda 
dagblad införd för vederläggning af hr Foenanders kalkulation. 

^) Om dernied syftades uppå, att dynastiska intressen varit föremål för 
kostsamma beskickningar, så förbisågs, att svenska folket I^^IO gjort 
dessa intressen till sina. 

^) Sällsamt prof på logisk slutkonst! I fuljd af remitterad anmärkning 
från statsutskottet, bvars majoritet hr Sch.\rtau tillhörde, hade kon- 
stitutionsutskottet stält konungens rådgifvare för riksrätt, emedan de, 
till reglerande af kabinettskassans brist, belastat staten med skuld 
men på fråga, om staten ej borde betala sin skuld, svarades: "Staten 
har ingen skuld.» — Hr Schart.\u.^ oförsagda uppträdande fredade 
honom dock ej ifrån att. några år senare, af en regeringstiendtlig. för 
ovanlig konstnärlighot att blanda färgerna ryktbar i)amflettist blifva 
smädad såsom fikandc eftei en statsrådstaburett 

Fåhr(EUs, Skil<lrinf/ar. f) 



66 

för det ifrågavarande ändamålet. A andra sidan uppträdde 
emot statsutskottets betänkande vice talmannen lir Hallinu 
samt hrr Lagergeen, Gezelius, Arnberg, Wijk, De Maré, 
Christierson, Moberg, Limxelius, Billberg, Helsixgius, Ja- 
COBI och Rydin. De ansägo i sakens närvarande skick det 
vara oundgängligen nödigt att sätta utrikesdepartementet i 
tillfälle att efter bestämd plan fullfölja skuldens amortering, 
för hvilket ändamål ett ärligt extra anslag intill nästa riksdag 
föreslogs (af hr Lagergren till belopp af 100,000 rdr, af hr 
De Maré 66,^66 -/g rdr och af Hr Hallixg 50,000 rdr) emot 
behörig redovisning. Afven af denna sidans talare klandrade 
dock flere den misshushällnig med kabinettskassans tillgångar, 
som i förra tider egt rum. Hr Halling ogillade framför allt, 
att man ville »upprifva och förgifta ett sår, som redan var 
på god väg att läkas . Hr Lagergren anspelade uppå, hvad 
»utom hus» förtäljdes, att de, som nu bestredo användande af 
statens medel för skuldens godtgörande, skulle vara villige 
att »under andra förhållanden- lemna sitt bifall dertill. Hr 
Wljk anmärkte, att statsutskottets antydning vid dess förslag 
om de ordinarie anslagens nedsättning, att det vid extra stats- 
regleringen blefve tillfälle att pröfva kabinettskassans behof, 
icke kunde, enär detta tillfälle lemnats obegagnadt, betraktas 
som annat Ȋn en krok, utlagd att fiska till sig bifall till de 
föreslagna anslagsnedsättningarna». Hr Rydin genmälde emot 
hr Petré, att, om konungen ansäges böra svara för kabinetts- 
kassans skuld, man med lika skäl kunde göra honom ansvarig 
för tullbalansen. Hr Mober(;, sjelf ledamot af statsutskottet, 
lät icke otydligt förstå, att han i utskottsmajoritetens tillväga- 
gående, med afseende å skrifvelsen till utrikesdepartementet, 
endast såg en intrig. 

Vid anstäld votering blef emellertid statsutskottets be- 
tänkande äfven af borgareståndet bifallet; dock endast med 
tre rösters pluralitet. 



67 

I motsats liärtill beslutade ridderskapet och adeln och 
prästeståndet anvisande af ett ärligt anslag för skuldens liqvi- 
derande, till belopp af 100,000 rdr intill nästa riksdag, hvarvid 
fästes flerfaldiga, noggrant bestämda bokförings- och redovis- 
ningsvilkor. Afven i dessa stånd förekommo likväl skiljaktiga 
meningar. Dock blef beslutet fattadt hos ridderskapet och 
adeln med 177 röster mot 82 och hos presteständet med 37 
röster mot 8. 

Hos ridderskapet och adeln var öfverläggningen knapp- 
händigare, än man haft anledning att vänta, och emot beslutet 
reserverade sig endast nio ledamöter, de fleste tillhörande yt- 
tersta venstern. Att af de ätta adelns förtroendemän, som i 
statsutskottet röstat för afslag ä regeringens framställning och 
bland hvilka allmänna meningen räknade en och annan till 
hufvudmännen för motståndet, någon reservation icke anmäldes, 
väckte uppmärksamhet och ansågs endast från någon politisk 
s\nipunkt förklarligt. 

Den sista instansen för slitande af den ömtåliga och sega 
frågan, om utrikesdepartementet skulle lemnas finansielt red- 
löst eller ej, var således förstärkta statsutskottet, hvars ut- 
slag å ömse sidor med spänd väntan afvaktades. Till anstäl- 
lande af omröstningen utsattes den 18 maj, och utföll den så- 
lunda, att borgare- och bondeståndens mening segrade med (56 
röster mot 51, i följd hvaraf rikets ständer besvarade Kongl. 
Maj:ts till statsutskottet aflåtna skrifvelse med det tillkänna- 
gifvande, att de »icke funnit skäl till vidtagande af någon 
åtgärd i afseende pä medels anvisande till det i skrifvelsen 
antydda ändamål» *). 

') Oaktadt de i det föregående omförmälda betänkligheter emot rikets 
ständers åtskiljande, sknlle troligen flere än en af statsrådets ledamöter 
hafva tvekat att afstyrka denna åtgärd, om den utgång, som kaliinetts- 
kassefrågan erhöll, då kunnat förutses. För visst kan emellertid an- 
tagas, att utan åtgärdens tillstyrkande af statsrådets flertal den icke 
skulle hafva af konungen beslutats. Så mycket mera synes derföre 



6S 

Med hänsyn till den lidelsefulla sinnesstämning, som fram- 
kallats icke blott genom frågans agiterande inom riksstånden 
och spridandet af h varjehanda osannfärdiga rykten i afseende 
ä kassabristens tillkomst, utan ock af ^dssa tidningsblads ni- 
tiska bearbetning af opinionen kunde denna utgång icke vara 
öfverraskande. 



I en kommande tid, då minnet af det sällsamma politiska 
virrvarr, som 1840—41 årens riksdag företedde, hunnit för- 
blekna, skall det utan tvifvel blifva svårt att finna en ledträd 
för utransakande af de bevekelsegrunder, som varit de bestäm- 
mande för afgörandet af de här omhandlade frågorna. Rikets 
ständers befogenhet att för den uppdagade bristen i kabinetts- 
kassan fordra vederbörande till redo och ansvar kunde icke 
blifva föremål för tvist, men detta var nu ej huf^nidf rågan, 
eller den egentliga, som ständerna för tillfället hade att prof va. 
Från utrikesdepartementet hade statsutskottet blifvit upplyst 
om föremålen för kabinettskassans hafda utgifter'), äfvensom 



(let omdöme vara berättigadt, att den brist på undseeude, som utmärkte 
statsutskottets och tveime riksstånds behandling af berörda fråga, illa 
motsvarade den beredvillighet, hvarmed konungen lät bero vid sina 
rådgifvares tillstyrkande att låta riksdagsarbetet ostördt fortgå. Sedan 
kabinettskassaus öde var afgjordt, förekom i offentligt tryck en erinran, 
som icke saknade fog, att. derest riksdagen blifvit upplöst före vote- 
ringarna i förstärkt statsutskott den 29 september, kabinettskassans 
skuld, med de då tillgängliga anslagen, kunde efter den faststälda 
amorteriugsplanen i det närmaste ha blifvit godtgjord, innan tiden var 
inne för nästa lagtima riksdag. 
') De från utrikesdepartementet meddelade upplysningar angåfvo, bl. a.. 
att kassabristen de första åren af dess tillvaro, eller omkring början 
af 1820-talet. icke var synlig i räkenskapen, utan betäcktes genom 
anticipation på nästföljande års inkomster. Det låter lätt tänka sig. 
att man vid denna tid, af tvenne skäl, icke såg någon fara eller olä- 
genhet af budgetens tillfälliga öfverskridande. uemligen dels emedan 
den brydsamma politiska situation, som under den föregående tiden 
medfört ovanligt dryga diplomatiska utgifter, skäligen kunde antagas 
hafva en öfvergång, dels emedan man då hade att förfoga öfver en 



69 

deroni, att skulden kunde inom några är vara amorterad, sä 
framt förut tillgängliga anslag blefve oförminskade. Genom 
officiela handlingar var det bestyrkt, att bristen uppkommit 
före statsministern frih. Stjernelds tillträde till embetet, och 
dä den nya konseljen väl icke kunde anses solidariskt ansvarig 
för företrädarnes möjliga förbindelser, torde för vägrandet af 
erforderliga anslag nägon annan driffjäder icke kunna utletas 
än afsigten att göra reglerandet af kabinettskassans skuld utan 
konungens personliga mellankomst omöjlig. 

Om riksdagsoppositionens tillvägagående i denna grann laga 
sak, såsom det nog oförbehållsamt utspriddes, åsyftade att 
framkalla abdikation'), sä vittnade det om fullkomlig obe- 



särskild medeltillgång, hvarined man troliueu tillförsåg sig att lätt kunna 
återbringa utrikesdepartementets finanser i regelbundet skick. Denna 
tillgäng var den s. k. kolonialfonden. Ön S:t Barthelemy, ehuru en af 
de minsta af Antillernas ögrupp, var under vissa tidskiften, i följd af 
tillfälliga politiska konjunkturer, icke utan vigt såsom transitort. Åren 
1812 15 remitterades från kolonien till moderlandet af influtna tull- 
och lästafgifter tillsammans 367,428 spanska daler. åren 18lti — 23 till- 
sammans 109,413 d.o samt 1827—30 tillsammans 76,243 d:o, men der- 
efter upphörde all inkomst från kolonien. Uppbördens stigande efter 
år 1808 var att lillskrifva dels det utbrutna kriget emellan England 
och Norra Amerika dels de spanska-amerikanska koloniernas sjelfstän- 
dighetskrig. Koloniens finansiela tillstånd försämrades efter 1822 i följd 
af de engelska kolouialhamnarnas öppnande för amerikanska fartyg, 
men förbättrades åter efter 1826 i följd af dessa hamnars stängning. 
Deras öppnande å nyo vid början af år 1830 blef dödsstöten för kolo- 
niens transitrörelse. Att man då, med öppna ögon för uttorkandet af 
denna inkomstkälla, så sorglöst lät kassabristen år efter år vä.xa. utan 
att söka något botemedel deremot, låter icke förklara sig. Om ena- 
handa åtgärder vidtagits 1831, som 1837 och de följande åren vidtogos 
för amortering af kabinettskassans skuld, hade otvifvclaktigt hvarje 
spår af denna varit utplänadt, då rikets ständer till 1840 års riksdag 
sammanträdde. 
') Uti en af de afgifna förklaringarna under den beryktade rättegång, 
som 1840 års konstitutionsutskott emot konungens rådgifvare vid riks- 
rätt anhängiggjorde och hvaraf utgången blef samtlige anklagades 
frikännelse, förekom följande slutperiod: »Den glesa slöja, som ännu 
höljer det inre af händelser och tillbud, med hvilka denna rättegång 
synes stå i nära sammanhang, skall förr eller senare blifva lyftad. Dä 



70 

kantskap med skaplymiet hos den höga personlighet, som det 
gälde, eller att man icke beräknat att stöta pä en klippa. 
Carl Johan, ännu i besittning af sin fulla själskraft, kunde 
icke svika sitt konungsliga kalls besvurna pligter. För att 
rädda statens kredit föredrog han att betala kabinettskassans 
skuld med egna medel. 

Antagligen hade frågan kommit att ä nyo dyka upp vid 
1844 års riksdag, om icke dåvarande konungen afböjt det. 
Bet är nemligen en med temlig visshet känd sak, att, sedan 
konung Oscar I tillträdt regeringen och riksdagskallelse var 
utfärdad, en af hufvudmännen för 1840 års riddarhusopposition, 
med hänsigt dertill att följderna af den behandling, som ka- 
binettskassefrågan vid föregående riksdag rönt, kommit att 
drabba sistbemälde konung genom en i förhållande till den 
ersatta kassabristen uppkommen minskning i hans arf, hos 
honom förfrägade sig, om han ville tillstädja, att motion vid 
riksdagen väcktes om godtgörande af beloppet, men att Hans 
Maj:t afvisat tanken deruppå, med anmärkning att saken, se- 
dan den behandlades vid föregående riksdag, icke kunnat ändra 
natur, och att, om utgången deraf då ansågs rättvis, det icke 
vore någon oförrätt att godtgöra. Skada, att icke samtlige 
motståndsmännen i 1840 års statsutskott voro i tillfälle att 
bevittna detta af pietet för den framlidne konungens minne 
dikterade svar. Emellertid bidrog f. d. oppositionsmannens 
berörda framställning att sprida ljus öfver majoritetens innersta 
mening vid kabinettskassefrägans behandling i 1840-41 årens 
förstärkta statsutskott. 



hafva (le anklagade att vänta rättvisa äfven i en mera omfattande dom 
än den, hvarigenom, såsom de med full tillförsigt vördsamt förmoda, 
den höglofl. riksrätten lärer freda deras rykten och välfärd emot ett 
politiskt anfall under juridisk skepnad, för hvilket de lättast åtkomliga 
föremålen varit — konungens rådgifvare.» 



71 

Ingeii, som upplefvat den tidens märkliga politiska till- 
dragelser och som varit i tillfälle att kasta en blick inom för- 
läten af motståndsmännens bearbetningar, har kunnat undgå 
att med abdikationsfrågan ställa i förbindelse ett ämne af ännu 
ömtåligare art. Såsom offentliggjorda minnesteckningar utvisa 
(se bl. a. Hofbergs biografiska handlexikon, II: s. 90), har det 
i allmänhet antagits, att det sätt, hvarpä anspelningarna uppå 
trouafsägelse, i tal och tryck, blefvo kombinerade och färg- 
lagda, hos konung Carl Johan alstrade någon misstro och i 
följd deraf någon kyla i hans förhållande till tronföljaren. 
Att dennes växande popularitet kunnat hos konungen väcka 
någon afundsamhet, låter tänka sig. Men knappt bör det för- 
modas, att konungen inom sig burit någon varaktig känsla af 
ovilja, alstrad af misstanken, att tronföljaren icke var främ- 
mande för abdikationsplanen. En sådan misstanke, om den 
fans, kunde ingen förklaring göra till fyllest att qväfva ; men 
i hvarje fall var han, mot h vilken den skulle vara riktad, allt 
för finkänslig och allt för ömsint son, för att icke genom det 
fullaste mått af undseende förekomma, att något deraf föran- 
ledt misshag kunde röja sig i det offentliga. 

Det synes för öfrigt, som om Carl Johan under sina se- 
naste lefnadsår vant sig att, då han uppträdde o"fficielt eller 
offentligt, mindre låta öfverväldiga sig af sina sinnesrörelser '). 
Det hörde till hans ordningsregler eller vanor att förmidda- 
garne låta någon af omgifningen gifva honom del af livad i 
dagens samt föregående aftons tidningar förekommit rörande 
riksdagstilldragelserna eller annat, som kunde vara af intresse 
för honom att veta. Under den ifrågavarande riksdao-en o-äfvo 



') Uti VON ÖCHiNKELs »Minueii ur Sveriges nyare historia- förekomma 
berättelser om ett och annat drag af dåvarande kronprinsen Carl Jo- 
hans häftiga lynne, sä väl vid officiela tillfällen som enskildt. Månne 
likväl icke de scener, som i förra hänseendet oniförmälts (exempelvis 
den som skall hafva egt rum i statsrådet den 2 febr. ISIG), biifvit i 
nog bjerta färger skildrade? 



72 

dessa meddelanden i öfverflöd retelser till dåligt lynne, och 
då nnder dagens lopp vid någons enskilda företräde ett eller 
annat af livad sålunda inliemtats kom på tal, hände det vis- 
serligen stundom, likasom af andra anledningar under enskilda 
samtal, att han gaf luft åt sin upprörda sinnesstämning, men 
utanför arbetsrummet eller den enskilda förtrolighetens sank- 
tuarium, och äfven vid presiderandet i statsrådet, erfor man 
under de sista fyra åren af hans lefnad sällan något fall, att 
icke, då något ämne af misshaglig art förekom, han förstod att 
beherska sina lidelser. 



73 



1812 års politik. 

I tidningspressen hade någon tid bedrifvits en agitation, 
som för de utanför partierna stående, hvilka kunde oväldig-t 
bedöma dagens företeelser, hade utseende af en aftalad diver- 
sion till understödjande af riksdagsoppositionens till syftet 
omisskänliga anfallsplan. Det var den bittert ogillande kri- 
tiken af Sveriges efter furstemötet i Abo 1812 följda politik 
Ehuru inledandet af denna politik låg inom Carl XIII:s re- 
geringstid, drabbade tadlet Carl Johan såsom i sjelfva verket 
den klandrade politikens grundläggare. Dä genom denna han 
kommit att spela en framstående rol i det verldshistoriska 
drama, hvars upplösning var det första franska kejsardömets 
fall, och dä han förestälde sig, att ingen svensk borde under- 
skatta värdet af den genom berörda politik skördade förnämsta 
frukt, Norges förening med Sverige, var det lätt att förstå, 
liuru smärtsamt särande han skulle linna bemödandena att 
stämma den allmänna meningen emot regeringssystemet i denna 
del. Emedan det icke kunde vara honom likgiltigt att känna 
de nya rädgifvarnes åsigter i detta grannlaga ämne, meddelade 
han dem skriftlig befallning att, efter sarafäldt öfvervägande, 
yttra sig, om den af regeringen följda politik af dem gillade.s, 
och uppdrog han ät civildepartementschefen att såsom före- 
dragande handlägga ärendet. 

Fröfningen af den förelagda frågan kunde icke grundan 
på annat än de dermed gemenskap egande faktiska förhållan- 
den vid tiden för den omtvistade politikens inledande. 

Om Sveriges regering endast haft att rådfråga folkets 
S3'mpatier vid åtgörandet, till hvilken af de i harnesk mot 
hvarandra stående stormagter man borde ansluta sig, kunde 



74 

någon tvekan icke hafva uppstått. A ena sidan var sedan 
gammalt vid de stora politiska brytningarna inom Europa 
Sveriges samverkan med Frankrike traditionel. Ä den andra 
sidan hade nationalandans fiendtliga stämning emot ryska 
väldet fått ny näring genom den nyligen lidna förlusten af 
Finland, detta för hvarje svenskt sinne dyrbara land, hvars 
söner, samfäldt med moderlandets, sa ofta bestätt ärofulla 
strider för det gemensamma fäderneslandet och som för detta 
fostrat sä mänga berömliga krigare, statsmän och vetenskaps- 
idkare. Dä återvinnandet af detta land nu förespeglades såsom 
lön för ett anfallsförbund emot Ryssland, hvilken svensk skulle 
icke känna sig mägtigt dragen ät detta mål? Men en sensa- 
tionspolitik, som icke understödes af tillräckliga materiela 
medel, är ett vågspel, som icke kan undgå sitt straff. Antaget 
ock, att vapenlyckan, i motsats till utgången af Carl XII:s 
liknande krigsplan, skulle hafva stått Napoleon bi, så att han 
gått segrande ur striden (hvartill dock efter Rysslands freds- 
slut med Turkiet och England utsigterna voro mindre lof%^ande) 
och att löftet om Finlands återställande blifvit infriadt, hvad 
värde skulle, efter hvad som timat, återfåendet af detta land 
för Sverige anses ega utan säkerhet att kunna behålla det? 
Antagligt var det icke. att Ryssland skulle ha blifvit likgil- 
tigt för återeröfi^andet \"id första lägliga tillfälle af ett så 
betydande landområde, gränsande nära nog till dess huf^nid- 
stads portar, och hvaraf besittningen skulle betr^^gga ett långt 
vidsträcktare herravälde i Östersjön. Skulle ock krigets ut- 
gång hafva medfört någon styckning af Rysslands kolossala 
egovälde, skulle väl alltid, helst sedan Viborgs starka gräns- 
fästning redan genom Nj-stadska fredsfördraget måst till Ryss- 
land afträdas, detta land hafva blifvit mägtigt nog att till- 
godose sina intressen emot Sverige, som emellertid skulle se 
sig nödsakadt att i det återvunna landet hålla en stående här, 
slagfärdig för hvarje eventualitet. 



iD 

Hvad kmide dessutom pu ett mera i ögonen fallande sätt 
be\åsa företrädet af en tryggad ställning i förliällande till 
Norge än den bittra erfarenheten af att, vid fredsbrott med 
Ryssland, Danmark städse varit redo att draga i härnad emot 
oss, och att just den deraf föranledda nödvändigheten för 
Sverige att dela sina stridskrafter ät försvaret emot den vestra 
grannen hufvudsakligast vållat underlägsenheten i försvaret 
emot den östra? 

Det kunde för öfrigt vid denna tid mindre vara fråga om 
hvad som var önsklig-t, än livad som var möjligt. Efter det 
sista kriget voro alla finansiela tillgångar uttömda och hären 
i det skick, att den icke kunde gä i fält. Frankrikes första 
förslag till ett anfallsförbund (mars 1812) medgaf icke några 
subsidier. Såsom det sedermera visade sig, slukade arméens 
utrustning mer än den million pund sterling, som efter freds- 
slutet med England från detta land erhölls. Dä Frankrikes 
andra förslag ingick (maj 1812), hade Sverige icke vidare fria 
händer. Sedan en fransk armékår infallit i Svenska Pommern, 
hade nemligen med Ryssland redan den 5 april afslutats ett 
fördrag, hvars hufvudpunkt afsäg denna magts medverkan för 
Norges inf örlif vande med Sverige '). 

Emot förbundet med Frankrike talade ytterligare en an- 
nan omständighet, som icke obetycllig-t tyngde i vägskålen. 
Kontinentalsvstemet hade redan åbragt Sveriges handel ocli 
sjöfart stora förluster. Enskilde svenskars fordringar hos 
franska staten, i följd af uppbringningar, voro till en del re- 
•dan pröfvade och erkända, men franska regeringen vägrade 



') Mot slutet af år 1841 blef civildepartementschefen jemte h. e. norske 
statsministern Due uppkallad till konungen för preliminär öfvcrläggning 
angående unionsflaggan. Hans Maj:t skildrade dervid med lifliga färger 
Sveriges och Xorges politiska ställning till hvarandra vid don tid, då 
frågan först kom å bane om de båda rikenas förening, och afslutade 
sin framställning med följande ord: »Les suédois et les norvégiens 
n'avaient ii choisir qii'entre deux alternatives. de s"unir ou de s*égorger". 



76 

g-odtgörelse af de återstående till omkring 8,000,000 fr. be- 
räknade, ersättningsbeloppen. Då fortfarandet af detta tillstånd 
hotade svenska handeln och sjöfarten med ödeläggelse, var 
återställandet af freden med England ett tvingande behof. 

Efter öfvervägande af sålunda förekomna omständigheter, 
och då ostridigt vore, att de fördelar, som med den följda 
politiken åsyftats, fullständigt vunnits, ansägo statsrådets le- 
damöter enhälligt den af Hans Maj:t förelagda frågan böra 
jakande besvaras. 

Rörande det högvigtiga ämnet yttrade Hans Maj:t, bland 
annat, följande: »Le systéme adopté nous donna pour alliés 
TAngleterre, la Russie, la Prusse et TAutriche et plus tärd 
pour amis tous les autres états. Il n'est ni en mon pouvoir, 
ni au votre, de changer ce systéme, sans nous exposer ä perdre 
tous les avantages, qu'il nous a procurés, et j'ajoute sans coui^r 
les risques de perdre encore la considération, que les nations, 
comme les individus, doivent placer au premier rang, pour 
inspirer la confiance, qui constitue la force morale de tous les 
états. Gette politique est franche et la seule que vous devez 
continuer de suivre apres ma mört. Les plus grands états sont 
tombés par suite d'une politique tortueuse. Les nations du 
seeond ordre sont obligées plus que toutes les autres ä ne jamais 
dévier d'un systéme garant de leur durée.» 



Carl Johans politik beträffande Norges förening med 
Sverige mötte i början, såsom kändt är, flere vedersakare bland 
våra statsmän, hvilka föredrogo återvinnandet af Finland; men 
hans åsigter i detta hänseende vunno snart allt flere anhän- 
gare. Deremot var man ännu under årtionden icke lika all- 
mänt tillfredsstäld med föreningens beskaffenhet. Om bevekelse- 
ffrunderna för Carl Johans eftergifvenhet vid konventionen i 



77 

Möss voro de mest stridiga meningar rådande. Man förestälde 
sig ä ena sidan lätt, att samma fältherre, om hvilken Napo- 
leon BoNAPARTE 1797 gaf det vitsord, att republiken hade uti 
lionom en af sina fastaste vänner, ur stånd att dagtinga med 
frihetens fiender, icke kunde efter förloppet af endast 17 år 
så hafva afvikit frän sin forna politiska tro, att han ej skulle 
ha burit aktning för ett frän sina förra samhällsband frigjordt 
folks rätt att gifva sig lagar. A andra sidan röjde sig ock 
den misstanke, att Carl Johans eftergifvenhet vid sagda till- 
fälle haft till syfte, att det norska folket skulle erkänna sig 
honom förbundet och emottaga honom med öppna armar, ou) 
genom någon vidrig skickelse GtUstaf Vasas gamla silfverstol 
skulle räka att bli rankig. Att Carl Johan vid afslutandet 
af fördraget i Äbo och vid fredsslutet i Kiel tänkt sig förenin- 
gen annorlunda, än den blef, är väl ej otroligt; men det gränsar 
till det omöjliga, att han vid konventionen i Möss skulle hafva 
grundat sitt handlingssätt pä någon fruktan för sina dynastiska 
intressen. För dessa kunde det nemligen icke vara ett säkrare 
ankarfäste i Norge än i Sverige, om de europeiska restaurations- 
idéernas tillämpning komme att sträcka sig äfven till Skandi- 
navien. En förklaringsgrund, om den behöfdes, vida antagli- 
gare, var angelägenheten att komma till en snar uppgörelse. 
Hvad genom försenandet deraf i följd af krigets fortsättande, 
vid dåvarande kritiska tidpunkt, kunde äfventyras, var icke 
beräkneligt. Kejsar Alexander tycktes någon tid visa mera 
kallsinnighet för föreningsplanen, och den stora europeiska 
restaurationskongressen var nära förestående. 

Af Carl Johans enskilda yttranden angående föreningen 
och de norska förhållandena i allmänhet förekom, sä vidt kändt 
är, ingen anledning till det antagande, att Moss-konventionens 
medgifvanden icke varit frivilliga och utan biafsigt. I detta 
sinne blef <Mf liononi iinionsfördraget ock lojalt upprätthållet. 



I 

Man berättigades deraf att tro, att han vid föreningens grund- 
läggning fattat den öfvertygelse, att dess ändamål säkrare 
vnnnes genom den form, som ät föreningen gafs, än om den 
skulle hafva bildats efter mönstret af t. ex. England-Irland 
eller något annat, som mer eller mindre närmade sig inkor- 
porering. 



79 



Carl Johans ställning till representationsreformen. 

Att riddarhiisoppositionens ledare, som efter segern vid 
bänkmansvalet hade adelns utskottsval i sin hand, insatte i 
konstitutionsutskottet ledamöter, stämda för representations- 
furändring, kunde hvarken väcka förundran eller klander. 
Redan dä var det nog allmänt insedt, att vår representations- 
författning var behäftad med brister, som borde afhjelpas. 
Att söka uppnå detta mål var konstitutionsutskottets förnämsta 
uppgift. Derför sparades ej heller hvarken tid eller möda ' ). 
Den 1 september 1840 afgaf konstitutionsutskottet ett utförligt 
»förslag till nationalrepresentationens ombildning». I det hela 
grundadt på en statsrättlig teori a priori, afsäg det icke egent- 
ligen en »ombildning» eller formförändring af den förut be- 
fintliga författningen, utan en nybildning, med bortkastande 
af det förut bestående -). 

Antaget äfven, att utskottets förslag, såsom en abstrakt 
teori, var allt igenom följdriktigt, så och då för framgången 
af ett grundlagsförslag, utan statshvälfning, det är ett af de 
angelägnaste vilkor, att det är tidsenligt, eller med andra ord, 
att det är lämpadt efter möjligheten att kunna godkännas af 
dem, som ega att deröfver i sista hand besluta, erfordrades 
från denna synpunkt icke någon profetisk anda för att förut- 
säga det ifrågavarande förslagets slutliga öde. 

Under den tid, som den stora samhällsfrågan af riksdagen 
förhandlades, inledde konungen ej sällan samtal derom. Han 



') P"i-ån 1840 års konstitutionsutskott afgåfvos 107 bctänkanden ocli me- 
morial rörande grundlagsändringar, rättelser och svar på återreniisser 
inberäknade. 

-) Förslagets grunder meddelas närmare i det följande i sammanhang 
med reformfrågans behandling vid 1844 års riksdag. 



80 

hade med tillbörlig sorgfälligliet studerat våra grundlagar, för 
Il vilket ändamål lian låtit öfversätta dem pä franska ocli der- 
öfver upprätta ett i mera logisk ordningsföljd affattadt sak- 
register. Han satte liögt värde pä vår ständsförfattning, icke 
blott frän formel synpunkt, såsom betryggande mot förhastade 
beslut och af sans i sträfvandena till politisk och industriel 
utveckling, utan äfven med afseende å representationens orga- 
niska sammansättning, såsom upptagande målsmän för de vä- 
sentligare nationela intressena, och hvaruti han säg ett värn 
emot sädana det allmänna lugnet störande sociala rörelser, 
som ej sällan i sina grundvalar skakat andra representativa 
samhällen. »Les quatre ordres», ^^ttrade han vid ett tillfälle, 
>sont le palladium de la liberté et de Tindépendance du 
peuple suédois, et je n'en changerai rien avant le consentement 
de chaque paj-san, de chaque torpare.> Han förestälde sig 
nemligen, att innehafvare af smärre jordlägenheter icke önskade 
reformen, och med vilkoren af en mei'a utsträckt röstskala var 
den väl för den besutna allmogen ej heller önskvärd. Man 
får dock icke taga hans här anförda 3-ttrande såsom ett oåter- 
kalleligt veto. Visst är, att han aldrig skolat förmå sig att 
låta från regeringen utgå något förslag till ständsförfattnin- 
gens upphäfvande '), men det kan knappt betviflas. att, om frän 



') Att han icke motsatte sig sådana förändringar af riksdagsordningen, 
som, utan att rubba hufvudgrundcn, eller ståndsindelningen, kunde 
finnas ändamålsenliga och utförbara. hade han bevisat, bland annat, 
genom stadfästandet af ständernas förslag angående inrymmandet i 
preste- och borgarestånden af representanter för förut orepresenterade 
medborgareklasser. Utan svårighet lemnade han ock sitt begifvaude 
till af statsrådet väckt förslag till den ändring af 49 § K.-P"., att rikets 
ständer skola till lagtima riksdag sammanträda hvart tredje (i stället 
för hvart femte) år och att vid urtima riksdag ej måtte förekomma 
annat ärende, än som föranledt dess sammankallande, hvarom propo- 
sition till rikets ständer afläts den 30 juli 1840. Den förhoppning, 
som dervid i propositionen uttalades, att Kongl. Maj:t genom denna 
framställning ginge nationens önskningar till mötes, blef dock sviken, 
enär konstitutionsutskottet afstyrkte och ständerna förkastade förslaget. 



81 

riksdagen något förslag deroni inkonnnit, sa beskaffadt, att 
statsrådet enhälligt funnit sig böra understödja det, han skulle, 
om ock först efter tveksam pröfning, liafva stadfästat det. 
Den säkraste grund för denna mening lemnar erfarenheten af 
realisationsfrågans behandling och utgång. Med häns^-n till 
Carl Johans finansiela åsigter kunde nemligen ingen regerings- 
ätgäi'd för honom personligen vara mera motbjudande än ut- 
färdandet af 1830 års myntbestämningslag. 



och detta oaktadt vid samma riksdag både det af konstitutionsutskottet 
utarbetade förslag till nationalrepresentationens ombildning och ett 
särskildt afgifvet alternatift förslag till ändring af berörda grundlags- 
paragraf, hvilka begge förslag förklarades livilande till nästkommande 
riksdag, upptogo för lagtima riksdags återkommande enahanda tids- 
bestämmelse som den af Kongl. Maj;t föreslagna. 



/•'« /( r(eu s . i^l:i I (In Ill/ill-, 



82 



Pensionsfrågor, föranledda af statsrådets förändrade organisation. 

Sedan, i följd af Kongl. Majits meddelade stadfästelse å 
rikets ständers förslag till statsrådets förändrade organisation, 
statsråden frili. Åkerhjelm och grefve Härd sina embeten 
frånträdt, aflät Kongl. Maj:t den 19 maj 1840 proposition till 
rikets ständer om tilldelande af pensioner åt dem med 4,500 
rdr b:ko för den förre ocli 4,000 rdr b:ko för den senare. 
Samma dag afläts jemväl en skrifvelse till rikets ständer med 
tillkännagif vande, att, enär statsrådets förändrade organisation 
icke kunde för innehafvare af derigenom upphörda embeten med- 
föra rubbning i förut på grund af fullmagter uppburna löne- 
förmåner, Kongl. Maj:t, i öfverensstämmelse med rikets stän- 
ders vid flera d3dika tillfällen fattade beslut, ansett f. d. stats- 
sekreterarne C. G. Grip och A. von Hartmansdorff vara 
berättigade att, intill dess de till andra embeten med mot- 
svarande eller högre löner på stat kunde varda utnämnde, 
bibehålla dittills innehafda 'statssekreterarelöner, hvaroni un- 
derrättelse meddelades, på det att erforderligt anslag för ifråga- 
varande löneersättningar måtte varda å allmänna indragnings- 
staten uppfördt. 

Det sätt, hvarpå dessa frågor af rikets ständer behand- 
lades och afgjordes, innebar märkliga prof uppä, huru rättvisa 
skipades vid 1840 — 41 årens riksdag. Propositionen om frih. 
Akerh.jelms och grefve Hårds pensionering blef af statsut- 
skottet afstyrkt. Af ridderskapet och adeln blef den likväl 
bifallen ocIt presteståndet beviljade de afgångna statsråden 
pensioner till belopp motsvarande halfva lönen; men borgare- 
och bondestånden afslogo propositionen enligt utskottets hem- 
ställan. Genom omröstnine: i förstärkt statsutskott undiick 



83 

.£j,Tefve HÄRD pension enligt presteständets beslut, men frih. 
Akekiijelm förvägrades med 5 rösters majoritet all pensions- 
förmån. Grrefve Hård hade icke innehaft tjenst pä ordinarie 
stat mer än 14 år och var 50 år gammal. Frih. Äkerhjelm 
hade varit i effektiv tjenst 37 år och uppnått en ålder af 
(i4 '4 år, så att han efter nio månaders fortsatt tjenstgöring 
kunnat vara lagligen berättigad till lönens bibehållande såsom 
pension. 

I anledning af framställningen angående statssekreterarnes 
pensionering tillstyrkte statsutskottet lönernas uppförande å 
indragningsstaten, livilket af ridderskapet och adeln och preste- 
ståndet bifölls; men borgare- och bondestånden svarade tvärt 
nej, och vid anstäld omröstning i förstärkt statsutskott segrade 
afslagsmeningen med 11 rösters majoritet'), på grund hvaraf 
rikets ständer genom skrifvelse den 18 febr. 1841 meddelade 
I\ongl. Maj:t det omotiverade svar, att »de ej funnit skäl att 
å allmänna indragningsstaten bevilja uppförande af berörda 
löneersättningar». Uppä statskontorets förfrågan, huru vid 
sådant förhållande borde förfaras, meddelade Kongl. Maj:t det 
besked, att statskontoret egde att utbetala lönerna af under 
händer hafvande medel. Denna åtgärd fann statsutskottet vid 
nästföljande riksdag sig böra i anmärknings väg rikets ständer 
meddela; men konstitutionsutskottet, till hvilket denna anmälan 
hänvisades, ogillade anmärkningen '-). 

'") I godtycklighet öfverträftades härigenom till och med partiriksdagen 
173^> och dess sekreta utskott Då nemligen vid denna riksdag sekreta 
utskottet egenmägtigt förafskedade riksråden grefvarne Bonde. B.vrck, 
HÅrdh, B.IELKE och Creutz, hemstälde det till ständerna, att de måtte 
såsom pension få bibehålla V, af lönerna, hvilket bifölls. I sitt me- 
morial till ständerna förmälte dock utskottet, att afsättningsåtgärden 
var föranledd af befunua felsteg i bemälda riksrt^ds rådslag angående 
utrikes ärenden; men statssekreterarne. som 1840 miste sina embeten 
genom dessas indragning, hade man ej något att tillvita. 

') Statssekreteraren v. II.vktmansdorff blef s. å. den ;](> juni, efter då 
afgängne presidenten at Bjllberoh, befordrad till president i kammar- 
rätton. Statssekreteraren Grip afgick med döden 2 år derefter. 



84 

Vid samma riksdag, dä för tveime ordinarie statssekrete- 
rare, hvilkas embeten blifvit genom statsmag-ternas beslut in- 
dragna, rättigheten till lönernas bibehållande förvägrades, be- 
viljades, uppä enskild motion (af prof. GtEIJEr) pensionsunder- 
stöd till belopp af halfva lönen ät f. d. statssekreteraren Danck- 
WARDT, som tvä är förut vid 50 ärs älder pä begäran erhållit 
afsked med rätt till pension frän civilstatens pensionskassa. 
Visserligen hade äfven han gjort sig af det allmänna förtjent, 
men statssekreterarne Grip och v. Hartmansdorff voro vid 
afgängen honom i tjensteälder öfverlägsna och den förre äfven i 
lefnadsälder. Dessas ofrivilliga entledigande var dessutom en om- 
ständighet, som bort gälla utan hänsigt till andra förhållanden. 

Dä vid 1840—41 årens riksdag beslut fattats om nummer- 
lotteriets upphörajide, gjorde rikets ständer anmälan derom 
hos Kongl. Maj:t med anhållan om bifall till denna åtgärd, 
för att derefter fatta beslut om förflyttande pä allmänna in- 
dragningsstaten af de utaf lotterimedlen utgående löner, m. m. 
Efter ärendets föredragning fann Kongl. Maj:t, varnad af an- 
tecedentia, för godt att genom nådig skrifvelse gifva rikets 
ständer till känna, att Hans Maj:t önskade, att de, innan be- 
slutet sanktionerades, till pröfning och afgörande företoge frå- 
gan om öfverflyttande pä indragningsstat af de pä nummer- 
lotteriets stat uppförda löner och ständiga arfvoden samt till 
Kongl. Maj:t anmälde sitt beslut i ämnet. Verkan deraf var 
erforderlig-t tillmötesgående. 

Det lider knappt något tvifvel, att ju icke, derest regerin- 
gen, innan hon utfäste sig att sanktionera grundlagsändrings- 
förslaget, med mindre tillit och mera diplomatisk beräkning 
vändt sig till ständerna med framställning om förrberörda 
pensionsfrågors ordnande, flertalet af motståndsmännen skulle 
i dessa hänseenden, såsom i lotterif rågan, hafva beqvämat sig 
att lägga band pä sin afvoga sinnesstämning. 



H5 



Skattereduktionsförslagens öde vid 1840—41 årens riksdag. 

Den af frih. af Nordin vid riksdagens början väckta motion 
om hemmantalsräntans upphörande hänvisades af ridderskapet 
och adeln till statsutskottet. Deremot vägrades remiss ä grefve 
Anckarsvärds i sammanhang dermed afgifna förslag, bland 
annat, om inställande af all uppbörd af bevillning efter l:sta 
art. i bevillningsförordningen, jemte flera andra bevillnings- 
afgifter, för det fall att konungen vägrade verkställighet af 
rikets ständers beslut om hemmantalsräntans upphörande. Men 
en ledamot af borgareståndet (Foexander) upptog berörda 
förslag, som af detta stånd jemväl till vederbörande utskotts 
behandling hänvisades. Med kännedom af skaplynnet hos 
1840 — 41 årens statsutskott kan ej något vara mera egnadt att 
väcka förundran, än att frih. af Nokdix.< motion af utskottet 
enhälligt och på det bestämdaste af styrktes, och att, sedan 
rikets ständer i enlighet dermed utan återremiss afslagit 
motionen, grefve Anckarsvärds förslag ansågs hafva förfallit. 
Uti sitt, i sammanhang med inkomstbetänkandet, rörande först- 
nämnda fråga afgifna utlåtande anförde utskottet bland annat, 
att hemmantalsräntans upphörande skulle till sina grundvalar 
rubba hela indelningsverket samt i afseende å de egendomar, 
der kronan icke egde räntan, antingen ingripa i eganderätten 
och å statens sida föranleda betydliga ersättningar åt ränte- 
tagare, eller ock, genom räntornas bibehållande i nyssnämnda 
fall, medföra en annan anledning till ojemnhet i beskattning 
emellan de olika egendomarne; — att, dä den ifrågavarande 
räntan i olika provinser utginge till högst betydligt olika be- 
lopp, förmånen af dess upphörande skulle emellan de skatt- 
dragande blifva särdeles olika fördelad; samt att, då denna 



86 

ränta, för sä vidt den inflöt till staten, uppginge till omkring 
1,300,000 rdr, en sä betydlig nedsättning af statens ordinarie 
inkomster icke torde blifva verkställbar, ej lieller, der den 
vore möjlig, skäligen kunde till förmån för en samhällsklass 
tillvägabringas '). 

För den antirojalistiska oppositionen var den snöpliga ut- 
gången af frili. AF Nordins motion utan tvifvel oväntad, men om 
förslaget ock hos riksdagen haft framgång, är det icke antag- 
ligt, att beslutet derom skulle hafva vunnit konungens stad- 
fästelse, ej ens med det hotande perspektivet af bevillnings- 
skattens förminskning, som grefve Anckarsvärd föreslagit så- 
som tumskruf till framtvingande af bifall. 

Uppä motioner i bondeståndet fattades vid denna riksdag 
beslut om upphörande af den s. k. lagmans- och häradshöf- 
dingeräntan, äfvensom af mötespassevolausafgiften för man- 
skapets underhåll vid indelta kavalleriet och infanteriet, emot 
det att i stället ett emot nämnda afgift svarande anslag, be- 
räknadt till 186,669 rdr b:ko a riksstaten uppfördes till bestri- 
dande af de kostnader, hvartill omförmälda afgift varit afsedd. 
Oaktadt i afseende ä sistnämnda ordinarie statsinkomst rikets 
ständer, af undseende för Kongl. Maj:ts pröfningsrätt, ^dd be- 
slutet fogade det vilkor, att, »derest rikets ständer vid en 
blifvande riksdag skulle borttaga eller nedsätta anslaget under 
omförmälda belopp, Kongl. Maj:t då må vara oförhindrad att 
fordra uppfyllandet af de skyldigheter, som i afseende a sol- 
daternas transporterande till och underhåll vid möten, enligt 

') Detta utlåtande, som utgjorde en af de få ljuspunkterna i nämnda 
riksdags historia, och hvartill någon annan bevekelsegrund icke kan 
utforskas än den ärliga öfvertygelsen, kunde väl hafva förtjent att i 
representationens sessionssalar anslås till framgent allvarligt begrun- 
dande. Om i afseende å jordens grundbeskattning riksdagsmajoriteterna 
på senare tid besjälats af samma anda som rikets ständer och deras 
statsutskott 1840—41, skulle de vidrigheter och förvecklingar, som gång 
efter annan förhindrat ordnandet af rikets försvar, sannolikt hafva 
uteblifvit. 



87 

indelningsverk och knektekontrakt, jemte öfriga gällande för- 
fattnirigar, vederbörande åligga», hyste konungen starka be- 
tänkligheter emot beslutets fastställande och förmåddes dertill, 
efter länga och brydsamma öfverläggningar, endast med för- 
behåll af ett tillägg i syfte att förtydliga vilkoret och säkrare 
betrygga dess fullgörande. 

Beslutet om afskaiFande af lagmans- och häradshöfdiuge- 
räntan, h vilken, bestämd till 12 skilling för matlag, egentligen 
drabbade innehafvare och brukare af oprivilegierad jord, god- 
kändes desto hellre, som, utan afseendet å de olägenheter, 
hvilka denna utskylds debiterande och kontrollerande med- 
förde, billigheten fordrade, att rikets samtliga invånare lika 
bidrogo till domstolarnes underhåll. 



88 



Tullfrågans behandling I84C— 41. 

1839 års tullkommittés betänkande blef af Kongl. Maj:t, 
innan den förra konseljen ännu afgätt, till rikets ständer öfver- 
lemnadt. med det förklarande, att, i öfverensstämmelse med 
de af kommitterade uppgifna hufxnidgrunder, Kongl. Maj:täfven 
för dess del fann hinder ej mera böra möta för förbudssyste- 
mets definitiva upphörande. Bevillningsutskottet, till hvars 
förberedande handläggning ärendet hänvisades, var principielt 
af samma äsigt och tillstyrkte sålunda stadgandet af en oin- 
skränkt handelsfrihet, sä att förbud af någon varas in- eller 
utförsel dädanefter icke måtte ega rum, men gjorde likväl sä 
till A^da koncessioner åt de industriela intressena, att dittills 
till in- eller utförsel förbjudna varor ansägos icke böra före 
1844 års början till in- eller utförsel medgifvas, äfvensom ut- 
skottet ansåg rättigheten att införa förut förbjudna varor efter 
denna tid endast böra medgifvas städerna Stockholm, Göteborg 
och Malmö, samt endast med fartyg af \ässa bestämda minimi- 
dimensioner. Inom stånden antog kampen om skyddssystemet, 
såsom det kunde förutses, en eldfängd karakter, och den mängd 
återremisser, som föranleddes af meningsskiljaktigheterna om 
förslagets speciela delar, vallade en sådan förveckling af ären- 
de c, att utskottet för redandet deraf icke medhann den slutliga 
behandlingen och upprättandet af erforderliga voteringspropo- 
sitioner förr än långt in på följande året. 

Det är i en föregående del af dessa skildringar ådaga- 
lagdt. att i hvad angick de huf\Tidsakligare finansiela frågor, 
hvilkas utgång var af förstärkt statsutskott beroende, ridder- 
skapets och adelns och presteståndets konservativa allierade 
icke vunno sitt syite att stäfja den från riksdagens början 



89 

organiserade opposition. Deras sträfvande att motarbeta den 
friare handels- och tull-lagstiftningen blef deremot icke utan 
framgång. I afseende ä tulltariifens speciela delar kom man 
väl till föga enighet inom stånden, hvadan omröstning i för- 
stärkt statsutskott påkallades öfver ej mindre än 70 punkter, 
men i nästan alla dessa segrade skyddsåsigterna. I rikets 
ständers underdåniga skrifvelse rörande tuUbevillningen af den 
7 juni 1841 anfördes, bland annat, att, hvad beträffade den af 
tullkoramittéen yttrade åsigt om antagande af en oinskränkt 
handelsfrihet såsom hufvudgrund, så att förbud mot någon 
varas in- eller utförsel icke vidare skulle ega rum, så, ehuru 
rikets ständer i allmänhet gillade denna åsigt, funno de likväl 
betänkligheter möta för nämnda åsigts tillämpning i så vid- 
sträckt mon som kommittéen föreslagit, hvarföre rikets ständer, 
jemte det de borttagit förbudsbestämmelserna för flera till in- 
eller utförsel förut förbjudna varor, trodde de samma böra bibehål- 
las för andra, som funnos af förbudsskyddet fortfarande i behof. 

Vid jemförelse med förut gällande tulltariff linnes, i följd 
häraf, 1840—41 arens riksdag liafva tagit ett föga märkbart 
steg framåt till den friare handelslagstiftningens mål. 

I det skick, hvari frågan sålunda till regeringen återkom, 
hade hvarje försök att i vidsträcktare mon häfda de friare 
handelsgrundsatserna varit fruktlöst. Man måste i en sä ogyn* 
sam konjunktur finna sig tillfredsstäld med den seger, att 
hufvudgrunden blifvit i allmänhet såsom riktig erkänd, hvadan 
den fullständigare tillämpningen deraf endast var en tidsfråga. 
Då för öfrigt ett mindre varsamt tillvägagående vid detta till- 
fälle eller mindre undseende för ständernas framstälchx önsk- 
ningar i denna samhällsvigtiga fråga möjligen kunde lända 
till skada för saken vid ständernas nästblifvande revision af 
tariflPen, stannade man vid att i de delar, der regeringen hade 
befogenhet att pröfva och besluta, endast vidtaga smärre för- 
ändringar. 



1 



90 

Beträffande särskildt förtullningen af spanmäl, hade redan 
rikets ständer vid föregående riksdag yttrat sin äsigt om för- 
delarne af för viss tid bestående afgifter såsom det hufvud- 
sakligaste medlet att befordra en ordnad spanmälsbandel. Den 
allmänna meningen härom hade sedermera, genom en från 
trycket utkommen skrift om spanmålslagarne, författad, såsom 
veterligt var, af H. K. H. kronprinsen, ytterligare stadgats, 
och ständerna henistälde nu, att de af tullkommittéen före- 
slagna införselsafgifter, jemte tullfri utförsel, mätte fastställas 
för bestämd tid af fem år. Man visste, att konungen enskildt 
hyste betänkligheter mot detta band på den fria pröfningen 
efter sig företeende omständigheter '). Dock stadfäste han 
förslaget. 



') Vid ett tillfälle, då konungen inlåtit sig i samtal om denna fråga och 
en af de närvarande yttrade, att försinget syntes honom hvila på en 
fullgiltig princip, inföll konungen: ))qu'est-ce que vous parlez de prin- 
cipes? dans ce cas il n'y a d'autre principe que la politique et tout 
autre intérét doit céder ä celle-ci". Det var, som hade han härvid haft 
en aning om de bekymmersamma förhållanden, hvilka sex är derefter 
skulle omintetgöra detta lagstadgande. 



91 



Organiserandet af en centralstyrelse för allmänna arbeten. 

Ännu år 1840 var Sverige i saknad af en organisation, 
som visat sig vara ett af de vigtigaste medlen för befrämjan- 
det af ett lands industriela verksamhet, och som här i följd 
af sjelfva naturförhållandena mer än flerestädes af behofvet 
påkallades, nemligen en centralstj-relse för allmänna arbeten. 
Pä jernbanor i Sverige tänkte dä ännu ingen. Men för den 
allmänna rörelsens lättande var derförutan mycket att göra, 
dels genom förbättrande och omläggning af obeqvämt anlagda 
landsvägar, dels genom kanaliserande af dertill tjenliga vatten- 
drag, dels genom hamnbyggnader o. s. v. Vissa slag af dylika 
arbeten hade väl någon tid varit hänförda under en särskild 
öfverstja^else, men denna var i sjelfva verket endast af kon- 
sultativ egenskap. Enligt den är 1827 utfärdade instruktion 
för det då inrättade storamiralsembetet hade nemligen alla 
ärenden angående sjökommunikationer, vattenbyggnader och 
strömrensningar, eller livad i allmänhet med hydrotekniska 
arbeten förstås, varit handlagda af nämnda embetes tredje 
afdelning'). Men dä genom Kongl. Maj:ts beslut den 19 maj 
1840 storamiralsembetet upplöstes, väcktes samtidigt dermed 
fråga om en sådan förändring af förvaltningsorganisationen 
för så beskaffade ärenden, att den komme att omfatta alla de 
hufvudsakliga föremål, som vanligen inbegripas under benäm- 
ningen af allmänna arbeten. Enär likväl deima vidsträcktare 



') En ledamot af adeln utlät sig vid ett tillfälle satiriskt, att kanalarbeten 
blifvit underlagda storamiralsembetet, emedan både amiralitet och ka- 
naler förutsätta vatten. Antagligen var det dock en tillfällighet, som 
vållade denna kombination. Den första chefen för storamiralsembetets 
tredje afdelning var nemligen upphofsniannen till Sveriges förnämsta 
kaualisation, amiral von Pl.\ten. 



92 

organisation vore beroende af de anslagstillgängar, som rikets 
ständer kunde finna skäligt att för ändamålet anvisa, fann 
Kongl. Maj:t sig icke omedelbart eller förr än rikets ständer 
i detta hänseende fattat beslut, böra en sådan reglering vid- 
taga. Emellertid blefvo de till storamiralsembetet förut hö- 
rande ärenden af omförmälda beskaffenhet öfverflyttade till 
en under civildepartementet stäld provisorisk förvaltning, som 
fick namn af »styrelse för allmänna vattenbyggnader». Såsom 
chef för denna förvaltning bibehölls den förre chefen för stor- 
amiralsembetets tredje af delning, konteramiralen Carl af Klixt ; 
men dä han tvenne månader derefter med döden afgick, ansågs 
tiden vara inne att åt berörda förvaltning söka bereda en full- 
ständigare organisation. Uppä vederbörande departementschefs 
förslag blef till interimschef efter konteramiral af Klint för- 
ordnad kaptenen A. E. von Sydow '), som nyligen af trycket 
utgifvit en upplysande afhandling angående allmänna arbeten 
och ådagalagt praktisk skicklighet vid utförandet af honom 
anförtrodda hamnbyggnadsarbeten; och vid en enskild före- 
dragning i medlet af augusti 1840 framlade departementschefen 
för konungen ett motiveradt förslag till ifrågavarande orga- 
nisation. Hans Majit omfattade planen med synnerligt intresse, 
erinrande om den förkofran, som Frankrike vunnit genom sin 
»administration des ponts et chaussées». 

Grenom förslaget fästes uppmärksamheten pä, huruledes 
erfarenheten på ett öfvertygande sätt lagt i dagen det verk- 
samma inflytande, som förbättrade kommunikationer utöfva på 
ett lands industriela utveckling, enär det visat sig, att vinsten 
af dessas lättande icke vore att beräkna endast i deras ome- 



') En vecka senare meddelade Hans Maj:t åt departementschefen, att 
excellensen Rosenblad till ifrågavarande befattning rekommenderat 
öfverstelöjtnant af Ekenstam; men då departementschefen vitsordade, 
att v. Sydow gjort sig känd för mera omfattande tekniska insigter och 
praktisk erfarenhet, lät Hans Maj:t utan svårighet vid det meddelade 
förordnandet bero. 



93 

delbara verkan att minska forslingskostnaderna och att i mou 
af varuprisens deraf följande nedsättning förlifliga allmänna 
rörelsen, utan ock att befordra afsättningen af förut icke åt- 
komliga produkter och att derigenom öka värdet af jordegen- 
domarne, bergverken och industriela anläggningar i allmänhet. 
Under tvenne andra för statshushållningen föga mindre vig- 
tiga S3nipunkter påkallades jemväl uppmärksamheten pä vigten 
af allmänna arbetens befordrande, synnerligast i ett land så- 
som detta, med jemförelsevis få näringskällor och i allmänhet 
föga utvecklad industri. I den mon nemligen som dylika all- 
männa företag vunne en större utsträckning, bildade de ett 
slags folkskola till utbredande af mekanisk arbetsskicklighet 
bland de arbetande folkklasserna och beredde pä samma gäng 
försörjningsmedel ät näringslöse samt, i mon deraf, lindrade 
bördan af fattigvärden. För behandlingen af ärenden rörande 
landkommunikationer hade någon emot styrelsen för allmänna 
vattenbyggnader svarande förvaltning dittills icke funnits, men 
saknaden af en ändamålsenligt ordnad styrelse för väganlägg- 
ningar och dermed gemenskap egande arbeten, i livad dels det 
vetenskapliga, dels förvaltandet af tillgängliga anslag beträffade, 
hade blifvit allt mera känbar, ju oftare sädana arbeten af den 
omfattning, att statsbidrag till deras utförande erfordrades, 
ifrägakommit. Afhjelpandet af denna brist påkallades icke 
blott för handläggningen af förslag till nya arbeten af berörda 
beskaffenhet och inseendet ä dessas utförande, men jemväl, då 
fråga samtidigt förekommer om flera sådana, för pröfningen 
af deras relativa nytta och deraf beroende företräde till be- 
främjande genom statsbidrag, dock framför allt för möjligheten 
af en sådan allmän, pä naturförhållanden grundad, plan för 
land- och vattenkommunikationernas inbördes samband, hvar- 
förutan de särskilda delarne deraf lätteligen kunde förlora 
sitt hufvudsakliga värde. För ett sådant planmessigt sam- 
manbindande af vägsträckningarna voro, enligt livad verk- 



94 

stälda iTndersökiiingar gäfvo vid handen, flera nya väganlägg- 
ningar, förnämligast i de norra landskapen, för rörelsens lätt- 
nad af behofvet påkallade, men som i allmänhet icke kunde 
ntan statens mellankomst genom anslag till kostnaderna derför 
äfvensom för ledning af arbetena utföras, dä deremot i andra 
orter det ansetts möjligt, att vissa vägar genom de öfrigas 
lämpligare reglerande kunde blifva nmbärliga, hvarigenom, sä 
väl som medelst vägarnes förbättrade byggnadssätt och läge, 
lättnad i nnderhällskostnaden för väghällningsskyldige skulle 
beredas. 

Hvad om bristande organisation i afseende ä landkommu- 
nikationer erinrats, var i icke mindre vidsträckt mon tillämpligt 
ä de större företag, som afsäge mosstrakters beredande till 
odlingsbar mark och andra likartade arbeten. Redan är 1818 
hade rikets ständer hos Kongl. Maj:t anhällit, att, såsom en 
väsentlig ledning för framtida åtgärder i större omfattning 
verkande till landets upparbetande och förkofran, undersök- 
ningar i landsorterna mätte anställas ä sädana trakter, hvilka 
kunde göras fruktbara genom vattenafledning eller andra större 
företag, som öfverstiga den enskilda förmågan, samt beskrif- 
ningar och kostnadsförslag deröfver författas för att i behörig 
ordning sedermera komma under öfvervägande. Om verkstäl- 
ligheten af dessa förberedande åtgärder förständigades Kongl. 
]\Iaj:ts befallningshafvande, hvilka derefter genom afgifna be- 
tänkanden redovisade för sina tillgöranden i berörda ändamål. 
Deraf inhemtades, att i de flesta län den meddelade föreskriften 
icke kunnat föranleda några tillförlitliga undersökningar och 
kostnadsberäkningar, emedan dertill erfordrats större tekniska 
kunskaper än som kunde påräknas hos kronobetj en ingen, hvars 
tid ock af vpnliga tjenstegöromål för mycket upptoges för att 
derjemte kunna egnas till förrättningar af denna beskafl'enhet, 
samt landtmätarne ej heller skäligen kunde åläggas att utan sär- 
skild ersättning sädana undersökningar förrätta. Dock utvisade 



il5 

(le inkomna handlingarna, att förutom Gotland, hvarest de större 
myrtrakterna, upptagande nära 50,000 tunnland, blifvit af 
sakkunnig man besigtigade och af vägda, och för h vilkas af- 
tappning kostnaden beräknats till 100,000 rdr b:ko, inom de 
Hesta af de öfriga länen högst bet3'dliga egovidder af mossar 
och vattendränkta trakter skulle genom aftappningar kunna 
göras fruktbara. 

Med uppmärksamhet ä de vigtiga fördelar, som mosstrak- 
ternas beredande till odlingsbarhet erbjöde icke blott medelst 
de utvägar, som derigenom öppnades för den förnämsta landt- 
mannanäringens betj-dliga utvidgning samt arbetslöses syssel- 
sättning och försörjning, men äfven genom det välgörande in- 
fl\i:andet af dessa odlingsföretag uppä klimatet, ansågos för- 
valtningsbestyren dermed jemväl böra blif\'a föremål för ifråga- 
varande styrelses verksamhet, och skulle denna alltså komnia 
att omfatta n) anläggningar och förbättringar af sjö- och land- 
kommunikationer, såsom kanaler, slussar, vägar, broar, färjor; 
Jn strömrensningar; c) hamnbyggnader och muddi-ingar; cl) ar- 
beten för beredande af större odlingsföretag medelst utdik- 
ningar eller aftappningar af sänka trakter och sjöar. 

Den 20 augusti 1840 afläts en proposition till rikets stän- 
der, hvarigenom, på grund af ofvan oraförmälda förhållanden, 
Kongl. Maj:t äskade anvisandet af erforderliga medel för bil- 
dandet af ifrågavarande styrelse. Under förutsättning, att 
sakkunniga officerare utur armén, åtminstone de första åren, 
kunde till erforderligt antal blifva att tillgå för extra kom- 
menderingar till ifrågakommande undersökningsföri-ättningar 
samt ledningen af dermed gemenskap egande arbetsföretag, 
och att det sålunda icke skulle göras behof, att staten med 
ordinarie löner för alla vid förvaltningen tjenstförrättande 
belastades, ansågos kostnaderna kunna inskränkas till <),7<)<> 
rdr i]2 sk. b:ko för centralförvaltningen, 3,000 rdr för lokal- 
tjenstemän och 6,666 rdr 32 sk. för rese- och undersöknings- 



9« 

kostnader, samt expenser. Med hänsigt derjemte till angelä- 
genheten att bilda en särskild korps af ingeniörer för sädana 
allmänna arbeten, hvarom fråga var, ocli dä de till en liögre 
lärokurs hörande för berörda korps erforderliga kunskapsarter 
till större delen sammanträffade med dem, som vid artilleri- 
läroverket meddelades, ansågs detta läroverk lämpligen kunna 
blifva gemensamt för berörda korps, allenast att en ytterligare 
lärare der blefve anstäld för undervisning i de speciela kun- 
skapsämnen, som uteslutande tillhörde denna korps, ocli li vartill 
erfordrades ett aflöningsbidrag af 1,000 rdr. 

Hvad Kongl. Maj:t sålunda om detta vigtiga ärende fram- 
stält vann hos rikets ständer icke synnerligt afseende. Det 
anmärktes, att, innan atlöningsstat faststäldes, man borde er- 
hälla en närmare ledning för omdömet i afseende å de resultat, 
som af denna administrationsgrens utvidgade verksamhet kunde 
förväntas. De nödiga ansedda aflöningsanslagen nedsattes 
till inalles 8,000 rdr och anslaget till rese- och undersöknings- 
Ivostnader samt expenser till 6,000 rdr. Dock var denna af- 
knappning af ett par tusen rdr å den anspråkslöst beräknade 
atlöningskostnaden mindre häntydande på misstroendevotum 
än det uttryckliga förklarandet, att det härvid vore afsedt, 
»att något nytt embetsverk ej måtte för ändamålet inrättas». 

Uti propositionen om statsverkets tillstånd och behof hade 
Kongl. Majit för befordrande af vattenkommunikationer och 
andra allmänna arbeten äskat anvisande af 100,000 rdr ärligen 
i fem är, under hvilket belopp anslaget ansågs ej kunna ned- 
sättas, om några väsentliga anstalter till verklig båtnad för lan- 
dets näringar och industri dermed skulle kunna åstadkommas'). 

Rikets ständer förklarade sig emellertid hafva funnit lämp- 
ligast att vid bestämmandet af anslaget jemväl särskildt be- 



') I Frankrikes budget fVir ISoT var »radministratioii des poiits, chaussées 
et mines» upptagen till 3,19.5,000 fr. samt hamn-, bro- och vägbyggnader 
(utom jernbanor) till 34,800,000 fr. 



97 

sluta rörande hvait och ett af de ifrågasatta föremålen. ]\Iaii 
blef sålunda i tillfälle att tillgodose de lokala intressen, som 
vid riksdagen förmådde göra sig gällande. För nitton sär- 
skilda arbetsföretag anvisades sammanräknadt 355,98(3 -'3 rdr 
b:ko utom ett på femton år fördeladt anslag af G(X),0()0 rdr 
b:ko för ombyggnad af Strömsholms kanal och slussverk. Till 
Kongl. Maj:ts disposition beviljades likväl dels för utdikningar 
och aftappningar af sänka trakter och sjöar till beredande af 
odlingsföretag 55,00() rdr och dels till förbättrande eller om- 
läggning af backiga eller eljest mindre tjenliga delar af de 
allmänna landsvägarne 50,000 rdr årligen i fyra år. 



Med den betydligt vidgade omfattning, som ständerna 
sålunda sjelfva gifvit åt ifrågavarande förvaltningsgren, lät 
icke förena sig den brist i förvaltningens ordnande, som orda- 
lydelsen af ständernas beslut tycktes afse. Ingen departe- 
mentschef kunde vilja belasta sig med ansvaret för denna vid- 
lyftiga förvaltning utan att hafva vid sin sida en tekniskt 
sakkunnig myndighet, som med eget tjensteansvar vore för- 
plig-tad att upprätta eller pröfva förslag till förekommande 
arbetsföretag och kontrollera deras utförande. Det gälde alltså 
liär att välja emellan att antingen,, till oberäkneligt äfventyr 
för det allmänna, låta dessa ärenden gä vind för våg, eller, 
såsom af regeringen tillänmadt var, för ändamålet organisera 
en under civildepartementet stäld förvaltningsmyndighet. Det 
senare alternativet valdes, dock med iakttagande, att embets- 
verkets tjenstemän icke tillades fasta löner. Den O augusti 
1841 utfärdades Kongl. Maj:ts instruktion för en tillförordnad 
förvaltning, benämnd ».styrelsen för allmänna väg- och vatten- 
byggnader», med en chef af öfverdirektörs grad, biträdd af 
en byråchef för den tekniska afdolningen och en kaniererare 

Fo/(»'fF«.<, SkiUlrhitjnr. 7 



98 

för den kamerala. Nästföljande riksdags konstitutionsutskott 
äfvensom statsrevisionen lemnade åtgärden oantastad. 

Vid 1844 — 45 årens riksdag föreslog Kongl. Maj:t, att, 
jemte det af ständerna beviljade arfvode för en lärare vid 
artilleriläroverket i de kunskapsämnen, som specielt tillhöra 
civilingeniörer, i ändamål att påskynda bildandet af skickliga 
ingeniörer för allmänna arbeten, ett särskildt anslag af 1,000 
rdr b:ko måtte anvisas till stipendier för vid nämnda läroverk 
ingående civilingeniörselever, hvilket förslag jemväl vann stän- 
dernas bifall. Dessa åtgärder verkade icke oväsentligt dertill, 
att redan 1851 en särskild väg- ocb vattenbyggnadskorps kun- 
nat organiseras, livarigenom landet numera har att påräkna 
tillräckliga krafter för ledning af teknisk kunskap fordrande 
arbetsföretag '). 

') I livad omfattning styrelsen tor allmänna väg- och vattenbyggnader 
verkat, bevittnas af följande statistiska data: 

Till och med 1875, eller under första tredjedels århundradet af 
styrelsens tillvaro, utgjorde omlagda, förbättrade eller nyanlagda vägar 
(utom järnbanor) en sträckning af sammanlagdt 446 mil, hvarför stats- 
anslag erhållits till belopp af 7,255,647 rdr. 

Vattenaftappnings- och utdikningsarbeten omfattade en rymd af 
2.225,686 qv.-ref, med statsbidrag af tillsammans 4..540,646 rdr. 

Hamnbyggnader hade blifvit utförda med statsbidrag af tillsammans 
3,871,596 rdr o. s. v. 

»Resultatet af denna förvaltningsgrens utvidgade verksamhet», som 
rikets ständer funno nödigt att erfara, innan någon lönestat för sty- 
relsen kunde fastställas, synes sålunda långt före detta vara tillfreds- 
ställande lagdt i dagen. 



99 



Landshöfdlnge-ackordsregleringen. 

Ackordsaftal vid befordringar till embeten och tjenster 
eller, egentligare att tala, köp af embeten och tjenster utgjorde 
frän gammalt ett missbruk, som i flera hänseenden utöfvade 
ett menligt inflytande på statsförvaltningen. Inom arméen blef 
afskaffandet deraf tillvägabragt genom en år 1833 vidtagen 
ackordsamorteringsanstalt, och emot ackord för landtstatstjen- 
ster utfärdades 1820 och 1831 förnyade förbud med skärpta kon- 
troller; men för landshöfdingebeställningar hade ackordsaftal, 
till stor del härledande sig frän den tid under förra århun- 
dradet, då representationen äfven på denna del af statsförvalt- 
ningen utöfvade det väsentligaste inflytande '), fått fortgå, enär 
innehafda försäkringar om ackordsersättning icke utan förnär- 
mande af laglig rätt kunnat rubbas. Dock hade före 1840 
åtgärder vidtagits till ackordens amortering för de landshöf- 
dingebeställningar, der sådant utan berörda hinder kunnat ske. 
Dels genom bestämda amorteringsafdrag å lönerna, dels genom 
de bidrag, som Hans Maj;t konungen för regleringens påskyn- 



h För erinran, till hvilkeu höjd tjensteköpsmissbruket kunnat ilritVas, m-X 
anföras ett e.xempel. bland många, från 17G0 års riksdag, hvilket tillika 
kan tjena till prof på moralen hos dåvarande riksdagsregering. Kevi- 
sionssekreteraren Silpversk.iöld begärde, under förebärande af sjnk- 
lighet och snart förestående död, och fick ständernas tillåtelse att bort- 
ackordera sin syssla åt ett hofrättsråd, som åter skulle afstå sin åt en 
häradshöfding, hvilken skulle efterträdas af en arkivarie i hofrätten. 
En månad derefter begärde samme revisionssekreterare att få ackor- 
dera sig till landshöfdingeembetet i Halland, och ständerna samtyckte 
dertill; hvarefter han fans ega krafter nog att bekläda landshöfdinge- 
embetet i tio år och ytterligare i tio år presidentsembetet i Göta hof- 
rätt. (Se Malmström: Frihetstidens hist. IV. s. 106.) 



100 

(lande af egna medel tillskjutit '), hade vid nämnda års ingång 
landsliöfdingebeställningarna i nio län blifvit ackordsfria. För 
de öfriga femton länen utgjorde de återstående ackordsbelop- 
pen, varierande frän 5,000 till 20,000 rdr b:ko — , tillsammans 
154,957 rdr 26 sk. 4 r. b:ko. Flere af de landsliöfdingar, som 
erlagt ackord och berättigats att vid afgång derför njuta er- 
sättning, voro till desto större betryggande försedda med s. k. 
»lettres de retenue» eller skriftlig, af konungen undertecknad, 
försäkran derom. 

För att vid befordringar till berörda magtpåliggande em- 
beten kunna uteslutande af se skicklighet och förtjenst, utan 
hänsigt till möjligheten eller beredvilligheten att anskaffa er- 
forderliga ackordssummor, var det för regeringen nödigt att 
till sitt förfogande ega ett mot behofvet svarande läneanslag 
till ackordens inlösande på en gång, emot successiv återbetal- 
ning genom amortering. En under år 1840 inträffad tilldra- 
gelse gaf ökad vigt åt behofvet af en sådan reglering. Lands- 
höfdingen i Kalmar län Norden ankar, som afgick från tjensten 
1838, hade försäkran, med konungens underskrift, om ackords- 
godtgörelse till belopp af 17,000 rdr b: ko. Han hade upptagit 
ett deremot svarande lån, med proprie-borgen af generalma- 
joren frih. Sixten Sparre, som till säkerhet för denna borgen 
erhöll berörda garantihandling. Sedan landshöfdingen Nor- 
denankar är 1839 aflidit, blef frih. Sparre sökt för infriande 
af omförmälda län, i följd hvaraf han, efter det justitiekansleren 
Nerman i mars 1840 befordrats till landshöfding i Kalmar län, 
vidtog åtgärder för utfående af ackordsersättningen; men lands- 
höfding Nerman vägrade kategoriskt att ingå på någon betal- 
ning, enär han, vid förflyttningen till landshöfdingeembetet 
icke förbundit sig till utgifvande af något ackord. Efter nå- 



') Enligt uppgift frän Hans ]Maj:ts enskilda byrå utgjorde beloppet af 
dessa bidrag 91,666 -A, rdr l):ko. Hans Maj:ts enahanda bidrag till ar- 
méens och flottans ackordsamortering uppgingo till 355,866-3 ^'^^' l»:ko. 



101 

g-on tid och sedan all skriftlig parlamentenng för ändamålet 
visat sig vara fruktlös, infann sig frih. Sparre hos civilde- 
partementschefen och förklarade, att om ej ackordsersättnings- 
frågan med det snaraste blefve reglerad, så komme han att 
stämma kungen, hvarpa departementschefen kunde bereda Hans 
Maj:t. Den som kände frih. Sixten Sparre visste rätt väl, 
att här stod en man bakom orden, och, till undvikande af 
skandal, var det sålunda angeläget att ga raskt till verket. 
Enligt konungens befallning blef landshöfding Nermax kallad 
till Stockholm, och efter hans hitkomst blefvo begge part^^rna 
förständigade att infinna sig till en konferens hos Hans Majit 
i närvaro af civildepartementschefen, som vid tillfället hade 
att spela en fredsmäklares rol. Landshöfding Nerman fortfor 
äfven härvid i det längsta, och stundom i mindre undseende 
ordalag, att bestrida all ackordsersättning, men bekvämade sig 
slutligen till att, utan ansvarighet för ackordskapitalet, med- 
gifva amortering deraf genom innehällning ä lönen af 1,40() 
rdr årligen från midfastan 1H42, hvarmed hypoteksinnehafvaren 
förklarade sig tillfredsstäld. 

Sedan de begge tvistande afträdt, yttrade Hans Majit till 
departementschefen, att han beundrade det lugn, hvarmed han 
af hört en underordnads nog retsamma utlåtelser. »Hade jag 
varit i ert ställe», sade han, »skulle jag hafva fordrat antingen 
hans eller mitt eget entledigande.» — Det gälde dock här att 
i godo vinna ett antagligt slut i en för konungen sjelf grann - 
laga fråga. Yttrandet var för öfrigt i det hänseendet anmärk- 
ningsvärdt, att landshöfding Nermax ansågs hos konungen sta 
eller hafva statt i synnerlig gunst. 

För regeringens plan med afseende å ackordsregleringen 
var det en gynsam omständighet, att, samtidigt med omför- 
mälda tilldragelse, en inflytelserik ledamot af presteståndet ') 

') Prof. Geijer. 



102 

väckte motion om anvisande af ett läneanslag för reglerande 
af landsliöfdingeackorden. Deraf föranleddes en skrifvelse 
frän Kongl. Maj:t till statsutskottet, till upplysning om de 
åtgärder, som för landshöfdingeackordens amortering af rege- 
ringen vidtagits, äfvensom angående den beslutade regleringen 
af landshöfdingelönerna ; livarjemte åt civildepartementschefen 
uppdrogs» att lemna utskottet de ytterligare uppl^^sningar, som 
kunde finnas nödiga för denna angelägenhets ändamålsenliga 
ordnande. 

Det sätt, h varpå denna fråga blef af rikets ständer afgjord, 
utgjorde en af ljuspunkterna i 1840 — 41 årens riksdags historia. 
Ett amorteringslån å förutnämnda återstående ackordsbelopp 
154,957 rdr 26 sk. 4 r. b:ko beviljades, med vilkor, bland an- 
dra, att till godtgörande deraf 6 procent å de särskilda 
ackordssummorna skulle ärligen utgå, hvaraf 4 procent ränta. 
Derigenom har numera allt spår utplånats af ett missbruk, 
så beskaffadt, att det i framtiden skall väcka förundran, att 
det någonsin kunnat inrota sig. 



103 



Ministérförändringen efter riksrättsförhandlingarnas slut. 

De anklagelser emot statsrådets ledamöter, hvilka 1H40 
års konstitutionsutskott, såsom frukten af det mest Ijrinnande 
nit att uppspåra anmärkningsanledningar, hoptals sammanfört, 
blefvo i de delar, hvarå 10(j § R.F. ansågs tillämplig, genom 
rikets ständers justitieombudsman i juni månad 184() hos riks- 
rätten anhängiggjorda, och enär åklagaren, ex nobili officio, 
till grund för sina ansvarspästäenden gjorde all sin flit att 
sä bjert som möjligt färglägga käromålen, föranleddes deraf 
en så vidl^-ftig skriftvexling i rättegången, att domens af kun- 
nande icke kunde ega rum förr än i juli månad 1842. Det 
slut, hvartill domstolen efter långvarig pröfning ledde sig. 
var i alla anklagelsepunkter, så vidt de till pröfning kunde 
upptagas, en fullständig motsats till utskottets åskådningssätt. 
De anklagade gingo samtliga utur den hotande faran lika 
oskadade som de tre vise männen, Inilka den babyloniske 
tyrannen lät kasta i en brinnande ugn '). Den långa tidsut- 
drägten verkade emellertid i dubbelt afseende till hinder för 
definitift bildande af den nya konseljen. Omedelbart blef nem- 
ligen närmaste följden deraf, att tre departements förvaltning 
under hela denna tid endast provisoriskt kunde uppdragas åt 



') Af de 1U3 anklagelsepunkter, som konstitutionsutskottet i déchargebe- 
tänkandct till rikets ständer anmälde, blefvo 31 af utskottet remitterade 
till justitieombudsmannen för anställande af åtal vid riksrätt. De öf- 
riga 72 ansågos böra behandlas efter 107 § R.F. Men adeln och preste- 
ståndet lade betänkandet till handlingarna och, sedan borgare- och 
bondestånden återförvisat det. med ogillande i de bittraste ordalag syn- 
nerligast af betänkandets formela beskaffenhet, förklarade utskottet, i 
förnyadt memorial (28 aug. 1840) sig anse någon anmälan efter 107 § 
R.F. icke vidare påkallas. Åtalen vid riksrätt blefvo alla ogillade eller 
förklarades icke kunna till pröfning upptagas. 



104 

tillförordnade chefer. Detta var förliållandet med utrikes- 
departementet, hvars chef, såsom varande sub reatu, i stället för 
begärdt afsked, endast beviljades tjenstledighet, — ecklesiastik- 
departementet, hvars chef ad interim förordnats att förestå 
utrikesdepartementet, och finansdepartementet, som statsrådet 
AF AViNGARD endast tills vidare åtagit sig att förestå. Expe- 
ditionschefen, f. d. tillf, statssekreteraren Munthe, som, sedan 
frih. Palmstiernas kandidatur efter de minnesvärda händel- 
serna den 16 maj förföll, kom närmast på förslag till sist- 
nämnda departementschefsbefattning, ansågs nemligen af samma 
grannlagenhetsskäl, som förhindrade utrikesministerns afsked, 
dertill icke före riksrättsförhandlingarnas afslutande böra be- 
fordras. Medelbart hinder låg äter deruti att, så länge det 
åskdigra molnet hängde öfver den förra rådspersonalens liuf- 
vuden, ovissheten om dennas blifvande öde var en afskräckande 
anledning mera för livar och en, som befann sig i en oberoende 
ställning, att lyssna till anbud att i den nya konseljen inträda. 
Sedan det historiskt märkvärdiga riksrätts.skådespelet var 
utageradt och h. e. frih. Stjerxeld erhållit afsked, blef till- 
börligtvis regeringens omsorg riktad pä angelägenheten af 
statsrådets komplettering. I detta af seende påkallades j em väl 
val af chef för justitiedepartementet, sedan h. e. justitiestats- 
ministern Törxebladh, i anseende till sin framskridna ålder 
och försvagadt helsotillstånd, anmält sig till entledigande. Om 
statsrådet Iiires definitiva utnämning till statsminister för 
utrikes ärendena kunde någon meningsskiljaktighet icke ega 
rum. Så var ock förhållandet med expeditionschefen Muxthes 
befordran till statsråd och chef för finansdepartementet. Med 
sjelfuppoffrande nit hade han i mer än två är gått den konsti- 
tutionelt ansvarige tillf departementschefen till hända såsom 
hans spiritus rector i allt hvad till föredragningsbestyren hörde 
och dervid grundlagt de giltigaste anspråk på statsrådsleda- 
möternas, sä väl som konungens, förtroende. Till justitiestats- 



iiiiiiister liacle statsrådets flesta ledamöter helst sett statsrådet 
frili. Stael von Holstein befordrad. Beträffande kandidaturen 
till ecklesiastikdepartementschef fordrar rättvisan det erkän- 
nande, att statsrådet Grubbe, under den korta tid lian förestått 
departementet, genom det första lagstiftandet för folkunder- 
visningen beredt åt sitt namn en oförvanskelig heder. Konun- 
gens val föll emellertid på presidenten i Göta hofrätt Gyllen- 
HAAL till justitiestatsminister och f. biskopen Heurlin till 
statsråd och chef för ecklesiastikdepartementet. Utnämningen 
af statsminister för utrikes ärendena äfvensom af chefer för 
finans- och ecklesiastikdepartementen egde rum den 29 dec. 
1842 och af justitiestatsminister, vid h. e. Törnebladhs afgång, 
den 5 jan. 1843. Härigenom blef konseljen för första gången 
efter 1840 års grundlagsförändring fulltalig. Den' moderat 
liberala fraktionen af statsrådet kunde anses förstärkt med 
den nykomne chefen för finansdepartementet, den konservativa 
åter med cheferna för ju-stitie- och ecklesiastikdepartementen 
Den 14 jan. 1843 erhöll chefen för landtförsvarsdepartementet 
grefve Mörner afsked, och till hans efterträdare utnämndes 
den 29 april s. å. generallöjtnanten frih. C. A. Lovisix. Den 
29 dec. s. å. undfick statsrådet af Wingård, som då uppnått 
pensionsåldern, på begäran afsked. 

Af statsrådspersonalens berörda omsättning tilldrog sig 
biskop Heurlins befordran hos allmänheten största uppmärk- 
samhet. Hans inträde i statsrådet såsom chef för ecklesiastik- 
departementet var redan aftaladt vid början af april 1^40. 
Att hans oväntade tillbakaträdande i sista stunden före sank- 
tionen å grundlagsförändringen hade någon särskild liemlig 
bevekelsegrund, var mer än sannolikt, men tvenne synliga an- 
ledningar dertill röjde sig derjemte efteråt. Sjelf lät han 
förstå, att han ogerna skilde sig från biskopskorset, vid hvilket 
han ansåg sig vara vigd. Derförutan var det uppenbart, att 
presteståndets talman satte högt pris på hans qvarblifvande 



106 

i ståndet under det då pågående oroliga riksmötet, i livilket 
afseende det var nödigt, att han icke lemnade sitt biskopliga 
enibete. Under riksdagens lopp häfdade han ock sitt rykte 
som en af presteståndets verksammaste ledare. Emot de anti- 
rojalistiska sträfvandena höll han manhaftigt stånd, och knappt 
kunde något ärende vara så brydsamt, att icke genom hans 
fyndighet förhandlingarna skulle lyckligen leda till det af- 
sedda målet. 

Enligt hans egen utsago hyste han en otämj elig vedervilja 
mot sjöresor, och enär han, jemte de öfriga som sedan före- 
gående riksdag deltagit i regeringsbestyren, blef föremål för 
det kort efter grundlagsförändringen anhängiggjorda riksrätts- 
åtalet, hvadan hans inträde i statsrådet icke lämpligen kunde 
å nyo ifrågasättas förr än dom i målet fallit, sökte han och 
erhöll, sedan hans mission vid riksdagen var fyld, förflyttning 
från biskopsembetet till Fellingsbro indrägtiga pastorat. Der- 
igenom att han samtidigt med denna förflyttning utnämndes 
till ordensbiskop i survivans, räddades biskopskorset, hvilket, 
såsom tecken af ordensvärdighet, äfven med statsembeten var 
förenligt. Han bibehöll ock derföre efter sitt inträde i stats- 
rådet sin presterliga drägt. 



107 



Opinionsnämnden. 

Ett grunddrag af Carl Johans regeringssystem inom den 
inre politikens område var konserverandet af det bestående. 
Till någon del bjöd lionom försigtiglieten detta, enär han icke 
till alla delar kunnat göra sig fullt förtrogen med vårt lands 
speciela förhållanden och följaktligen ej kunde med tillförlit- 
lighet döma om företrädet af ifragakomna förändringar; men 
han leddes af en fast öfvertygelse, då han trodde sig hafva 
en klar uppfattning af våra institutioners värde. Vissa egen- 
heter i våra organisationer, ja äfven i vår konstitutionela för- 
fattning, mötte likväl hans ogillande. Detta var förnämligast 
fallet med den s. k. opinionsnämnden, för hvilken kan hyste 
djup atsky. Tvenne gånger hade regeringen på lians initiativ 
framstält förslag till rikets ständer om upphäfvande af grund- 
lagens stadgande derom, men utan framgång. Under riksdagen 
1840 satte han i fråga förnyandet af förslaget, hvilket dock 
förföll, sedan statsrådet, ehuru i sak icke ogillande det, af- 
styrkt att derom aflåta proposition, emedan allt för kort tid 
förflutit, sedan det bemötts med ständernas afslag. 

Konungen återkom ej sällan till detta ämne vid enskilda 
samtal, och för civildepartementschefen, som hyste enahanda 
uppfattning af frågan, blef det derföre af särskildt intresse att 
åstadkomma en historisk och statsrättslig utredning deraf, för 
hvilken här i korthet må redogöras: 

Regeringsformens 36:e § stadgar, att de som bekläda do- 
mareembeten, sä högre som lägre, icke kunna, utan medelst 
ransakning och dom, från sina innehafvande sysslor af konungen 
af sättas. 



108 

Ifrån denna konstitutiouela grundsats är likväl undantag 
gjordt för den af värt lands domstolar, som utöfvar konungens 
domsrätt. Genom regeringsformens 103:e § blef nemligen, vid 
denna grundlags stiftande, föreskrifvet, att vid hvarje riksdag 
skulle väljas en nämnd, som egde att döma, huruvida högsta 
domstolens samtliga ledamöter gjort sig förtjenta att i deras 
vigtiga kall bibehållas, eller om vissa af dem, utan bevisligen 
begångna fel och brott, likväl kunde anses böra från utöfnin- 
gen af konungens domsrätt skiljas, och att, da denna nämnd, 
genom t)mröstning i stadgad ordning beslutat, att någon eller 
några af högsta domstolens ledamöter skulle anses vara frän 
rikets ständers förtroende uteslutna, han eller de, uppå an- 
mälan derom, skola af konungen från embetet skiljas. 

Den korta motivering för detta grundlagsstadgande, som 
förekommer i konstitutionsutskottets memorial den 2 juni 1809, 
antyder endast; att utskottet, som ansett högsta domstolens 
ledamöter, för att vara sjelf ständiga, icke böra af konungen 
kunna afsättas, dock funnit denna högsta domaremagt icke 
böra uppresas till en oombytlig korporation, till en stat i sta- 
ten, hvarföre det ansetts nödigt, icke allenast att de ledamöter, 
som för bevisliga fel kunde tilltalas, skulle efter lag dömas, 
utan äfven att rikets ständer skulle kunna ifrån deras embeten, 
till ett visst antal vid hvarje riksdag, skilja dem, som genom 
ålder, sjuklighet eller andra sådana orsaker blefve oförmögna 
att deras höga kall värdig-t uppfylla eller icke längre bibe- 
höUe det allmänna förtroendet, hvarvid utskottet förmodade, 
att de formaliteter, som tillstyrkts, skulle utesluta verkan af 
enskild stämpling och agg, erinrande utskottet för öfrigt, att 
de ledamöter af högsta domstolen, som på detta sätt genom 
ett icke motiveradt och pä inga lagliga bevis grundadt omdöme 
af rikets ständers nämnd mista sina embeten, böra hafva att 
påräkna någon pension, enär i annat fall ingen skicklig em- 
betsman skulle ^^lja öfvergifva en säker s^^ssla för att emot- 



109 

taga en osäker i högsta domstolen, och denna för h varje med- 
borgare vigtiga rätt följaktligen skulle blifva sammansatt an- 
tingen af oskickliga personer eller af sädana, som förstode 
att utan laggrannhet i valen af medel bereda sin framtida sjelf- 
ständighet mot väntade missöden. 

Redan vid 1812 års riksdag fann sig Kongl. Maj:t manad 
att föreslå upphäfvandet af denna regeringsformens I03:e §. 
Uti den derom aflåtna propositionen yttrades bland annat, att 
då denna grundlags hela syftning ådagalade, att domaremagten 
borde af allt yttre inflytande vara oberoende, och då lagen 
vore den enda magt, för hvilken lagskiparen behöfde hysa 
någon farhåga, Kongl. Maj:t ej kunnat med dessa grundsatser 
förena den omröstning öfver högsta domstolens ledamöter, som 
svårligen i verkställigheten kunde annat än hänföras till en 
af de tvä ytterliglieter, antingen en tom ordformel eller ock 
ett öppet förtryck; hemställande Kongl. Maj:t, om det vore 
möjligt att inom ett inskränkt antal personer iinna nationens 
allmänna röst uppenbarad och om ej lagens bud i anseende 
till dem borde anses lika tillräckliga som för rikets öfriga 
invånare, utan att någon tillflykt behöfde tagas till den van- 
mägtiga pröfningsrätten. 

Förslaget blef dock af rikets ständer förkastadt enligt 
hemställan af konstitutionsutskottet, som, med vidhållande af 
de åsigter, hvilka 1809 års konstitutionsutskott härom uttalat, 
bland annat utlät sig, att beträffande domaremagtens obero- 
ende utskottet icke kunnat i anseende till högsta domaremagten, 
såsom utgörande sista instansen, godkänna behofvet af ett all- 
deles lika förhållande, utan trodde utskottet, att vid åtgörande 
af detta ämne Ijorde jemte afseende å grundsatsen af domare- 
magtens oberoende förenas den, att denna magt genom viss- 
heten att utom grofva uppenbara förseelser i intet fall kunna 
skiljas från embetet icke måtte utgöra en alldeles okontrolle- 
rad och oförbätterlig del af lagskipningen, så att den genom 



110 

ett sådant slags sjelfständighet icke mätte uppresas till en stat 
i staten, möjligtvis lika vådlig för enskildes välfärd som för 
den styrande magtens verkningsförmåga och samhällets lugn, 
och ehuru utskottet visserligen icke undgått att inse, det äfven 
ifrågavarande inrättning möjligtvis kunde missbrukas och att 
för den enskilde, som vore föremal för omröstningen, den ofta 
skulle kunna vara särande, utskottet likväl trott, att, vid frå- 
gan om valet emellan mcjjliga olägenheter, borde de som rörde 
enskilde mindre fästa uppmärksamheten än de som anginge 
det allmänna. 

Vid 1823 års riksdag förnyade Kongl. Majit sin proposi- 
tion i ämnet, hvarvid, enär föreskrifterna i 103;e § R.F. an- 
säges stridande mot grunderna för en god organisation af do- 
maremag-ten och dessutom stode i uppenbar motsägelse med 
sjelfva den grundlags bokstaf, hvaraf den utgjorde en del, samt 
bestämmelserna i 98, 99, 100 och 101 §§ tillfyllest förebyggde 
ostraifadt öfverträdande och missbruk af domaremagtens rät- 
tigheter, Kongl. Maj:t föreslog, att berörda 103 §, hvars inne- 
håll tillintetgjorde högsta domstolens oberoende och i allt syntes 
rätts vidrigt samt för medborgares frihet, egendom och heder 
menligt, mätte till hela dess kraft och verkan upphäfvas, i 
sammanhang hvarmed 04 § R.O. borde utgå och redaktionen 
af 104:e § R.F. lämpligen förändras. 

Konstitutionsutskottet, till hvars handläggning propositio- 
nen hänvisades, afstyrkte likväl förslaget äfven nu. Påmin- 
nande om hvad 1809 och 1812 årens konstitutionsutskott i 
ämnet anfört, förklarade sig utskottet icke heller våga, i all- 
mänhet och hufvudsakligen, fränträda dervid uttalade åsigter. 
Om ä ena sidan utskottet medgåfve, att opinionsnämnden icke 
vore till sin organisation och sina former nog fullkomlig för 
att, med utestängande af irringen och inflytelserna, alltid tro- 
get uttrycka det upplj-stare nationaltänkesättet, funne utskottet 
sig likväl ä andra sidan böra vidhålla riktigheten af sjelfva 



111 

institutionens både inre och yttre harmoni med grundlagarne, 
de öfriga kontrollernas otillräcklighet samt fördelarnes öfver- 
vigt emot missbruken. Ofverlåtelsen af konungens domsrätt 
pä enskilde kunde icke ega rum med annat vilkor, än att dessa 
skulle underkastas nationens offentliga pröfning och omdöme, 
huruvida de uppfylt hennes fordringar. Om denna i folkets 
ombuds bekräftande eller uteslutande rätt förvarade garanti 
bortrycktes, komme enligt utskottets mening högsta domstolen, 
hvars ledamöter innehade verkliga förtroendesysslor, att för- 
bytas till en permanent isolerad autoritet, utan beröring med 
lagstiftande mag^ten och i full oafhängighet af dess begge 
integrerande delar. Paragrafens skenbara oförenlighet med 
16:e och 36:e §§ R.F. ansåg utskottet försvinna, om man be- 
sinnade, att ett af konstitutionen sanktioneradt undantag frän 
allmänna principen derigenom blifvit upphö] dt till princip, att 
enahanda undantagsrätt lemnats konungen i 35:e §, som icke 
derföre stode i strid med nyssnämnda §§, att undantaget i 
afseende ä högsta domstolen icke lämpligen kunnat införas i 
36:e § samt att, med kännedom af bestämda förbehåll, den 
embetsman, som förlorat nationens förtroende, icke har större 
skäl att klaga öfver entledigandet, än den som förlorat konun- 
gens. Oaktadt de kontroller, som de nya institutionerna af 
justitieombudsmansembetet och riksrätten innebure, syntes det 
lätt för en oredlig eller mindre skicklig domare att värda sina 
pligter sä pass, att han undginge laga bestraffning. Olaglig- 
heten pä domaresätet vore mindre vådlig i de instanser, derifråu 
appell egde rum. I den högsta äter, hos hvilken samhället 
gjorde anspråk på den största duglighet, det klaraste förstånd 
och den renaste vilja, skulle ansvarslösheten kunna leda till 
betänkligare följder, och här vidtoge sålunda användandet af 
det korrektiv, som lagstiftaren nedlagt i uttrycket af all- 
männa tänkesättet. En oväldig och rättsinnig domare ansågs 
ej heller behöfva frukta detta folktribunat. Tvärtom skulle 



112 

han för andans och öfvertygelsens sjelfständighet hemta ny 
kraft och näring frän sitt personliga beroende af en fritt iit- 
talad nationalopinion. Om denna förvillades och hänfördes, 
skulle några lättsinnigt uttalade röster ej förringa hans värde 
eller skugga hans anseende, och nöjd att sjelf vara rättvis, 
skulle han omsider lära sina medborgare att äfven vara det, 
då säkert den första till nämnden framstälda frågan skulle 
besvaras med enhälligt nej '). Utskottet tillade, att en ofull- 
ständig kontroll i alla fall vore bättre än ingen. 

Dä ärendet derefter vid nästföljande riksdag (april 1829) 
af rikets ständer till slutligt åtgörande företogs, blef förslaget 
af samtliga riksstånden förkastadt ^). 

Lemnande ä sido hvarje betraktelse öfver sammanhanget 
emellan den samhällsvädliga envaldsstyrelse, som föregick 1809 
års statshvälfning, och de ilerehanda, mer eller mindre ända- 
målsenliga kontroller, hvarmed 1809 års män sökte att för 
framtiden värna samhället emot magtmissbruk, må man härvid 
blott fästa sig vid de förhållanden, som kunna vägleda omdö- 
met om ifrågavarande nämnds behöflighet för dess afsedda 
ändamål, gagnet af dess magtutöfning och framför allt dess 
rättsenlighet. 

Svårt, om möjligt, är att förklara, hvad 1809 och 1812 
årens konstitutionsutskott egentligen afsett med den yttrade 
farhågan, att högsta domstolen kunde urarta till en stat i 
staten, derest icke faran för afsättning ständigt sväfvade öfver 
dess ledamöters hufvuden. Utom det skydd emot ett sådant 



') Man igenkänner här den fantasirika framstälhiingsforni, som skalden 
Valerius, konstitutionsutskottets dåvarande sekreterare, förstod att 
gifva åt äfven de torraste ämnen. 

-) Sedermera har någon annan förändring i stadgandena om ifrågavarande 
nämnd icke egt rum, än som i afseende å det formela varit föranledd 
af 18G6 års representationsförändring, i följd hyaraf hvardera kamma- 
ren vid hvarje lagtima riksdag har att till nämnden utse l'4 ledamiiter, 
hvijka sammanträda samma dag de blifvit valda. 



113 

samliällsondt, som opinionsnämnden troddes lämpligen kimna 
utgöra, erbjöd den nya grundlagen genom instiftandet af en 
\id representationens sida stäld, af regeringsmagten oberoende, 
embetsmyndigliet, livilken hade att, såsom rikets ständers om- 
bud, öfvervaka rättskipningen i sin helhet, ett betr\'ggande 
medel äfven med afseende å domarekallets utöfvande i högsta 
instansen. Oaktadt ingendera af dessa institutioner har någon 
motsvarighet i andra konstitutionela stater '), der domaremag- 
tens oberoende är genom grundlag befästadt utan undantag 
för de i sista instansen dömande, har nugot sträfvande af 
högsta rätten att utbilda sig till en stat i staten der icke 
uppenbarat sig. 

Dä 1812 års konstitutionsutskott i sin argumentation hän- 
visat deruppä, att högsta domstolen, utan tillvaron af opinions- 
nämnden, skulle vara en alldeles okontrollerad del af lagskip- 
ningen, synes utskottet liafva tillslutit ögonen för fiera grund- 
lagsbud i kontrollerande syfte. Både riksdagens justitieom- 
budsman och justitiekansleren äro nemligen berättigade att 
öfvervara högsta domstolens sammanträden ocli kunna inför 
den öfverdomstol, som under namn af riksrätt genom 1809 ars 
regeringsform stiftades, efter befogenhet väcka åtal emot sä 
väl högsta domstolen i sin helhet som enskilde dess ledamöter. 
De embetsberättelser, som justitieombudsmannen liar att till 
riksdagen afgifva, skola utreda lagskipningens tillstånd i riket 
och följaktligen äfven omfatta lagskipningen i högsta instansen. 
Enligt tryckfrihetslagen är det för öfrigt en livar tillåtet att 
i allmänt tryck utgifva högsta domstolens så väl som andra 

') Exc. grefve Gustak Löwknu.ielm liördes ofta, så väl inom som utom 
j-epresentationen, på ilet honom egna lakoniska sätt gissla egenheterna 
i våra statsinstitutioner och kontroller, enkanneligen o|)inionsiiämnden, 
statsrevisionerna, konseljförliandlingarnas protokollerande in extenso 
och konseljpiotokollens granskning af ett riksdagens utskott, statsban- 
kens förvaltning uteslutande af folkrepresentationen m. m., hvilket allt 
han fann vittna om Sveriges "originalitetsvurni". 

Fuhrwus, akildriiKjtn-. 8 



114 

domstolars rättegängsliandlingar ocli alltså ej mindre omröst- 
ningsprotokoll än domar och utslag. Det kan dessutom icke 
undfalla någons uppmärksamhet, att förändrade tidsförhållan- 
den härvid erbjuda ett ytterligare och kraftigt skäl emot ut- 
kräfvande af domareansvar pä hemliga vägar. Den offentliga 
kritiken inom tidningspressen var nemligen vid tiden för grund- 
lagens stiftande ännu i sin linda, men har sedermera vuxit 
till ett, äfven emot orättfärdighet i domarekallets utöfvande, 
för det borgerliga samhället vigtigt kontrollerande redskap. 
I öfverensstämmelse med andan af en konstitutionel författning 
är en anklagelse på denna väg öppen och afstänger icke till- 
fället till försvar och rekonventionstalan, hvaremot, i fullstän- 
digaste motsats härtill, opinionsnämndens magtutöfning, då 
någon genom erforderlig röstmajoritet sakfälts, lemnar den 
dömde i okunnighet om, icke blott af hvilka han blifvit sak- 
fäld, utan äfven för hvad sak han blifvid dömd. 

Det är föga sannolikt, att grundlagsstiftarne högt upp- 
skattat det af konstitutionsutskottet angifna särskilda ändamål 
för opinionsnämnden att från högsta domstolen bortrensa ålder- 
stigna och sjukliga ledamöter. I sådant fall hade genom den 
utväg, som i Danmark vidtagits, att genom lag tillförbinda 
högsta domstolens ledamöter att efter pensionsålderns inträ- 
dande från embetet afgå — hvilket lagstadgande det icke 
kunde vara något hinder för att utsträcka till dem, som vore 
behäftade med obotlig själs- eller kroppssjukdom, — ändamålet 
bättre och på ett för staten värdigare sätt vunnits än genom 
domstolsledamöternas prisgifvande äfven i detta hänseende åt 
godtycket. 

Men det gifves dessutom, hvad åldern angår, tvenne skäl 
att anse ett sådant försigtighetsmått mindre af nöden emot 
högsta domstolen än emot de flesta andra embetsverk. För 
det första måste det antagas, att, i anseende till det själs- 
ansträngande arbetet, de allra flesta af högsta domstolens le- 



115 

damöter, dä pensionsrddern inträder, skola finna hvilan vara 
ett tvingande behof. För det^ andra och dä högsta domsto- 
lens göromfil icke till någon del kunna nppeliällas genom vi- 
kariers tillförordnande eller adjunktion, utan arbetet måste pä 
de ordinarie ledamöterna fördelas, hafva dessa oundgängligen 
behof af full arbetskraft, om de icke skola äfventvra ansvars- 
följderna af oförmåga eller försumlighet. Det är ock derföre, 
som vid flera tillfällen, dä ledamöter af högsta domstolen före 
pensionsåldern genom sjukdom blifvit oförmögne att sina em- 
betsplig-ter fullgöra, regeringen funnit sig föranlåten att hos 
riksdagen anmäla dem till pensionsunderstöd, sä att någon 
del af domstolens göromäl icke måtte ligga nere. Antagandet, 
att högsta domstolens ledamöter endast undantagsvis qvartjena 
någon af sevärd tid öfver pensionsåldern, har ock vunnit be- 
kräftelse genom erfarenheten, som tillika utvisar domstols- 
personalens ombytlighet, hvaruti 1809 års konstitutionsutskott 
sökte ett af motiven för 103:e § K.F. 

Af de grunder, som blifvit anförda för giltigheten af den 
åsigt, att den högsta domaremyndigheten bör vara underkastad 
beroendet af en hemlig pröfningsnämnd, är ingen, från prak- 
tisk synpunkt," af vanskligare art än den, som hänför sig till 
saknaden af riksdagens eller det allmännas förtroende. ]\Ied 
visshet kan icke ens antagas, att opinionsnämndens domar ut- 
trycka riksdagsmajoritetens opinion, än mindre, att denna in- 
stämmer med det allmänna tänkesättet inom landet, allden- 
stund vid riksdagsniannavalen väl icke företrädesvis tagits 
hänsyn till denna opinion. Det kan derföre icke betraktas 
annorlunda än som en tillfällighet, om opinionsnämnden genom 
utgången af dess förrättning sant tolkat det allmännare tänke- 
sättet. Detta kan för öfrigt, såsom vederbörande utskott jeni- 
väl antagit, icke hafva sin rot i annat än misstätikandct af 
ohevisliga fel. Det tarfvas icke stor insigt i de menskliga 
samfundsförhållandena för att veta, huru lätt misstankar kunna 



spridas ocli liuiai de under omloppet växa till obegränseligt 
omfång, ocli detta ehvad sannolikheter förefiimas eller ej. Med 
afseende ä förevarande fråga fört] enar det emellertid beaktas, 
att, såsom af en längre tids erfarenhet sig visat, till ledamot 
af högsta domstolen icke någon plägar befordras förr än vid 
sä mogen ålder, att det varit tillräcklig tid för dem, efter 
h^'ilkas rådslag befordringen eger rum, att förvissa sig om, att 
den, som till befordran ifrägakommer, eger de för embetet 
erforderliga egenskaper af karakterens renhet, juridiska kun- 
skaper och för lagskipning öfvadt omdöme. Om icke dess 
mindre hos allmänheten misstanke emot någon af högsta dom- 
stolens ledamöter förekomme om \Tång\dsa eller annat embets- 
fel, hvarigenom skulle väl det felaktiga hafva kunnat uppen- 
bara sig utan genom meddelade domslut eller, i händelse af 
meningsskiljaktighet, genom till protokollet afgifna särskilda 
votaV Men dä äro ju felen hevisliya och hemfalla följaktligen 
under vederbörande åklagares laga åtgärd. 

Vid lagtolkning yx)pas ej sällan olika meningar. Det bör 
lika litet väcka förundran, som att den mening, hvilken be- 
stämt domslutet, oaktadt med öppet angifna och sålunda den 
offentliga kontrollen icke undandragna skäl beledsagad, stundom 
kan för rättsökande finnas otillfredsställande; men det vore 
att beklaga, om derför en sjelf ständig öfvert^^gelse, under per- 
spektivet af hotande faror, skulle förqväfvas. 

Af betänkligaste art är äfven den lagstiftnmgsmaxiin , som 
1812 års konstitutionsutskott, i uppenbar strid emot den i 16 
§ R.F. stadgade regeringsmaxim, velat göra gällande genom 
antydandet deruppä, att, enär den i 103:e § R.F. föreskrifna 
nämnd anses kunna vara till gagn för det allmänna, sä måste 
de ensliilda finna sig uti, att denna myndighet emot dem miss- 
brukar sin magt. I otaligt mänga andra afseenden bero det 
allmännas rätt och fördel af sä väl enskildes som offentliga 
myndigheters och förvaltande tjenstemäns handlingssätt. Om 



117 

tillämpningen af berörda maxim skulle utsträckas till alla 
sådana fall, sä att lösa misstankar, utan bevisningsskyldighet, 
kunde göra till fyllest för fällande och bestraffning af de miss- 
tänkta, vore det att befara, att det borgerliga samhället snart 
skulle upplösa sig i ett allas krig emot alla. 

Huru annorlunda Norges grundlagsstiftare uppfattat grun- 
derna för en konstitutionel statsförfattning, visar den korta, 
men innehållsrika § af dess grundlag, som stadgar, att »ingen 
kan dömas utan efter lag eller straffas utan efter dom». 

Dä 1823 års konstitutionsutskott säsom adeqvata fram- 
hållit förvaltningsembetsmäns afsättlighet enligt 35:te § R.F. 
och ledamöternas af högsta domstolen enligt 103:e §, synes 
utskottet hafva förbisett de väsentligt olika grunderna frän 
konstitutionel synpunkt i det ena och andra hänseendet. Det 
inses klart, att domaremagtens konstitutionela oberoende i 
främsta rummet icke är afsedt för de rättskipandes utan för 
de rättsökandes skull. Förvaltningsembetsmäns afsättlighet 
åter sammanhänger med de högsta förvaltningschefernas kon- 
stitutionela ansvarighet, och af denna orsak är tillämpningen 
deraf desto mera utsträckt, ju mera riksstyrelsen närmar sig 
formen af ministerstyrelse. Den af utskottet uttalade m-i^ning, 
att en embetsman, som afsättes af representationen, icke liar 
mera skäl att klaga än den, som afsättes af konungen, lemnar 
derjemte rum för den erinran, att beslut om förvaltningsem- 
betsmäns afsättning, enligt grundlagens föreskrift, skola an- 
mälas till statsrådsprotokollet, hvarvid statsrådets ledamöter 
äro pligtige att, efter befogenhet, deremot göra föreställningar, 
varande protokollet sedermera underkastadt granskning af 
nästblifvande riksdags konstitutionsutskott. Att förlikna detta 
förhällande med domares afsättning genom hemliga omröst- 
ningar synes vara i det närmaste att förlikna ljus med mörker. 
Hvad 1823 års konstitutionsutskott för öfrigt anfört med 
afseende dels ä den inre och yttre harmonien emellan ifråga- 



118 

varande grimdlagsparagraf, som medgifver afsättiiiiig af högsta 
domstolens ledamöter genom hemlig omröstning, och grundla- 
gens öfriga delar, den paragraf alltså inbegripen, som stadgar, 
att ingen domare må från embetet skiljas utan medelst ran- 
sakning och dom, dels å det önskv^ärda af opinionsnämndens 
tillvaro för högsta domstolens ledamöter sjelfva, enär de »för 
andans och öfvertygelsens sjelfständighet kunde hemta ny 
kraft och näring från sitt beroende af nationalopinionen>-, och 
de derjemte kunde emotse idel förtroendevota, sedan de, sjelfve 
rättvise, lärt sina medborgare att äfven vara det, innefattar 
bevisningsgrunder, som hafva allt utseende af att vara hem- 
tade snarare frän poesiens än logikens område. 

1 det föregående är redogjordt för de stridiga åsigterna 
om det samhällsnyttiga af opinionsnämndens tillvaro. För 
bedömande af frågans praktiska betydelse må det tillses, huru 
denna institution verkat under den tid grundlagens stadganden 
derom varit i gällande kraft. 

Vid 1812 års riksdag blef den första voteringsfrägan, eller 
den huruvida omröstning borde ske till uteslutning af någon 
bland högsta domstolens ledamöter, besvarad med enhälligt 
nej '). Vid två riksdagar har deremot flertalet besvarat denna 
fråga j åkande, nemligen vid 1823 — 24 samt 1840 — 41 årens 
riksdagar, vid den förra med '61 och vid den senare med 32 
röster. Omröstning för uteslutning blef sålunda vid dessa 
tillfällen anstäld. Vid 1823—24 årens riksdag utföll den 
så, att de slutna sedlarne upptogo namn ä fyra bland högsta 
domstolens ledamöter, af hvilka, sedan i anseende till lika 
röstetal en blifvit utlottad, de öfriga tre vid sista omröstningen 
fingo minst 11, högst 23 röster emot sig. Vid 1840 — 41 årens 

') Samma förhållande egde rum under de tvenue sista ståndsriksdagarne. 
Under de 6(3 år, som förflutit sedan grundlagens stiftande, har val af 
opinionsnämnd egt rum vid 20 riksdagar. Vid sex riksdagar har första 
voteringsfrå^an besvarats med minst 1, högst 8 ja, vid fyra med minst 
11, högst 19 ja och vid fem med minst 21, högst 23 ja. 



119 

riksdag fiek föiTättningen den utgång, att de slutna sedlarne 
upptogo namnen å sju af högsta domstolens tolf ledamöter, af 
livilka de tre, som liade högsta röstetalet, vid den slutliga 
omröstningen fingo emot sig minst 19 och högst 27 röster. 

Sålunda och dä två tredjedelar af nämndens röstetal er- 
fordrats för att blifva sakfäld. hafva nämndens förrättningar 
icke vid någon riksdag ledt till afsättningspäföljd. Det vore 
emellertid en villfarelse, om den härigenom vunna erfarenhet 
ansåges rättfärdiga den mening, att medelst den ifrågavarande 
institutionen ingen skada skett, enär ej någon fallit offer för 
det godtj'cke, åt hvilket lagstiftningen i detta hänseende gifvit 
så fritt spelrum. En sådan föreställning vore icke ens giltig, 
om hos nämnden ej vid något tillfälle namnomröstuing ifråga- 
kommit. Hvad ett tiotal eller tjugutal personer aftalat plä- 
gar icke blifva en liemlighet. Erfarenheten har best3'rkt det 
vid de tillfällen, då ett större antal oppositionela röster ut- 
fallit. Det sårande för dem, som det angått, ehvad namnom- 
röstning egt rum eller ej, har icke lindrats derigenom, att det 
fattats flere eller färre röster för afsättningsdomen. Skymfen 
träffar i hvarje fall domstolen kollektift, hvilken dock, såsom 
1809 års konstitutionsutskott väl hei gadt erim-at, är för hvarje 
medborgare af hög vigt. 

Om högsta domstolens ledamöter kunde, såsom 1823 års 
konstitutionsutskott s\'nes hafva antagit, med likgiltighet anse 
det uttryck af ogillande, som opinionsnämnden genom ett antal 
oppositionela röster lade i dagen, så skulle det förutsätta ett- 
dera af tvenne fall, antingen att hos dem, som vore föremål 
för omröstningen, vanans magt liunnit förslöa känslan för vär- 
det af ett obefläckadt namn, — hvilken känsla dock sedan 
gammalt betraktats som en medborgerlig d\'gd, — eller ock 
att en förrättning, som grundlagen ålagt en delegation af 
svenska folket för ett ursprungligen allvarligt politiskt ända- 
mål, numera saknade all vifft och betvdelse. 



120 

Hvarje lagstiftning, som icke steg för steg med den all- 
männa bildningen främjar det borgerliga samhällets förnufts- 
enliga utveckling, förfelar sitt mål. Ett lagbnd, som med 
åsidosättande af den vigtiga rättsregel, att ingen ma dömas 
ohörd, helgar godtycklighet af den mest rättskränkande art, 
kan icke leda till detta maP). Ett motstycke dertill torde ej 
heller kunna uppsökas i något annat lagbundet samhälles häf- 
der sedan spanska inq\nsitionens lyckligtvis flydda tider. 

Förkastandet af regeringens förslag att upphäfva opinions- 
nämnden innebar otvetydigt den mening, att den genom denna 
institution gifna rättighet att utöfva godtj^cke vore för repre- 
sentationen ett dyrbart prerogativ. Den tid kan dock, såsom 
man bör hoppas, icke vara aflägsen, dä det allmänna tänke- 
sättet hunnit mogna till klar insigt deraf, att lagbudet om 
ifrågavarande nämnd är till sin grund rättsvidrigt, till sin 
verkan menligt och för det afsedda ändamålet obehöfligt. 

') I en år 18.S0 af trycket utgifven skrift har eu af vårt lands berömdaste 
rättslärde, Joh. Gabr. Richert, beträffande opinionsnämnden yttrat 
följande allvarliga ord: »För en laga dom fordras laga ransakning. 
Rättvisan framgår offentligt och skyr ej att säga sin mening. Man 
föreställe sig icke, att dess språk värdigt uttryckes i tysta opinions- 
sedlar, och man förgäte aldrig, att det folk, som vänjer sig vid att 
utöfva godtycke, snart nog måste tåla att godtyckligt behandlas.» 



121 



Landtbruksakademiens reorganisation. 

I akademiska stiftelser är naturenligt sekreterarens upp- 
gift att verka såsom hjertat i den animala organismen. Eger 
han icke dertill erforderliga egenskaper, kan akademien icke 
uppfylla sin bestämmelse. Sanningen häraf bekräftades af 
landtbruksakademiens tillstånd vid början af 1840-talet. Aka- 
demiens dåvarande sekreterare var en aktningsvärd litteratör; 
men med vittra idrotter befrämjas icke jordbruk och boskaps- 
skötsel. I sjelfva verket kunde ock akademien dä anses hafva 
någon tid legat i trade. Sekreterarens aflöning var dessutom 
sä knapp, att derigenom icke kunde grundas något anspråk på 
hans odelade verksamhet i och för tjensten. Dertill kom, att 
akademiens stadgar vid verkställigheten befunnits i flera hän- 
seenden bristfälliga. Efter förändringen af statsrådets orga- 
nisation år 1840 blef det alltså en af de första omsorgerna 
för civildepartementschefen att vidtaga åtgärder för ordnandet 
af denna angelägenhet. Sedan det i ekonomiskt hänseende 
gjorts möjligt för akademiens sekreterare att frän befattningen 
afgå och erforderliga lönetillgångar för hans efterträdare blifvit 
beredda, lyckades det att vid akademien såsom sekreterare 
fästa en äfven agronomiskt bildad och erfaren man '). Dess- 
förinnan hade akademien fått föreskrift att till Kongl. Maj:t 
inkomma med förslag till nya stadgar. Detta sistnämnda var 
af hela reorganisation sf rågan det, som befans med de största 
svårigheterna vara förbundet, alldenstund meningarna angående 
så väl grunderna för förslaget som dessas tillämpning voro sä 
söndrade, att det af akademiens majoritet antagna förslag blef 

') J. T. Natrorst. 



122 

väsentligt afvikande från det, som den förberedande kommittéen 
afgifvit, hvarjemte akademiens dii-ektör^) reservationsvis afgaf 
ett utförligt förslag, hvilket, likasom en af Berzelius m. fl. 
ledamöter särskildt afgifven reservation, väsentligt skilde sig 
från beggedera. Med den seghet i karakteren, som för be- 
mälde dii^ektör var utmärkande, ock kvaraf kan sjelf stundom 
berömde sig, kunde kan icke stanna vid afgifvandet af sin ut- 
förligt motiverade reservation. Sedan akademiens betänkande 
med tillhörande handlingar blifvit till civildepartementets ex- 
pedition ingifna, uppvaktade han konungen i ändamål att re- 
dogöra för sitt förslag, och i samma syfte begärde han af 
civildepartementschefen ett colloquium familiare för jemfö- 
rande granskning af de skiljaktiga förslagen. Det samman- 
träde, som för detta ändamål beramades, började en eftermiddag 
kl. G ; men då nära midnattstid man ännu icke hunnit komma 
på det klara med första paragrafen, måste jemkningsförsöket 
öfvergifvas. Inom statsrådet blef man ense om att tillstyrka 
ett förslag, som mest närmade sig det af akademiens majoritet 
afgifna. Att konungen, då han erfarit, att en i allmänna värf 
så bevandrad man som akademiens direktör h3'ste skiljaktiga 
äsigter om saken, skulle blifva tveksam, var lätt att förutse. 
Vid första enskilda föredragningen-) beslutade Hans Maj:t 
derföre uppskof utan att ingå i någon pröfning af frågan. 
Detta blef ock händelsen vid flere gånger förnj^ad föredragning 

') F. d. statsrådet Poppius. 

^) I anseende till konung Carl Johans obekantskap med svenska språket 
tillgick det med den formela behandlingen af regeringsärendena så- 
lunda, att, sedan de i statsrådsberedningen blifvit förhandlade, de af 
vederbörande föredragande preliminärt anmäldes för Hans Ma,i:t vid 
enskildt företräde (nästan alltid i hans vanliga arbetsrum, som tillika 
var hans sofrum). I den derefter följande officiela konselj behöfdes 
då, i afseende å alla de punkter af föredragningslistan, för hvilka stats- 
rådets tillstyrkanden blifvit af Hans Maj:t godkända, ej annat än till- 
kännagifvande af föredraganden dei-om, så att blott rörande de ärenden, 
som Hans Maj:t hänsköt till ytterligare diskussion, vidare öfverlägg- 
ning i konseljen egde rum. 



123 

af ärendet; men dä, efter några veckor (28 aug. Ib41) Han.s 
Maj:ts uppmärksamhet fästes pä angelägenheten för akademien 
att snart fä den vigtiga organisationsfrågan afgjord, frägade 
han: »étes-vous d'accord, vous et vos collégnes?>/ och dä detta 
bejakades, tillade han, utan att låta ärendet sig föredragas, 
>^eh bien, approuvé». Hvad nu än detta besked i grunden var, 
icke var det prof af allenastyrande. 

Akademiens direktör blef med frågans utgång misslynt, 
men han fick lefva länge nog för att samla en tillfredsstäl- 
lande erfarenhet, att akademien, efter den nya sakernas ord- 
ning, kunnat utveckla en bestämmelseenlig verksamhet. 



124 



Ett enskildt bemedlingsförsök för den eviga freden. 

Under loppet af ai' 1841 uppträdde i England, Hamburg 
och Belgien en svensk adelsman för att spela rolen af en 
Sveriges Cobden. Det var grefve David Frölich. Med h,ans 
skaplynne var icke förenligt att gå andra än öppna ocb raka 
vägar, och han sökte sålunda att för sin plan intressera sä väl 
regeringsledamöter som andra framstående politiska män. Af 
hans åtgöranden i England och Hamburg har man icke kommit 
någon verkan pä spåren, men i Belgien föranledde hans upp- 
trädande diplomatisk skriftvexling. Han vände sig der ome- 
delbart till inrikesministern mr Nothomb. Hans program var 
huf\T.idsakligen följande: enär fredens bevarande vore ett vä- 
sentligt vilkor för industriens och handelns tillväxt, äfvensom 
för folkens sedliga utveckling, kunde statsmannen och mennisko- 
vännen icke nog uppmärksamma alla möjliga medel att före- 
komma krig och minska de hufvudsakliga anledningarna der- 
till. För att i politiken så väl som i det sociala lifvet gifva 
större vigt ät det moraliska inflytandet, vore det för den skull 
synnerligen önskvärdt, att en association bildades, som upp- 
toge medlemmar från alla nationer, lifvade af gemensam nit- 
älskan för detta ändamål; och emedan alla ci\åliserade folk 
hade intresse deruti samt utbredandet af sann politisk kunskap, 
till en del genom samlandet af politiska fakta, utgjorde det 
enda medel, som kunde leda till målet, borde associationen 
benämnas »allmänna föreningen för befrämjande af politisk 
kunskap (société générale pour les sciences politiques)». Denna 
allmänna förening skulle sätta sig i förbindelse med speciela 
samfund för statistik och nationalekonomi, som borde organi- 
seras i alla länder, för att erhålla tillförlitliga uppgifter om 



125 

de särskilda ländernas moraliska, indiistriela och kommerciela 
tillstånd. Pä bestämda mellantider skulle föreningen hälla 
möten i någon af Europas centrala städer, exempelvis Belgiens 
hufvudstad. För förberedande granskning af de till mötets 
behandling afsedda ärenden skulle en specialkommitté genom 
ballottering utses, och borde det ankomma på första mötet att 
pröfva och besluta, hvilka reglementariska ordningsstadganden 
i öfrig-t kunde finnas erforderliga. 

(xenom skrifvelse af den 30 september 1841 meddelade 
grefve Frölich chefen för svenska civildepartementet känne- 
dom om sitt företag, som han trodde skola vara för honom 
i>angenäm, i samma mon som han kunde sjelf deraf bereda 
någon fördel för det allmänna» ; och upplyste han för öfrigt, 
att hans »framställning blifvit föremål för belgiska regeringens 
uppmärksamhet och vunnit dess bifall och understöd». 

Att han nägot för sangviniskt bedömde sin ställning till 
frågan, framlyste dock deraf, att Sveriges sändebud vid bel- 
giska hofvet, baron von Wahrendorfp, genom depesch af endast 
fem dagars senare datum till sin regering inberättade, att, 
enligt meddelande från belgiske inrikesministern, grefve Frö- 
LICHS plan vore att anse fullständigt misslyckad och att han 
frän alla kompetenta, till hvilka han ^'ändt sig i saken, mött 
undvikande svar. Då emellertid hans berörda skrifvelse till 
civildepartementschefen blifvit, efter anmodan, på officiel väg 
af svenska beskickningen befordrad till utrikesdepartementet, 
blef det derigenom trolig-t för så väl sagda beskickning som 
vår regering, att grefven i denna sak handlat i samråd med 
bemälde departementschef. Saken väckte hos konungen ej ringa 
förundi"an, men den explikation, som af denna anledning atfor- 
drades departementschefen, var dock lätt att åstadkomma, 
emedan grefve Frölicus omförmälda bref t\'dligen utvisade, 
att det var det första meddelandet till honom i ämnet. Den 
ohjelpligt fallna storartade planen bar sålunda ej annan frukt 



126 

än ti en för den menniskoälskande grefven sjelf sorgliga erfa- 
renhet, att han med sin välmening i det närmaste gjort fiasco '), 
och att vår beskickning vid belgiska hofvet kunnat några dagar 
lef\'a i den villfarelse, att en ledamot af svenska regeringen 
liade tid och Inst att befatta sig med en så slipprig filantropi. 



') Grefve Frölich utgaf sedermera i Paris 1842 en skrift, kallad: »Des 
différends entré les nations civilisées et de leurs causes», hvaröfver en 
recension blef synlig i Augsb. allgem. Zeitung. 



127 



Förra tiders centralisation af allmänna förvaltningsärenden. 

Sveriges regeringsform stadgar i >; 7, att alla regerings- 
ärenden (med undantag af ministeriela och kommandomäl) 
skola inför konungen i statsrådet föredragas oeli der afgöras 
Men hvad är »regeringsärenden»? I saknad af definition, hvars 
gränslinier det för öfrigt vore vanskligt att pä ett allmängil- 
tigt sätt kunna uppdraga, har bestämmandet till en del fatt 
ankomma pä smak. Under en föregående tid syftade regerings- 
systemet till att sä mycket som möjligt centralisera. Hufvud- 
sakligen var det väl en patriarkalisk anda, som fostrade detta 
system. Men vid sidan deraf synes det omedelbara omhänder- 
tagandet af åtskilliga lokala ärenden hafva haft ett politiskt 
ändamål. Det var utan tvifvel ock derföre, som männen al 
den Rosenbladska skolan ropade ve öfver den fara, som hotade 
konungamagten, då hvarjehanda till lokala bestyr hänförliga 
ärenden, som öfver höfvan inkräktade pä tiden för egentliga 
statsangelägenheter, förvisades frän konungens rädsbord. Nu- 
mera måste det framkalla förvåning, att ännu vid medlet af 
nittonde århundradet i konungens konselj till pröfning före- 
hades sädana ärenden som t. ex. socknemagasinsreglementen, 
taxor för hufvudstadens bagare, bryggare, slagtare, liyrkuskar 
och åkare o. s. v. 

Är 1842 bemyndigades Kongl. Maj:ts befallningshafvande 
att pröfva och fastställa förslag till socknemagasinsreglemen- 
ten'). Är 1847 blef af Kongl. Maj:t förordnadt, att taxor 
å bröd, dricka och kött icke vidare komme att af Kongl. Maj:t 
fastställas, utan att handeln med dessa artiklar skulle vara 



') Denna åtgärd blef af den ultrarojalistiska tidningen »Minerva» hånfullt 
skildrad såsom utmarkande uppenbar van vård af konungamagten. 



128 

fri. Några är senare bemyndigades öfverstäthållareembetet 
att fastställa taxor ä hyrkuskars och åkares körslor. Anda 
till inpå 1840-talet innehöllo dessa senare en straffbestämmelse, 
som fört] enar att bevaras från glömskan, den nemligen att 
»rida pä trähästen». Huru långt denna art af skamstraff går 
tillbaka i tiden, har icke kunnat utredas. Antagligen var det, 
såsom sä mycket annat, en efterhärmning från Tyskland '). 
Straffet tillämpades, så vidt veterligt är, endast pä hyrkusk- 
och äkaredi'ängar för öfverträdelser af taxeföreskrifterna. Pä 
träsktorget (nuvarande Roslagstorg), som dä gjorde fullt skäl 
för namnet, var upprest ett misslyckadt träbeläte, som skulle 
föreställa en häst, hvaruppä, likasom för att parodiera en 
statue équestre, delinqventen uppsattes för en eller två tim- 
mar till begabberi för den skådelystna hopen, som vant sig 
att anse dessa upptåg såsom ett slags folkfester. Till det 
egendomliga i denna straffbestämmelse hörde, att den icke var 
alldeles lika för hyrkuskarnes och åkarnes drängar. För de 
sistnämnda var straffet alternatift böter (3\/;{ rdr b:ko) eller 
att rida på trähästen. Då valet deremellan berodde af delin- 
qventens egen smak, skulle det i psykologiskt hänseende ha 
varit af intresse, om uppgifter samlats, som utvisade verkstäl- 
ligheten af så väl det ena som det andra bestraffningssättet, 
sä att man kunde ha haft en statistisk grund för att väga 
hederskänslan emot bildningsgraden. 

Vid en enskild föredragning för koimng Cakl Johan, dä 
en rättsfråga med afseende å omförmälda bestraffning förekom, 
hade han svårt att fatta, hvad denna »cheval de bois» egent- 
ligen var, som, då det blef honom klart, syntes honom vara 
en af de originelaste af hans nya fäderneslands institutioner. 

') Enligt C. G. Cramer (tysk förf. på ITOU-talet) var det fordom i Tysk- 
land en art skamstraff att rida på »träåsna». 



129 



Formen för interimsregeringar. 

Oaktadt sin längt framskridna ålder önskade Carl Johan 
att personligen öppna Norges vid februari månads början 184:^ 
sammanträdande storting. Af denna önskan lifvades lian så 
mycket mera, som det dervid erbjöd sig ett tillfälle att för 
norska representationen skildra den lyckliga ställning, som 
landet under hans stjTelse i alla riktningar ^•unnit^). 

Mot slutet af december 1841 meddelade konungen civil- 
departementschefen genom en dikterad not, att han vid börjari 
af nästföljande månad komme att företaga sin tillämnade resa 
till Norge, — att han ville uppdraga åt H. K. H. kronprinsen, 
jemte h. e. justitiestatsministern, chefen för sjöförsvarsdepar- 
tementet och t. f. chefen för finansdepartementet att enligt 43 
§ E,.F. föra regeringen under konungens frånvaro; samt att 
t. f statsministern för utrikes ärendena jemte cheferna för 
landtförsvars- och civildepartementen skulle vara beredda att 
åtfölja honom till Norge. 

I följd häraf blef civildepartemcntschefen satt i nödvän- 
dighet att bereda frågan om interimsregeringens instruktion, 
Il vilken, i följd af den förändring, som statsrådets organisation 
nästföregångna år undergått, måste till sin lydelse i liera de- 
lar blifva afvikande frän den som varit gällande, då interims- 
regeringar tillförene förordnats. Vid de rådplägningar, som 
härom i statsrådsberedningen förekommo, yppades emellertid 
sådana tvifvelsmål och så splittrade meningar om rätta tillämp- 
ningen af 43 § R.F., att, då det nu i sjelfva verket gälde 
att stifta lex in casu, erforderlig enstämmighet icke kunde 

') Se det 184-2 tryckta trontalet. 

Fåhrceus, Skildringar. 9 



130 

vinnas för det förslag i ämnet, som borde konungen föreläggas. 
För alla syntes det uppenbart, att rikets ständer vid beslutet 
ora statsrådets förändrade organisation uteslutande liaft för 
ögonen det normala tillstånd, dä konungen sjelf för er riksst}^- 
relsen, och sålunda förbisett nödvändigheten att bringa grund- 
lagens föreskrifter angående riksstyrelsens förande under 
konungens frånvaro i organisk öfverensstämmelse med berörda 
beslut. 

Hvad härvid särskildt beträffade den styrelseform, som 43 
i; R.F. afsäge för de fall, då konungen går i fält eller reser 
till aflägsnare inrikes orter eller till Norge, påkallade förhål- 
landena utredning i följande hänseenden: 

Dä, för att bilda en konselj, som under konungens re- 
sor vore honom följaktig, erfordrades fyra statsrädsledamöter 
och för den i hufvudstaden residerande interimsregering, under 
kronprinsens ordförande, erfordrades tre statsrädsledamöter, 
samt deraf följde, att, äfven om dervid användes alla tre stats- 
råden utan departement, minst fyra departementschefer måste 
i den ena eller andra eller bådadera fördelningarna af styrel- 
sen användas, framstälde sig sjelfmant den frågan: Borde dessa 
derunder bibehålla sina aftribiitioner såsom föredragande och 
departementschefer? Denna fråga ansågs böra pröfvas särskildt 
med hänsigt till a) den fördelning af statsrådet, som åtföljde 
konungen pä resor. 

Det läge i sjelfva sakens natm% att dessa statsrådsleda- 
möter icke kunde fungera såsom departementschefer, med un- 
dantag af chefen för utrikesdepartementet, emedan konungen 
icke torde förbehålla sig afgörandet under resor af de till 
något annat departement hörande mål i sin helhet. De öfriga 
af dessa statsrädsledamöter kunde således endast vara konsul- 
tativa, sä att, om dertill utsäges någon departementschef, lian 
måste under tiden frånträda utöfningen af denna befattning. 
Detta hindrade dem likväl ej att fungera som föredragande. 



131 

II) den tillförordnade kongl. regeringen. Frågan syntes i detta 
hänseende böra pröfvas alternatift under trenne särskilda syn- 
punkter, nemligen l:o) böra alla departement representeras 
inom regeringspersonalen'? 2:o) förutsatt, att regeringsledamö- 
terna icke fungera som departementschefer eller föredragande, 
kunna under tiden för en tillförordnad regering departementen 
förvaltas af andra statsrädsledamöter '? och ?y.o) kunna och böra 
ett eller flera departement af de till medlemmar i regeringen 
förordnade statsrädsledamöter förvaltas och de öfriga departe- 
menten samtidigt förestås af andra statsrädsledamöter? 

Med grundbegreppet af den införda departementalstyrelsen, 
eller ändamålet att bereda enhet och sammanhang åt styrelse- 
åtgärderna, syntes det civildepartementschefen mest förenligt, 
att äfven i en interimsregering denna grundsats blefve tilläm- 
pad. Dä likväl, utom utrikesdepartementet, regeringsärendena 
vore fördelade på sex departement, men endast tre statsräds- 
ledamöter vore medlemmar af regeringen, dä en konglig prins 
var förordnad till dess ordförande, måste, för möjligheten af 
en sådan organisation, dessa tre ledamöter förestå hvardera 
tvenne departement. 

För tillämpning af andra alternativet fann civildeparte- 
mentschefen ilerehanda olägenheter möta, af hvilka den mest i 
ögonen fallande vore otillräckligheten af statsrådsledamöternas 
antal, enär, utom de sju, som fordrades för interimsregeringen 
och den konungen på hans resor åtföljande konselj, ytterligare 
sju, eller, om utrikesministern åtföljde konungen, sex skulle 
erfordras för departementschefsplatsernas fyllande; och då, 
med hänsigt till den konstitutionela ansvarigheten, det vore 
oundgängligen nödvändigt, att departementscheferna äfven så- 
som ad interim föredragande vore i fullt åtnjutande af sina 
attributioner såsom statsråd, syntes denna omständighet \ara 
nog att göra detta alternativ oantagligt. 



Vd2 

Emot tredje alternativet ansåg civildepartementscliefen 
det kunna anmärkas, dels att den derigenom afsedda organi- 
sation saknade enhet och konseqvens i sä måtto, att en del 
departement representerades af röstegande chefer inom rege- 
ringen, andra icke, dels att de till regeringsmedlemmar icke 
förordnade departementschefer blefve att anse såsom suspen- 
derade frän en del af sina attributioner, eller den som inne- 
fattades i egenskapen af rädgifvare i de regeringsärenden, som 
icke tillhörde deras departement, eller, med andra ord, att de 
blefve reducerade till enahanda qvalifikation som de forna 
statssekreterarnes m. m. 

Beträffande interimsregeringens sammansättning ledde öf- 
verläggningarna till uttalandet af trenne olika meningar. Två 
statsrådsledamöter höllo före, att besagda regering bäst for- 
merades pä det sätt, att väl endast tre statsrädsledamöter 
(dä en konglig prins vore ordförande) förordnades till hufWd- 
medlemmar deraf, men med förklarande, att den ^aigste af 
dem borde lemna plats ät hvardera af de öfrige departements- 
cheferna, dä de hade föredragning. Dermed ansågs likformigliet 
skola vinnas i det hänseendet, att alla departementschefer i 
och för de dem tillhörande ärenden hade enahanda prerogativ 
såsom röstegande ledamöter af regeringen. En tredje ledamot 
ansåg detta förslag böra modifieras sålunda, att alla de tre 
primitift förordnade regeringsledamöterna skulle turvis alter- 
nera med de öfriga departementscheferna om plats i regeringen 
vid dessas föredragning. 

En fjerde ledamot röstade för det ofvan anförda första 
alternativ, enligt hvilket alla departement skulle fördelas på de 
tre förordnade regeringsledamöterna, under förutsättning att 
det skulle åligga vederbörande expeditionschefer att tillhandagå 
med målens beredande och föredragning. 

Emot den organisation, som de tvenne först omförmälda 
ledamöterna tillstyrkt, likasom e^not den tredjes amendement, 



133 

hyste civildepartementschefen allvarliga betänkligheter. En 
vigtig princip, som lagstiftarne uppenbart haft till ögonmärke, 
dä de bestämt ett inskränktare antal statsrädsledamöter i in- 
terimsregeringen, ansäg han hafva varit det nödvändiga vil- 
koret af kontinuitet, hvilken prineip skulle blifva allt för 
mycket åsidosatt genom antagandet af en dylik organisation, 
(xenom godkännande af förstberörda förslag skulle ock tre 
olika latituder af myndighet bland statsrädspersonalen upp- 
komma, nemligen tvä regeringsledamöter röstegande för alla de- 
pai-tement, en för trenne och tre endast för sitt eget departement. 
Enligt det andra förslaget äter skulle tre ledamöter blifva röst- 
egande för fem departement och de öfriga hvardera för ett. Dä 
för öfrigt 43 § R.F. uttryckligen föreskrefve förordnande af 
trenne ledamöter i interimsregering ijemte ordföranden) men 
ostridigt vore, att enligt de tvä förstnämnda förslagen sex 
statsrädsledamöter skulle blifva primitift förordnade, ehuru 
med olika utsträckning af delaktighet deruti och med bestäm- 
melse att endast trenne i sänder skulle tjenstgöra, ansäg ci^ål- 
departementschefen denna omständighet utgöra ett hinder för 
förslagets verkställighet, som svärligen kunde undanrödjas. 
Deremot och dä af det tredje förslagets antagande minsta 
olägenhet syntes vara att emotse, tvekade han desto mindre 
att rösta derför, som, ehvad en departementschef förestode ett 
eller liera departement och ehvad han i ärendenas beredande och 
föredragning biträddes af vederbörande expeditionschef eller ej, 
den juridiska delen af hans ansvarighet vore den samma. 

Det kunde med visshet emotses, att framställningen af 
detta ärende med hänsyn ej niindi'e till rikets ständers för- 
biseende vid behandlingen af grundlagsförslaget om statsrå- 
dets reorganisation än grundlagsföreskrifternas oklara skick, 
som kunnat lemna rum för sä skiljaktiga äsigter om tillämp- 
ningen, skulle hos konungen uppväcka den lifiigaste förtrytelse, 
desto mera som det icke kunde vara nägot tvifvel derom, att, 



134 

derest vid anmälan af berörda grundlagsförslag, dervid konun- 
gen af sin dåvarande konselj tillråddes att meddela rikets 
ständer sin afsigt att stadfästa förslaget, hans uppmärksamhet 
blifvit fäst pä dettas omförmälda bristfällighet, han skulle 
deruti liafva funnit en troligen lika välkommen som giltig 
anledning att vägra sanktion. Men statsrådet undgick det 
väntade obehaget. Innan ärendet kunde föredragas, gaf nem- 
ligen konungen till känna, att han, i anseende till mellankomna 
omständigheter, funnit sig föranläten att inställa den tilläm- 
nade resan. Diskussionen öfver den bekymmersamma frågan 
i statsrådsberedningen kom i följd deraf icke att inflyta i 
statsrådets protokoll. 

Någon tillämpning af grundlagsföreskrifterna om interims- 
regering kom derefter icke i fråga under Carl Johans rege- 
ringstid, emedan han till sin död fortfarande residerade i 
Stockholm. 



18.-) 



Tillämpning af 38 § Regeringsformen m. m. 

Vid erhållet företräde till enskild föredragning en efter- 
middag fann civildepartementscliefen konnngen sysselsatt med 
namnteckning ä resolutioner ocli skrifvelser, som till honom 
för underskrift voro frän kansliet uppsända. Efter helsning 
utlät sig Hans Maj:t: »Quelle machine ä signature que le roi 
de Suéde». Han förklarade sig vilja af stå 50,000 rdr af sin 
civillista, om han kunde befrias frän detta tryckande onus. Pä 
det att denna sysselsättning icke måtte uttrötta honom, be- 
falde han tillika, att ej mer än femton expeditioner i hvarje 
särskildt oraslag finge uppsändas för underskrift. 

Detta gaf en ökad anledning till vidtagande af en åtgärd, 
hvarom civildepartementschefen, för ändamålet att befordra 
skyndsammare expedierande af regeringsbesluten, redan förut 
med expeditionschefen haft öfverläggning. Dä föreskriften i 
38 § R.F. om utgående expeditioners förseende med konungens 
underskrift, »för att blifva gällande», förutsatte någon verli- 
ställighef, ansågs nemligen denna föreskrift icke innebära något 
hinder för att med endast departementschefens underskrift 
låta, i form af handbref eller noter, utgå expeditioner till un- 
derordnade myndigheter, dä någon verkställighet icke påkal- 
lades, såsom t. ex. då, till svar å ett embetsverks hemställan 
om tjenstledighet för en underlydande tjensteman, embets verket 
meddelades, att Kongl. Maj:t genom utfärdad resolution der- 
till lemnat bifall. .lemte förordnande om en sådan tillämjining 
i detta och likartade fall bestämdes alltså i öfverensstämmelse 
dermed, att de bilagor, som vanligen åtföljde styrelsens för 
allmänna väg- och vattenbyggnader skrifvelser angående före- 
slagna allmänna arbeten, såsom ritningar och kostnadsförslag 



130 

m. m., hvilkas gillande i^ likasom kyrkritningars) förut bekräf- 
tats med konungens namnteckning, borde, dä de med af konun- 
gen undertecknad skrifvelse återsändes, endast förses med de- 
partementschefens intyg om godkännandet. 

Dessa oskyldiga anordningar voro emellertid nära att för- 
anleda en konflikt. Pä den tiden utgafs nemligen i hufvud- 
staden en tidning, benämnd »Svenska Minerva», »stackot till 
formatet, men stor i ande och sträfvande» (för att nyttja ett 
talesätt, som af tidningen sjelf begagnades om tvenne militära, 
uppkomlingar). Dess färg var ultrarojalistisk, d. v. s. före- 
målet för dess dyrkan var den suveräne konungen, icke konun- 
gen i statsrådet. Tidningen kunde betraktas som språkrör för 
de politiske trosbekännare, för hvilka statsrådet i och för sig 
utgjorde ett för regenten besvärligt och otrefligt påhäng, som, 
då det i värt tidehvarf blifvit ett nödvändigt ondt, åtminstone 
borde göras sä oskadligt som möjligt'). Att med en sådan teori 
statsrådets departementalorganisation skiille för tidningen vara 
en styggelse, enär den förmentes af naturnödvändighet innebära 
frö till ministerstyrelse, var sålunda fullt följdriktigt. Medan 
tidningen outtröttligt sprutade etter emot de mera frisinnade 
departementscheferna, följdes med en viss diplomatisk slughet 
den taktik att söka söndra konungen och hans rådgifvare genom 
ideliga bemödanden att göra dessa misstänkta att vilja inkräkta 
pä området för konungens grundlagsenliga myndighet. Efter 
erhållen kännedom om den inom civildepartementet vidtagna 
reform i afseende ä underskrifterna å utgående expeditioner 
omfattade »Svenska Minerva» ock detta tillfälle för att med 
en giftig liritik söka visa, att åtgärden uppenbart åsyftade 
att rycka regeringstömmarne ur konungens händer. Vid den 



') Den spirituele exc. gi-efve Gust. Löwexhjelm plägade kalla de roja- 
lister, som represeuterades af Svenska Minerva, »hofrojalister». till 
skilnad från de konstitutionela rojalister, livartill han räknade sig och 
som representerades af tidningen »Svenska biet». 



137 

audiens, som civildepartementschefen dagen efter detta Miner- 
vas anfall erhöll till enskild föredragning, var han beredd att 
möta en mulen uppsyn; men han hade rustat sig med till- 
räckligt bevisande handlingar till sitt försvar. Affordrad för- 
klaring öfver anmärkningarna i gurdagens tidningsblad, var han 
alltså i tillfälle att ådagalägga behörigheten af den klandrade 
åtgärden, och Hans ]\Iaj:t fann sig, särdeles med afseende å 
det derigenom minskade antalet af hans egna namnteckningar, 
sä tillfredsstäld, att han, långt ifrån att ogilla departements- 
chefens förfarande, anmodade honom att uppmana de öfrige 
departementscheferna att införa enahanda ordning inom sina 
resp. expeditioner. Hans Majit, som vid departementschefens 
emottagande var vid lynne, som om han emottoge en upp- 
rorsmakare, förafskedade honom efter slutad föredi*agning med 
den mest intagande frN-ntlighet. 

Minervas bemödanden att inför allmänna omdömet nedsätta 
icke blott statsrädsledamöterna utan sjelfva statsrådsinstitu- 
tionen buro tilläfventyrs frukt hos »hofrojalisterna», men hos 
konungen förfelade de alldeles sin verkan. Han hyllade den, 
såsom det vill synas, i våra moderna stater antiqverade åsigten, 
att enär rådgifvarnes anseende i sin mon betingade konunga- 
dömets eget, ett allt för djupt återfall frän deras en gång 
vunna värdighet skulle verka menlig-t på allmänna omdömet 
om statsrådsinstitutionens konstitutionela betydelse. A^id ett 
tillfälle, då en statsrädsledamot anmälde sin önskan att få 
träda tillbaka till en plats med något lägre värdighet än ge- 
neralmajors, yttrade Hans Maj:t: Je ne permettrai jamais, que 
mes conseillers se ravaleront» '). 



'1 Carl XIV:s åsigt i detta afseende gick icke i art' till Cakl XV, så, vidt 
det fåx' slutas från kongl. resolutionen den 3 nov. IbTl, enligt hvilken 
åtgående statsråd får afsked äfven från rangen. Man påniinnes härvid 
om ett tänkespråk af den romerske skriftställaren Lucancs, med af- 
seende å uppkomlingar. — »tolhmtur in altum. ut lapsu graviore ruant". 



138 



Ett skogshushållningsärende. 

Erfarenlieten har läi^t, att rika tillgångar ofta förleda sa 
väl nationer 3om enskilde till slöseri. Sverige liar af naturen 
begäfvats med större rikedom af skogar än de flesta andra 
länder men ingenstädes torde man hafva mera sorglöst hand- 
haft skogarnes värd. Först på senaste tid har tanken vaknat 
pä nödvändigheteli att hushälla med äterstoden. Da redan för 
mer än 100 ar sedan verop hördes öfver befarad skogsbrist, 
men skogstillgäiig traktvis ännu finnes, bör det vara att hop- 
pas, att uppvaknandet icke kommit för sent. 

På våren 1842 ingaf den om skogshushållningen här i 
landet högt förtjente hofjägmästaren J. A. af Ström till civil- 
departementet ett memorandum, li varigenom han påkallade 
uppmärksamheten pä det för skogshushållningen menliga för- 
hällande, som här ännu allmänt egde rum, att, i olikhet med 
bruket i andra länder, för skogsfällning och afverkandet till 
bränsle begagnades j^xa i stället för säg. För att bereda 
rättelse i detta afseende och pä det att säker grund mätte 
vinnas för bibringande at allmänheten af kunskap i ämnet, 
sattes i fråga att anställa jemförande försök med bada dessa 
redskap och att genom deröfver affattadt protokoll redogöra 
för förloppet deraf. Konung Carl Johan, som med värma 
omfattade denna angelägenhet, gaf tillstånd till verkställandet 
af dessa försök å Kongl. Djurgården. Föreskrift meddelades 
alltså om verkställigheten, och uppdrogs inseendet deröfver åt 
bemälde hofjägmästare, som dervid hade att använda arbetare, 
hvilka genom öfning förvärfvat erforderligt handlag för be- 



189 

^^agnandet af de särskilda redskapen; ocli skulle vid förrätt- 
ningen utrönas icke blott hvilketdera redskapet hade företräde 
i afseende å den erforderliga tiden för fällning och aftrumning 
af träd af lika dimensioner, samt qvantiteten af det afFall. 
som af materialet spildes. utan äfven hvilket eller hvilka slags 
sågar, af svensk eller utländsk tillverkning, som kunde finnas 
för ändamålet användbarast. 

De öfver förrättningen förda protokoll utvisade pä det 
bestämdaste sågens företräde framför yxan, äfvensom att bland 
de utmärktare sågarna en dubbel och en enkel såg af Xyby 
bruks tillverkning funnits vara af öfvervägande användbarhet. 
Det vigtigaste af hvad redogörandet för de anstälda försöken 
lade i dagen var emellertid beräkningen af det afFall eller den 
förlust af material, som vid bruket af yxan egde rum och 
som, dä hela rikets årliga skogsafverkning afsägs, ledde till 
det säkra antagande, att berörda redskaps användande för 
ifrågavarande ändamål medförde en högst betydlig national- 
förlust'). Det ansågs derföre vara af S3^nnerlig vigt att all- 
männare sprida kännedomen om gagnet af sågens användande, 
och det blef för den skull (den 18 juni 1842^ förordnadt, att 
för hvarje län ett exemplar af de båda lämpligast befunna 
sågarna skulle genom landtbruksakademiens försorg tillställas 
vederbörande hushållningssällskap eller Kongl. Maj:ts befall- 
ningshafvande, jemte utdrag af protokollen öfver de anstälda 
försöken, med uppmaning att underrätta länets invånare om 
fördelarne af sistberörda redskaps användande. Tillika be- 
stämdes ett premium af 24 sk. b:ko famnen för nästföljande 



') Med hänsyn till alla behof för så väl enskilda hushåll som jern- och 
kopparverk, kalkbruk, bränvinsbränning och andra industriela anlägg- 
ningar, ansågs den årliga förlust af material, som yxans användande 
medförde, approximatift kunna i kubikinnehåll beräknas till föga mindre 
än rikets hela dåvarande utskeppningsqvantitet af trävaror. 



140 

iir frän rikets norra län sjöledes till hnfvudstaden inkommande, 
i bada ändarne sågad, löfved, intill 1,000 famnar. 

Dessa åtgärder hafva väl ännu icke ledt dertill, att vid 
fällning och aftrmnning af träd yxan allmänt blifvit lagd å sido. 
A kronans parker användes dock härför uteslutande såg, och 
i vissa orter har bruket deraf äfven ä enskilda jordegendomar 
fatt en icke oväsentlio- utsträckning. 



141 



Kongl. resolution om LIndebergska teatern. 

Under förra hälften af innevarande århundrade lefde i 
Stockholm en i visst afseende märkvärdig- man, som frestade 
flerehanda värf, men i allmänhet med ringa Ij^cka, ocli om- 
sider genom följderna af sitt oroliga lynne vann en sorglig- 
ryktbarhet. Hans namn var Anders Lindeberg. Han hade 
såsom subalternofficer bevistat kriget i Tyskland 1813, men 
tog afsked frän krigsyrke't 1821 och blef dä titulerad kapten. 
Med stor flit sysselsatte han sig derefter hufvudsakligen med 
litterära arbeten och uppträdde såsom politisk skriftställare i 
flera tidningsblad, ofta med mera mod än urskilning. 

Hiuai LiNDEBEiKj tillvunnit sig Carl Johans uppmärk- 
samhet och gunst, är icke kändt, men veterligt är, att han 
ifrån den tid, då Carl Johan var kronprins, frän hans liand- 
kassa uppbar en pension, hvilken likväl 1832 blef indragen i 
följd af dåvarande konungens misshag med en af Linderer(, 
författad, i tidningen »Stockholmposten» införd, politisk upp- 
sats ^). 

Vid denna tid började han att agitera emot kongl. teaterns 
förmenta monopol. Gång efter annan ingaf han ansökan att 
fä anlägga en enskild teater i hufvudstaden, men mötte hvarje 



') LiNijKUKRus upptriulande pä. den publicistiska banan blef derefter allt 
mera hänsynslöst, och 1834 ådrog han sig, som bekant är, en högmåls- 
process, hvilkeu slutade dermed, att han af hofrätten dömdes till dö- 
den, hvilken dom af högsta domstolen stadfästes. Oaktadt hah hård- 
nackadt vägrade att antaga den af konungen förunnade nåd att få 
umgälla sin förbrytelse med tre års fästningsfängelse, undgick han lik- 
väl domens verkställigliet genom den i oktober s. å. för politiska för- 
brytelser beviljade allmiinna amnesti. 



142 

giing afslag. Det tycktes den tiden hafva ingått i allmänna 
föreställningssättet, att den nteslutande rätten för kongl. tea- 
tern att i hufvudstaden nppföra skadespel borde vidmagthällas 
i sedlighetens intresse. Att vid pröfningen af omförmälda 
ansökningar hänsyn tillika togs till äfventyret för den kongl. 
teaterns ekonomiska bestand, dä den liade att täfla med en- 
skilda teatrar, bör knappt förmodas. 

Ar 1841 ingaf kapten Lindeberg förnyad ansökan att i 
hufvudstaden fä anlägga en teater »för att der uppföra säng- 
och talstycken, balletter och konserter». Det beslut, som der- 
öfver den 18 oktober s. ä. meddelades, utvisade, att den då- 
varande regeringen helt och hållet lemnade ä sido afseendet å 
den kongl. teaterns uteslutande rätt, som i sjelfva verket ej 
heller var förenlig med det i grundlagen mot raonopoler i all- 
mänhet stadgade förbud. Frågan betraktades endast som ett 
ordningsmäl af den högre vigt, att det för hvarje förekommande 
fall borde vara beroende af Kongl. Maj:ts pröfning. Genom 
omförmälda beslut blef det nemligen förklaradt, att, »enär 
sökanden icke visat sig ega tillgäng till någon teaterlokal eller 
till någon skädespelaretrupp att dervid begagna, hvadan icke 
prof vas kunde, huruvida nödiga garantier för vidmagthällande 
af säkerhet och allmän ordning i dessa delar vore för handen, 
Kongl. Maj:t i sakens så beskaffade skick icke kunde ansök- 
ningen bifalla >^. Spänstigheten af Lindebergs viljekraft för- 
slappades icke heller genom denna motgång. På våren näst- 
följande är började han anläggandet af en enskild teater, som 
redan i september sannna är var så nära sin fullbordan, att 
den ansågs vid början af oktober kunna för begagnande öppnas. 
Sedan vederbörlig besigtning å byggnaden föregått, blef, enligt 
Lindebergs anhållan, frågan om tillstånd till dess begagnande 
för det afsedda ändamålet af öfverståthållaren understäld Kongl. 
Majits pröfning. Civildepartementschefen skyndade att för 



143 

konungen anmäla ärendet i enskild föredragning, men det blef, 
såsom det var att förutse, ajourneradt. Ett par dagar derefter 
mottog departementschefen besök af den berömde skådespelaren 
ToRSSLOW, som tillkännagaf, att lian träffat aftal om den ny- 
hyggåa. teaterns förhyrande och att han kontraherat med en 
erforderlig skädespelarepersonal, sä att, sedan byggnaden nu 
vore fullbordad, han vore i tillfälle att bestämma dagen för 
teaterns invigning, i hvilket afseende och dä det vore för ho- 
nom en välfärdsfräga, att afgörandet af kapten Lixdeberos 
ingifna ansökan icke fördröjdes, enär hyra och aflöning utginge 
frän bestämd dag, han alltså anhöll om departementschefens 
handläggning af ärendet så skyndsamt som möjligt. Till gen- 
mäle erinrade departementschefen, att det icke vore officielt 
kändt, hvarken att teatern blifvit till ainian man uthyrd, ej 
heller att invigningsdagen nu kunde bestämmas, hvarom han 
således icke vore befogad att, då ärendet föredroges, lemna 
upplysning. Yid sådant förhållande och ehuru det icke kunde 
betvitias, att beslut skulle vid nästa föredragning blifva fattadt. 
så och för att vinna tid, tillrådde dej)artementschefen sökan- 
den att hos konungen anluilla om personligt företräde för 
att meddela Hans Maj:t kännedom om berörda förhållanden, 
och trodde departementschefen sig kunna förvissa sökanden, 
att Hans Maj:t med nöje såg, att man med öppet förtroende 
och tillit vände sig till honom. Rådet följdes, och efter ett 
])ar dagar infann sig ToRSt?Low åter hos departementschefen 
och gaf till känna, att konuugen välvilligt afhört hans an- 
dragande och förklarat sig vilja vid nästa föredragning taga 
saken i öfvervägande. Omedelbart derefter anmälde departe- 
mentschefen sig till enskild föredragning. Då vid denna ärendet 
angående Lindebergska teatern förekom, blef ansökningen utan 
ringaste tveksamhet bifallen. Ganska visst skulle den, då det 
nu var ytterst på tiden, äfven utan mellanlcomst af någon 



144 

saken intresserad hafva vnnnit bifall, men att det skedde med 
så förekommande beredvillighet, var ett af de mänga bevisen, 
att Carl Johan, som var oböjlig emot li varje tillstymmelse 
af trots ocli icke utan en känsla af obehag kunde medgifva 
något ät dem, som veterligen hyste emot honom eller stj^relsen 
afvogt sinnelag, deremot kände sig Ij-cklig, dä han visste, att 
gagnet af regeringsbesluten träffade välsinnade samhällsmed-, 
lemmar. 



145 



Studentmötet i Stockholm 1843. 

Det länder till berömmelse för Lunds och Köpenhamns 
studenter att på en tid, då gammal missämja ännu icke lemnat 
rum för alhnännare nationela sympatier emellan folken på 
ömse sidor om Sundet, genom sina vexlade gästbesök hafva 
inledt de fostbrödralag, som sedermera utvecklat sig till stå- 
ende vänskapsförbund emellan samtliga skandinaviska univer- 
sitetens studentkorpser. Det var denna gnista, som inom kort 
tände tanken på inledandet af periodiska möten emellan Skan- 
dinaviens naturforskare och något senare äfven emellan dess 
nationalekonomer, hvilka möten kraftigi: bidragit att bemedla 
nationernas närmare sociala anslutning till hvarandra. 

Det första talrikare studenttåget från Köpenhamn och 
Jjund till Upsala, för beramadt möte der med studenter från 
Kristiania och Helsingfors, företogs om sommaren 1843. Åter- 
tåget skedde öfver Stockholm, hvarest en storartad sexa för 
ynglingaskaran föranstaltades i Vauxhallen å kongl. Djurgär- 
den den 7 juni. Vid underrättelsen härom blef Carl Johan, 
som betraktade detta nya slags folkrörelser med någon misstro 
och som framför allt icke kunde förlika sig med införandet af 
det skick, som i vissa andra länder börjat blifva sed, att läro- 
verkens ämnessvenner blanda sig i statsangelägenheter, all- 
varligt bekymrad för att man under expektorationerna i det 
glada samqvämet möjligen kunde förirra sig in på politikens 
område. För afvärjande deraf önskade han, att någon äldre 
man med stadgad popularitet skulle deltaga i tillställningen 
och afstyra hvarje tillstymmelse till politicerande. Då han 

F(ihrteus, SIcililrtiKjtir. lli 



146 

fatt kännedom om, att prof. Geijer, som oaktaclt afFallet frän 
de konservativa äsigterna fortfarande åtnjöt hans förtroende, 
dä uppehöll sig i Stockholm, tillkallade han honom och bad 
honom åtaga sig denna rol; men den öfverensstämde icke med 
hans lynne, hvarföre han af böj de uppdraget. Han föreslog i 
stället dertill prof. Thomander. Konungen, i livars öron detta 
namn icke hade någon välljudande klang, studsade, troende 
att detta i det närmaste vore liktydigt med att sätta bocken 
till trädgårdsmästare; men Geijer höll fast vid sitt förslag, 
förvissad, att hvad konungen åsyftade bäst skulle derigenom 
vinnas. Det blef dervid. Vidtalad af Geijer, åtog sig Tho- 
mander, som var en af inbjudarne till festen, att vaka der- 
öfver, att utförandet af mötets program blefve hållet inom sina 
tillbörliga gränser. Sedan de officiela skålarne blifvit tömda 
och ordet förklarats fritt, öfvergick det glada skämtet små- 
ningom till allvarligare stämning. Då fann Thomander sig 
manad att taga ordet. Såsom kändt är, besatt han en sällsynt 
förmåga att öfver förekommande ämnen utspinna föredrag till 
hvilken längd som helst'), utan att innehållet derigenom blef 
mattare eller förlorade i intresse. Han uppträdde nu med ett 
utförligt humoristiskt tal, som vände sig uteslutande om — 
grammatikan. Ehuru de qvicka ordvändningarna väckte gam- 
inan och munterhet, upptogs det hela med någon förundran, 
emedan man väntat sig något helt annat. Men det var Tho- 
mander som talat, och endast han kunde våga, hvad ingen 
annan kunnat tillåta sig. Andamålet var emellertid vunnet. 
Man hade fått en temligen tydlig vink om behörighetsmargi- 



') Enligt trovärdig berättelse tilldrog det sig en gång i presteståndet, att 
erkebiskop WingIrd, som äfven vid talmansbordet vant sig att behandla 
sina ståndsbröder familjärt och patriarkaliskt och som stundom fann 
sig besvärad af Thomanders talförhet, afbröt honom, då han talat 
mycket länge, med det spörsmål: »kan det inte vara nog nu?» men 
detta hade endast den verkan, att talet blef längre, än hvad ämnadt var 



147 

nålen för studentens offentliga förhandlingar, och politiken 
var för tillfället bannlyst. Dä konungen den följande dagen 
fick kännedom om förloppet, fann han sig synnerligen till- 
fredsstäld, och hans omdöme om Tiio.maxder blef derefter icke 
oväsentligt förmildradt. 



148 



En misstänkt spejare. 

I december manad 1842 hade kyrkoherden i Enköping, 
liofpredikanten Afzelius, skriftligen underrättat h. e. riksmar- 
skalken grefve Brahe, att der i trakten varit sedd en kringvan- 
drande tysk, som, efter hvad om honom förekommit, antogs vara 
en spejare, utsänd af gustavianska f. d. konungafamiljen. Civil- 
departementschefen, som af denna underrättelse undfick del, 
aflät i anledning deraf en rundskrifvelse till landshöfdingarne 
i närmast belägna län, med uppmaning att låta genom under- 
lydande kronobetjening efterspana den ifrågavarande främlin- 
gen. Ett hälft är förgick utan att något vidare spordes härom ; 
men den 23 juni 1848 inkom till civildepartementet rapport 
från landshöfdingen i Södermanland grefve Frölicii, att en 
passlös kringvandrare blifvit i Nyköping anhållen, hvilken vid 
anstäldt förhör uppgifvit, att hans namn vore Sjöberg och att 
han det nästförlidna året inkommit till Sverige från storhertig- 
dömet Baden, och hvilken förmodades vara den som i dejjar- 
tementschefens rundskrifvelse omförmälts. Söndagen den 25 
juni, dagen efter den lysande revyen på Ladugårdsgärdet, an- 
mälde civildepartementschefen sig pä förmiddagen till audiens 
lios konungen för att meddela hvad grefve Frölicii inberättat, 
hvarmed icke borde dröjas längre än hvad nödvändigt var. 

Såsom vanligt, dä Hans Maj:t mottog någon före klockan 
1, var han ännu sängliggande. Hågkomsten af gårdagens 
utomordentligt lyckade festlighet och en nyss från polissty- 
relsen ingången rapport, att bland de folkskaror, som omgifvit 
re vy fältet, icke något störande af ordningen förelupit, hade 
försatt Hans Maj:t i en särdeles upprymd stämning. Efter 
helsning och sedan Hans Maj:t till departementschefen, enligt 



149 

sedvänja, framräckt en eau-de-colognes-flaska, som aldrig sak- 
Tiades pä lians nattduksbord, sporde han om anledningen till 
det begärda företrädet. Dä departementschefen derför redo- 
gjort, uttalade Hans Maj:t sitt missnöje med den bristfälliga 
polisuppsigt, som kunnat göra det möjligt för en utländing 
att sä länge kringstryka i landet utan den ringaste legitima- 
tion. Nu var emellertid frågan, livad ätgärd med den anhållne 
borde vidtagas. Departementschefen hemstälde, om man ej, 
ju förr desto hellre, borde göra sig honom qvitt och för sådant 
ändamäl affärda honom pä nägon ängbät tillbaka till Tysk- 
land, men detta förslag upptogs icke med välbehag, och slutet 
af öfverläggningen blef, att han skulle under polisbevakning 
forslas till Stockholm för att här undergä vidare förhör. Hit- 
kommen blef lian för ransakning instäld i poliskammaren, men 
han kunde der icke förmas att redogöra för sina personliga 
förhällanden vidare än att han vore frän Baden och sistlidue 
höst med en åskarebät ankommit till en landthamn ä Sveriges 
vestra kust och sedermera kringvandrat i Mälareprovinserna 
och ett par af de nordligare landskapen samt att han ömsom 
kallat sig Sjöberg, Hultman och Axelsson; dock lät han första, 
att, om han blefve förhörd utom protokoll och vittnen, han 
vore villig att meddela åtskilliga upplysningar. Det uppdrogs 
derföre ät dåvarande tillf, öfverståthällaren grefve Lewenhaupt 
att enskildt förhöra honom. Dervid uppgaf han bland annat, 
att han pä sidolinien vore son af f. d. konung GtUSTAF IV Adolf 
och att hans moder tillhört en pomersk familj vid namn v. 
Maltzan; — att hans antagna rätta namn vore GtUSTaf Grii- 
STAFSSON v. Maltzan; — att han statt i nära förbindelse med 
prinsen af Vasa ; att han i dennes uppdrag en gäng förut varit 
i Sverige, men att hans nuvarande vistelse här icke vore för- 
anledd af nägot uppdrag frän honom eller hans anförvandter. 
För öfrigt visste han att berätta, att f d. konungen, sedan 
han blef landsflyktig, tvenne gånger i hemlighet besökt Sverige, 



150 

dervid han den ena gängen endast uppehållit sig i Skåne, men 
den andra begifvit sig till Dalarne och andra orter norr om 
liufvudstaden; — - att f. d. konungen under de första åren af 
sin landsfl^^kt haft kommunikationer med åtskilliga, till namnet 
uppgifna, mer och mindre framstående svenskar, men efter 
Carl XIII:s död af brutit all gemenskap med Sverige; — att 
dereraot prinsen af Vasa fortfarande agiterat för sina dyna- 
stiska intressen och att för sådant ändamål aftal varit träffadt 
med en till namnet uppgifven, numera afliden aflPärsman, såsom 
agent i Sverige, hvilken till sitt förfogande ärligen erhållit 
20,000 rdr, hufvudsakligen för att genom tidningspressen sprida 
oro i landet och väcka missnöje med den nya dynastien. En 
omständighet, som kunde synas förläna någon trovärdighet åt 
en del af dessa GtUSTAfssons uppgifter, var att han visade sig 
känna detaljerna af en 1832 tillämnad illgerning, hvarom ve- 
terligen endast en i Sverige egde någon kännedom, utom då- 
varande polismästaren Nerman, som sades hafva upptäckt 
planen och afvärjt dess verkställighet. 

Då konungen fått kunskap om förloppet af t. f. öfverstät- 
hållarens med Gustafsson anstälda förhör, blef civildeparte- 
mentschefen genast efterskickad, och han var knappt inkommen 
i konungens arbetsrum förr än H. Maj:t utbrast: >^Eh! ce sont de 
belles révélations, faites par ce vagabond-lå, — votre protegé», 
— tillades hälft på skämt. I första känslan af förtrytelse 
sade han sig vilja ha fiskalisk aktion emot alla ännu lefvande 
af dem, som Gustafsson uppgifvit hafva haft gemenskap med 
f. d. konungen och hans familj ; men dä det erinrades, att här 
icke vore att tillgå den ringaste lagliga bevisning och att det 
för öfrigt icke borde sättas tro till de historier, som en land- 
strykare till profession kunde finna för godt att uppduka för 
att göra sig intressant och som han otvifvelaktigt skulle åter- 
kalla, om han blefve hörd inför domstol, lät Hans Maj:t efter 
en dags besinning utan svårighet frågan derom förfalla, och 



151 

fann nu ej annat vara att göra än att, sasoni departements- 
cliefen hemstält, skicka Gustafsson ur landet. Detta verkstäl- 
des enligt lians egen önskan på det sätt, att han med ett 
segelfärdigt skepp sändes till Norra Amerika, dervid det blef 
sörjdt för sä väl likviderandet af passageafgiften som för pas- 
sagerarens förseende med ett lämplig-t penningebelopp för nå- 
gon tids uppehälle efter framkomsten till bestämmelseorten. 
Departementschefen fick derjemte befallning att meddela de 
öfriga statsrådsledaraöterna hvad vid förhöret med GtUSTafsson 
förekommit. 



152 



Carl Johans finansteori. 

Uti Carl Johans ovanliga förständsegenskaper var det 
något, som förekommit ej mindre de närstående, med hans 
tänkesätt förtrogna, än dem, som pä fjermare liall endast kunde 
bedöma honom efter hans handlingar, såsom en psykologisk 
gåta. Det var hans åsigter i finansläran. Vid hans ankomst 
till Sverige var landets finansiela tillstånd bragt till yttersta 
lägervall. Hufvudsakligen var detta att tillskrifva dels ödes- 
digra krig, dels missgrepp i finansförvaltningen, till hvilka 
senare ingendera af statsmagterna var utan skuld. 

För att tillförlitligt kunna bedöma den finansiela ställ- 
ningen vid denna tidpunkt är det nödigt att gä tillbaka nära 
"*/4 århundrade i våra liäfder. Hvad dessa hafva att förtälja 
om handhafvandet af rikets finanser under denna tid är fullt 
af skuggor, men icke dess mindre lärorikt. Ännu vid medlet 
af adertonde århundradet trodde man sig genom lag kunna 
icke blott förekomma prisstegring å vissa förnödenhetsvaror, 
utan äfven fixera värdet ä ofonderade kreditsedlar. Rörande 
myntvärdet afgåfvos vid riksdagarne niångartade förslag, det 
ena korsande det andra, de flesta syftande till tvångsåtgärder, 
välmenta, men opraktiska. Det verksammaste medlet för mynt- 
värdets uppehållande troddes vara att tvinga vexelkursen inom 
bestämda gränser. Genom utfärdad kungörelse den 26 mars 
1745 bestämdes ett visst pris (-lO mark för en rdr Hamb. 
banco), hvaröfver vexlar icke skulle få stegras. För att desto 
säkrare kunna motverka kursstegringen, kontraherades med 
ett s. k. vexelkontor, eller egentligen ett enskildt bolag, hvars 
delegare mot betingade förmoner åtogo sig att reglera denna 
angelägenhet. Men den erfarenhet, som deraf vans, blef dyr- 



153 

kcipt tor staten. Från är 1747 nppoffj-ades för ändamålet att 
.st)'ra kursen genom det enkom derför oktrojerade vexelkontor 
ej mindre än 122 tunnor guld; hvarefter kontoret förklarade 
sig ej vara i stånd att fullgöra sin uppgift. Sekreta utskottets 
vexeldeputerade uppsade i anledning deraf kontraktet, och i 
skrifvelse till Kongl. Maj:t framlade utskottet de skäl, af 
h vilka »det ansåg alla försök att med konst styra kursen frukt- 
lösa och endast tjenande till att med kronans kostnad öka de 
olägenheter, som man velat bota och förekomma». 

Det oaktadt fasthöll man ännu några är envist vid det 
principiela af systemet. Enligt bankdeputationens förslag till- 
styrkte sekreta utskottet, att man skulle återföra sedlarne till 
deras ursprungliga värde genom att småninyom fastställa en 
lägre kurs. G-rundsatsen gillades af ständerna; och 17(36 före- 
slog ett utskott af bankodeputationen verkställigheten sålunda, 
att kursen skulle fällas med 4 mark om året, till dess att man 
1775 skulle hinna till pari eller 30 mark '). Men ej långt 
härefter började man ändtligen allmännare inse nödvändigheten 
af ett kiu-serande metalliskt mynt, och följden af denna vänd- 
ning i allmänna tänkesättet blef 1776 års realisation. 

Beståndet af de derigenom inträdda nya förhållanden blef 
dock icke af lång varaktighet. Det vidtutseende krig, som 
utbröt 1788, kräfde stora penningetillgångar, och för beredande 

') Redan vid 17-17 ;irs riksdag hördes under striderna angående vexel- 
kursen skiljaktiga meningar om det rådande systemet i denna del, 
men först vid 1760 års riksdag uppträdde en vedersakare deraf med 
en meningsyttring, som genom sin bestämdhet och syftning kan anses 
såsom förebud till eii senare tids begrepp om myntväsendet och dess 
sammanhang med det internationela varubytet, som likväl på den tidon 
var en ropandes röst i öknen. Flan ogillade hvarjo förslag, som gick 
ut på tvångskurs för vexelköpen, eller att utöfva något tvång på han- 
deln för jemnande af handelsbalansen, eller bestämmande af de ute- 
löpaude bankosedlarnes värde, och påyrkade såsom enda botemedlet 
att ett reelt mynt blefve gångbart, emedan i silfvermyntet låge vexelns 
värde. Denna dissenter i finansläran var den ryktbare, då sjuttiotvå- 
årige Em.vnuel Svedenhorg. 



154 

deraf vidtogs en utomordentlig åtgärd, hvarigenom den \Tinna 
stadgan i penningeväsendet gick ohjälpligt förlorad. Riksgälds- 
kontoret, som 1789 inrättades för öfvertagande af rikets gäld, 
bemyndigades nemligen att, oberoende af banken, utgifva sär- 
skilda kreditsedlar. På detta sätt erbölls ett nytt kreditmynt. 
saknande all fond för inlösen och utan annan mättstock för 
beloppet än statens behof. Sedelutgifningen bedrefs ock med 
den fart och i det omfång, att redan vid första årets slut be- 
loppet af riksgäldssedlarne var nära lika stort som bankens 
hela sedelstock. De närmaste följderna deraf voro dels, att 
dessa sedlar föllo i värde, sä att uppgälden emellan dem och 
bankosedlarne uppgick ända till femtio procent, dels att det 
redbara myntet försvann lu' rörelsen. Genom den vid 180() 
års riksdag beslutade och tre år derefter till verkställighet 
befordi'ade nya realisation förbättrades väl äter penningeställ- 
ningen, men det varade ej längre än till år 1808, då ett nytt 
krig utbröt, som medförde stora penningebehof, för hvilkas 
fyllande man tillgrep det närmast för handen varande medlet 
att anvisa pä banken, hvars sedelstock dels derigenom, dels i 
följd af utvidgad länerörelse ökades ända till 75 procent, un- 
der det att, till förhindrande af silfverutförseln, åtgärder vid- 
togos, som i det närmaste tillintetgjorde silfverutvexlingen. 
Vexelkursen steg i följd af dessa förhållanden 1808 till 54 Vo^ 
1809 till 60 Vo, 1810 till 79 och 1811 tiU 112 sk. b:ko emot 
en rdr Hamb. b:ko. 

Till så bekymrande skick hade penningeväsendet efter 
flera den allmänna välfärden hårdt skakande vexlingar i kredit- 
förhållandena gestaltat sig, dä Carl Johan började att lägga 
hand vid våra statsangelägenheter. Han hyste den mening, 
att genom inverkan pä vexelrörelsen från det allmännas sida 
och användande af tjenliga kontroller sedel värdet kunde små- 
ningom förbättras, och vidtog derföre redan under första året 
efter sin ankomst till Sverige åtgärder i syfte att, såsom man 



155 

kallade det, styra kursen'). Först 1815, sedan han af sina 
egna tillgångar uppoffrat bet3''dliga summor-), utan att hans 
bemödanden rönt någon framgång, afstod han derifrän. Likväl, 
långt ifrån att medgifva grundsatsens outförbarhet, antog han, 
att misslyckandet endast varit att tillskrifva en mägtig koa- 
litions hemliga motarbetande, för befrämjande af enskilda in- 
tressen. 

Vexelkui*sen steg emellertid fortfarande under de efter 
1814 följande 16 åren, så att den vid slutet af denna period 
uppgick till 130^/4 sk. pä Hamburg, hvartill i sin mån bidrog 
dels 1818 års påbud om inställande helt och hållet af banko- 
sedlarnes inlösen, dels det hemlighetssystem, som den tiden 
ansågs för bankförvaltning vara en conditio sine qua non. 

Rikets ständer sågo nu ej annat räddningsmedel än en nj' 
realisation, den tredje i ordningen under föga mer än ett hälft 
århundrade. Till Kongl. Maj:t afgafs alltså förslag till > m^^lt- 
bestämningslag», som gick ut på att, i ungefärlig öfverens- 



') Tillämpningen af denna teori var, såsom i det föregående omfönuälts. 
i Sverige icke ny. Att man i en föga aflägsen forntid ej heller i Eng- 
land var på det klara i afseende å det relativa värdet af bankens sedlar 
emot det metalliska mj-ntet, bevisas af de diametralt motsatta åsigter. 
som under den s. k. bullionsstriden förfäktades i den dei"af föranledda 
rikhaltiga polemiska litteratur. 

^) Carl Johan hade. enligt en från hans enskilda förvaltningsbyrå på 
befallning delgifveu förteckning å de ganska många och till en del 
ganska betydliga summor, som hau af enskilda medel utgifvit för all- 
männa ändamål, under åren 1811 och 1812 uppoifrat ITO.OO) rdr b:ko 
för att »styra vexelkursen-i, med syfte att reducera den ifrån 13(3 till 
8-1 sk., och efter riksdagen 1815 ytterligare ett större belopp, som dock 
icke till sitlran var uppgifven. I »von Schinkels minnen» (b. IX, s. 179) 
uppgifves, att Carl Johan för ändamålet att fixera kursen emellan ett 
maximum och ett minimum i september 1815 anordnat 85,l(j5 pund 
sterling, oaktadt dessa försök redan förut åbragt honom en förlust af 
400,000 rdr. Uppgiften, att han från den 25 juli till den 2G september 
1815 för samma ändamål användt 109,5."'i5 pund sterling, torde, likasom 
den angående nyssbcrörda 85,165 pund sterling, böra så förstås, att 
dessa summor utgjorde vexelköpens belopp, icke den dera uppkomna 
förlust. 



156 

stämmelse med då gällande kurs, fixera invexlingspriset å banko- 
sedlarne till 2-/3 rdr mot en rdr i silfver. Med den uppfatt- 
ning, som hos Carl Johan slagit djupa rötter, att sedelvärdet 
kunde och borde genom småningom minskad tvångskurs amor- 
teringsvis återbringas till pari med silfver, låter hans motvilja 
att antaga förslaget lätt förklara sig. Först efter flera dagars 
brydsamma öfverläggningar och uppskof med beslutet dag 
efter dag förmådde statsrådets, lyckligtvis enhälligt för för- 
slagets antagande uttalade, mening att besegra motståndet '), 
och lagen blef utfärdad den 1 mars 1830, jemte särskild lag 
för rikets ständers bank, som genom stadgandet om bankför- 
valtningens offentlighet mägtigt bidragit till mj^ntvärdets upp- 
rätthällande ; dock blef, i anseende till erforderliga förbere- 
dande åtgärder, silfverutvexlingens början till år 1834 fördröjd-). 
Med full rätt kan det sägas, att sedel emissionerna utan 
motsvarande fond och de derigenom förorsakade realisatio- 
nerna verkat såsom en bevillningsskatt, och denna ganska 
våldsam, på innehafvarne af det rörliga kapital, som utgjordes 
af bankens och riksgäldskontorets utelöpande sedlar. Utländske 
fordring-segare, hvilkas tillgodohafvanden voro förskrifna i ut- 
ländskt myntslag, hade deraf ej annan känning än i den men, 
som deras gäldenärer derigenom bragts till obestånd. Men 
upphjelpandet genom tvångsmedel af sedelvärdet, o»i det varit 
möjligt, skulle å andra sidan hafva varit orättfärdigt emot 



') Då statssekreteraren Skogman, som var föredragande af ärendet och 
som genom sin sakkännedom och värma för saken väsentligt bidrog 
till dess framgång, under öfverläggningarna af konungen tillspordes, 
hvarmed han trodde sig kunna garantera lagens afsedda verkningar, 
svarade han: »med mitt hufvud». 

^) Vid rik^-dagen 1828— HO hade ständerna, veterligen för att öfvervinna 
konungens kända motvilja mot realisationen, till hvilande antagit ett 
forslag till den förändring af 72 § R.F., att banken skulle stå under 
konungens och rikets ständers gemensamma garanti och förvaltning, 
men förändringen blof vid nästpåföljande riksdag, sedan niyntbestäm- 
ningslagen var utfärdad, af borgare- och bondestånden afslagen. 



157 

dem, som iklädt sig skiildförbindelser, sedan sedelvärdet fallit, 
emedan det i sjelfva verket hade inneburit förpligtelse för dem 
att bidraga till deras godtgörande, som egde fordringar frän 
tiden dä sedelvärdet var högre. 

Dock, ehuru den sista realisationen sålunda från egande- 
rättens synpunkt icke kunde betraktas annorlunda än som 
legaliserandet af det faktiskt bestående, lånade Carl Joiiax 
icke örat till argumentationer af denna art. Ännu de sista 
åren af hans lefnad var myntbestämningsfrägan ett älsklings- 
ämne för hans samtal. Han sörjde uppriktigt öfver utgången 
deraf, t3' han var och förblef till sista stunden i den öfver- 
tygelse, att Sverige med ett penndrag derigenom blifvit så 
mycket fattigare, som de myntrepresenterande sedlarne för- 
lorat af sitt ursprungliga värde. 



158 



Carl Johans välgörenhet. 

På sidan om den regelbundna officiela stjrrelsen var konung 
Carl Johan outtröttlig att äfven patriarkaliskt egna sin upp- 
märksamhet ät sina undersåtars väl och ve. Landsortstidnin- 
garnas till Stockholmsbladen öfverflyttade underrättelser om 
hvarjehanda förhållanden och tilldragelser, för h vilka han dag- 
ligen lät göra sig redo af någon bland omgifningen, försatte 
honom ej sällan i oro, som föranledde behofvet af detaljerade 
upplysningar, förklaringar eller omedelbara åtgärder, hvarom 
civildepartementschefen fick sig älagdt att föranstalta, dels vid 
de enskilda föredragningarna, dels ock ganska ofta dessemellan 
genom tillsända dikterade noter eller promemorier. Mången 
gäng rycktes departementschefer derigenom från pågående an- 
gelägna arbeten för att så forc som möjligt ställa konungen 
till freds. An var det inträffad eller befarad missväxt i någon 
ort, än en svårare hagelskada. än en mer eller mindre härjande 
eldsvåda, än klagan öfver bristande arbetsförtjenst, än utmät- 
ning af något bohagsting el'fer nötboskap från en fattig torpare 
o. s. v., som väckt Hans ]y%j:ts bekymmer. I afseende ä års- 
växten var särskild föreskrift meddelad att periodiskt och 
minst mänatligen, genom sammandrag af frän landshöfdingarne 
infordrade uppgifter, rerbgöra för befintliga förhållanden. 

Dessa detaljomsor;er hafva blifvit antydda såsom ett 
symptom af Carl JrHAxs begär att styra allena. Sant är, 
att han icke blott vile styra, utan äfven ville anses st^-ra '). 



') Ett otvetydigt bevigderuppå gaf han, då under riksdagen 1840, hvars 
förhandlingar ingå^o honom misstanken att ständerna ville rycka re- 
geringstömmarne ^ hans händer, samtliga landshöfdingar, som då vid 
riksdagen nästan mangrant voro i hufvudstaden samlade, blefvo till- 



159 

]\Iä vara, att hans oro och åtgärders påkallande i mänga fall 
voro onödiga eller härledande sig frän bristande tillräcklig 
kännedom om värt lands administrativa och kommunala för- 
hållanden; men hans oaflätliga bemödanden att sålunda, äfven 
i enskildare form, söka att hjelpa och rätta vittnade dock 
ojäfaktigt om hans uppriktiga hängifvenhet för det allmän- 
nas väl. 

De här omförmälda förhållandena kunde endast i ringare 
mon påkalla konungens enskilda välgörenhet; men derförutan 
lade han i dagen en storartad frikostighet för allmänna ända- 
mål. Åtskilliga tilldragelser vid 1840 — 41 arens riksdag för- 
anledde honom ej sällan att under enskilda samtal vemodigt 
erinra om den ringa tacksamhet, hvarmed hans uppoffringar 
för allmänt väl lönades. Vid ett sådant tillfälle gaf han be- 
fallning, att chefen för civildepartementet skulle från hans 
enskilda byrå erhålla del af en några år förut upprättad tablå 
öfver de af hans enskilda tillgångar för allmänna ändamål 
anvisade medel frän 1810 till och med 1827. Denna tablå 
innehöll en förteckning ä anvisningar särskildt för militära 
behof och till föremal inom det civila området, jemte en jem- 
förande öfversigt af de inkomster, som under tiden från svenska 
staten af honom uppburits. Detta dokument är allt för märk- 
ligt för att begrafvas i något allmänt arkiv eller bland en- 
skilda samlingar. At Carl Johans minne är det blott en rätt- 
visa, att kännedomen deraf icke undanhålles samtida och efter- 
kommande. I något förkortadt sammandrag fogas det derföre 
såsom bilaga vid detta arbete. 

Det är bekant, att Carl Johan genom köp blef egare af 
åtskilliga, och flera bland dem ganska betydliga, jordfastigheter 
här i landet. Om det härvid beräknats att på fördelaktigt 



kallade för att, såsom ett slags extra konselj, inför konungen, i civil- 
departementschefens närvaro, yttra sig om deras resp. läns ekonomiska 
tillstånd och tillfälliga behof. 



160 

sätt placera kapital, är det ögonskeiiligt, att ändamålet allt 
för känbart förfelades. Knappast torde det varit något af 
dessa köp, som icke varit förmonligare för säljaren än för 
köparen. Veterligt är ock, att i en och annan köpeafhandling, 
åtminstone såsom biafsigt, ingått att komma fastigheternas 
förut varande, i ekonomisk förlägenhet stadde, egare till hjelp. 
Lägges dertill, att vid valet af förvaltare vanligen mindre 
hänsyn togs till ' bepröfvad skicklighet för befattningen än till 
förordade sökandes behof af inkomstgifvande anställning, sä 
är det lätt förklarligt, att innehafvandet af egendomarne åbragte 
konungen år efter är ökade förluster och i samma mon för- 
minskade hans finansiela tillgångar. 

Tillfälle erbjöd sig en gäng att pä efter omständigheterna 
antagliga vilkor åter försälja de ganska betydliga Grellivara- 
verken till ett engelskt bolag; men dä han förestälde sig, att 
fastighetsrevem-^ers utgående ur riket till utländske egare skulle 
verka menligt på landets penningeställning — hvilken äsigt 
pä den tiden nog allmänt hyllades — , kunde han icke förmå 
sig att lyssna till köpeanbudet. 



161 



Carl Johans sista regeringshandling. 

Det var för konung Carl Johan lyckönskningsvärdt, att, 
innan hans sista årsskifte ingick, hans nedgående sol hunnit 
genombryta och bortfjerna de moln, som under det senaste 
riksmötet förmörkande lägrat sig kring tronen. Omisskänlig 
var nemligen den allmänna hyllningen vid firandet af konun- 
gens 25-äriga regeringsjubileum, sä ock den hänförelse, som 
gaf sig luft i folkskarornas fröjderop vid den sista midsom- 
mardagsrevy en, och omisskänliga voro de lägstämdare och mera 
harmoniska ljuden frän den tongifvande oppositionspressen. Det 
tycktes ock, som om konungens lifskrafter, likasom hans lymie, 
hemtat ny näring af det klarnande firmamentets behagliga 
aftonskimmer; men det var endast det slocknande ljusets sista 
uppflammande. På sin födelsedag den 26 jan. 1844, dä han 
fylde 80 är, nedlades han pä sin sista sjukbädd. Dä tillståndet 
det medgaf, var det nödigt att fä frågan angående regerings- 
vikariatet ordnad, och dä läkarne icke kunde tillstyrka, att 
det unionela statsrådet in corpore samlades i konungens sjuk- 
rum, uppdrogs det ät de tvenne konseljledamöter, som det till- 
kom att utfärda kungörelse om regeringen, nemligen ä svenska 
sidan civildepartementschefen och å den norska li. e. statsmi- 
nistern DuE, att den 1 febr. inhemta konungens vilja i berörda 
hänseende. Kronprinsens förordnande att föra regeringen mötte 
ntiturligtvis ingen betänklighet, men i afseende ä tidsbestäm- 
ningen kunde Hans Maj:t icke förmås att begagna den vid 
dylika fall vanliga termen: »sä länge sjukdomshindret för 
konungen fortfor», utan fordrade oeftergifligt, att en viss tid 
för vikariatet skulle i kungörelsen utsättas, och hvilken be- 

Fii h r le u s , Skildriuyar 1 1 



162 

stämdes till den 1 mars. Det var ögonskenligt, att den för- 
hatliga abdikationsidéen ännu föres väfvade honom, och att han 
fann mera trygghet i bestämmandet af en viss termin för 
regeringsvikariatet. Den 20 febr., dä denna termin närmade 
sig slutet, fingo bemälde konseljledamöter å nyo företräde för 
att utverka prolongation ä regeringsförordnandet. Härvid före- 
kom en episod af ej ringa intresse. Konungens sjuksäng var 
dä flyttad från arbetsrummet in i det bredvid belägna konselj - 
rummet. Så snart nämnde konseljledamöter inträdt, tillsade 
Hans Maj:t dem att taga plats vid sängen. Då han emellertid 
med svag röst fortfor att tala, närmade sig civildepartements- 
chefen hufvudgärden för att kunna höra honom, hvarunder 
h. e. DuE, innan han hemtade en fåtölj åt sig sjell satte en 
till departementschefen. Detta ådrog sig konungens uppmärk- 
samhet och, i det han reste sig, tackade han h. e. Due för den 
välvilja han visat sin svenske kollega. Frän denna obetydliga 
tilldragelse ledde han sig till en utförlig framställning angå- 
ende Norges förening med Sverige, hvilken han betecknade 
såsom den största och följdrikaste af alla hans statshandlingar, 
hans lefnads förnämsta uppgift. Han sade sig vara fast öfver- 
tygad, att de begge folken mer och mer skulle komma till 
insigt och erkännande deraf, att föreningen var ett oundvikligt 
vilkor för den skandinaviska halföns politiska styrka och för 
en ostörd utveckling af de bå;da rikenas industriela och sociala 
lifsverksamhet. Då nu en representant af hvartdera riket var 
tillstädes, lade han dem på hjertat att fortfarande gifva efter- 
dömen af inbördes välvilja och, i allt livad de förmådde, söka 
att befästa det band, som han i full tillförsigt till de förenade 
rikenas derigenom uppblomstrande lycka knutit och hvaröfver 
han nedkallade himlens välsignelse. Han talade lägmäldt men, 
såsom i mannastyrkans dagar, med ledighet och behag i fram- 
ställningssättet. Sedan han af slutat ämnet, tillade han: »Si 
ce que j'ai exposé est juste et vrai, gardez-le dans votre mé- 



163 

moire; s"il y en a quelque chose vague ou superiicielle, oubliez-le.» 
Han undertecknade derefter kungörelserna om det till den 1 
maj förlängda regerings vikariatet. 

Detta var Carl Johans sista regeringshandling. Hans 
lifskrafter sjönko derefter småningom, och den 8 mars, en kall 
men solklar vinterdag, kl. ^j^A e. m. slocknade hans jordiska lif 



En samvetsgrann skildring af Carl Johans offentliga lef- 
nadsbana kan icke — ej heller den — sakna skuggor. Dock 
af hvad han verkat, ej mindre såsom fältherre och statsman 
än i sitt konungsliga kall, skall minnet fortlefva genom kom- 
mande tidsåldrar, då de vidrigheter, som småsinnet eller miss- 
förståndet strött i hans väg, längesedan bortsköljts af glöm- 
skans flod. 

Rikets ständer valde honom 1810 till Sveriges^ kronprins, 
enligt beslutets ordalydelse »såsom begåfvad med de dvgder 
och egenskaper, som gifva oss ett rättvist hopp att under 
honom njuta en h'cka, som är frukten af en laglig, kraftfull 
och välgörande regering». Under sina oaflätliga omsorger för 
sitt nya fäderneslands väl lifvades han af tanken, att de blad 
af Sveriges häfder, som komme att egnas åt hans styrelse, 
icke skulle jäfva uppfyllelsen af denna förhoppning. 



164 



TEEDJE TIDSKIFTET 1844-1854. 



Oscar l:s tillträde till regeringen. 

Med sorgebudet om Carl Johans död utgick kallelse till 
svenska och norska statsråden att iniinna sig ä kongl. slottet 
till samfäld konselj. Efter anmälan om deras ankomst inträdde 
i konselj rummet den ledigblifna tronens arftagare, djupt rörd. 
Sedan Hans Maj:t afgifvit sin konungaförsäkran, förestafvad 
å svenska sidan af justitiestatsministern, och statsrädsledamö- 
terna jemväl aflag-t tro- och liuldhetsed, öfverlades om de an- 
ordningar, som för tillfället påkallades. Vid frågan om utfär- 
dande af kungörelser angående tronombytet jemte deraf för- 
anledda cirkulärbref till embetsmyndigheterna öfverraskades 
man af Hans Maj:ts meddelande, att han vore betänkt pä att 
såsom konung antaga namnet Frans Oscar. Dock, sedan en 
af de norska och en af de svenska statsråden uttalat en af- 
styrkande mening, förnämligast pä grund deraf, att namnet 
Oscar ensamt,- som af Hans Maj:t såsom kronprins under ett 
tredjedels århundrade officielt begagnats, blifvit för begge de 
förenade folken kärt, afstod lian derifrän, utan att frågan derom 
blef förd till protokollet. 

Efter konseljens slut, senare pä aftonen, emottog Hans 
Maj:t tro- och huldhetsed af de ä kongl. slottet talrikt försam- 
lade, sä väl tillhörande stater och korpser som enskilde. 



165 

Oscar I tillträdde riksstyrelsen under förhallanden, som 
gjorde regeringsbördan för honom lättare, än den kunnat vara 
för hans företrädare. Frän sin tidigare ungdom hade han haft 
tid och tillfälle nog att lära känna de länder, som han af 
försynen kallats att styra, och med deras spräk var han fullt 
förtrogen. Med ärlig föresats att vid utöfningen af sin sty- 
relse hälla i helgd icke blott formen utan äfven andan af grund- 
lagarne, förmådde han derföre att, utan fruktan för missledning, 
sjelf ständigt pröfva förekommande frågor om ändringar af det 
bestående. Väl kunde han icke hafva undgått att taga intryck 
af de olika sätt, hvarpå de tongifvande dagbladen uppfattade 
det allmänna tänkesättet. Icke alltid var det härvid möjligt 
att skilja slagget från malmen. Likväl var det uppenbart, att 
han under de första åren af sin regering hyllade öfvervägande 
liberala åsigter, dels principielt, dels emedan han ansåg det 
vara förestafvadt af politisk Idokhet, för botande af den feber- 
aktiga oro, hvaraf statskroppen en längre tid synts lidande. 
Han kunde icke då förutse, att förhållanden snart nog stun- 
dade, som skulle härdt pröfva fastheten af hans grundsatser. 

Ibland de första föremålen för hans konungsliga omsorger 
voro förberedelserna till den aflidne konungens likbegängelse, 
som han önskade att gifva karakteren af en nationel sorge- 
högtid, värdig den hädangängnes minne. I känslan af sina 
sonliga pligter kunde han icke glömma sin tacksamhetsskuld 
till sin faders närmast förtrogne, riksmarskalken grefve Mag- 
nus Brahe, som utan att akta på sina sjunkande lifskrafter 
och utan att rygga tillbaka för den smälek, som oaflåtligen 
tillfogades honom af tidningspressen för misstänkt kamarilla- 
inflytande '), ståndaktigt framhärdade till Carl Johaxs sista 

') Sedan en längre tid hade »kamarillan» varit ett steorotypämne för vissa 
oppositionsbiad, och då kändt var, att riksmarskalken grefve Brahe 
var den förtrognaste af konungens omgifning, antogs det med en sä- 
kerhet, som om det vore grundadt på en matematisk kalkyl, att han 
ntöfvade ett obehörigt inflytande på regeringsärendena. Om ändamålet 



166 

stund såsom lians trofastaste umgängesvän. Till gäldande af 
denna sin förbindelse förärade konung Oscar honom en större 
oval medaljong med Carl Johaxs bröstbild i juvelinfattning, 
att såsom äretecken bäras om halsen. För att åt belöningen 
gifva bet3'delsen af en offentlig samhällsangelägenhet anmälde 
han den till civildepartementets protokoll, i följd hvaraf be- 
löningen åtföljdes af ett officielt kongl. bref med behörig kon- 
trasignation. 

En gärd af sin sonliga hängifvenhet egnade konung Oscar 
åt sin faders minne jemväl genom beslutet att pä egen bekost- 
nad ät honom låta resa en ärestod i huf\nidstaden. En i Rom 
bosatt konstnär, som jemte europeiskt rykte hade företrädet 
af svensk börd^), modellerade, enligt uppdrag, i sådant afse- 
ende en ryttarstaty, som, derefter gjuten i Miinchen, sedan den 
4 nov. 1854, årsdagen af Sveriges och Norges förening, pryder 
ett af hufvudstadens torg. 

Af sin tillit till svenska folket fick konung Oscar snart 
tillfälle att oflPentligt gifva ett högsinnadt prof. Sedan nem- 
ligen, efter det att den inträffade tronförändringen meddelats 
de utländska hofven, prinsen af Vasa offentliggjort en pro- 
testation emot tronföljden, förordnade Hans Maj:t om upphäf- 
vande af det sedan 1812 gällande förbud emot all gemenskap 
med f. d. kongl. familjen. Det var ett indirekt, men efter 
tidsförhållandena väl lämpadt svar, hvaraf pretendenten Ijus- 
ligen kunde skönja, h vilka utsigter han egde att intaga Sveriges 
konungatron. 



var att depopularisera denne — såsom en talare på riddarhuset be- 
nämnde honom — »trohetens martyr», så hade man tillfredsställelsen 
att icke alldeles hafva misslyckats: men det är derföre så mycket mera 
en påkallad gård af rättvisa att intyga, att, åtminstone hvad civilde- 
partementet angick, icke något spår förmärkts af försök från detta 
håll att inverka på regeringsbesluten. 

') FOGELBERG. 



i6< 



Ministérombytet 1844. 

De gTuiidsatser, hvarmed Oscar I tillträdde riksstyrelsen, 
manade honom att förstärka rådkammaren med sädana element, 
som kunde anses egnade till dessa grundsatsers stödjande. 
Statsråden Grubbe, Heurlin och frih. Lovisin, åt hvilka för 
sådant ändamål gafs consilium aljeundi, erhöllo på begäran 
afsked den 18 maj 1844. Frih. Lovisin återgick till sin ge- 
neralbefälhafvareplats. GtRUBBE och Heurlix tillförsäkrades 
interimistiskt pensionsunderstöd af konungens enskilda medel, 
motsvarande två tredjedelar af statsrådslönen (utom tafFelpen- 
ningar) eller 3,000 rdr b:ko, hvilket understöd den förre upp- 
bar, till dess han uppa af Kongl. Maj:t till rikets ständer 
afläten proposition med det nästföljande året kom i åtnjutande 
af enahanda pensionsbelopp från allmänna indragningsstaten, 
och den senare till augusti 1846, då han uppä ansökan ut- 
nämndes till kyrkoherde i Karlshamn '). 

Efter de sålunda afgångna statsråden och i ledigheten 
efter statsrådet Wixgard blefvo den 18 maj till statsråd ut- 
nämnde generallöjtnanten frih. Gr. A. Peyron-), förre stats- 
sekreteraren frih. J. Nordenfalk, riddarhussekreteraren f. ma- 
joren F. O. Silfverstolpe och bruksegaren kaptenen Jox. 
W.??rn; och förordnades statsrådet frih. Peyron till chef för 
landtförsvarsdepartementet och statsrådet Silfverstolpe till 



') Endast ett hälft år tlerefter befordrades han, efter Tegnér, till biskop 
i Vexiö. uti hvilken befattning han lyktade sin mångskiftande bana IStiO. 

^) Frih. Peyron var född i S:t Petersburg, men fadern var svensk. Ut- 
nämningen till statsråd var alltså ett prejudikat för tolkningen af re- 
geringsformens 4 §, som stadgar, att till statsråd skola kallas in/ödde 
sre?iske män. 



168 

chef för ecklesiastikdepartementet'). Icke långt derefter eller 
den 20 .juni 1844 erhöll statsrådet och chefen för sjöförsvars- 
departementet frih. Lagerbjelke afsked, enligt ansökan, sär- 
skildt föranledd af hans missbelåtenhet med utgången af frågan 
om unionsflaggan, och utsågs till hans efterträdare konterami- 
ralen frih. C. A. B. Gyllengranat. Ytterligare beviljades 
samma är den 28 december afsked ät frih. Gyllenhaal frän 
justitiestatsministersembetet, hvarefter han återgick till pre- 
sidentsembetet i Göta hofrätt; och utnämndes till justitiestats- 
minister statsrådet frih. Nordenfalk samt till statsråd efter 
honom justitiekansleren Arv. Faxe. 

Af Carl Johans konselj återstodo nu endast cheferna för 
utrikes-, civil- och finansdepartementen samt frih. Stael von 
HoLSTEiN. Så homogen eller rättare mindre färgskiftande 
hade konseljpersonalen icke varit sedan förändringen af stats- 
rådets organisation 1840. Den bibehöll sig derefter oförändrad 
till september 1847 med det enda undantag, att, sedan frih. 
Nordenfalk med döden afgått den 9 mars 1846, förre justitie- 
statsministern grefve Arv. Posse kallades att å nyo i samma 
egenskap i statsrådet inträda. 



Statsrådets personalombyte den 18 maj, ehuru parti elt, 
var dock frän politisk synpunkt af icke ringa betydelse. Första 
valet af rådgifvare under den nya regimen emotsågs af all- 
mänheten icke utan grund såsom ett insegel på det styrelse- 
system, som man antog att den nya regenten vore sinnad att 
följa. Att detta komme att antyda en vändningspunkt i den 
inre politiken, kunde knappt vara tvifvel underkastadt, och va- 
let bekräftade det otvetydigt. Uti aflägsnandet af statsrådet 



') Expeditionssekreteraren Richeht, åt hvilken konungen erbjud en plats 
i sin konselj såsom konsultatift statsråd, undanbad sig detta förtroende, 
af skäl, bland andra, att han företrädesvis önskade att få egna sin tid 
åt fullbordandet af det nya lagverket. 



109 

Heurlix, en af de mest tramsta,ende representanterna af prester- 
skapets konservativa kärna, och inkallandet i statsrådet på 
samma gång af hr Wj5RN, Petrés vapenbroder i 1834 års bor- 
garestånd, var lätt att finna en signal, som icke kunde miss- 
förstås. För den öfverdrifna liberalismens vedersakare hade 
det dock en mildrande verkan på omdömet om den nya råd- 
kammarens skaplynne, att jemte en borgareståndets partiledare 
till statsråd kallades frih. Nordenfalk, mannen med det san- 
sade frisinnet och det sjelfständiga Ingna allvaret. I intet 
annat hänseende tilldrog sig emellertid maj-ministérens bil- 
dande den allmänna uppmärksamheten sä som ombytet af chef 
för ecklesiastikdepartementet. Ögonskenligt var det fara värdt, 
att statsrådet- Heurlins entledigande skulle förorsaka en remna 
i förhällandet emellan regeringen och presteständet, likasom 
ock att denna snarare skulle vidgas än helas genom utseendet 
af en efterträdare, hvars föregående offentliga lif hufvudsak- 
ligen varit egnadt ät krigsjrrket. Att major Silfverstolpe 
var väl qvalificerad för en plats vid konungens rådsbord, derom 
spordes ej någon meningsskiljaktighet, men med hänsyn till 
hans föregående tjenstebana var det förklarligt, om någon hyste 
tvekan huruvida just han vore rätta mannen att anförtros den 
närmaste vården och ledningen af kyrkans angelägenheter. 
Att konungen genom denna utnämning med flit åsyftade en 
utmaning till presteständet, vore otillbörligt att tro. Om han 
deremot vid det omförmälda departementschefsombytet för- 
modas hafva särskildt tagit hänsyn dertill, att det så mycket 
tydligare skulle skönjas, att man på den nya regeringens fana 
icke borde vänta sig inskrifvet principielt stillastående, torde 
man komma sanningen närmast. 



170 



Unionskommittéen 1839—44; unionsvapnet och unionsflaggan. 

Det vore ovedersägligeu att tänka allt för högt om mättet 
af mänskligt förutseende, om vid upprättandet af ett stats- 
förbund emellan tvenne riken dessas inbördes statsrättsliga 
förliällanden ansages kunna i fördraget sa fullständigt ordnas, 
att icke vid tillämpningen det skulle visa. sig nägot behof af 
jemkning eller tillägg. Föreningsakten emellan Sverige och 
Norge kunde i detta hänseende desto mindre utgöra nägot 
undantag, som den, utan förberedande behandling och utan 
liknande precedensfall att taga till mönster, i det närmaste 
var att anse improviserad. Dertill kom, att, dä föreningsakten 
meddelades de begge rikenas representationer, det var föga 
rådrum för en genomgående granskning, emedan det för af- 
görandet ansågs vara fara af dröjsmål i anseende till Xapo- 
leons äteruppträdande vid denna tidpunkt pä Frankrikes tron 
och den ytterliga svallning af de europeiska stormagternas 
politik, som demia oväntade tilldragelse åstadkom. Under den 
sedermera förflutna tiden hafva ock gäng efter annan brister 
i föreningsakten blif\'it anmärkta, dock, med undantag af så- 
dana förändringar, som varit föranledda af förändrade orga- 
nisationer, hittills utan påföljd. Deremot hafva åtgärder viå- 
tagits dels för ordnande af de internationela handels- och 
sjöfartsförhällandena, dels för reglerande af vissa speciela frå- 
gor, som ansetts icke vara af annan beskafPenhet, än att de 
kunde af konungen i administrativ väg afgöras. 

Den 24 jan. 1837 aflät norska stortinget en adress till 
konungen angående några ärenden, som berörde de unionela 
förhållandena rikena emellan och i afseende hvarå nya eller 
ytterligare bestämmelser ansågos önskvärda. Dessa voro: 



171 

a) beskaftenheten af unionsflaggan; h) anbringandet af norska 
riksvapnet och sättet att anbringa det a en del svenska m3'nt ; 
c) dylikt anbringande af norska vapnet ä \dssa svenska em- 
betsmyndigheters sigill; d) den dä begagnade kongl. titulaturen 
i vissa Norge ensamt angående handlingar, så vidt nemligen 
aiven i dessa Sverige närandes före Norge; e) Norges saknad 
af garantier, motsvarande Sveriges, för diplomatiska ärendens 
behöriga behandling. 

Med anledning häraf förordnade Kongl. Maj:t den 30 j an. 
1839 en kommitté af 4 svenska och 4 norska män, med upp- 
drag att taga i öfvervägande så väl de här berörda ämnen, 
med undantag af det under lit. d, rörande den kongl. titeln, 
i afseende hvarå Hans Maj:t åberopade sitt den 2(3 okt. 1818 
meddelade nådiga tillkännagifvande'), som äfven det förhål- 
lande, i hvilket hvartdera riket skulle deltaga i diplomatiska 
och konsulat- samt andra gemensamma utgifter, och slutligen 
förhällandet och sättet för hvartdera rikets medverkan till det 
gemensamma försvaret. 

Till ledamöter af omförmälda kommitté förordnades å sven- 
ska sidan h. e. grefve Carl De Geer, generallöjtnanten (se- 
dermera statsrådet) frih. G. A. B. Cederström, kontreamiralen 
(sedermera amiralen) frih. O. Gr. Nordensköld samt biskopen 
(sedermera statsrådet) dr C. J. Heurlix; och å norska sidan 
statsrådet P. Motzfeldt, generallöjtnanten C. Mansbach, kon- 
treamiralen (sedermera viceamiralen) J. N. Muller och prosten 
(sedermera statsrådet) H. Riddervold. Under koniraittéens 



') Derigenom förklarades, att Hans Maj:t. som efter unionens stiftande 
iciie ansett sig föranlåten att begagna olika titel såsom konung i hvart- 
dera af de tveune rikena, nu funne den föreslagna förändringen mindre 
lämplig. (Dock ville lian särskildt pröfva frågan om den kungl. titeln 
å norskt mynt.) 

Vid Oscar I:s tronbestigning den 8 mars 1844 begagnade Hans 
Maj:t i -den dä utfärdade kungörelsen till norska folket titeln »Norges 
och Sveriges konung», och dermed var denna klagopunkt faktiskt afgjord. 



172 

femäriga tillvaro undergick dock personalen sädana förändrin- 
gar, att vid kommittéens upplösning endast generallöjtnanten 
Mansback återstod af de primitift förordnade ledamöterna. I 
stället för h. e. grefve De Geer, frih. Cederström, frih. Norden- 
sköld och biskop Heurlin hade förordnats presidenten A. v. 
Hartmansdorff, generalmajoren (sedermera generalen) J. P. 
Lefrén, kommerserådet B. Rosenblad och kommendörkaptenen 
(sedermera kommendören) C. G. Warberg; och i stället för 
statsrådet Motzfeldt, konteramiralen Muller och prosten Rid- 
DERSVOLD amtmannen C. Falsen, kaptenen (sedermera stats- 
rådet) H. Foss och marinkaptenen O. W. Erichsen. Derjemte 
var öfversten (sedermera landshöfdingen) L. M. Lagerheim 
någon tid förordnad att vikariera för kommerserådet Rosenblad. 
Den 18 sept. 1839 hade kommittéen sitt första samman- 
träde. Under något mer än 3^.^ år förspordes ingen yttring 
af dess verksamhet. Uppä andragande af unionskommittéens 
norska ledamöter hemstälde norska regeringen den 22 dec. 
1841 hos Kongl. Maj:t, att det måtte anbefallas unionskom- 
mittéen att inkomma med dess förslag rörande de frågor, som 
kunde vara definitift afgjorda innan kommittéens ajournering 
det följande året; men det kongl. beslutet deröfver inskränkte 
sig till den föreskrift, att kommittéen, innan den åtskildes, 
borde till Kongl. Maj:t afgifva berättelse om fortgången af 
sina arbeten. Genom skrifvelse af den 8 april 1843 hemstälde 
kommittéen till Kongl. Maj:t på anförda grunder, att dess 
uppdrag mätte utvidgas till revision af riksakten i sin helhet. 
Frågan deroni blef, sedan norska regeringen yttrande deröfver 
afgifvit, i sammansatt svenskt och norskt statsråd den 7 dec. 
s. å. sålunda afgjord, att kommittéens hemställan bifölls, dock 
med föreskrift, enligt konungens diktamen, »att icke afvika 
från de grundsatser, som voro uttryckta i det fördrag, hvilket 
bestämde de båda brödrafolkens ömsesidiga rättigheter och 
skyldigheter». Carl Johan, som hade svårt att skilja sig från 



173 

den tanken, att dessa rättigheter och skyldigheter, i hvad de 
afsägo ländernas inhövåes jwlifiska förhållanden, voro orubbligt 
bestämda genom föreningsakten och de i sammanhang dermed 
vidtagna resolutioner, fattades derföre af ängslan hvarje gång 
någon fråga väcktes om ändring af det bestående i dessa delar, 
såsom fruktade han, att föreningsbandet derigenoni skulle blifva 
lösare, och han sökte i följd deraf att vid sädana tillfällen 
undgå definitiva åtgärder, dels genom uppskofsresolutioner, dels 
genom föreskrift om speciela utredningar, o. s. v. 

Sex dagar efter det Oscar I tillträdt regeringen anbe- 
faldes unionskommittéen att skyndsamligen afgifva särskilda 
yttranden och förslag angående: 1) norska riksvapnets an- 
bringande å svenska mynt och i svenska embetsmyndigheters 
sigill samt antagande af ett för Sverige och Norge gemensamt 
unionsvapen, 2) uuionsliaggans beskaffenhet. Hans Maj :t fann 
det nemligen nödigt att ofördröjligen och utan att af bida full- 
bordandet af unionskommittéens arbeten i öfriga delar, som 
till tiden icke kunde bestämmas, afgöra dessa speciela frågor, 
och dä han hade för afsigt att, sä snart omständigheterna det 
medgåfve, företaga en resa till Norge, var det hans önskan 
att dessförinnan hafva brag-t berörda frågor till rättsenlig lös- 
ning. Kommittéen fullgjorde den gifna befallningen redan 
efter fem dagars förlopp. Sedan norska regeringen afgifvit 
betänkande i ämnet och handlingarna öfverlemnats till civil- 
departementets handläggning, blefvo de tvenne frågorna an- 
mälda i sammansatt svenskt och norskt statsråd den 20 juni 
1844, hvarvid, sedan beslut först fattats om afgörandet deraf 
utan afvaktande af kommittéens förslag angående öfriga frågor, 
Kongi. Maj:t beslutade, bland annat, l:o) att de förenade ri- 
kenas gemensamma unionsvapen skulle, enligt faststäld ritning, 
sålunda inrättas, att Sveriges vapen intoge högra och Norges 
vapen venstra hälften af den vertikalt delade skölden, med 
konungaättens vapen anbragt i midten; att öfver hvartdera 



174 

rikets vapen bletVe anbragt en kunglig krona, samt att det 
hela omgäfves med en kunglig mantel under en kunglig krona ; 
och borde detta unionsvapen, utom af konungen och den kong- 
liga familjen, endast nj^ttjas vid förrättningar, som anginge 
båda rikena gemensamt och af embetsmyndigheter eller embets- 
män, som sädana förrättningar tillhörde; 2:o) att det ena rikets 
särskilda vapen icke finge n3^ttjas vid förrättningar, som an- 
ginge det andra eller af dess embetsmyndigheter eller embets- 
män'); 3:o) att den genom kongl. resolutionen den 7 mars 1815 
faststälda, för bada rikena gemensamma, örlogsflagga skulle 
sålunda förändras, att den för hvartdera riket skulle vara lika 
med dess dåvarande handelsflagga, men att dess öfversta fyr- 
kant närmast stången skulle utgöra ett för båda rikena ge- 
mensamt unionstecken, bildadt genom en lika fördelad samman- 
sättning af de till båda rikenas flaggor hörande färger; 4:o) att 
till örlogsgös och till nyttjande för de förenade rikenas beskick- 
ningar och konsuler hos främmande magter skulle såsom flagga 
användas unionstecknet i örlogsflaggan; hvarförutan stadgades, 
att, med bibehållande för öfrigt af den i hvartdera riket an- 
tagna handelsflaggans utseende, dess öfversta fyrkant närmast 
stången borde bestå af det för örlogsflaggan bestämda unions- 
tecken, för att kunna påräkna skydd och biträde af Kongl. 
Majits beskickningar och handelsagenter. 

Beslutet så väl om vapnet som om flaggan var hufvud- 
sakligen öfverensstämmande med livad unionskommittéen före- 
slagit, med undantag af unionstecknet i flaggan. Detta skulle 
enligt kommittéens förslag utgöras af de begge rikenas vapen, 
men beslutet derom grundades på ett förslag af norska rege- 
ringen, som biträddes af det svenska statsrådets flertal. Unions- 
tecknets upptagande i handelsflaggan var af kommittéen (de 

') I svenskt statsråd var redan den 17 maj 1844 förorduadt, att Norges 
vapen icke finge begagnas å svenska mynt och i svenska myndighe- 
ters sigill. 



175 

norska ledamöterna enliälligt) föreslaget såsom vilkor för med- 
gifvandet af örlogsflaggans förändring'). 



Det har å svenska sidan blifvit klandradt, att frågorna 
om vapnet och flaggan blifvit särskildt och utan sammanhang 
med öfriga delar af unionskommittéens betänkande afgjorda, 
hvarigenom man beröfvat sig utvägen att begagna dem som 
motvigter till andra frågor, hvaruti Sveriges intressen kunde 
anses öfvervägande. Vid föreningens grundläggande gick man 
dock icke till väga pä krämarvis. Både för unionens stiftare 
och för de män, som formulerade föreningsakten, visade sig 
ganska visst perspektivet af en sådan förenings utbildning i 
det praktiska lifvet, att broderligheten skulle tillväxa i andan 
lika väl som i orden, och att följaktligen de förhandlingar, 
som vidare komme att ega rum emellan de förenade rikena, 
skulle både till väsende och form blifva af helt annan art än 
de, som kunde blifva inledda med t. ex. Turkiet eller Marocko. 
Afven om den af norrmannen Duxkek uttalade mening, >att 
Norge stode i tacksamhetsskuld icke allenast till Eidsvoldsmän- 
nen för sin grundlag utan ock till Carl Johan för konven- 
tionen i Möss och till Sveriges ständer för riksaktens anta- 
gande», skulle af norska folket jäfvas — hvilket icke kunde 
gå någon svensk till sinnes, enär väl ingen haft anspråk uppä, 



') Det har i Xorge nyligen agiterats för nnionstecknets borttagande från 
(less handelsflagga. Vid förhandlandet af flaggfrågan 1844 föll den 
tanken ingen in, att detta tecken i Norges handelsflagga kunde finnas 
mera sårande för norska folkets sjelfständighetskänsla än samma tecken 
i dess örlogsflagga, ej heller att detta tecken kunde anses oförenligt 
med norska grundlagens stadgande om Norges rätt till egen handels- 
flagga, enär flaggan icke förlorade sin egenskap af norsk derigenom 
att unionstecknet deruti inrymdes. Den tid. dä, enligt norska stortin- 
gets begäran och svenska regeringens medgifvande, de norska handels- 
fartygen på aflägänare haf seglade under svensk flagga och med af 
svensk myndighet utfärdade sjöpass för att på grund af Sveriges dyrt 
köpta traktater med barbareskstaterna njuta skydd omot sjörtifverier 
spordes ingen klagan öfver den norska nationalitetens kränkning. 



176 

att tacksamhetens känsla, om den funnes, skulle visa sig i 
annat än det i allt fall påräknade broderliga sinnelaget — 
borde det icke misstänkas, att brödrafolket skulle, sedan det 
fått sina önskningar uppfylda, tillbakavisa de förslag, som ä 
svenska sidan kunde framställas till ett bättre ordnande af 
de unionela förMllandena. Vid det omförmälda klandret synes 
man för öfrigt hafva förbisett tvenne omständigheter. För det 
första nemligen utgjorde vapen- och flaggfrägorna icke integre- 
rande delar af föreningsakten, enär behörigheten att lagstifta 
derom låg inom området för konungens administrativa myn- 
dighet. För det andra måste det erkännas vara tvenne vidt 
skilda saker, att hetinr/a fördelar och att skijia rätt. Att de 
anförda frågorna voro att hänföra till den senare kategorien, 
lider ingen gensägelse. Om vapnet var sedan föreningens till- 
komst ej något stadgadt. Att ett obetydligt fält af den svenska 
vapenskölden upptog det norska riksvapnets sinnebilder, hade 
sin rot i förhållanden frän den tid, dä konungen af Sverige 
kallade sig »arfvinge till Norge». Det kan knappt förklaras, 
att detta sakens oordnade skick kunnat fortfara nära trettio är. 
Angående unionsflaggan var genom den åberopade kongi. re- 
solutionen af den 7 mars 1815 förordnadt, att den dittills bruk- 
liga svenska blå och gula örlogsflaggan skulle så förändras, 
att i stället för den i öfra hörnet varande blå rutan insattes 
en röd ruta med ett deruti från hörnen stäldt hvitt kryss. 
Ett sådant unionsflaggans anordnande skulle hafva lämpat sig 
för det fall, att Norge blifvit annekteradt med Sverige, men 
var oförenligt med det fördrag, hvarigenom Norge erkändes 
såsom ett sjelfständigt och med Sverige likstäldt rike '). Om 
dessa frågor varit hänskjutna till en utanför de resp. ländernas 
intressen stående kompromiss eller jury, skulle hos denna helt 
visst någon tvekan icke hafva uppstått att godkänna Norges 



') Jemf. riksalitcns ingress ocli § 1 med Norges grundlag § i2. 



177 

anspråk pä rättelse i berörda häuseenden, utan något vederlag. 
I alla händelser måste det för ett rättrådigt bedömande af 
regeringsbeslutet den 20 juni iMgkommas, att, då konungen 
fann ofördröj ligt bestämmande af sä väl unionsvapnet som den 
unionela kungsflaggan för sig erforderligt, det icke rimligen 
vidare kunde vara någon fråga om, utan Imrii. 

Vid slutet af nov. 1844 afgaf unionskommittéen sitt förslag- 
till ny föreningsakt jemte betänkande i ämnet, dagteeknadt 
förenings dagen den 4 i samma månad. Det norska exemplaret 
afsändes derefter från norska kansliet till norska regeringen 
i vanlig ordning, för inbemtande af dess utlåtande. 

Den 1 febr. 1845 företog konungen jemte den kungliga 
familjen en resa till Norges liufvudstad, bi varifrån han åter- 
kom till Stockholm den 22 nästföljande april. Att utgöra 
konungens svenska konselj under hans vistande i Norge för- 
ordnades chefen för civildepartementet samt statsråden J. W.erx, 
frih. Gyllengranat och Faxe. Enlig-t konungens befallning 
medtogos till Norge de frän unionskommittéen inkomna vid- 
lyftiga handlingarna för att af bemälde statsrådsledamöter 
förberedande granskas. Detta arbete var hvarken lätt eller 
angenämt. I inledningen till betänkandet hade kommittéen 
yttrat följande begrundans värda åsigter: »I föreningsakten 
måste ämnen förekomma, som äro af en grannlaga natur, och 
ehuru de begge rikenas sanna intressen, noga betraktade, icke 
kunna vara olika, då de gemensamt fordra, att föreningen göres 
till livad den kan och bör vara, ett under alla förhållanden 
starkt och tryggt värn så väl för hvartdera rikets sjelfstän- 
dighet och lycka som för begge de förenade rikenas oafhän- 
gighet, välgång och ära, sä måste dock frågor uppstå om ömse- 
sidiga begifvanden, som, ensidigt betraktade, kunde anses inne- 
bära uppoffringar än å den ena än å den andra sidan, men 
som äro oundgängliga för att inom begge folken befästa den 

Fåhrcevs, Skildritifjar. 12 



178 

kärlek till föreningen och det ömsesidiga förtroendet till hvar- 
andra, hvilka utgöra den säkraste borgen för föreningens be- 
stånd och för uppfyllandet af de med den samma åsyftade vig- 
tiga ändamål.» Icke dess mindre utvisade protokollen och 
reservationerna meningsbrytningar, delvis föga förenliga med 
dessa äsigter. Emot sjelfva författningsförslaget förekommo 
för öfrigt i vissa delar sådana betänkligheter, att det icke utan 
väsentliga förändringar ansågs kunna, med någon utsigt till 
framgång, föreläggas rikets ständer till antagande'). 

Dä kännedom om dessa förhållanden blifvit konungen 
meddelad, förklarade Hans Maj:t ärendet böra hvila i afvaktan 
af norska regeringens betänkande i ämnet -). 

Först den 27 febr. 1847 afgaf nor.ska regeringen detta 
betänkande, och sedan handlingarna cirkulerat emellan de 
svenska och norska statsrädsledamöterna, anmäldes ärendet i 



') I kommittéens betänkande vai* köpslagningsprincipen så till vida adop- 
terad, att de norska ledamöterna förklarat sig hafva röstat för norska 
grundlagens § 25, ang. använciandet af Xorges trupper, skärgårdsflotta 
och landtvärn, endast under föi-utsättning och med vilkor, att å svenska 
sidan eftergåfves den genom nämnda grundlags § 14 åt svensk man 
medgifna lika rätt med norsk att bekläda ståthållareembetet i Norge. 

^) Umgängeslifvet i Kristiania under den tid af något mer än två må- 
nader, som konungen och den kungliga familjen der vistades, kunde 
hafva förtjent sin särskilda krönika. Vid så väl festligheterna och de 
mindre samqvämeu inom det kungliga hofvet som i de enskilda säll- 
skapskretsarne viir allt idel fröjd, och svenskarne öfverhöljdes med 
bevis af norrmännens gästvänlighet. Blott ett enda och föga betydande 
moln fördystrade för ett ögonblick det allmänna jublets solbelysta fir- 
mament. Redaktionen af ett tidningsblad i Kristiania fann nemligen 
för godt att i en ledande artikel utbreda sig om det förment otillbör- 
liga af att den norska sjöfarten i åtskilliga främmande hamnar icke 
betjenades af landets egna konsuler, hvarvid det antyddi s på det vi- 
driga intryck, som man erfor af att vid inträdet på konsulatbyrån höra 
det svenska språket. För de svenska läsarne af denna tidningsuppsats, 
hvilka förnuftigtvis icke kunde antaga, att derigenom tolkats det all- 
männa tänkesättet i landet, bortdunstade obehaget deraf ganska snart. 
Konungen fann sig emellertid oangenämt öfverraskad af detta utfall, 
mer än någonsin oväntadt, då i trenne unionela frågor de norska in- 
tressena så nvligen blifvit enligt nationens önskan tillgodosedda. 



179 

sammansatt svenskt och norskt statsrad den 27 febr. 1848, 
h varvid Kongl. Maj:t pä anförda grunder förklarade sig icke 
finna skäl att till dåvarande riksdag och storting göra någon 
framställning i ämnet; och har unionskommittéens digra arbete 
beklagligtvis allt sedermera blif^åt utan frukt. 



180 



Oscar l:s första eriksgata. 

Ombyggnaden af gamla Trollhätte kanal, hvars verkstäl- 
lighet var anförtrodd ät vår fräjdade ingeniör Nils Ericson. 
efter den af lionom utarbetade plan, ocli som börjades är 1838, 
var i maj manad nära sin fullbordan, sä att dagen för öpp- 
nandet af den nya slussleden dä kunde bestämmas. Konungen, 
som önskade öfvervara invigningen deraf, beslutade derföre 
att, sedan kallelse till urtima riksdag blifvit utfärdad, företaga 
en resa till vestra orterna af riket, dervid han jemväl ville 
besöka rikets andra stad; ocli anbefaldes civildepartements- 
chefen att möta Hans Maj:t i Gröteborg för att derifrän vara 
honom följaktig till Trollhättan. Efter det interimsregering 
blifvit tillförordnad den 24 maj, afreste Hans Maj:t frän Stock- 
holm, ätföljd af H. K. H. kronprinsen. De dagar Hans Maj:t 
uppehöll sig i Göteborg bodde han i landshöfdingeresidenset 
och var landshöfdingen grefve Löwenhjelms gäst. Den 1 juni 
pä förmiddagen behagade Hans Maj:t hedra staden med del- 
tagandet i ceremonien för nedläggande af grundstenen till den 
nya börsbyggnaden'), och pä aftonen den följande dagen var af 
staden en storartad fest för konungen anordnad i en utanför 
Kungsportstullen nyanlagd park, som derefter fatt namn af 
Kungsparken; och var till denna fest jemväl inbjuden kongl. 
baverske envoyéen grefve de Bray. Frän Göteborg afreste 
Hans Maj:t bohuslänska vägen till Venersborg, och intogs 
middagsmältid ä den naturskönt belägna herregärden Ström. 

') Vill invigningen af denna börsbyggnad år 1849 fattades af stadsmyn- 
digheterna beslut om uppdrag åt bildhuggaren Molin (likasom Fogkl- 
BiiRG född i Göteborg) att förfärdiga en marmorstaty af konung Oscak 
för att i haudelsbörslokalen uppställas. 



181 

Den följande dagen, 5 juni '), som var bestämd för kanal- 
invigningsfesten, företogs färden pä ängfartyg till Trollhättan 
och genom den nya slussleden till utloppet i Gröta elf, hvarvid 
kanaldirektionens ledamöter och till festen inbjudna gäster 
voro följaktiga. De undransvärda danelserna af natur och 
menniskokraft, som gjort Trollhättans ryktbarhet, togos i sam- 
manhang med denna invigningsfärd i ögnasigte, och senare pä 
dagen intogs den anordnade festmåltiden i en provisoriskt upp- 
förd byggnad, hvarvid säsom värdar fungerade Trollhätte kanal- 
bolags ordförande, presidenten "Westerstrand, och direktionens 
ene ledamot, grosshandlaren Schwan. Vid tillfället gaf konun- 
gen, säsom vedermäle af nådigt välbehag, riddarkorset af 
nordstjerneorden ät Trollhätte kanalbolags mekanikus, öfverste- 
löjtnant Ericson, hvars namn oupplösligt fästats vid det stor- 
verk af hydraulisk byggnadskonst, som var föremal för dagens 
invigningshögtid. 

Följande dagen reste konungen till Frugärd ä Venersnäs 
att göra besök hos godsets egare f. justitiestatsministern grefve 
PossE. Under vistandet der träffades aftal om grefve Posses 
öfvertagande af landtmarskalksbefattningen vid den instun- 
dande urtima riksdagen. 

Vid äterresan frän Frugärd önskade konungen att besöka 
Degeberg för att taga kännedom om det af Edvard Nonnen 
der anlagda, sedan 1835 med statsanslag understödda, landt- 
bruksinstitut, det enda i riket dä befintliga. Färden dit var 
af en särdeles sällsam art. Enligt grefve Posses förslag togs 
nemligen vägen öfver sjön Dettern, som var betydligt genare 
till Källandsö än land vägen söder om sjön. Resan företogs 
dock i vagn. Sjöns sandbotten var härd och jemn, men vattnet 
nådde för det mesta upp till julnafvarna. Här och livar 
korsades vagnarne af fiskarbåtar. Till Degeberg medföljde 

M.Uti minnesteckningar dfver frih. N. Ericson uppgifves oriktigt invig- 
ningen hafva cgt rum den 4 juli. 



182 

h. e. g-refve Posse, som varit en af dem, hvilka vid riksdag-en 
beredt framgång ät förslaget att genom statsunderstöd befordra 
anläggandet af ett landtbrirksinstitut derstädes. Efter an- 
komsten till stället lät konungen institutets föreståndare göra 
noga reda för läroverkets särskilda delar, och besåg Hans 
Maj:t livad dervid var förtjent af närmare uppmärksamhet. 
Den 10 juni återkom Hans Maj:t till hufvudstaden. 



188 



Oscar l:s nitälskan för byggnadskonsten. 

Den tid, som närmast föregick Oscar I:s uppträdande på 
tronen, hade b3'ggnadsväsendet såsom bildande konst, att döma 
efter n^^byggnader i linf\^idstaden, visat sig här i landet retro- 
grad ifrån den tidsperiod, da den svenska byggnadskonsten 
representerades af sädana män som Nicodemus Tessix, far 
och son. Icke blott enskilda husbyggnader i allmänhet utan 
äfven sädana, h vartill ritningar författningsenligt borde af 
öfverintendentsembetet granskas och derefter underställas 
Kongl. Maj:ts pröfning och godkännande, utmärkte uppenbar- 
ligen, nästan utan undantag, att man för en knappt nämnvärd 
besparing uppoffrade all konstnärlighet i byggnadernas yttre 
anordning. Enahanda var förhällandet med kyrkor och andra 
allmänna byggnader, hvartill ritningar borde af öfverintendents- 
embetet granskas eller omedelbart upprättas. 

Efter Oscar I:s tronbestigning visade det sig snart, att 
en reform i detta hänseende var en af hans älsklingstankar. 
För detta ändamål var återbesättandet af öfverintendents- 
embetet, som någon tid statt ledigt och ad interim förvaltats 
af öfverste F. Blom, en angelägen omsorg; och föll konungens 
val på öfverstelöjtnanten M. G. Anckarsvärd, som genom ut- 
gifna planschverk visat sig vara i en af de fria konsternas 
grenar väl hemmastadd och under fleråriga utrikes resor samlat 
erfarenhet äfven i öfriga delar af bildande konst. 

Den första byggnadsritning, som förelades Hans Maj:t till 
pröfning och fastställelse, var till en pa^^ljongbyggnad, som 
allmänna barnliusdirektionen, efter det att den s. k. barnlius- 
källaren genom vådeld nedbrunnit, ämnade ä samma tomt upp- 



184 

föra. Ritningen, före öfverintendentsutnämningen handlagd 
och utvisande den vedertagna simpliciteten af byggnadens yttre, 
blef till öfverintendentsembetet återförvisad, i ändamål att 
genom dess omarbetande derät bereda en antaglig bj^ggnadsstil. 
Samtidig-t dermed var under ombyggnad en å Skeppsholmen 
belägen kasern, hvars 3'ttre, i anseende till byggnadens öppna 
läge invid hamnen nära den till Blasiiholmen ledande bro, 
ansågs företrädesvis påkalla användandet af en passande arki- 
tektonisk stil, och förordnades, att vid byggnadsarbetet skulle 
följas en för sådant ändamål utarbetad ny ritning. 

Af dessa styrelseåtgärder återväcktes det domnade intresset 
för en ädlare byggnadsstil, som sä hastigt spridt sig till alla 
niedborgareklasser och sä allmänt uppenbarat sig vid senare 
b^-ggnadsarbeten, att Sveriges hufvudstad numera ej heller i 
denna del kan anses underlägsen de flesta större städerna i 
utlandet. 

Men det var icke endast för de all dagligen förekommande 
husbyggnaderna, som konung Oscar ^dnnlade sig om höjandet 
af byggnadsstilen. En särskild anledning riktade ock hans 
tanke pä åstadkommandet af en monumental offentlig byggnad, 
som skulle för efterverlden vittna om blomman af tidehvarfvets 
byggnadskonst. I sammanhang med beslutet rörande det för 
kongl. museum bestämda statsanslag hade nemligen rikets 
ständer, genom skrifvelse den 23 dec. 1840, med uttalande af 
den äsigt, att äfven svenska nationen, så vidt dess tillgångar 
medgåfve, lika med den öfriga ci\äliserade verlden borde på 
ändamålsenligt sätt värda de konstalster, som man redan egde, 
och befrämja de befintliga samlingarnas förökande till föres3'n 
och uppmuntran för inhemska konstnärer, anhållit, att Kongl. 
3Iaj:t måtte för rikets ständer framlägga förslag till tjenligare 
lokal för de i kongl. museum förvarade samlingars ändamåls- 
enliga uppställning och ordnande, på det att ett national- 
museum derefter småningom mätte kunna bildas. 



185 

Pä grund af denna hemställan, hvilken helt visst icke 
afsäg något sä storartadt, som deraf sedermera blef en följd, 
aflät Kongl. Maj:t, sedan öfverintendentsembetet med utlåtande 
i ämnet inkommit, den 10 sept. 1844 en skrifvelse till rikets 
ständer, hvarigenom, jemte förklarande att Kongl. Majit delade 
den af rikets ständer yttrade öfvertygelse om behöfligheten af 
ett nationalmuseum, hvaruti de riket tillhöriga dyrbara verk af 
bildhuggare- och mälarekonsten, som dä dels voro inrymda i 
tränga och i flera hänseenden mindre lämpliga lägenheter, dels 
voro spridda i flera frän hvarandra skilda rum, och dels, i saknad 
af utrymme, lägo uppstaplade och underkastade förskingring 
och förstöring, mätte kunna pä ett nationen värdigt sätt upp- 
ställas och blifva för allmänheten och konstidkare tillgängliga, 
till rikets ständer öfverlemnades det begärda förslaget, som 
slutade sig pä en kostnadssumma af 500,000 eller högst 550,000 
rdr b:ko. 

Statsutskottet, till hvars förberedande handläggning frågan 
hänvisades, tillstyrkte, att för ändamålet mätte anvisas ett 
belopp af 500,000 rdr. Reservationer anmäldes likväl af fem 
ledamöter af borgareståndet och åtta af bondeståndet'), och af 
dessa tvenne stånd blef den kongl. propositionen ock afslagen, 
men genom omröstning i förstärkt statsutskott beviljades den 
halfva millionen, dock endast med två rösters majoritet. 

Byggnadsfrågan följdes äfven sedermera af konungen med 
oförsvagadt intresse. En af Europas berömdaste arkitekter, 
preussiska geheimebyggnadsrädet F. A. Stuler, blef tagen till 
råds, och i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de af honom 
utarbetade ritningar uppfördes byggnaden under ledning af 
n. m. generallöjtnanten J. af Kleen. 



') I sin reservation anförde Mans Månsson från Kalmar län, bland annat, 
att »de der döda varelserna, som skola uppställas uti det föreslagna 
riksmuseum, taga sig för närvarande bra ut. der de tinnas — de klaga 
icke öfver hvarken hunger eller svält». 



186 

Bestämmandet af plats för byggnaden var ej utan bryderi. 
FoGELBERG, som vid den tid, da frågan om nationalmuseum 
först kom å bane, vistades i Stockholm, yttrade den asigt, att 
vestra delen af Helgeandsholmen, sedan denna holme blifvit 
rensad från der förut varande b3^ggnader, erbjöde den bästa 
platsen för detta ändamål och att, om den dertill blefve upp- 
låten, den östra delen af holmen borde ordnas till en esplanad ; 
men svårigheten bland annat att finna en annan tjenlig lokal 
för kongl. liof stallet utgjorde hinder för utförande af denna 
plan. Man stannade slutligen vid valet af Kj^rkholmen, hvarest 
museets förläggande medförde den särskilda fördel att bidraga 
till förskönande af utsigten frän kongl. slottet. 

Till de nya fängelsebyggnaderna sträcktes likaledes for- 
dringarna på en arkitektonisk stil; men detta var nära att 
vid 1850 — 51 årens riksdag föranleda afslag å regeringens då 
gjorda hemställan om dertill erforderligt statsanslag. En af 
bondeståndets inflytelserikaste ledamöter i statsutskottet, se- 
dermera talmannen Nils Strindlund, eljest vanligen en af 
regeringens stödjepelare, uppbjöd nemligen all sin viljekraft 
för att förhindra beviljandet af detta anslag, under förmälan, 
bland annat, att, medan oförvitliga män af allmogen fingo nöja 
sig med de tarfligaste bostäder, tjufvar och mördare väl icke 
kunde hafva något giltigt anspråk att på statens bekostnad 
inlogeras i »riddarborgar». 



187 



Indragningsmagtens upphäfvande. 

Om än den tid i Sveriges historia, som fatt namn af >^ fri- 
hetstid», icke i andra afseenden gjorde skäl för namnet, kan 
det ej förnekas, att mot slutet af denna tid lagstiftningen vi- 
sade omvårdnad om oi gren af den borgerliga friheten, — 
tryckfriheten. Det var en ljuspunkt i »mösspartiets» magt- 
utöfning. Den lag, som rikets ständer härom beslutade och 
som här i landet var den första i sitt slag, kungjordes genom 
»Kongl. Maj:ts förordning angående skrif- och tryckfriheten» 
den 2 december 17GG. Den framhöll i inledningen >;den stora 
båtnad allmänheten af en rättskaffens skrif- och tryckfrihet 
tillflyter, i det en obehindrad inbördes upplysning uti hvarje- 
handa nyttiga ämnen icke allenast länder till vetenskapers 
och goda slöjders uppodling och utspridande utan ock gifver 
en hvar af undersatarne ymnigare tillfälle att dess bättre 
känna och värdera ett visligen inrättadt regeringssätt, äfven 
som ock denna frihet bör anses för ett af de bästa hjelpmedel 
till sedernas förbättring och laglydnadens befrämjande, dä 
missbruk och olagligheter genom trycket blifva för allmän- 
hetens ögon ådagalagda». 

Lagens vigtigaste stadgande var upphäfvandet af det till- 
förene inrättade censorsembetet ; men efterlefnaden af författ- 
ningen i öfrig"t röjde allt för mycken godtycklighet från både 
regeringens och ständernas sida. Efter envåldsregeringens 
återinförande var lagstiftningen i denna del knappt att betrakta 
annorlunda än som en polisstadga. Tryckfrihetens pånytt- 
födelse i Sverige blef derefter en frukt af det nva statsskicket 
1809. Den 9 mars 1810 stadfästes den af ständerna föreslagna 



188 

tryckfrihetsförordning, otvifvelaktigt den mest frisinnade, som 
något land den tiden hade att uppvisa. Det dröjde likväl 
icke fullt tvä och ett hälft år, innan en ganska väsentlig 
rubbning af hufvudgrunderna för denna lag tillvägabragtes. 
Uppä Kongl. Maj:ts framställning, föranledd af dåvarande 
politiska förhållanden, blef nemligen vid 1812 års riksdag, 
med åsidosättande af grundlagens bud om sädana frågors pröf- 
ning af tvenne riksdagar, ett tillägg till tryckfrihetsförord- 
ningen af rikets ständer beslutadt, hvarigenom ät hofkan- 
sleren den rättighet inrymdes att inställa utgifvandet af dag- 
blad eller periodisk skrift, som han ansåg vådlig för allmän 
säkerhet eller utan skäl och bevis förnärmande personlig rätt 
eller af en fortfarande smädlig egenskap. Af denna rättighet, 
som blifvit ryktbar under benämning af »indragningsmagten;^, 
gjordes åtskilliga är flitigt bruk, synnerligast under den kor- 
tare tid, dä hofkanslersembetet efter förordnande förvaltades 
af dåvarande statssekreteraren von Hartmansdorff (9 mars 
1838 — 2 november s. ä.). 

Men efter någon tid funno tidningsmännen pä utväg att 
i hufvudsaklig mon värja sig emot de olägenheter, hvarmed 
de af det öfverhängande Damoklessvärdet hotades, dymedelst, 
att man, efter aftal med en ny ansvarig utgifvare, i dennes 
namn på förhand försåg sig med tillständsbevis för utgifvande 
af en ny tidning, vanligen med knappt märkbar förändring af 
den förra tidningens benämning, sä att, dä slaget träffade, ut- 
gifvandet af tidningen utan afbrott kunde fortsättas. Den 
åsyftade verkan af det omförmälda stadgandet blef sålunda 
helt och hållet förfelad. Det största tidningsbladet gaf tvärt- 
om exempel af, att utgifvande af dagblad kunde, i trots af 
hindret, upparbetas till ett af de mest lönande yrken. All- 
mänheten vande sig att betrakta hela proceduren som ett 
gyckelspel, och frän regeringsmagtens sida fann man omsider 



181» 

rådligast att afstä frän användandet af detta overksamma be- 
straffningsmedel '). 

Både 1823 ocli 1835 föreslog konstitutionsutskottet indrag- 
ningsmagtens upphäfvande, men förslagen vunno ej ständernas 
bifall. Vid 1840 ars riksdag förm^ades förslaget derom och 
blef dä förklaradt livilande till grundlagsenlig beliandling vid 
nästf oljande riksdag. 

Efter konung Oscar I:s tillträde till regeringen förekom 
(utom protokollet) fräga, om och hvad ätgärd frän regeringens 
sida borde vidtagas för befrämjande af berörda samhällsange- 
lägenhet. Med konungen voro samtlige rädgifvare ense derom. 
att indragningsrätten, äfven om erfarenheten icke lagt i dagen 
dess gagnlöshet, borde upphöra, säsom varande i uppenbar 
strid emot de i regeringsformen för tryckfriheten bestämda 
grunder, och i justitiedepartementet utarbetades förslag till 



') Anmärkningsvärdt är, att samtidigt med sistberörda lagstiftningsåtgärd 
i Sverige nian äfven i England öfver höfvan ansträngde sig att söka 
stäfja pressmissbruken, men också der utan framgång. Efter franska 
revolutionen hade förföljelserna emot tidningarna antagit en sä bitter 
karakter, att en af whigpartiets hufvudmän, Sheiudan, fann nödigt 
att stifta ett särskildt sällskap till den fria pressens skydd. Blotta 
förteckningen å sakfällande utslag i engelska tryckfrihetsmål från 
1770-talet till 1.^30 fylde 20 sidor. År 1812 blefvo bröderna Hukt 
dömda till ett års fängelse jemte böter och kostnadsersättning till ganska 
betydliga belopp, för det att de i tidningen »Examiuer» låtit trycka, 
att "Morning Post» trädt sanningen något för nära, då den kallade 
prinsen af "Wales, då 52 år gammal, för en Adouis. Den redan förut 
stränga presslagstiftningen skärptes än ytterligare genom lord Castle- 
REAGHS bekanta s. k. O acts bill 1817. Frän 1808 till 1821 inledde en- 
gelska regeringen 101 tryckfrihetsrättegångar, och 94 journalister döm- 
des till längre eller kortare fängelse eller deportation. P'örst efter år 
1833, då man börjat inse, att den stränga rättsskipningen icke ledde 
till ändamålet, fann man bäst att blunda för pressens snedsprång, och 
tidningsväsendet har sedermera i England fått fritt utbilda sig, så som 
om ingen presslag eller åklagai'e funnes till. På den stränga rättsskip- 
ningens tid var tidningsskrifvarnes yrke i England missaktadt, men 
förhållandet har blifvit omvändt, sedan der, säsom annorstädes, den 
lyckliga erfarenhet vunnits, att dagblads utgifvande kan rikligt gälda 
arbetet utan något rafflande i tonarten. 



190 

proposition i ämnet för att öfverlemnas till rikets ständer, i 
det fall att konstitutionsutskottets förslag äfven nu skulle 
blifva förkastadt. • 

Den 7 september 1844 företogs frågan lios rikets ständer, 
ocli förslaget bifölls af samtliga stånden. På riddar huset talade 
justitiestatsministern frih. GtYLLEnhaal å regeringens vägnar 
för antagande af förslaget. Ingen röst höjde sig der för dess 
förkastande. Icke ens hr von Hartmansdorff motsatte sig det. 
Likväl önskade han, att justitiestatsministern ville använda 
sitt embetes inflytande för att åt enskild och allmän rätt 
gifva det värn, som tryckfrihetslagen i sitt dåvarande skick 
icke lemnade. Han erinrade, hurusom erfarenheten 1838, 1841 
och 1844 nogsamt visat, att dagbladen vore i stånd att, när 
de behaga, anställa upplopp i hufvudstaden samt att de dag- 
ligen förnärmade enskild rätt och smädade hvem dem lyste 
o. s. v. Han lade derföre på justitiestatsministerns samvete 
nödvändigheten att i stället för indragningsmagten, livars af- 
skafiPande han tillstyrkte, bereda nödiga rättelser och för- 
bättringar i tryckfrihetsförordningen. 



Någon åtgärd i sådant syfte har likväl icke af någondera 
statsmagten blifvit vidtagen. Icke dess mindre hafva för- 
hållandena i detta hänseende så artat sig, att, om vid den tid, 
då om indragningsmagten lagstiftades, svenska tidningspressens 
sans och fosterländska anda varit jemförliga med den hållning, 
som af denna press pä senaste tid i allmänhet iakttagits, den 
misslyckade lagförändringen sannolikt skulle hafva uteblifvit. 



191 



Episoder från ridclarhuset 1844^-45. 

Till 1844 — 45 årens riksdag sammanträdde rikets ständer 
under lielt andra auspicier än till den nästföregående riks- 
dagen. Det känslosvall af oro ock misslynthet med styrelse- 
S3'steraet, som vid tillstundandet af det sista riksmötet under 
Carl Johans lefnad genom flitiga agitationer lios mängden 
framkallats, kade fått tid att lägga sig. Till tronens nya 
innekafvare säg man nog allmänt upp med tillit ock för- 
koppning ock ej minst det flertal af adelns ledamöter, som 
representerade de moderat liberala äsigterna. Adelns val 
af elektorer ock utskottsledamöter vittnade ock öfver hufvud 
om en förändrad stämning. Likväl ock i följd af bearbet- 
ningar frän flera kall upptogo vallistorna icke sä fa af den 
gamla majoritetens namn, kvarigenom vållades nog talrika af- 
sägelser. Till ordförande för elektorerna valdes k. e. grefve 
De Geer, i konstitutionsutskottet grefve Jak. Hamilton, i 
statsutskottet frik. C. O. Palmstierna, i bevillningsutskottet 
grefve P. E. Croxiijelm, i bankoutskottet grefve G. F. Liljen- 
crantz, i lagutskottet grefve C. Gr. Mörner, i allmänna be- 
svärs- ock ekonomiutskottet grefve B. von Plåten ock i ex- 
peditionsutskottet grefve Lagerbjelke. Den radande obenägen- 
keten emot det kvilande representationsförslaget kade synbart 
käft inflytande på valet af ledamöter i konstitutionsutskottet. 
Dä emellertid konjunkturen var föga lofvande för framgången 
af något reformförslag, var detta utskott ett otacksamt fält 
att bearbeta. Antagligen var det denna bevekelsegrund, som 
förmådde tvenne der invalde ledamöter af liberalare färg, 
grefve J. Hamilton ock kr Aker^ian, att afsäga sig förtroen- 
det. I deras ställe invaldes krr von Hartmansdorff ock Rääf, 



- 192 

Il vilka af ingen kunde misstänkas att vilja befrämja något 
representationsförslag, som ens innebar det ringaste frö till 
statsskickets omkvälfning. 

Dä man afser frän representationsreformfrägorna, lade 
ridderskapet och adeln viå denna riksdag i dagen en sansadt 
progi^essiv anda. Att undantag egde rum, kärrörde endast af 
tillfälliga personalvexlingar, som utgjorde det riksståndets 
svagaste sida, men som i regeln icke be\T.sade något emot 
majoritetens allmänna karakter. I ståndet fortlefde likväl en 
fast grupp, konservativ ock till en del ultrakonservativ, med 
hr VON Hartmax.sdorff i spetsen. Dess ställning till rege- 
ringen hade sedan förra riksdagen förändrats, enär dess sträf- 
vanden icke kunde vara egnade att stödja de regeringsgrund- 
satser, som, enligt hvad kändt var, hyllades af konungen 
personligen. Till dem, som vid minnet af att adeln förut 
varit regeringens pälitKgaste bundsförvandt sörjde deröfver, 
att den nye regenten öfvergifvit företrädarens styrelsesystem, 
räknades äfven en och annan af statens högre embetsmän; och 
det tilldrog sig nu, hvad under Carl Johax.? tid skulle ha 
varit otänkbart, att flere förtroendeembetsmän, och bland dem 
tvenne landshöfdingar, utmärkta för öfrigt i utöfvandet både 
af sina embeten och af sitt riksdagsmamiakall, uppträdde 
så väl emot regeringens propositioner som emot statsrådets 
ledamöter, dä de hos ridder.skapet och adeln förde regeringens 
talan. Men detta misshagade konungen, och det uppdrogs åt 
vederbörande departementschef att fästa dessa oppositionsmäns 
uppmärksamJiet uppä, att, sä länge de qvarstode i sin egen- 
skap af förtroendeembetsmän, deras ö])pna uppträdande emot 
regeringen måste hos allmänheten antingen ingifva den miss- 
tanke, att det icke vore allvar med regeringens förslag, eller 
ock gälla som bevis på regeringens otillbörliga svaghet, och 
att bådadera skulle skada re^erine^ens anseende och i samma 



193 

män verka iiterhällande pä dess förmåga att gagna, varande 
dem för öfrigt obetaget att rösta efter godtfinnande';. 



Nästan samtidigt inträffade en händelse, som ä ena sidan 
lade i dagen, linrn Oscar I då uppfattade den konstitutionela 
betydelsen af regeringens, eller med andra ord konungens och 
statsrådets, solidaritet, och ä den andra vittnade om den kon- 
servativa riddarhusfraktionens sinnesstämning gent emot den 
nya styrelsen. Vid öfverläggningen om ett grundlagsförslag 
den 23 september 1844 begagnade konstitutionsutskottets då- 
varande ordförande grefve Anton Gyldenstolpe tillfället att 
nog spetsigt apostrofera justitiestatsministern frih. Gyllenhaal 
för ett yttrande, som han haft i ett föregående plenum och 
hvaraf några ord af bemälde grefve uttyddes så, som skulle 
de hafva gått ut pä att smeka riddarhusoppositionens hufvud- 
män i syfte att deras uttalade mening i saken kunde ha infly- 
tande pä dennas utgång. Det var dä redan aftaladt, att grefve 
Gyldenstolpe, som varit tjenstgörande kammarherre hos kron- 
prinsen, skulle vid det nu förestående organiserandet af konun- 
gens hofstat befordras till kabinettskammarherre. Men då 
Hans Ma]:t fick kännedom om denna tilldragelse ä riddarhuset, 
förklarades den omförmälda befordringsfrågan förfallen. Detta 
gick grefven sä till sinnes, att han tog afsked frän hofvet. 
För att pä samma gäng förskaffa honom någon hugsvalelse 
för missödet och ådagalägga sina sympatier i afseende ä den 
sak, som dertill gaf anledning, beredde det konservativa rid- 
darhuspartiet honom den utmärkelse, att han utsågs till ord- 



') Beträffande det principiela af detta handlingssätt har man icke utan 
anledning såsom inkonseqvens anmärkt det undseende, som H;ins ^Iaj:t 
visade sin stabschef (general Lefren), hvilken såsom varm anhängare 
af protektionssystemet på riddarhuset bekämpade regeringens förslag 
i tullfrågor. 

Få hneus , Skildringar. 13 



194 

förande i riksbankens styrelse, hvaremot någon anmärkning 
dock desto mindre kunde vara befogad, som erfarenheten visade 
att valet var godt. 

Af alla de ärenden, som vid 1844 — 45 arens riksdag till 
behandling förekommo, var det icke något, som konungen om- 
fattade med varmare intresse än frågorna om antagande af ny 
strafflag och verkställigheten af fängelsestraff", hvarom kongl. 
propositioner till rikets ständer aflätos den 17 och 19 december 
1844. Dessa frågor, som endast afsägo fastställandet af grun- 
derna för en ny strafflag, blefvo af lagutskottet och ständerna 
behandlade i ett sammanhang. Utskottets majoritet under- 
stödde regeringens förslag, som borgare- och bondestånden 
jemväl biföllo, men som hos ridderskapet och adeln och preste- 
ständet mötte ett segt motstånd. De flesta anhängarne af 
politiskt konservativa åsigter voro pä den tiden obenägna för 
de nya lagteorierna, men den fruktan de hyste för n3^hets- 
makeriet gälde uppenbart mindre sjelfva lagverket än den 
riktning till ett friare statsskick, som ansågs dermed ega oskilj- 
aktigt samband. Den omständighet, att den mest framstående 
af lagkommittéens ledamöter, J. Gr. Richert, tillika genom 
offentliggjorda skrifter med frimodighet och kraft uppträdt 
för hvarje konstitutionel frihet i det borgerliga samhället, bi- 
drog ej oväsentligt dertill, att inom det konservativa lägret 
lagfrågan betraktades som en partifråga. Prestestandet be- 
slutade uppskof med ärendets definitiva afgörande. På riddar- 
huset yrkade v. Hartmansdorff det samma, antagligen enligt 
den gamla regeln: »den som vinner tid vinner allt». Emot 
regeringens och lagutskottets förslag talade ock justitierädet 
Stråle, hrr Lagerhjelm, N. Tersmeden, C. Printzensköld och 
grefve C. G. Mörner, den sistnämnde dock med förklarande, 
att han vore villig att godkänna utskottets betänkande med 
vilkor af vissa förändringar och tillägg. I justitieministern 



195 

frih. NoRDEXFALKS af sjukdom vållade frånvaro fördes regerin- 
gens talan hufvudsakligen af statsrådet frili. Stael von Hol- 
STEiN och civildepartementschefen. Såsom målsman för lag- 
utskottets majoritet försvarade revisionssekreteraren Guxtiier 
utskottets betänkande. För bifall dertill talade dessutom nitton 
ledamöter af adeln. Debatten ä riddarliuset varade i tvenne 
dagar, och den slutliga omröstningen utföll sä, att betänkandet 
bifölls med 152 af 211 afgifna röster. Af förtroendeembetsmän 
uppträdde ingen der emot. Att likväl en eller annan af dem 
med minoriteten röstade deremot, är sannolikt. 



Konungen var af frågans utgång S3'nnerligen tillfredsstäld, 
och såsom författare af skriften »Om straff och straffanstalter» 
hade han så mycket större anledning dertill. 



196 



Ytterligare angående formen för interimsregering. 

I det föregående ') är omförmäldt, hurusom ständernas 
uraktlåtenhet att i sammanhang med det förslag till stats- 
rådets förändrade organisation, som år 1840 blef stadfästadt, 
jemväl föreslå der efter lämpade förändringar af föreskrifterna 
i regeringsformens 43 § angående den interimsregering, som 
skall tillförordnas, då konungen går i fält eller reser till 
allägsnare inrikes orter eller till Norge, vållade statsrådet 
allvarsamt bryderi, då i anledning af konung Carl Johans 
tillkännagifvande i december 1841, att han ämnade vid början 
af nästinstundande månad företaga en resa till Norge, det 
blef nödigt att bereda frågan om interimsregeringens instruk- 
tion, men att man för tillfället kom utur förlägenheten, da 
konungens reseplan blef om intet. 

Någon tillämpning af grundlagsföreskrifterna om interims- 
regering blef derefter icke påkallad förr, än konung Oscar I 
meddelade sitt beslut att vid slutet af maj 1844 afresa till 
Göteborg och bevista invigningen af TroUhätte nya kanal. 
Då frågan om sättet för interimsregeringens bildande nu före- 
kom till förnyad pröfning, blef af de flera alternativa förslag, 
som vid förra öfverläggningstillfället kommo å bane, det an- 
taget, som afsåg alla departementens fördelning på de förord- 
nade ledamöterna i regeringen och ärendenas beredning och 
föredragning af vederbörande expeditionschefer. 

Detta alternativ ansågs ock mest förenligt med det af 
konstitutionsutskottet vid 1840 — 41 årens riksdag föreslagna 

') Sid. 129. 



197 

tillägg till 43 § R.F., i följd hvaraf konimgen, dä han till 
Norge åtföljdes af fyra statsråd, skulle ega att dem emellan 
fördela de sju departementens ärenden. 

För att likväl i konstitutionel ordning vinna den andra 
statsmagtens bekräftelse uppå det för tillfället nödtvunget 
vidtagna sätt för organiserandet af interimsregering afläts den 

00 oktober 1844 en proposition till rikets ständer, livarigenom 
föreslogs det tillägg till 43 g R.F., att konungen skulle ega 
att meddela föreskrift om departementscbefsbefattningarnas 
fördeluing ibland de statsrådets ledamöter, som i interims- 
regeringen deltaga, samt om ärendenas beredning, föredragande 
och expedierande genom särskild tillförordnad föredragande, i 
den instruktion, som vid hvarje tillfälle af sådan regerings 
förordnande utfärdades; men pä denna framställning, som af 
konstitutionsutskottet understöddes, gäfvo rikets ständer den 

1 april 1848 det oväntade svar, att de ansett sig icke kunna 
antaga förslaget af det skäl, att den konungens rädgifvare 
»i grundlagarne stadgade ansvarighet derigenom skulle kunna 
i väsentlig mon förringas och i vissa fall tillintetgöras». 



Äfven vid den flyktigaste granskning måste det förekomma 
gätolikt, att ett sådant motiv för afslaget kunnat blifva gäl- 
lande. Ehvad de i interimsregeringen deltagande statsrådets 
ledamöter förestå ett eller tvenne departement, kan nemligen 
någon olika konstitutionel ansvarighet för dessa regerings- 
ledamöters rådslag och beslut icke ega rum, och dä 100 § RF. 
bestämmer ansvarighet äfven för de för tillfället föredragande, 
kan grunden för afslaget icke heller i detta hänseende till- 
erkännas någon giltighet. 

Oaktadt ständerna sålunda förkastade regeringens förslag 
till sådan ändring af 43 § R.F., som kunnat gifva grundlags- 



198 

enlig stadfästelse ä det såsom lex in casu 1844 antagna till- 
lämpningssätt, har enahanda tillämpning allt sedermera oför- 
ändrad blifvit följd, sä att den nu torde böra anses hafva 
vunnit häfd, och detta utan att konstitutionsutskottet haft 
deremot något att erinra. 



199 



Entreprenadskjutsens reglerande. 

Af de real-onera, som sedan äldre tider ålegat svenska 
jordbruket, har skjutsningsbestyret ansetts vara ett af de mest 
tryckande'). Synnerligast har detta varit fallet, sä länge det 
var ett åliggande att för resandes beqvämlighet vid gästgifvare- 
gärdarne dagligen hålla i beredskap ett bestämdt antal skjuts- 
hästar och dä den låga skjutslegan stod i ett allt för skärande 
missförhällande till prestationens verkliga värde. Tid efter 
annan sökte man väl att förmildra eller undanrödja dessa de 
sväraste olägenheterna. Hällskjutsen minskades eller indrogs, 
och skjutslegan blef förnyade gänger ökad. Men icke dess 
mindre fortfor de skjutsningsskyldiges missbelåtenhet, och i 
bondeståndet var yrkandet af lindring i detta onus eller helt 
och hållet befrielse derifrän föremal för talrika motioner vid 
alla riksdagar. I ändamål att bereda en ytterligare lindring- 
gjorde bondeståndet vid 1834 — 35 årens riksdag framställning 
hos Kongl. Maj:t om åtgärders vidtagande för skjutsnings- 
bestyrets ställande pä entreprenad. Vid nästföljande riksdag 
inhemtades rikets ständers betänkande härom, och sedan veder- 
börande embetsmyndigheter jemväl afgifvit 3'ttranden i ämnet, 
var regeringen vid början af 1844—45 årens riksdag i tillfälle 
att till slutlig behandling företaga detta ärende. Regleringen 
bestämdes på följande hufvudgrunder : att, i stället för gäst- 
gifveri-, håll- och reservskjutsen, skjutningsanstalter genom 
entreprenad borde, der det sig göra lät, tillvägabringas, för 



') Detta onus liar varit likartadt i alla de skandinaviska länderna. I 
Danmark har det likväl, ehuru de jure hestäende. sedan längre tid 
faktiskt nästan upphört genom de i förening med hrefpostföringen för 
personhefordringen vidtagna anstalter. 



200 

livilket ändamål skjutslegan vilkorligen kunde ytterligare för- 
höjas; — att Kongl. Majt:s befallningshafvande, efter före- 
gångna undersökningar, borde bestämma antalet af de hästar 
och fordon, som af entreprenörerna skulle tillhandahällas, ge- 
nast eller efter bestämda tider; — att derefter entreprenad- 
auktioner borde föranstaltas, med angifvande af entreprenö- 
rernas åligganden och rättigheter; — att om dervid skjuts- 
ningen blefve af antagliga personer inropad mot uppbärande 
af högst 28 sk. b:ko för milen i stad och 24 sk. å landet i lega 
för hvarje häst, anbudet skulle antagas, ehvad de skjutsnings- 
skyldige derpä ville ingå eller ej ; — och att, om anbud pä dessa 
vilkor icke gjordes, utrop skulle göras ä skjutsningen, med 
bidrag af de skjutsningsskyldige och mot uppbärande af nyss- 
berörda högre skjutslega; dock borde, om tillskott af de skjuts- 
ningsskyldige fordrades, antagligheten af auktionsanbuden vara 
beroende af deras pröfning. 

Författningen, som utfärdades genom cirkulär till Kongl. 
Maj:ts befallningshafvande den 2 ang. 1844, tycktes göra ett 
gynsamt intryck pä bondeståndet. Mänga af dess ledamöter 
täflade att betyga civildepartementschefen sin fulla belåtenhet 
med denna styrelseåtgärd, som fans vara en passande väl- 
komsthelsning från den nya regeringen till det hedervärda 
ståndet. Att döma af riksdagsförhandlingarna förkolnade den 
varma tacksamhetens glöd icke — förr än nästa månskifte. 

Verkan af reformen var ovedersägligen i allmänhet till- 
fredsställande. Dock visade det sig, att i vissa landsorter 
allmogen motsatte sig den nya sakernas ordning, så att lands- 
höfdingarnes bemödanden att tillvägabringa skjutsentreprenader 
nog ofta strandade. Man ville i dessa fall icke betrakta skjuts- 
ningen endast såsom en skyldighet, utan såsom en rättighet, 
ett privilegieradt näringsfång. På de årstider, då folk och 
hästar voro för jordbruket umbärliga, ville man icke försaka 
den kontanta, ehuru ringa inkomst, som skjutsningen erbjöd. 



201 

Detta förhållande torde likväl med allmogens stigande väl- 
måga hafva förändrats. Yrkandet af skjutsningsskyldiglietens 
öfverflyttande pä staten liar ock fortfarande varit ett stående 
tema för motioner inom bondeståndet'). 



') Vid en senare riksdag förekom ett af särskildt tillförordnade kommit- 
terade afgifvet och af Kougl. Maj:t till rikets ständer öfverleranadt för- 
slag till skjutsväseudets reglerande, enligt hvilket staten skulle öfver- 
taga skjutsningsbestyret å de allmänna farvägarne emot en relatift 
måttlig, efter liommantalot beräknod årlig afgift; men i de intresserades 
läger var fältropet dä: »allt eller intet». Förslaget föll alltså, men 
skjutsuingsbördau blef emellertid fortfarande lättad dels genom j-tter- 
ligare förhöjningar af skjutslegan, dels genom särskilda statsanslag till 
skjutseutreprenaders befrämjande. De skjutsningsskyldige funno dock 
icke sina intressen härmed erforderligen tillgodosedda, och ånyo bragtes 
fråga ä bane om fullständig befrielse från detta onus. Vid behandlin- 
gen af denna fråga har hos tillförordnade kommitterade den åsigt gjort 
sig gällande, att skjutsningsbestyret bör gemensamt bekostas af stoten 
och länen. Enär en sådan anordning måste hafva till följd, att många, 
som förut icke haft någon förpligtelse att deltaga i skjutsningsbesväret 
och som till äfventyrs sjelfva aldrig begagna skjuts, fä skatta för de 
resandes befordran, så är detta ett nytt exempel af det i fråga om 
skatter och besvär visserligen icke ovanliga reformationssystem, att 
»taga ur den enes ficka och lägga i den andras», hvilket systems till- 
lämpniug förstnämnda kommittés förslag afsåg att undvika. 

En allmän reglering af skjutsniugsväsendet har nyligen kommit 
till stånd. Att man derigenom kommit derhän, att i afseende å denna 
angelägenhet något missnöje bland allmänheten eller inom representa- 
tionen icke vidare skall gitva sig luft, torde likväl vara mera att önska 
än hoppas. 



202 



Karaktersfullmagterna. 

Med den germaniska civilisationen spridde sig till de skandi- 
naviska länderna en sedvänja, som i sin mon inverkade pa 
medborgares samhällsställning och som i Sverige bibehöll sig 
ännu nnder Carl Johans regering: det var titelväsendet ^). 
Utom adelsvärdigheter och riddareordnar, som Sverige har 
gemensamt med många ändra monarkiska stater, hade, såsom 
medel att utmärka och belöna medborgerlig förtjenst, äfven 
förlänandet af karaktersfullmagter, d. v. s. öppna bref pä namn, 
heder och värdighet af vissa embets- och tjenstegrader, kom- 
mit i bruk, och sådant icke blott för i statens tjenst varande 
utan äfven åt enskilde medborgare. Framför ordensprydna- 
derna hade detta belöningsmedel för mänga det företräde, att 
det medförde en uppflyttning på rangordningens skala. Det 
är 1809 införda konstitution ela statsskick gjorde ingen ändring 
i titel väsendet, men ett par tiotal är derefter började en agi- 
tation deremot, hvartill utan tvifvel föredömet frän det mera 
demokratiskt sinnade broderlandet väsentligt bidrog. Vid 
1840 — 41 årens riksdag föreslog konstitutionsutskottet ett till- 
lägg till 28 § R.F. af denna lydelse : »Titlar utan medföljande 
embete eller tjenst eller med högre värdighet, än den inne- 
hafvande embete eller tjenst medför, må ej förlänas». För- 
slaget blef hvilande till följande riksdag, då det af ridder- 
skapet och adeln, som behandlade frågan med den mångsidig- 
het, att protokollet derom upptog trettiotre sidor, förkastades 

') Genom 1720 års regeringsform var väl förbud stadgadt emot titelväsen- 
det; men ständerna funno sig deraf ej förhindrade att för medlemmar 
af det rådande partiet hos Kongl. Maj:t hemställa om e. o. utnämnin- 
gar, med förordande af deras befordran till motsvarande embeten vid 
blifvande ledigheter. Karaktersfullmagter för enskilda medborgare 
voro då ej heller sälls3-nta. 



20::) 

med 109 röster mot 7U, men bifölls af de öfriga stånden. Man 
har gemenligen amnärkt, att titelväsendet vore demoraliserande 
såsom gif\'ande näring ät fåfängan. A andra sidan har man 
invändt, att om titelväsendet nödvändigt har denna verkan, 
sä har det det gemensamt med alla andra 3'ttre utmärkelser. 
Icke blott ordenstecken utan äfven kallelsebref till lärda sam- 
fund, hedersborgare- och hedersdoktorsdiplom samt m3-cket 
annat utgöra ej mindre retelser till fåfänglig ärelystnad; ja 
äfven häradsdomarevärdigheten för nämndemän, på hvilken 
allmogen fortfarande sätter ej ringa pris, är att hänföra till 
samma kategori. Af alla slags titlai' torde likväl ingen fin- 
nas anmärkningsvärdare än den bland kyrkans tjenare bruk- 
liga af >prost>^, så till vida nemligen som af konungen ut- 
nämnde kyrkoherdar låta sig behaga att derigenom tillerkänna 
biskopens fullmagt en högre betydelse i det allmänna än kon- 
ungens. Beträffande i tjenst varande embets- och tjenstemän 
är det emellertid ostridigt, att karaktersfullmagter i dubbelt 
hänseende äro ändamålsvidiuga. Om en statens tjenare med 
själ och håg nitälskar för uppfyllandet af sina tjensteplig-ter. 
sä häller han sin tjenstebefattning kär, och han kan dä ej 
blygas för den, så att han önskar att gälla för något mer '). 
Derjemte medföra karaktersfullmag-ter för ännu i tjenst va- 
rande oundvikliga missförhållanden i det allmänna ungänges- 
lifvet, derigenom att underordnade kunna taga försteget fram- 
för sina förmän. ]\Ien dessa betänkligheter bortfalla vid af- 
gäng frän tjenstebanan. En karaktersfullmagt innebär då ej 
annat än ett insegel deruppå, att den afgångne ansetts värdig 
till vidare befordran, om han önskat det. 

I alla händelser ligger pröfningen af andras bevekelse- 
grunder utom rålinierna för vår domsrätt. För visst kan icke 



') I 1720 års regeringsform var stadgadt, att ingen skulle tilläggas högre 
titel, än hans embete tillkonirae, »på det att tj nsterna ej niåge komma 
i förakt». 



204 

antagas, att den, som afslär en utmärkelse frän öfverheten, 
ej kan inom sig täras af fäfängligliet i annan riktning, ej 
heller, att en livar, som med tillfredsställelse emottager be- 
vis af sin öfverhets uppmärksamhet, icke med rent uppsåt 
och utan hänsigt till belöning verkat i sitt kall. Exempla 
sunt odiosa. 

Vid ett statsrädssammanträde kort efter Oscar I:s till- 
träde till regeringen bragte Hans Maj:t på tal (utom proto- 
kollet) frågan om karaktersfullmagter och förklarade med be- 
stämdhet, att han icke ville tillstädja användandet af detta 
belöningsmedel. Han vidhöll denna grundsats någon tid så 
oinskränkt, att han ville ha den tillämpad äfven på befor- 
dringar i arméen, sä att, då kort derefter sökt afsked bevil- 
jades för tvenne löjtnanter, den ene vid kavalleriet, den andre 
vid ett infanteriregemente, vederbörandes förslag att de måtte 
utnämnas, den förre till ryttmästare och den senare till kap- 
ten i arméen, afslogos. Deraf föranleddes ej ringa missnöje 
bland militärbefälet, och det dröjde ej länge, innan Hans Maj:t 
fann sig föranläten att frånträda sin föresats i afseende å be- 
fordringar inom arméen. Undantagsvis ha sedermera ock ge- 
nom ecklesiastikdepartementet utfärdats öppna bref ä professors 
namn, heder och värdighet, men inom civildepartementet, der 
redan någon tid förut karaktersfullmagter i det närmaste 
kommit ur bruk, upphörde de derefter alldeles, med undan- 
tag af de inom alla departement vanliga gradbefordringar för 
kansliets embets- och tjenstemän. 

Då Hans Maj:t gaf sin vilja angående karaktersfullmagter 
till känna, anmärkte en af statsrådets ledamöter, att det fun- 
nes ett slags karaktersfullmagter par excellence, som dä ej 
heller vidare borde ifrägakomma, nemligen excellensdiplom. 
Hans Maj:t inföll der vid: »var förvissad, att det skall icke 
ske»; och dervid höll han fast, hvartill han dessutom hade en 
särskild bevekelsegrund. Han hyste nemligen en, ostridigt 



205 

berättigad, vedervilja mot sjelfva benämningen >. rikets herrar , 
som Gustaf III tillade denna titulärvärdighet. Xägon tid se- 
nare meddelade Hans Maj:t ät civildepartementschefen, att 
han vore betänkt pä att i stället, efter andra länders före- 
döme, tillägga predikatet >. excellens» äfven till den stats- 
ministersvärdigheten närmast varande rangklass, nämligen 
statsråden (sä länge de säsom sädana qvarstodo i tjenst) och 
serafimerriddare ; men planen fick förfalla. Lycklig-tvis har 
man icke erfarit, att derigenom vallats nägon rubbning i var 
planets regelbundna omlopp. 

Det har blifvit anmärkt, och visserligen icke utan fog. 
att emot den säsom regel antagna grundsats att ej medgifva 
fortfarandet af karaktersfullmagter kontrasterade det fortsatta 
meddelandet af titulär värdigheter inom hofvet. Detta skedde 
likväl under Oscar I:s tid mera sparsamt än förut. Antalet 
af hoffunktionärer frän och med öfverstekammarherre, förste 
liofstaD mästare och förste hofjägmästare af alla grader till 
och med hofjunkare, under stallmästare och hofjägmästare var 
dock ännu 1855 tillsammans 286 \). 

') Enligt Alm. roy. var antalet af motsvarande personal, så väl i effektiv 
tjenst som titnläre, vid Ludvig XVIILs bof 1821, ätta furstliga hof in- 
beräknade, till bopa 138. 

Då titelfrågan 1844 på riddarhuset förevar, anmärkte frib. Xils 
Palmstierna såsom skäl emot det föreslagna förbudsstadgandet, att, 
enär konungen egde att efter godtfinnande ordna sitt hof, han skulle 
vara oförhindrad att utnämna ungefär tre millioner kammarherrar, 
statsfruar, boffröknar o. s. v. 



206 



Reform af arfslagstiftningen. 

Af de lagstiftningsfrågor, som vnnno sin lösning under 
Oscar I:s regeringstid, var reformen af arfslagarne ostridigt 
en af de vigtigaste. Knappt liar nägon annan lagförändring 
varit mera ingripande i de sociala förhållandena. Sällan liar 
ock någon stor samhällsfråga till sina grunder blifvit mera 
omtvistad. 

Ingenting lägger så i dagen framstegen af vårt slägtes 
andliga knltur som qvinnans förändrade ställning i samhälls- 
lifvet. Under liedendomens tid var i Sverige, såsom flere- 
städes, qvinnan arflös. Att lion skulle ega giltigt anspråk pä 
del i boet, kunde ej heller ingå i rättsbegreppet, sä länge hon 
sjelf betraktades i rättsligt hänseende föga annorlunda än som 
ett bohagsting ^). Detta skick förändrades ej, förr än kristen- 
domen under tre århundraden hunnit allmännare sprida sitt 
ljus här i landet. Att qvinnan dä tillerkändes half arfslott, 
var med häns^ai till dåvarande tidsförhållanden ett betydande 
steg, men dervid förbi ef det ock, hvad jordegendom beträffar 
i ett hälft årtusende. Under tiden tillkommo likväl partiela 
stadganden, hvar igenom arfslagstiftningen, likasom flera af 
våra ekonomiska författningar, kommit att lida af brist pä 
enkelhet och följdriktighet. Genom 1018 års stadslag blef 
lika arfsrätt könen emellan stadgad för städernas invånare af 
ofrälse stånd, och samma rätt medgafs åt presteståndet på dess 
egen begäran. Derigenom har delningsgrunden blifvit skilj- 



') Spår af ett sådant föreställningssätt skönjes ännu i vår gamla lands- 
lag, der det i tjufvubalken heter: »Bästa ting, som bonde i bo sinom 
hafver, det är hustru hans, och hvilken henne från bondanom stjäl, 
han är värsta och största tjufveu och skall hängas öfver andra tjufyar.» 



207 

aktig efter landslag och stadslag äfvensom för särskilda stfmd. 
Sä blef ock denna grund under vissa förhållanden i afseende 
å sä väl arfsrätt som giftorätt skiljaktig för lösören och fastig- 
liet, likasom för ärfd och förvärfd egendom. 

Förslaget till reform af denna lagstiftning utgick ursprung- 
ligen från den är 1811 tillförordnade lagkommitté och imiefat- 
tades i det fullständiga förslag till allmän civillag, som efter 
slutlig granskning den 1 augusti 1826 öfverlemnades till Kongl. 
Maj:t '). Reformen afsäg, att, med ändring af 10 kap. gifter- 
mälsbalken och 2 kap. ärfdabalken, man och hustru skulle 
hafva giftorätt till hälften hvardera (med vissa undantag) och 
att i arf man och qvinna skulle taga lika lott. 

I motiveringen till de sålunda föreslagna lagförändrin- 
garna anförde kommittéen hufvudsakligen : 

i afseende ä giftorätten^ att i det genom äktenskapet upp- 
komna bolag begge makarne förena sina krafter i ändamål att 
med gemensam omsorg arbeta för gemensamt väl; — att, dä 
förbindelserna voro lika och bördorna buros gemensamt, en 
fördelning af inbördes rättigheter, hvilande pä annan grund, 
syntes icke stå att förena med äktenskapets väsende; — att 
vid äktenskapets ingående hustrun uppdroge åt mannen att 
förvalta all hennes egendom och att afkomsten af all hennes 
ärfda eller förvärfda jord inginge odelad i boet, men att lagen 
äfven i det afseendet afvikit frän billighet, att hon vid boets 
upplösning af de penningar och andra lösören, som hon i boet 
infört endast egde att återfå tredjedelen; — att beträffande 
påståendet, att behofvet af medel för åkerbrukets upprätthäl- 
lande och jordens liäfd samt nödvändigheten att, så vidt möj- 
ligt vore, bibehålla eganderätten af en viss fastighet inom 
samma slägt, skulle innebära giltiga skäl att tilldela hustrun 
mindre lott i samfälligheten än mannen, man vid stiftandet 

') Kominittéens arbetande ledamöter voro expeditionssekreteraren .1. (r. 
RiCHERT, kommerserådet O. Zexius ocli advokattiskalen P. Staaif. 



208 

af då gällande lag icke gjort något egentligt afseende här- 
uppå, h\ålket syntes deraf, att det efter landsrätt, med ett 
ringa undantag, vore tillåtet att, undan barn och Ijröstarfvin- 
gar, genom testamente till skylda eller oskylda bortgifva den 
jord, makarne före eller under äktenskapet förvärfvat, jemte 
alla ärfda och förvärfda lösören; — att för öfrigt och då en 
hustrus pligter och omsorger icke mindre i den ena samhälls- 
klassen än i den andra stode i ett visst förhållande af jemlik- 
het till mannens, all anledning saknades att utstaka en skilj- 
aktig giftorätt för olika stånd m. m. ; och 

beträffande arfsrätten, att, dä man tänkte sig tillbaka till 
de tider, när eganderättens öfverflyttning genom arf först 
uppkom, man utan svårighet kunde finna, hvarföre qvinnan i 
denna del var vanlottad emot mannen; hvarken erkändes nem- 
ligen dä en sjelfstäudighet, som förutsattes såsom \'ilkor för 
rättigheten att dela egendom med andra, eller var sjelfva 
egendomen hos de folkslag, som ännu icke fäst sig vid jord- 
bruk, af sådan beskaffenhet, att den kunde af qN^nnan begag- 
nas; hos dem äter, som hade jordbruk till huf^nidnäring och 
hos h\dlka i följd deraf eganderätt till fast egendom var in- 
förd, var den grundsats nästan allmänt antagen, att jorden 
borde bibehållas inom slägterna eller, rättare sagdt, inom de 
familjemedlemmar, som buro slägtnamnet, hvarföre det var 
nödigt, att endast sönerna ansågos för arfvingar till jorden, 
men i samma mon som egendomarne blefvo sä till sågandes 
mera rörliga genom testamentsrätten samt köp och andra af- 
handlingar, som voro oskiljaktiga från en mera utbredd kul- 
tur, förringades ock vigten af det skäl, som utestängde qvin- 
nan frän deltagande i arf; — att då i följd häraf q\dnnan 
berättigats till hälften i arf mot mannen, grundvalen derige- 
nom var lagd till lagens vidare fullkomnande i framtiden, enär, 
sedan man erkänt qvinnans rätt till arf i allt slags egendom, 
och mannen ej längre hade uteslutande rätt att ega jord. 



209 

arfvejords- och odalsystemet redan var brutet; — att de skäl, 
som emot den lika arfsrätten liemtats från befarad öfverdrift 
af hemmansklyfningen. icke kunnat göra kommitterades öfver- 
t3''gelse vacklande, enär några olägenlieter i detta afseende 
icke öfverklagats i Värends härad af Småland, der sedan ur- 
ålders tid man och qvinna njutit lika arfsrätt, men att, om 
ock någon olägenhet skulle uppkomma genom oftare förekom- 
mande frågor om besutenhet, man derföre icke borde uppoffra 
den klara och ovedersägliga rättvisan af en jemlik egendoms- 
fördelning emellan barn, som med lika anspråk pä föräldrars 
kärlek och omvårdnad också måste vara lika berättigade till 
deras förmögenhet, dä den går i arf. 

Vid den granskning af lagkommittéens förslag till allmän 
civillag, som i högsta domstolen under loppet af är 1832 egde 
rum, yppades olika meningar beträffande sä väl frågan om 
giftorätten som den om arfsrätten. Tre ledamöter ') godkände 
principielt lagkommittéens förslag, likväl med den hemställan, 
att, för den händelse, att principen af ständerna ogillades, 
eller att något riksstånd på grund af privilegiirätt yrkade 
och medgåfves ett undantag, den kungliga propositionen måtte 
få åtföljas af ett alternatift förslag, lämpadt efter förut gäl- 
lande grunder. Fyra ledamöter -) afst^^rkte deremot förslaget. 
I afseende å giftorätten anfördes huf\Tidsakligen såsom skäl, 
att den obillighet, man ville finna i lagstadgandet derom, 
kunde efter godtfinnande häfvas så väl genom äktenskapsför- 
ord som genom testamente, samt att en allmän förändring, 
vidtagen utan att af folket erkännas såsom riktig, nödvändigt 
måste uppväcka mycket missnöje och bereda många olägen- 
heter. Beträffande förslaget om lika delning af arf ansågo 

') Bredberg, Tiiemptanuer och Petek!<son. 

-) Nybl^ds, Str.Ile, v. Rosén och justitiestatsministern grefvc Kosen- 

BCAD. 

FnhrcEus , Skildrinnnr. 14 



210 

dessa ledamöter jemväl det vara rättast att bibehålla arfs- 
lagarne, sädana de voro, intill dess att de riksstånd, som 
stadgandet om olika arfsrätt egentligen anginge, sjelfva der- 
uti önskade förändring. 

Yid riksdagarne 1828 — 30 ocb 1834—35 väcktes motioner 
om ändring af da gällande lagstadganden angående giftorätt 
och. arfsrätt i det syfte, som öfverensstämde med lagkommit- 
téens berörda förslag, men vid begge riksdagarne föll frågan 
genom adelns och bondeståndets af slag. 1840 väckte en leda- 
mot af bondeståndet åter motion derom. Lagutskottet till- 
stvrkte bifall pä de af lagkommittéen anförda grunder, med 
tillägg dels att. hvad anginge det emot lagförändringen an- 
vända skäl. att den skulle minska allmogens besutenhet och 
verka derhän, att en del af den jord, som af bondeståndet 
innehades, skulle detsamma frångå, det dervid förekomme, att, 
om bondesonens egen arfslott blefve mindre, hans hustru i 
stället kunde komma att i boet införa så mycket m^era, dels 
att, hvad beträffade den fruktan man hyste, att lagförändringen 
skulle medföra en skadlig hemmanskl3-fning, det borde ihäg- 
kommas, att, när arf\'inge till .systerlott vore berättigad att, 
med vilkor af besutenhet. utbryta den, mindre jordlotter så- 
lunda kunde uppkomma efter förut gällande lag än efter den 
föreslagna nya; hvarförutan utskottet erinrade, att vidkom- 
mande giftorätten dåvarande lag icke hvilade pä fast grund, 
enär exempelvis, om en i stad boende ofrälse man, som vid 
äktenskapets ingående egde giftorätt till hälften af hustruns 
lösören, flj-ttade ut på landet eller komnie i adligt stånd eller 
använde hustruns penningar till inköp af jordfastighet, han 
derigenom förökade sin giftorätt fi^ån hälften till tvä tredje- 
delar, m. m. 

Ai'endet förekom hos riksstånden vid slutet af augusti 
och början af september 1840. Af ridderskapet och adeln, 
som. efter vanligheten vid denna årstid och i följd dessutom 



211 

af en särskild tillfällighet, var ganska fåtaligt samlad, af- 
slogs förslaget med 39 röster mot 12. Majoritetens hufvud- 
sakligaste skäl voro: att den partiela lagförändringen icke 
borde afgöras utan i sammanhang med det nya lagförslaget i 
sin helhet; — att den olika arfsrätten hade sin grund i sam- 
hällets omsorger för sitt eget bestånd och könens olika förhål- 
lande till samhället ^) ; — att arfslagarne icke voro moralbud, 
utan politiska stadganden; — att från mannens dubbla pligter 
att upprätthälla både samhället och hushållet härrörde hans 
dubbla rättigheter emot qvinnans; — att mannens uppfostran 
var långvarigare och kostsammare; — att lika rättigheter 
borde motsvaras af lika skyldigheter, hvilket dock vore omöj- 
ligt, enär qvinnan icke kunde vara domare, krigare, prest 
o. s. v.; — att allmogens fortfarande besutenhet vore att till- 
skrifva den olika arfsrätten, och att kärleken till den ärfda 
fädernejorden vore nära befryndad med kärleken till fädernes- 
landet; — att i England, der icke, såsom efter franska lagen, 
könens arfsrätt vore lika, uppfostran öfver hufvud var bäst 
och äktenskapen voro lyckligast -). 

De tre öfriga stånden biföllo utskottets betänkande, bonde- 
ståndet dock icke utan starkt motstånd, motiveradt på de van- 
liga skälen af mannens hårdare arbete och förplig-telse till 
landets försvar samt fruktan för öfverdrifven hemmansklj^fning. 

Det af de tre stånden fattade beslut, som sålunda var 
rikets ständers, vann emellertid icke Kongl. Maj:ts stadfästelse. 

För fjerde gången blef frågan föremål för rikets ständers 
behandling vid 1844—45 årens riksdag. Motioner derom väcktes 
då af borgmästaren Ekiiolm i borgareståndet samt åtskilliga 
ledamöter af bondeståndet. Lagutskottet instämde i det af 
nästföregående riksdags lagutskott afgifna betänkande i ämnet; 
dock anmäldes deremot reservation af tvenne ledamöter i grefve 

') Frih. L. Boye. 

-* liv v. Hautmansdorff. 



212 

C, Gr. MöRNER ocli borgm. Lagekgrex) med antydning der- 
iippå, att den bestående arfslagstittniugen innefattade ett 
ständsprivilegium för ridderskapet ocli adeln. Afven nu bi- 
fölls förslaget af de tre ofrälse stånden, af bondeståndet med 
betydligt svagare minoritet än vid nästföregående riksdag. 
Hos ridderskapet och adeln deremot var motståndet starkare 
än någonsin. Utom den argumentation, som begagnades vid 
föregående riksdag, anfördes emot förslaget bufvudsakligen : 
att den gamla odallagen, som läge till grund för arfslagen, 
under 500 år här i landet bibehållit ett oberoende adels- 
stånd och ett oberoende bondestånd; — att i Frankrike, der 
man vid den första revolutionen införde den lika arfsrätten 
efter de nordamerikanska förenta staternas föredöme, haft 
den bekymrande erfarenhet af jordstyckningens tillväxt, att 
parcellernas antal femdubblats '); — att jemlikhet i omsorger, 
förbindelser och bördor makar emellan i verkligheten icke 
egde rum, ej heller jemlikhet i behof för söner och döttrar, 
och att följaktligen könens likställighet i afseende ä gifto- 
rätt och arfsrätt icke kunde grundas pä naturenliga förhål- 
landen -) ; — att det vore ett misstag att grunda arfsrätten 
på grundsatsen af medfödd rätt, emedan ingen födes med 
naturligt rättsanspråk på annan egendom än den han sjelf 
kan förvärfva ■') ; — att* der, hvarest genom arfslagarne för- 
mögenheten splittrats i otaliga delar, demokratien pä detta 
stoft bygger sin tron, och att adeln genom förslagets anta- 
gande skulle bädda sin graf*); — att arfslagarne hade ett 
2iära sammanhang med hela den gamla svenska odalrätten, 
pä grund af hvilken odaljord ansågs såsom en ättens gemen- 
samma tillhörighet, af hvars besittning ättens anseende och 



') H. e. grefve M. Bjöknstjerna. 

-) Frih. C. R. Cederström, åberopande jur. prof. Schlyter. 

') Frih. N. Palmstierna. 

"•) Grefve L. UiuiLAs, åberopande Tocquevii-le. 



213 

ställning i det allmänna berodde; — att derföre qvinnan, dä 
manlig arfvinge fans, med den afiidne i samma led besläg- 
tad, icke medgafs arfsrätt, emedan jorden i sådant fall skulle 
dragas frän slägten ; — att genom den föreslagna lagförändringen 
det skulle blifva omöjligt, att jordegendomar en längre tid 
komrae att gä i arf inom slägten, ocli att i följd deraf jord- 
brukaren i framtiden icke skulle betrakta den jord han plöjer 
med den fosterlandskärlekens känsla, som alstras af medve- 
tandet af att denna jord burit hans fäder, utan endast upp- 
skatta den efter den inkomst, som han deraf kan hemta '). 

Vid den hos ridderskapet och adeln anstälda votering ut- 
föllo rösterna med ol* för -) och 99 emot utskottets förslag. 
Dä emellertid detta af tre stånd bifallits, hade det vunnit 
kraft af rikets ständers beslut, som sålunda blef till Kongl. 
Maj:t för nådig stadfästelse öfverlemnadt. I sammanhang 
dermed allät likväl ridderskapet och adeln en särskild skrif- 
velse till Kongl. Maj:t, hvarigenom, jemte frågans framställ- 
ning från de sjmpunkter, som hos detta stånd gjort sig gäl- 
lande, uppmärksamhet påkallades dera, att gällande lag- 
.stadganden i afseende å giftorätt och arfsrätt vore, i hvad de 
rörde ridderskapet och adeln, att betrakta såsom ett ståndets 
privilegium, hvilket icke utan dess samtycke kunde rubbas. 

Innan ärendet kunde inför konungen i statsrådet före- 
dragas, inhemtades i stadgad ordning högsta domstolens ut- 
låtande deröfver. 

Frågan om ståndsprivilegium ansåg högsta domstolen icke 
utgöra föremål för dess prof ning. Beträffande sjelfva saken 
yppades, likasom förut då detta ärende hos högsta domstolen 
förevarit, äfven nu skiljaktiga meningar. Stadfästandet af 



') Grefve G. Lagerbjelke. 

-') Utom de talare, som vanligen förfäktade liberalare åsigter, yttrade sig 

för förslaget friherre Jakob CEDERSTRöii, grefve Fredr. Posse, grefve 

Er. Posse och hr S. G. von Troil. 



214 

rikets ständers beslut tillstyrktes af tveniie ledamöter (Xordex- 
STOLPE och Bredberg), men afstja^ktes af fem (af Roléx, 
g-refve G. A. Sparre, grefve Sxoilsky, NYBLiEUS och Isberg). 
.Temte åberopande af förut afgifna 3-ttranden i ämnet anför- 
des såsom skäl för afstyrkaudet bland annat, att lagstiftnin- 
gen om giftorätt och arfsrätt vore af politisk natur, lämpad 
efter begreppet om hvad samhällets väl kräfde, och stödde sig 
på grunder, hvilka under sekler funnits motsvara sitt ända- 
mål; — att någon missbelåtenhet dermed ej försports; — att 
den strid, som anhängarne af nya äsigter emot den bestående 
lagens pröfvade grunder inledt, påkallade, ju lifligare den för- 
des, desto mera varsamhet i pröfningen; — att erfarenheten 
ej gifvit anledning att befara någon våda af den gamla lagens 
bibehållande ; — att de föreslagna nya lagstadgandena, genom 
de förändrade eganderättsförhallandena, som dermed af sågos, 
kunde hafva eftertänkliga följder, om deras antagande egde 
rum, innan det vore utredt, att inom samhället förändrade 
förhållanden uppkommit, hvilka gjorde den gamla lagstiftnin- 
gens grunder för närvarande tid olämpliga; — att det icke 
kunde antagas, att den af rikets ständer beslutade lagför- 
ändring vore ett samhällsbehof, som icke kunde tåla uppskof, 
till dess civillagsförslaget i sin helhet komme under slutlig 
behandling; — att förändringen skulle menligt inverka på 
jordbrukareklassens sjelfständighet och trefnad, samt att ge- 
nom äktenskapsförord och testamenten den åsyftade likställig- 
heten i afseende ä giftorätt och arfsrätt i flera fall kunde be- 
redas af en hvar, som dertill vore benägen ^) ; — att, då ett 
af de riksstånd, hvilkas rätt egentligen var i fråga, förkastat 
förslaget, det ej mer än förr vore skäl att tillstyrka dess an- 
tagande -) ; — att lagstiftningen borde rättas efter folkets 
lynne, sedvanor och behof; — att hänsyn borde tagas till de 

') äf Roléx. 

*) Grefve Sparre. 



215 

politiska vei"kning-av, som i följd af lag-förändringen skulle 
menligt låta känna sig'); — att förändringen ej vore till- 
räckligt motiverad af framställningen om en jemlikhet, som i 
verkligheten svårligen stode att iinna, om den sattes i de \'ttre 
vilkor, som egde sammanhang med anspråket pä större eller 
mindre egendomslott 2). 



Denna korta öfversigt af lagförslagets behandling torde 
göra tillfyllest för att kunna bedöma situationen vid den tid, 
dä regeringen hade att fatta beslut i den högvigtiga frägan. 
Ofverallt, der förslaget kommit under prof ning, — bland de 
rättslärde, inom riksförsamlingen, bland den högsta domare- 
korpsens ledamöter, — hade det tvistats om lagens historiska 
grund, ej mindre än om dess rättsgrunder, men framför allt 
om det statsn}^ttiga af förändringen. En aktningsbjudande 
del af representationen höll ihärdigt fast vid den bestående arfs- 
lagstiftningen, för hvars bibehållande man ansåg sig kunna 
åberopa privilegiirätt. Den hårdt tilldragna knuten, om den 
skulle lösas, syntes fordra ett Alexanderssvärd; men konun- 
gens värma för det nj^a lagsystemet segrade öfver alla be- 
tänkligheter. Efter långvarig och brydsam öfverläggning ■*) 
faststälde han rikets ständers beslut, och den 19 maj 1845 ut- 
färdades förordningen derom, kontrasignerad af statsrådet 
frih. Stael von Holstein. 

För ridderskapet och adeln var det ett lika oväntadt som 
smärtande slag, och sinnesstämningen inom detta stånd i för- 
hållande till den nya regeringen, redan förut k\'lig, afkyldes 
än mera. Ljudeliga ogillanden spordes mångenstädes i landet. 
Sannolikt voro likväl de tysta välsignelserna ej färre. Men 

') Nybl^us. 
^) Isberg, 

') Ryktet ville veta, att iifven inom statsrådet meningarna voro delade. 
Emot trj^ckfrihetslasen kan dot hvarkcn bekräftas eller förnekas. 



216 

tiden jemnar allt, förr eller senare, och, ehvad en tilltagande 
jordstyckning ') må i det allmänna framkalla bekymmer eller 
ej, skola i de enskilda slägtförhällandena brytningarna emellan 
det gamla och det nya snart ej mera efterlemna något spär; dock 
äfven sedan erinringen af dessa i det borgerliga lifvet utplå- 
nats, skall minnet af den stadgade lagförändringen, en af 
Oscar I:s märkligaste fredliga idrotter, fortlefva i hans historia. 



') Genom den officiela statistiken är på grund af Kongl. Maj:ts befall- 
ningshafvandes feniårsberättelser upplysning härom tillgänglig från 
och med femårsperodien 1856 — 60. Deraf inhemtas, att antalet hem- 
man år 1860 utgjorde 66,272,7 3, hvaraf brukningsdelarnes antal upp- 
gick till 278,756. Särskilda jordlägenheter, utom torp och backstugor, 
voro samma år 34,491. År 1875 var hemmantalet 66,639,428, hvaraf 
brukningsdelarne utgjorde ett antal af 286,030. Särskilda lägenheter, 
utom torp och backstugor utgjorde detta år 45,722. Under dessa fem- 
ton år hade alltså brukningsdelarne af i mantal satt jord ökats med 
ett antal af 7,274 eller icke fullt 273 procent, hvaremot antalet af sär- 
skilda jordlägenheter, utom torp och backstugor, under samma tid 
ökats med 11,231 eller något öfver 32 V2 procent. 



217 



Teknologiska institutet. 

Att det erfordras något mera än lärdom för att ändamåls- 
enligt handhafva öfverbestyret vid ett ojBFentligt läroverk, be- 
visade förhållandena med teknologiska iDstitntet under dess 
första verksamhetsperiod. Institutet organiserades 1S26, dä 
en direktör utnämndes att under öfverinseende af en tillför- 
ordnad direktion, jemlikt faststälda stadgar, hafva närmaste 
ledningen af berörda läroanstalt. Till denna befattning utsågs 
öfverdii^ektören vid kontrollverket Gr. M. Schwartz, som gjort 
sig känd för omfattande insigter i fysik och teknologi. De 
förhoppningar man hj^st om hans lämplighet för befattningen 
började likväl snart nog att svigta. Redan efter det institutet 
sex år varit i verksamhet hade sädana missförhållanden i un- 
dervisningens ordnande kommit i dagen, att det befans nödigt 
att tillförordna en kommitté för granskning af läroverkets 
organisation. Sedan till denna kommitté, af hvilken prof. 
Berzelils var ledamot, institutets direktion afgif\'it infordradt 
utlåtande i ämnet, ätföljdt af förslag till instruktioner för läro- 
verkets direktör, lärare och tjenstemän, ingaf kommittéen den 
15 febr. 1834 sitt betänkande till Kongl. Maj:t, innefattande 
jemväl en öfv^ersigt af institutets verksamhet under den till- 
ryggalagda tiden från dess stiftelse. På grund deraf blef en 
förändrad reglering af institutet förordnad. 

Men äfven med fullständigare reglementariska stadganden 
visade det sig allt mer och mer, att läroverket icke kunde 
tillvinna sig något allmännare förtroende. Den förste, som 
fäste civildepartementschefens uppmärksamhet uppå att det 
vid institutet icke stod väl till, var Berzelius. Nästan sam- 
tidigt väcktes vid riksdagen 1844 en motion i borgareståndet 



218 

ni' en bland hufvudstadens representanter, C. Gr. Gustafsson, 
som skildrade institutets verksamhet i sä mörka färger, att 
den borde anses gagnlös, om ej rent af skadlig, och påyrkade en 
framställning till Kongl. Maj:t om föranstaltande af en under- 
sökning angående inrättningens tillstånd. Vid föredragningen 
af demia motion förenade sig elfva andra ledamöter af bor- 
gareståndet i motionärens yrkande, bland hvilka voro borg- 
mästaren Lagergren, ståndets vice talman Brinck samt tvenne 
andra af Stockholms representanter, Schartau och Almgren, 
och livarvid af flere ifrågasattes indragning af det för institutet 
anvisade statsanslag. Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, 
till hvars förberedande handläggning ärendet öfverlemnädes, 
utlät sig i anledning deraf, att utskottet icke kunnat undgå 
att fästa synnerlig vigt dervid, att frågan blefve till fullo 
utredd, dä inrättningen, om den rätt uppfylde sitt ändamåL 
vore en af dem, som mest kunde bidraga till den inhemska 
industriens förkofran och utveckling, hvadan och enär de af 
motionären gjorda anmärkningar blifvit understödda af de 
flesta ledamöterna inom det stånd, som närmast vore i tillfälle 
att bedöma, huruvida det teknologiska institutet uppfylde de 
rättvisa anspråk, som allmänheten hade pä denna inrättning, 
utskottet tillstyrkte rikets ständer att hos Kongl. Maj:t begära 
nedsättande af en kommitté af sakkunnige män till utrönande 
af tillståndet inom den teknologiska undervisningsanstalten 
och, i fall anmärkningar förekomme, till utredande af orsa- 
kerna dertill. 

Utskottets hemställan afslogs af ridderskapet och adeln, 
sedan civildepartementschefen under öfverläggningen förklarat, 
att den ifrågasatta undersökningen i hvarje fall icke skulle 
uteblifva, m^^n utlåtandet bifölls af de öfriga tre stånden. 

Den 28 nov. 1844 förordnades generaladjutanten Aih;. 
Anckarsvärd, artillerimajoren, kabinettskammarherren frili. 
Fab. "Wrede och professorn N. Gr. Sefström att såsom kom- 



219 

mitterade i teknologiska institutet sammanträda för att utröna 
tillståndet inom denna undervisningsanstalt och, i händelse 
skäl till anmärkningar förekomma, utreda, hui'uvida det fel- 
aktiga hade sin grund i försummad efterlefnad af institutets 
stadgar eller vore förauledt af brister i dessa, i Indlket senare 
fall kommitterade egde att föreslå de förändringar deruti, som 
kunde finnas nödiga och ändamålsenliga. Vid den häraf för- 
anledda undersökning lades i dagen de mest betänkliga för- 
hållanden, som hufvudsakligen eller nästan uteslutande voro 
att tillskrifva direktörens sjelfrådighet och åsidosättande af 
så väl stadgarnes föreskrifter som direktionens anmaningar. 
Kommitterade funno nemligen bland annat, att jemna strider 
eg-t rum emellan institutets direktör och de dervid anstälda 
lärarne om undervisningen; — att vid institutet antagits allt 
för unga elever, som saknat de förberedande kunskaper, hvilka 
erfordrades för att med nytta begagna undervisningen der- 
städes, i följd hvaraf elever, som lemnat institutet, varit min- 
dre försigkomna i tekniska ämnen; — att institutet, i följd af 
direktörens ihärdigt vidhållna sj-stem, så aflägsnat sig från sitt 
afsedda ändamål, att det blifvit endast en skola för inhemtande 
af handafärdighet i några fä specieia ^^rken, såsom färgeri 
och garfveri, samt åstadkommande af vissa metallarbeten och 
artificiela blommor, äfvensom för meddelande af sådana ele- 
mentarkunskaper, som borde förvärfvas i' allmänna skolor; — 
att direktören, oftast i strid med både direktion och lärare, 
oaflätligen sträfvat att gifva undervisningen en mera praktisk 
gång, sålunda att lärarne egentligen skulle vara undervisare 
i handafärdighet och manipulation, eller det samma som en 
mästare eller verkgesäll är för lärlingarne pä en verkstad; - 
att också de få gesällbref, som institutet utfärdat, varit sina 
egare till ingen eller föga nvtta och i liera fall till verklig- 
skada, emedan dessa gesäller, enligt företedda intyg af handt- 
verkare och mauufaktui'ister, ofta befunnits sakna erforderlig 



220 

arbetsamliet eller färdigliet för att gagna sig sjelfva och 
konsten; — att, med undantag af en obetydlig af handling om 
linberedning, institutet helt och hållet uraktlåtit uppf3dla.ndet 
af ett bland dess vigtigaste åligganden, nemligen att till den 
slöjdidkande allmänhetens gagn af trycket utgifva handlingar 
och underrättelser rörande teknologiens framsteg; — att bil- 
dandet och underhållandet af ett teknologiskt arkiv helt och 
hållet försummats; — att modellsamlingen befunne sig i ett 
alldeles oordnadt skick, ehuru dess systematiska iordning- 
bringande och upptecknande allt ifrån institutets första till- 
komst varit tid efter annan anbefalda, samt att den profsamling 
af råämnen och förädlade varor, hvarmed institutet enligt 
stadgarne borde sä fullständigt som möjligt förse sig, till 
eftersyn och jemförelse, befunnits utan ringaste ordning och 
omvårdnad, sä att de särskilda profven voro otillgängliga äfven 
för institutets lärare. 

Om äfven någon otj-dlighet eller ofullständighet i stad- 
garne kunnat förleda institutets föreståndare att söka ät läro- 
anstalten gifva en för dess bestämmelse främmande riktning, 
var det dock Kka beklagansvärdt som förvånande, att genom 
den anstälda undersökningen oordningar af sådan art och sä 
uppenbara öfverträdelser af stadgarne skulle komma i dagen ^). 

') Vid ett besök, som direktören hos civildepartementschefen aflade ome- 
delbart efter det undei-sökuingen blef anbefald, vidhöll han likväl fast 
och orubbligt, att det af honom följda undervisningssystem varit det 
enda riktiga, och yttrade dervid ej otydligt den misstanke, att den 
räfst, för hvilken institutet blifvit utsatt, ledde sitt ursprung från vissa 
honom gramse vetenskapsidkares förföljelse. Sannolikt misstog han 
sig icke deruti. att ledamöter af vetenskapsakademien gått motionären 
i borgareståndet till hända med upplysningar, men att detta skett af 
annan bevekelsegrund än för att gagna det allmänna, var helt visst 
en otillbörlig förmodan. Det är kändt, att då sekreteraretjensten i 
vetenskapsakademien efter prof. O. Swartz år 1818 blef ledig, öfver- 
direktör Schwartz eftersträfvade platsen och att, då Berzelius blef 
honom föredragen, detta gick honom så till sinnes, att hans aktning 
för vetenskapliga samfund sedermera tycktes ha blifvit svigtande. Vid 



221 

De uppdagade felaktigheterna i teknologiska institutets 
förvaltning äro med någon utförligliet omförmälda för att 
rättfärdiga de omfattande åtgärder, som till vinnande af rät- 
telse vidtogos; och torde der af j em väl framgå, hvad vigt det 
ligger deruppå, att den, ät h vilken den närmaste ledningen af 
en läroanstalts verksamhet anförtros, icke blott eger de derför 
erforderliga insig-ter utan ock har en klar uppfattning af det 
sarahällsbehof, hvars fyllande är med läroanstalten afsedt. 
Tvenne är senare än teknologiska institutet stiftades Chal- 
merska slöjdskolan i Gröteborg. Undervisningen vid deiuia 
erhöll efter någon tid nära lika omfattning som vid den förra 
läroanstalten, och ehuru slöjdskolans finansiela tillgångar voro 
ringare och man sålunda der icke kunde förfoga öfver lärare- 
krafter, jemförliga med institutets, samt slöjdskolans förestån- 
dare ostridigt var institutets direktör underlägsen i teoretiska 
kunskaper, hade redan vid början af 1840-talet nämnda skola 
genom föreståndarens ändamålsenliga förvaltning och osparda 
nit vunnit sä allmänt och stadgadt förtroende, att lärjungarnes 
antal år efter ar ökades, och de, som der genomgått föreskrifven 
lärokurs, blefvo företrädesvis sökta vid industriela, tekniska 
kunskaper fordrande, anläggningar, under det att teknologiska 
institutet, enligt kommitterades vittnesbörd, sä illa motsvarat 
sin bestämmelse, att de industriela yrkena deraf icke hemtat 
något gagn. Afven i flera andra städer blefvo på 1840-talet 
tekniska skolor anlagda, hvartill, likasom till landtbruks- ocli 
navigationsskolor, rikets ständer med temlig gifmildhet bevil- 
jade anslag; och jemväl vid dessa elementarläroanstalter visade 
det sig, att en ändamålsenlig organisation och en derefter 
lämpad förvaltning kunde bära frukt. 

De af kommitterade i afseende å institutets förvaltning- 
upplysta förhållanden tillskyndade regeringen ej ringa be- 

det omförmälda besöket hos civildepartementschefen ntlät han sig om 
dem, att de ej egde annat värde än som »vexelbeprisningsaustalter». 



222 

kymmer, synnerligast som det var fara värdt, att, derest icke 
rättelse kraftigt och snart bragtes till 'väga, de uppdagade 
missförliällandena lätteligen kunde föranleda indragning af det 
för läroanstalten anvisade statsanslag. Enär entledigandet af 
institutets föreståndare var det första och oundgängligaste 
vilkoret för möjligheten att bringa läroverket i ändamålsenligt 
skick, och dä hans afgång kunde lättas och påskyndas genom 
tillförsäkrandet af något passande ärligt understöd, hvaraf 
dessutom hans vetenskapliga förtjenster och hans föregående 
embetsutöfning vid kontrollverket syntes hafva gjort honom 
väl förtjent, blef det, dä han fogade sig uti att afträda från 
sin befattning, så beramadt, att han den o dec. 1845 u.ndfick 
sökt afsked, hvarvid, med uttryckligen angifvet motiv af hans 
gagnande vetenskapliga verksamhet, honom tillades ett årligt 
understöd af 1,200 rdr från manufakturdiskontens under Kongl. 
Maj:ts disposition varande medel, med förbehåll af behörigt 
redogörande för förvaltningen '). 

Att interimistiskt handhafva direktörsbefattningen vid in- 
stitutet förordnades föreståndaren för bergsskolan i Falun proi. 
Åkerman. Den 8 maj 1846 utfärdades institutets nya stadgar, 
hvaruppä dess reorganisation sedermera grundades. Det fler- 
dubblade antal lärjungar, som derefter årligen begagnat under- 
visningen vid institutet, vittnar säkrast om det ökade för- 
troende, som inrättnino-en hos allmänheten vunnit. 



') Detta understöds . beviljande vållade vid nästföljande riksdag något 
buller i konstitutionsutskottet ocli ett par riksstånd, hvaraf dock verkan 
icke sträckte sig utom protokollen. 



223 



Oscar l:s motvilja att tillämpa dödsstraffet. 

Om rättsgrunden för dödsstraif liar pä senare tid tvistats, 
dock än mera om ändamålsenligheten deraf, i hvad det afser 
att verka som skräckbild och varning för andra än den dömde. 
Statistiska uppgifter om minskning i antalet af gröfre brott, 
der dödsstraffet afskaiFats, hafva någon gång anförts såsom 
talande bevis emot stralfets lämplighet. Men det är fara värdt, 
att man härvid förvexlat förhållandet post hoc med förhällandet 
propter hoc. Sedligheten eller den gudomliga lagens efter- 
lefnad är en frukt af uppfostran och betingas icke ovilkorligt 
af den borgerliga lagen. I förhällande till uppfostringsanstal- 
ternas beskaflPenhet kan den vinna eller förlora i utsträckning, 
ehvad dödsstraff finnes stadgadt eller icke. Vore det annor- 
lunda, så skulle frihet och tvång vara liktydiga begrepp. Men 
utanför all tvistighet om det principiela af denna grannlaga 
fråga står lagskipningen, som icke har annat rättesnöre än den 
bestående lagen, äfvensom utöfvandet af den åt statens öfver- 
liufvud tillerkända höghetsrätt att »i brottmål göra nåd och mil- 
dra lifsstraff». Denna rätt skulle ej sällan vara den tyngsta af 
regentens pligter, om icke landets högsta domarekorps och de 
konstitutionela rådgifvarne vore delaktiga i nädefrägornas pröf- 
ning. Men för Oscar I voro icke dess mindre dessa ärenden 
stundom de bekymmersammaste. Ostridigt är det en af de 
mest svårlösta psykologiska gåtor, att någon, i hvars uppfostran 
såsom ett väsentligt element ingått att bildas till la-igare, 
och h vilken således har i perspektiv möjligheten, ja eventuelt 
nödvändigheten af blodsutgjutelse i stort och marterande till 
döds af tusentals menniskor, lika oskyldiga som nyfödda barn 
i de Iconfiikter stater emellan, för hvilka de offras, kan känna 



224 

sitt hjerta svida vid tanken pä dödsstraff för grofva miss- 
dädare, som efter borgerlig lag förverkat lifvet. Denna art 
af känslighet eller, sannolikt rättare, religiös betänklighet lade 
konung Oscar I i dagen allt ifrån början af sin regering. Det 
var smärtsamt att se, huru, dä af högsta domstolens och stats- 
rådets samtliga ledamöter afstyrkta ansökningar om försköning 
från dödsstraff till afgörande förekommo, han länge våndades 
i kampen med sig sjelf, innan han kunde förmå sig att låta 
bero vid det enhälliga afstyrkandet af nåd. 

Konungen plägade i sittande konselj, under föredragningen 
och öfverläggningarna, underteckna de från samtliga departe- 
menten till hans underskrift framlagda expeditioner, men då 
han visste, att deribland fans någon resolution, hvarigenom 
sökt mildring af dödsstraff af slagits, lät han den ena konselj - 
dagen förgå efter den andra utan någon namnteckning, tills ex- 
peditionshögarne vuxit öfver höfvan, till stort bekymmer för 
vederbörande departementschefer, då angelägna ärendens ex- 
pedierande derigenom fördröjdes. Lyckligtvis inträffade de 
fall icke ofta, dä mildring af dödsstraff enhälligt afstyrktes. 

Det är kändt, att konungen efter tillträdet till regeringeji 
tillkallade den rättslärde expeditionssekreteraren Richert, för 
hvilken han hyste synnerlig aktning, i ändamål att fä erfara 
hans mening angående dödsstraffet, men att Richert ansåg 
tidsförhållandena ännu icke hafva mognat för upphörande deraf 
i de för samhället vådligaste arter af brottmål '). 



') Denna åsigt synes hafva vunnit bekräftelse genom det nyligen medelst 
folkomröstning fattade beslut om dödsstraffets återinförande i Schweiz. 



225 



Den första svenska jernvägskoncessionen. 

Likasom boktiyckerikoiisten var den mägtigaste häf kraft 
för folkens andliga kultur, blefvo jernvägarne det för de bor- 
gerliga näringarna och samfärdseln. Att Sverige dröjde att 
tillegna sig detta befordringsmedel, tills åtskilliga andra kultur- 
länder redan mänga år skördat fördelarne deraf), var att till - 
skrifva flerehanda orsaker. I svenska folklynnet uppenbarar 
sig stundom något, som man plägar kalla »tröghetens magt», 
och denna var härvid icke den minst verkande"-). Ännu vid 
medlet af 1840-talet var det ganska fä svenskar, som hade 
någon föreställning om möjligheten af jernbanors anläggande 
här i landet. Visserligen saknades ej heller skäl för tvek- 
samhet. Vår ringare kapitalstyi'ka, landets glesa befolkning, 
dess isolerade läge. i följd hvaraf det saknade fördelen att 
vara ett genomfartsland för andra länders persontrafik och 
varuomsättning, snömassorna under de långa vintrarne, svårig- 



') Den första engelska jernbana öppnades för allmän tralik 1825, den 
första franska 1831. 

2) Mera märkligt har denna »vis inertioe» icke lagts i dagen, än då, fråga 
några år senare uppstod om anläggande af elektriska telegrafer här i 
riket. Den mening var nemligen då icke sällspord, att gagnet af denna 
anstalt icke skulle motsvara kostnaderna. Afven der, hvarest nian 
minst borde vänta det, uttalades betänkligheter deremot, och detta 
sedan man i)å kontinenten redan ett tiotal år! skördat frukterna af den 
verldshistoriska uppfinningen. Det var härvid tillfälle att anmärka, 
huruledes i kulturfrågor »den långsamt mognande öfvertygelsen» håller 
mången tillbaka, som på den demokratiska utvecklingsstråten icke kan 
komma fort nog. Det länder emellertid regeringen, och i första rum- 
met dåvarande chefen för finansdepartementet frih. Palmstierna. till 
berömmelse att beslutsamt hafva lagt hand vid verket. Lyckligtvis var 
det utväg att anvisa kostnaderna å handels- och sjöfartsfonden, som 
då ännu i sin helhet stod till Kongl. Maj:ts förfogande. 
FukriFUs. Skililrinijiir. 1>-^ 



226 

lieten att kunna vänja svenska arbetare vid den för jernvägs- 
trafikens bet] enande nödiga påpasslighet, — allt detta ocb 
mera dylikt ansåg nian utgöra oöfvervinneliga hinder. Afven 
chefen för allmänna väg- ocli vattenb^^ggnadsstyrelsen, von 
Sydow, en tekniskt' kunskapsrik och erfaren man, hyste starka 
tvifvelsmäl. Vid vetenskapsakademiens december-sammankomst 
1845 höll han ett föredrag, hvarigenom han, pä grund af till- 
gängliga statistiska uppgifter om de trafikerade jernbanorna 
i England, Frankrike, Belgien och Tyskland, med sifferberäk- 
ningar sökte ådagalägga, att enskilda associationer icke skulle 
kunna i Sverige öfvertaga jernvägsanläggningar utan understöd 
eller garantier af staten, hvilka måste i förhållande till an- 
läggningskostnaden vara större, än som i andra länder beviljats, 
emedan man här icke pä längre tid kunde vänta sig sä lifiig 
trafik som i de mera industriidkande och folkrikare länderna 
pä andra sidan Östersjön ^). 

Händelsevis var vid vetenskapsakademiens berörda sam- 
manträde Hans Maj:t konungen närvarande. Lifligt önskande 
att sä snart som möjligt se jernvägsanläggningar började älven 
i Sverige, kunde han ej annat än misstycka detta von Sydows 
uppträdande, helst då, med afseende på den embetsställning 
han innehade, hans yttrande måste bidraga att än mer stämma 
den allmänna meningen emot sädana anläggningar här i landet. 

Men det fans på den tiden en officer vid svenska mari- 
nen, som i detta hänseende blickade ljusare och förhoppnings- 
fullare in i framtiden än den stora mängden af hans landsmän. 
Det var majoren (sedermera öfversten) vid flottans mekaniska 
korps grefve Adolf Eugéne von Rosen. Under sina resor i 
främmande länder hade han kommit i tillfälle att taga när- 

') Vid åtskilliga enskilda jernvägsbyggnadsföretag på senare tid skulle, 
såsom erfarenheten visat, bolagsdelegarne hafva funnit sig väl af, om 
(le, med exemplet af von Sydows betänksamhet, sökt tillförlitligare 
grunder för kostnads- och trafikberäkningar, innan de inlåtit sig på 
företagen. 



227 

niare kännedom om jernvägsbyggnader, och han omfattade 
denna art af teknisk kunskap med sådan förkärlek, att han 
gjorde det till sin lefnads uppgift att söka plantera frukterna 
af denna kunskap äfven på svensk jord. Hans sällsporda 
viljekraft och ansträngda bemödanden har Sverige hufvudsak- 
ligen att tacka för, att den allmänna meningen småningom, 
ehuru långsamt, blef gynsammare stämd för jernvägsanlägg- 
ningar och att icke början dermed fördröjdes ännu längre. 

På hösten 1845 ingaf grefve v. Rosen till Kongl. Maj:t 
en underdånig ansökan att fä, i förening med in- och ut- 
ländska män, genom aktiebolags bildande, anlägga jernvägar 
i särskilda riktningar inom fäderneslandet, och den 27 nov. 
samma är utfärdades Kongl. Maj:ts nådiga resolution öfver 
berörda ansökan. Derigenom förklarades, ;^att, derest för ofvan 
uppgifna ändamål ett eller tiere bolag bildades och genom 
aktieteckning erforderlig kapitalstj^rka blefve att påräkna, 
samma bolag skulle undfå rättighet att under loppet af tjugu 
år, frän och med 1846 räknadt, anlägga jernvägar här i riket, 
under vilkor bland annat, att, innan vederbörlig oktroj derför 
eller erforderliga förordnanden om jords afträdande meddelades, 
till Kongl. Maj:t skulle, jemte anmälan om hvad i afseende 
å bolags bildande och försättande i verksamhet blifvit till- 
gjordt samt om beloppet af aktieteckningen, aflemnas full- 
ständiga planer och kostnadsförslag för hvarje huf\T.id- och 
sidobana, jemte beskrifning ä den mark, hvarå jernvägarne 
skulle framgå». 

Under den närmaste tiden derefter blef dock konjunkturen 
särdeles missgynnande för företaget. G-refve v. Rosen hade 
beräknat, att bland Englands kapitalister och framstående 
tekniska män finna villiga deltagare deruti; men den ned- 
slående erfarenhet de hemtat frän förloppet i finansielt hän- 
seende af de senaste, med engelska kapitalförsträekningar 
understödda, jern vägsanläggningar pä kontinenten hade för 



228 

det närvarande förqväft all spekulationslust i denna riktning, 
och inom Sverige var något deltagande för ändamålet icke att 
påtänka, utan ett verksammare understödjande frän utlandet. 
Dessa pröfvande vanskligheter modfälde likväl icke grefve v. 
RosEX. I april månad 1848 ingaf han en förnyad ansökan, 
hvarigenom han anhöll, att Kongl. Maj:t ville göra framställ- 
ning till rikets ständer om beviljande af något understöd för 
anläggning af en jernväg emellan Örebro och Hults lastage- 
plats vid Venern, i hvilket afseende han alternatift föreslog, 
antingen att staten för den summa, som till jern vägen blefve 
anslagen, mätte i den blifva delegare, eller ock att staten 
måtte försäkra aktieegarne om en \'iss ränta ä deras kapital 
under vissa är, dock inom förslagssumman af 3,240,000 rdr 
b:ko. och ej förr än efter jernvägb3'ggnadens fullbordan. 

Riksdagens förhandlingar hade dä redan långt framskridit, 
men med afseende ä de väsentliga fördelar, som skulle landet 
tillskyndas genom ett väl ordnadt jernvägssystem, och med 
kännedom deraf, att under riksdagen väckta enskilda motioner 
angående åtgärder till befrämjande af jern vägsföretag, voro 
pä rikets ständers handläggning beroende, aflät Kongl. Maj:t 
nådig ski'ifvelse till rikets ständer den 9 maj 1848 med öfver- 
lemnande af grefve v. Rosexs berörda ansökan jemte åtföljande 
handlingar, på det rikets ständer mätte komma i tillfälle att 
närmare öfverväga, hvad åtgärd å det allmännas sida i af- 
seende pä detta för den inhemska handeln och industrien sär- 
deles vigtiga ärende vore att vidtaga. 

1 hufvudsaklig öfverensstämmelse med statsutskottets hem- 
ställan medgäfvo rikets ständer, att staten under vissa för- 
behåll iklädde sig förbindelse att, i händelse under ett eller 
flera af de efter den ifrågastälda jernbanans öppnande för all- 
män trafik nästföljande 15 åren jernvägsbolagets årliga netto- 
inkomst skulle, enligt behörigen granskade bokslut, understiga 
129,000 rdr, motsvarande 4 proc. ränta å den beräknade an- 



229 

läggningskostnaden, godtgöra bolaget fyllnaden i nämnda ränte- 
belopp, hvarförutan bolaget jemväl med vissa vilkor skulle, 
förutom de genom kongl. resolutionen den 27 nov. 1845 med- 
gifna rättigheter, ega att utan kostnad eller ärlig ersättning 
erhålla upplåtelse af den för jernvägsanläggningen erforderliga, 
kronan tillhöriga jord, — att från kronans parker inom Örebro 
län erhålla för jernvägsanläggningen nödigt, för andra ändamål 
icke disponeradt virke — att begagna disponibla, å kronans 
egor belägna, kalk- och stenbrott och att åtnjuta enahanda 
skattefrihet, som beviljats Göta kanalbolag. 

Denna frågans utgång hos ständerna var dock ingalunda 
oomtvistad. Hos ridderskapet och adeln voro grefve Anckar- 
svÄRD och v. Hartmansdorff hufvudmän för motståndet. Den 
förre säg saken äfven frän politisk synpunkt och varnade för 
vådorna af stora arbetareskarors sammandragande på enstaka 
arbetsstationer, hvaraf man erfaiit de beklagligaste följder uti 
de revolutionära rörelser, som i Frankrike nyligen hotat med 
allmän omstörtning. Statsutskottets utlåtande bifölls likväl af 
ridderskapet och adeln med 96 röster mot 42. Afven i preste- 
ständet segrade det med 22 röster mot 11 och i borgareståndet 
med 33 röster mot 19; men i bondeståndet afslogs det utan 
votering. 

Den 28 dec. 1848 utfärdades Kongl. Maj:ts stadfästelse- 
resolution för ifrågavarande jernvägsanläggning, med tillämp- 
ning af de grunder, som rikets ständer för sin del stadgat. 



Oförutsedda hinder och vidrigheter vållade likväl, att för- 
slaget icke kom till fullständigt utförande. Först 1857 öpp- 
nades för allmän trafik bandelen Örebro — Arboga, sedan under 
det näst föregående året trafikerandet börjat å de då färdig- 
byggda delarne af statens stambanor. 



230 

Med erkännandet af att grefve v. Rosen »i främsta rum- 
met fästat uppmärksamhet pä möjligheten af jernvägsanlägg- 
ningars utförande i Sverige och sedermera genom insigtsfulla 
och outtröttliga bemödanden i hög grad bidragit att väcka ocli 
lifva intresset för dessa gagneliga företag, hvarigenom han 
gjort sig förtjent af fosterlandets erkänsla», anslogo rikets 
ständer 1854 en lifstidspension åt honom, till belopp af 2,000 
rdr b:ko ärligen. 



231 



Författningarna angående bergshandteringen. 

I kommande tidsåldrar torde man svårligen finna troligt, 
att ännu under nittonde århundradet det i vissa delar af vårt 
land varit brott emot gällande borgerliga lagar att från jord- 
egendomar, förvärfvade under full eganderätt, afyttra skogs- 
produkter till andra än vissa jernverksanläggningar inom orten, 
eller att, till förbrukning vid sädana anläggningar, uppköpa 
erforderligt brännmaterial och, till bearbetande derstädes, rå- 
ämnen, hvarhelst det förmonligast kunde ske, eller att upp- 
bringa tillverkningen vid vissa jernförädlingsverk utöfver en 
viss bestämd gräns, och mera dylikt. Dock låter tillkomsten 
af ett sådant sakernas skick förklara sig. Idogheten här i 
landet låg ännu vid tiden för kyrkoreformationen i djupaste 
dvala. Att väcka den fordrades starka retelsemedel. Dessa 
stodo ock den enväldiga konungamagten till buds; och ingen 
tanke på nyttan eller nödvändigheten att afse främmande 
länders täflan på handelsmarknaden framkallades af dåvarande 
tidsförhållanden. 

Det var för öfrigt icke endast från ekonomisk synpunkt, 
som man ursprungligen hade att ordna den industriela verk- 
samheten. Man hade härvid j em väl att beakta ett gemensamt 
politiskt och finansielt intresse. Emancipationen från de ger- 
maniska kuststädernas och enkanneligen hanseförbundets mer- 
kantila förmynderskap, som äfven på våra statsförhållanden 
menligt inverkade, fordrade det lika oeftergifligt som behofvet 
af penningeväsendets ordnande. Efter t^^skt mönster infördes 
alltså för vår industri ett författningssystem, om Imlket det 
kan sägas, att det bildade en konstrik väfnad, hvaraf lock- 
medel utgjorde ränning och tvångsmedel inslag. Sa förunnades 



232 

ät bergshandteringeii flerfaldiga privilegiiformoner, låneanslag, 
egna domstolar, nyttjanderätt till kronoskogar, upplåtelse af 
hemmansräntor ^), skydd mot utländsk medtäflan genom in- 
lorselsförbud eller höga tullafgifter o. s. v., men under allt 
detta voro statsmagterna angelägna att åt kronan förbehålla 
en icke ringa del af bergshandteringens afkomst genom fler- 
faldig beskattning, som både tillverkning och utskeppning af 
näringens alster blefvo underkastade. Det var derföre af desto 
större vigt för staten att söka betrygga näringens bestånd; 
och då de allmänna understöden funnos dertill icke göra till 
fyllest, mellankom lagstiftningen med hvarjekanda förfoganden, 
inskränkande det fria bruket af tillgängliga förvärfskällor till 
förmon för den ena eller andra klassen af bergshandteringens 
idkare, dervid ömsesidiga band pålades äf\"en sjelfva denna 
närings särskilda grenar. Förnämligast gälde dessa inskränk- 
ningar användandet af skogarnes alster ock ämnena för jern- 
förädlingen. 

Sedan den svenska jernhandteringens första utvecklings- 
period har nemligen lagstiftningen för denna näringsgren hvilat 
pä den grundsats, att skogstillgängarne inom de malmförande 
orterna borde sparas till malmernas första bearbetning eller 
tillverkning af tackjern och att alltså anläggningar för tack- 
jernets vidare bearbetande till smidbart jern och till dettas 
ytterligare förädling icke borde ske inom dessa orter, utan 
uteslutande grundas på skogstillgångar utom de samma. Lag- 
stiftaren har härvid af sett, jemte hufvud ändamålet att betrygga 

') Den frikostighet. hvarmed staten omhuldat hergverksindustrien genom 
upplåtande till nyttjanderätt af vidsträckta skogsområden m. ni., var 
dock långt ifrån det mest karakteriserande af det sätt, hvarpå man 
hushållat med kronans betydliga domäner. Sättet och vilkoien för 
kronohemmans öfverlåtande till enskilde innebära ett mera i ögonen 
fallande bevis; och, i händelse äfven af skatteköpta kronohemmans 
frigörande från skatter och besvär, så som det på senare tid fordrats, 
hvilken annan stat har ansett sig rik nog att så gengäldslöst kunna 
afhända sig största delen af sina domäner? 



233 

näringens fortfarande bestand, möjligheten att tillgodogöra 
äfven de frun malmfälten aflägsnare skogarne i jembredd med 
förbrukningen af de inom dessa fält eller nära derintill be- 
lägna och derigenom bilda en nationalrikedom af en natur- 
produkt, som fierestädes, i saknad af kommunikationsmedel, 
hade ingen eller endast ringa användbarhet. Att det sålunda 
grundlagda författningssystemet var, om icke för framtiden väl 
beräknadt, dock icke i industriens intresse positift skadligt 
eller motverkande ändamålet, så länge den svenska jerntill- 
verlaiingen på verldsmarknaden var företrädesvis sökt, må 
emellertid lemnas obestridt. Men förhållandena härmed voro 
väsentligt förändrade, sedan flera andra, och bland dem de 
mest betydande, industriela länders jerntillverkning genom 
idoghet, kapitalst3^rka och de mekaniska hjelpmedel, som senare 
tiders uppfinningar erbjudit, hunnit en ojemförligt högre grad 
af förkofran. Det kunde numera icke anses bero endast af 
produkternas beskaffenhet utan ock af priset dera, om det 
svenska jernet skulle undgå att utträngas frän den utländska 
marknaden. Det måste derföre tillses, att arbetskostnaden 
kunde bringas till det lägsta möjliga belopp, som med om- 
sorgen om varans inre halt vore förenligt, och dä det dertill 
verksammast bidragande medel vore friheten att välja de för- 
delaktigaste anläggningsställen, som af naturen anvisades, och 
att dervid begagna de beqvämligast tillgängliga och minst 
kostsamma hjelpkällor, sä fordrade detta ändamål oeftergitligen , 
att lagstiftningen leddes till den naturliga grund, som lemnade 
tillräckligt utrymme för en sådan frihet. Då likväl de in- 
skränkningar och band, som stadgats för ifrågavarande industri- 
grenar, blifvit sammanväfda med motsvarande privilegiiförmo- 
ner, kunde det gamla författningssystemet icke utan rätts- 
kränkning på en gång upphöra. 

De tvenne författningar, som den 27 april 1846 utfärdades, 
den ena angående lolhandeln, den andra angående sfåiu/jernS' 



234 

smidet och den gröfre jcrnförädlingcn, kunde följaktligen ej 
heller afse annat än att bilda ett öfvergängsstadiura till lag- 
stiftningens yttersta mål. 

Vid öfverläggningarna liärom gjorde sig emellertid den 
åsigt inom konseljen gällande, att en mera utsträckt frihet 
för användandet af skogstillgångarne inom bergslag, än bergs- 
kollegium föreslagit, borde medgifvas, sä att hyttedelegare icke 
i vidsträcktare mon mätte tillförbindas till kolleverering ät 
hyttan, än som efter rättsgrunder kunde härledas frän deras 
ömsesidiga bolagsförbindelser, äfvensom att rättigheten att 
förfoga öfver de disponibla kolen ej heller mätte vara inskränkt 
till afsättning inom bergslag. Den förening, som bildat hytte- 
laget och som ålade h varje medlem förbindelser till detta 
hyttelag, kunde nemligen icke anses förbindande till någon 
delegare enskildt, och då bergslagsfriheterna voro gifna såsom 
vederlag för åtagandet att underhålla hytteblåsningen, samt 
detta åtagande måste anses fullgjordt, dä behofvet för hyttans 
byggnad och värmning fortfarande fyldes, borde h3"ttedelegare 
derutöfver icke underkastas någon inskränknmg i användandet 
af sin skog^). 



') Efter offentliggörandet af ofvannämuda författningar delgaf h. e. grefve 
Rosenblad civildepartementschefen ett memorandum, redogörande för 
motiven till de i dessa ämnen under hans statssekreteraretid utkomna 
förordningar, i afsigt att ådagalägga faran af den utsträckta frihet att 
förfoga öfver skogstillgångarne och till jernverksindustriens bedrifvande, 
som genom de nya författningarna medgifvits. Det var det sista var- 
ningsordet från den åldrige statsmannen. Ihärdig anhängare af det 
ekonomiska förmynderskapssystemet, gaf han otvifvelaktigt denna var- 
ning med öfvertygelsens fulla värma. Icke långt derefter bortgick han 
ur tiden. 



235 



Näringslagstiftningen. 

Vida större betänkligheter än de, som reformerandet af 
författningssystemet för bergshandterinc/en framkallade, mötte 
pröfningen af rikets ständers och vederbörande embetsmyndig- 
heters förslag till förändringar af författningarna angående 
idkande af handel, äfvensom angående de grenar af varu- 
förädlingen, som innefattas under benämningarna fabrik och 
handfverk. 

Inom det borgerliga samhället har knappt någon organi- 
sation med sådan seghet hållit sig vid magt som skråväsendet, 
och det älven sedan dess ursprungliga idé, den patriarkaliska 
grunden för handtverksmästares och deras arbetsbiträdens in- 
bördes förhällande, som var afsedd att utgöra organisationens 
lifskraft, redan längesedan försvunnit. Grundsatsen af arbe- 
tets frihet hade att bekämpa svåra hinder af klassintressen 
och fastgrodda fördomar, innan den kunde ^inna insteg i all- 
männa tänkesättet, och först efter mångåriga meningsstrider 
och allmännare vunnen erfarenhet af systemets brister för- 
mådde tidsandan att spränga det kärnlösa skalet. Det må 
emellertid medgifvas, att, emedan den ekonomiska lagstiftnin- 
gen, likasom hvarje annan, icke ovilkorligen eller uteslutande 
kan härledas frän abstrakta, för alla folk och alla tider lika 
tillämpliga, grundsatser, hvarje förändring deruti fordrar icke 
blott ett noggrant aktgifvande pä erfarenhetens lärdomar 
under föregående tid utan äfven ett strängt afseende pä de 
vinder den närvarande befintliga samhällsförhållanden, som i 
väsentligare mon hafva beröring med näringslifvet. Då vid 
hvarje nytt steg, som näringsfriheten tager framåt, fältet för 



236 

täflan inom näringarna vidgas, måste den närmaste följden 
blifva ett större tillopp af tätlande, som af en helt naturlig 
drift öfvergifva en mera beroende, om än lugnare, ställning 
för att möjligen vinna en sjelfständigare. Ju mera obeliindradt 
tillträde lemnas till en sådan täflan, och ju större antal fäl- 
lande derigenom framlockas, desto känbarare skall, synner- 
ligast vid början af en sålunda inträdd förändring, missför- 
hållandet ä ömse sidor visa sig emellan tillgäng och behof af 
arbetsstyrka, och desto tyngre skall det allmänna blifva be- 
lastadt med omsorgen om dem, som utträngts frän den öfver- 
fylda marknaden. För att afvärja eller mildra dessa olägen- 
heter har man vid öfvergången till ett friare system, dä den 
icke skett pä revolutionär väg, vanligen i sjelfva lagstiftnin- 
gen qvarlemnat eller inlagt något förmedlande vilkor, tj enligt 
att i den mon som funnits nödigt inom naturliga gränser 
återhålla konkurrensen. Sä blef vid lagförändringen i Preus- 
sen för ett stort antal handtverk mastar eprof bibehållet såsom 
vilkor för behörigheten att hålla lärlingar, — i WUrtemberg 
för de flesta handtverk behörigheten grundad alternatift pä 
mästareprof eller genomgången läro- och gesälltid, — i Frank- 
rike för behörigheten att idka näring i allmänhet förbehåll 
gjordt om en relatift dryg ärlig patentafgift, o. s. v. 

I fabriks- och handtverksordningen af den 22 december 
1846 bibehöllos mästareprofven, inskränkta till de allmännaste 
handtverken, för sä vidt de idkades såsom sjelf ständiga yrken. 
Då till förebyggande af förut öfverklagade missbruk sättet 
för dessa profs afläggande blef sä ordnadt, att näringssökande 
hvarken genom tryckande kostnader eller förut varande idka- 
res godtyckliga inverkan vid profvens bedömande kunde ute- 
stängas, ansågs något tjenligare vilkor icke kunna i lagen in- 
läggas för det trefaldiga ändamålet att underhälla och främja 
konstskickligheten, betrygga allmänhetens intresse i afseende 



237 

å förarbetandet af ät haiidtverksidkare anförtrodda råämnen 
och liejda det missförhållande i konkurrensen, som var att 
emotse, derest, jemte vilkoret af vissa läro- och tjensteår, 
äfven det af mästareprof utur lagstiftningen pä en gäng för- 
SNOinnit. 

Vilkoret af en hög koncessionsafgift, såsom i Frankrike, 
om det icke alldeles utestänger den medellöse frän vädjo- 
banan, gifver dock försteget ät kapitalisten eller den jemfö- 
relsevis mera bemedlade. Ai^betsskickliglieten är deremot ett 
kapital, som den ene lika med den andre kan förvärfva, och 
vilkoret af dess ådagaläggande utesluter ej någon från täflan. 

Iakttagandet af varsamhet vid öfvergängen till ett friare 
näringslif är öfverallt, der något korporations- eller monopol- 
system är rådande, lika giltigt; men i Sverige förekommo 
derförutan tvenne omständigheter, hvilka, så länge de blefvo 
oförändrade, skulle bilda oöfverstigliga hinder emot införande 
af en fullständig näringsfrihet. Dessa voro borgerskapets 
privilegium att utöfva städernas representationsrätt och be- 
skaffenheten af städernas municipalväsende. Den förra om- 
ständigheten hvilade helt och hållet pä förutsättningen af 
fortfarande förbindelse för städernas näringsidkare att taga 
burskap. Bildandet af städernas styrelse var ock, likasom 
förpligtelsen att dan samma underhålla, grundadt på denna för- 
utsättning. Att frigöra näringarna frän burskapsbandet hade 
således, äfven om åt idkarnes fria vilja öfverlemnats att under- 
kasta sig det, under dåvarande förhållanden, i sjelfva verket 
varit en lottkastning om borgareståndets tillvaro och på samma 
gäng om städernas dåvarande organisations- och förvaltnings- 
form. I följd af den korporationsanda, som frän medeltiden 
fortlefvat i skräinrättningen, hade städernas konnnunalväsende 
fått en ensidig och bristfällig organisation. Det ^■ar skräin- 
rättningens grundtanke, att näringsidkarne uteslutande skulle 



238 

besitta städerna, likasom dessa näringarna, och af denna or- 
sak hade i städerna icke iemnats rum för andra municipal- 
behörige, i ordets fulla betydelse, än näringsborgare. Afven 
denna oegentlighet låg i vägen för upphörandet af barskåps- 
förbindelsen, och för möjligheten att undanrödja detta hinder 
påkallades först reformerandet af kommunalväsendet i den 
syftning, som i England och liera andra länder skett, att vil- 
koret af stadsborgarerätt gjordes oberoende af närings idkande, 
likasom detta senare af det förra. 

Men vid den förändrade lagstiftningen var det nödigt att 
betrakta ärendet icke blott från statsrättlig utan äfven frän 
konstitutionel synpunkt. Skråväsendets förfäktare underläto 
nemligen icke att uti borgareståndets privilegier och allmänna 
lagen söka ett tveeggadt vapen emot de nya asigterna. Med 
de i grundlagen tillförsäkrade privilegierna var, efter deras 
mening, icke förenligt att berättiga andra än borgare att idka 
borgerlig näring. Dock, ehuru 1810 års bekanta koncession, 
enligt hvilken idkandet af borgerlig näring, emot åtagande af 
deremot svarande borgerlig tunga, skulle blifva en rättighet 
för alla medborgareklasser, sedermera af borgareståndet en- 
\åst tolkades på ett sätt, som skulle göra detta medgifvande 
till ord utan mening, var det dock ovedersägligt, hvad nämnda 
riksstånd ock vid en riksdag medgifvit, »att skråordning och 
handelsreglementen endast afsäge näringarna, ej deras idkare, 
hvadan de icke kunde såsom något pri^alegium för ståndet 
betraktas >. Behofvet af koncentrerade handelsplatser har för- 
anledt uppkomsten af städerna, men arbetsfriheten har varit 
landets naturliga tillhörighet, innan städer funnos. 

Att vidga fältet för idogheten så, att de beqvämligaste 
naturbelägenheter och de bästa individuela anlag kunde hin- 
derslöst tillgodogöras, var derföre en af de \ågtigaste upp- 
gifter för den förnyade näringslagstiftningen. Förutan detta 



239 

vilkor, som lika mycket gälde fabriks- och handtverksordnin- 
gen som den under samma dag utfärdade handelsordningen, 
hade den bästa häfkraft för näringarnas tillväxt varit för- 
spild. Stadgandet af enahanda arbetsfrihet för stad och land 
ansågs för öfrigt, under vilkor af enahanda ordningsföreskrif- 
ter för beggedera, vara frän nationalekonomisk synpunkt desto 
giltigare, som, äfven om det antoges, att den ökade konkur- 
rensen skulle menligt inverka på städernas näringslif, i den 
mon som fältet för deras tillverkningars afsättning derigenom 
kunde till någon del blifva inkräktadt, en flerfaldigt öfver- 
vägande fördel för det allmänna dock otvifvelaktigt skulle 
blifva att skörda genom beredande af förut saknade närings- 
utvägar, för upptagande af det i följd af, bland annat, till- 
tagande jordstyckning å landet uppkomna öfverskott af arbets- 
kraft. 

Det säkerhetsankare, som skräförfäktarne velat finna uti 
allmänna lagens stadganden, kunde rimligtvis icke heller 
hindra öfvergången till en ny sakernas ordning. Genom re- 
geringsformen är det konungen förbehållet att stifta »lagar 
och författningar, som rikets allmänna hushållning röra». 
Detta prerogativ skulle vara af föga eller ingen betydelse, 
om de frän forna stadslagen hemtade stadganden, som inne- 
fattas i handelsbalken, ehuru af egenskap att icke i ringaste 
mon röra enskild rätt, utan helt och hållet liggande inom den 
ekonomiska eller administrativa lagstiftningens område, skulle 
anses bindande eller begränsande konungens lagstiftningsrätt. 
Med bibehållandet, såsom rikets ständer föreslagit, af sädana 
stadganden som det, att ej heller ä landet någon annan än 
borgare finge idka handtverk, hälla öppen bod eller sälja sina 
varor i minut, var i hvarje fall någon högre grad af arbets- 
och handelsfrihet icke förenlig, och försöket att inom sä tränga 
gränser uppställa en ny lag hade icke kunnat leda till någon 



240 

följd, h varmed tidens kraf kunde liafva ansetts i någon mon 
tillfredsstäldt eller det allmänna tillskyndats något väsent- 
ligt gagn M- 

Konung Oscar I nitälskade personligen ganska lifligt för 
reformerandet af näringslagstiftningen. Redan 1839 hade han 
samman skrif vit ett memorandum, hvaruti han utförligt redo- 
gjort för sin ställning till frågan, och dä rikets ständers och 
vederbörande embetsmyndigheters särskilda förslag i ämnet 
skulle till pröfning förekomma, hade han låtit uppsätta ett 
eget utkast till fabriks- och handtverksordning med väsent- 
ligt friare s^^ftning än ständernas och kommerskoUegii för- 
slag. Han lemnade likväl stadfästelse ä det i statsrådsbered- 
ningen öfverenskomna, från berörda utkast icke synnerligen 
afvikande, förslag till fabriks- och handtverksordning, sä väl 
som ä förslaget till handelsordning. I inledningen till berörda 
utkast yttrade han sig med värma om sjelfförsörjningsrätten, 
eller rättigheten att med egna händer arbeta till sitt uppe- 
hälle, synnerligast frän den synpunkt, att, dä allmänna lagen 
tillerkände hvarje myndig och välfräjdad man rättighet att 
råda öfver sin egendom, en ekonomisk författning icke borde 
undantaga hans arheisförmåga, som vore hans dyrbaraste, 
ofta enda, tillhörighet. Enligt borgareståndets och kommers- 
koUegii förslag skulle denna rätt endast undantagsvis med- 
gifvas för några fä kategorier af hjelpbehöf vande; men af fri- 
görelsen frän handelslagstiftningens tvång måste tillämpningen 
deraf i sin fulla utsträckning blifva den naturenligaste följd. 

Att vid nästföljande riksdagar de ifrigaste ansträngningar 
af skråväsendets förfäktare gjordes för att vinna en återgång 



') En del af hvad ofvan är aufördt, till utredande af grunderna för 1846 
års näringslagstiftning, återfinnes i en afliandling af dessa skildrin- 
gars författare "Om industrien i förhållande till kulturen», införd i 
Göteborgs vetenskaps- och vitterhetssamhälles handlingar. (Ny tids- 
följd, h. IV.) 



241 

i den n^-a lagstiftningen, var icke öfverraskande '); men livad 
knappt kunde förutses var, att just stadgandet om sjelfPörsörj- 
ningsrätten skulle blifva en af lagstiftningens mest lidelse- 
fullt antastade delar. Sä ihärdiga voro vedersakarnes reaktio- 
nära sträfvanden, att konungen sjelf, som med sa liiiigt in- 
tresse omfattat reformen och som med tillfredsställelse emot- 
tog främmande regenters lyckönskan till genomförandet deraf, 
enlig-t hans egna meddelanden, var nära att blifva väl icke 
ångerköpt, men tveksam om författningsgrundernas tidsenlig- 
het, eller om jordmonen varit för utsädet erforderligen beredd. 
Dessa sträfvanden af skyddssystemets förfäktare vunno dock 
icke framgång, och genom kommunalväsendets ordnande blef 
sedermera vägen banad för näringslagstiftningens vidare ut- 
veckling -). 

Näringslagstiftningens reformerande hade till syfte arbe- 
tets frihet. Men ju mera man närmar sig detta mål, desto 



') Huru långt man äunu vid denna tid, nära medlet af nittonde århundradet, 
sträckte anspråket på skydd för näringsidkare, bevisar följande till- 
dragelse: Då mot slutet af år 1847 landshöfdingen i Göteborg skulle 
begifva sig till riksdagen, infann sig hos honom en handtverkaredepu- 
tatiou, hvars ordförande, en allmänt aktad borgare i staden, med be- 
gäran om hans understöd öfverlemnade ett duplikat af en stadens 
riksdagsmän tillstäld petition, som afsåg åtgärder emot den nya närings- 
lagstiftningen, hvilken till sina grunder ansågs samhällsupplösande. 
Näringsidkarnes bekymmersamma ställning skildrades härvid i de 
bjärtaste färger, och såsom exempel på de faror, som hotade dem. 
uppgafs, att i staden för tillfället höllos till salu i öppen bod skoma- 
keraribeten, införda från en uppstad (Örebro), hvarom säljaren varit 
nog oförsynt att kungöra i stadens tidningar. 

Händelsen påminner om manufakturidkarnes till 1756 års riksdag 
ingifna petition om skydd emot täflan af nya verk samt om sekreta 
handels- och manufakturdoputationens vid 1760— <32 årens riksdag till 
rikets ständer afgifna betänkande, hvarigenom enligt kommerskollegii 
förslag hemstäides, att i hvarje ort endast en viss slöjd borde upp- 
muntras och gamla näringsgrenar ej lida intrång af nya. 

-} Vör bedömande af den sista författningens verkningar torde dock ännu 
tarfvas någon tids erfarenhet. 

Fåhrceiis , SkUdritir/a r. 1 6 



242 

angelägnare framstår behofvet af en fullständigare lagstift- 
ning i afseende å arbetarnes ställning till arhetsgifvarne. 

I våra moderna samhällen kan knappt någon annan del 
af den borgerliga lagen eller af de sociala förhållandena sa 
trängande påkalla sorgfällig pröfning och behandling som af- 
hjelpandet af detta behof. Det förhäller sig härmed såsom 
med kräftartade sjukdomar. Ju längre botemedlets använ- 
dande fördröjes, desto mera äfventyras det att kunna åter- 
vinna det naturenliga helsotillståndet. 



243 



Spanmåisexportförbudet 1847. 

Om det i allmänhet är ovedersägligt, att till de bekym- 
mersammaste åligganden för en regering äro att hänföra om- 
sorgerna till förekommande af hungersnöd, så måste detta 
ännu mer vara fallet, då regeringen icke har fullt fria händer 
i valet af deremot skyddande medel. Är 1846 hade de euro- 
peiska länderna i allmänhet fått otillräcklig spanmålsskörd. 
I Sverige hade den utfallit särdeles ojemnt, så att i vissa 
delar af landet den blifvit temligen ymnig, medan andra 
drabbats af fullständig missväxt. De högt uppdrifna sädes- 
prisen i utlandet hade till följd, att betydliga spanmåls- 
uppköp i Sverige egde rum för utskeppning det följande året. 
Deraf blef ytterligare en naturlig följd, att spanmålsprisen 
inom landet stegrades till en ovanlig höjd (i Skåne t. ex. för 
en tunna råg 28 rdr och för en tunna korn 22 rdr rmt). I 
åtskilliga orter alstrades häraf ytterlig oro, dä spanmålsbrist 
syntes oundviklig, innan nästa skörd kunde förväntas. Genom 
utfärdade kungörelser hade allmänheten blifvit uppmanad att 
icke af de tillfälligt uppjagade prisen låta förleda sig att 
utsträcka försäljningen af sina spanmålsförråd utöfver hvad 
egna orters behof medgåfve ; men deraf förspordes ingen verkan. 
Frän åtskilliga kommuner inkommo till regeringen ansökningar 
dels om förbud mot utförsel af spanmäl, dels om tullfri in- 
försel deraf. Bådadera afsåg att rubba sjelfva grundvalen af 
den, beträffande spanmål, då gällande tullagstiftning. Denna 
tillförsäkrade nemligen rikets inbyggare frihet att frän ut- 
rikes orter införa spanmål emot vissa bestämda tullafgifter, 
äfvensom att tullfritt utföra spanmål, bådadera oföränderligt 
intill 1847 års slut. 



244 

Såsom vid den följande riksdagen från konstitutionsutskottet 
blef bekant, förekommo, vid öfverläggningarna i statsrådet om 
de för aflijelpande af den betänkliga ställningen erforderliga 
åtgärder, skiljaktiga meningar. Derpä var ej heller att undra. 
Inom tidningspressen fördes ock en het strid om rättmätigheten 
och behöfligheten af utförselsförbudet. För förbudet talade 
det bestyrkta förhållande, att erforderlig sädestillgäng flere- 
städes icke fans, hvarken för brödföda till nästa skörd eller 
till höstutsäde. Faran af hungersnöd för tusental borde gälla 
mer än ett färre antal spanmålssäljares och uppköpares vin- 
ning. Men i den andra vågskålen saknades icke heller bly- 
vigter. Äfven om viss tid för den omförmälda tullförfattnin- 
gens gällande kraft icke blifvit bestämd och för allmänheten 
kungjord, var en förändring deruti betänklig pä den grund, 
att stadga förnämligast i denna del af den ekonomiska lag- 
stiftningen såsom det liufvudsakligaste vilkoret för möjligheten 
af en ordnad spanmålshandel, både i det allmännas och i de 
handlandes intresse, är af stor vigt. Dock, om frågan endast 
hade berott af denna statsekonomiska grundsats, skulle det 
icke hafva saknats skäl att låta betänkligheterna vika för 
omständigheternas kraf. Men frågan syftade till något mera. 
Den gälde helgden af ett Kongl. Maj:ts beslut, af en meddelad 
försäkran, hvartill rikets inbj^ggare borde kunna trygga sig. 
Under fast tillförsigt dertill hade enskilde gjort sina beräk- 
ningar vid försäljningar och köp, och ingångna, men ännu ej 
fullgjorda, leveranskontrakt voro derpå grundade. Att åter- 
kallandet af den sålunda gifna försäkran skulle sätta på spel 
deras välfärd, som inlåtit sig i sädana köp och förbindelser, 
var i och för sig en omständighet, som syntes innebära ett af 
de mest bindande skäl att söka, om möjligt, undvika denna 
åtgärd. Då dertill kom, att en sådan äterkallelse skulle under- 
gräfva det allmänna förtroendet till styrelsens lagstiftnings- 
åtgärder, skyggade liere än en tillbaka för verkställigheten 



245 

deraf, sä länge någon möjlighet visade sig att aflijelpa den 
öfverklagade förlägenheten genom andra, i lagstiftningen icke 
ingripande medel. Enligt från länsstyrelserna ingångna rap- 
porter var någon brist icke att befara i de norr och vester om 
Gefleborgs län belägna landskap, icke heller i Vermland, 
Nerike, Vestmanland och Södermanland. För en ringa del af 
Stockholms län hade beliof ansetts möjligen kunna uppstå af 
3,000 tunnor. För Göteborgs stad borde någon brist icke vara 
att befara, sedan åtskilliga handlande derstädes förenat sig 
om anstalters vidtagande för stadens förseende med erforderligt 
sädesförråd. För Östergötland hade något behof uppgifvits 
icke vara att emotse, med undantag af Norrköping och närmast 
omgifvande ort, som ansetts behöfva omkring 8,000 tunnor. 
För vissa delar af Skaraborgs, Grefleborgs, Blekinge, Krono- 
bergs, Kalmar, Grotlands, Hallands och Bohus län, äfvensom 
för en socken i Kristianstads och en i Jönköpings län voro 
behof anmälda, till fyllande hvaraf undsättningsmedel beviljats, 
hvarigenom länsstyrelserna ansett behofven kunna afhjelpas. 
Då för öfrigt utom de tillgångar, som enligt uppgifter ännu 
funnos ä enskilda händer disponibla i Nerike, Vestmanland, 
Grefleborgs län med flera orter, understöd i de flesta län borde 
vara att påräkna från socknemagasinen, hvilkas upplag för 
hela riket kunde beräknas till oniki'ing 70,000 tunnor och en- 
ligt gällande reglementariska föreskrifter på vårtiden kunde 
utlånas; och då i följd af den försörj ningspligt, som kommu- 
nerna författningsenligt ålåge, det borde vara att förmoda, att 
den hjelp, som behof vet kunde påkalla, i den mon sådant vore 
möjligt, genom kommunernas egen försorg blefve beredd, trodde 
vedersakarne af förbudsalternativet, att, derest icke dess mindre 
brist i någon landsort eller i en eller annan stad verkligen 
förefunnes af den art, att särskilda åtgärder från regeringens 
sida erfordrades för fyllandet deraf, ändamålet kunde \'innas 
genom medel, som icke rubbade den ifrågavarande lagstift- 



24(j 

ningen och hvartill, bland andra, räknades det att genom be- 
frielse frän lastpenningar ocli öfriga skeppsumgälder uppmuntra 
införseln af råg och rågmjöl, hvarå i S:t Petersburg enligt 
från svensk-norska generalkousulatet inkomna rapporter dä 
fans god tillgäng. 

De emot exportförbud sålunda förekomna grunder blefvo 
likväl icke gällande inför den bestämmande viljan. Efter 
långvariga och de mest bekymmersamma rådplägningar ut- 
färdades den 15 maj 1847 kungörelse om förbud mot utförsel 
af råg, korn, hafre och ärter intill den 15 nästkommande 
augusti. 

Den 28 maj företog konungen en resa till åtskilliga orter 
inom riket, sedan förordnande utfärdats för H. K. H. kron- 
prinsen, jemte justitiestatsministern samt cheferna för ci\al- 
och sjöförsvarsdepartementena att under hans frånvaro föra 
regeringen. Resan anträddes ä ångfartyg till Arboga tidigt 
pä morgonen. Före affärden erhöll han af öfverståthällaren 
meddelanden, som gåfvo anledning att befara spanmälsbrist 
och ytterligare stegrade brödpris i hufvudstaden, och med be- 
kymmer emotseende, att lugnets störande deraf möjligen kunde 
föranledas, gaf han befallning till justitiestatsministern, som 
var närvarande ^^.d afresan, att, derest den tillförordnade re- 
geringen icke samma dag utfärdade förbud mot utförsel äfven 
af hvete, ett ilbud skulle med underrättelse derom afsändas 
till hans första nattlägerställe, och ville han i sådant fall 
återvända för att sjelf förordna derom. Sä tillkom kungörelsen 
den 28 maj 1847 om utförselsförbud för hvete. Detta var det 
första regeringsbeslut, som kronprinsen Carl med sitt namn 
beseglade. 

En ganska ömtålig sida af saken var det allmänt kända 
förhällandet, att den fixa lagbestämmelsen för in- och utförsel 
af spanmål primitift var att anse såsom konungens eget verk, 
enär de åsigter, hvilka han såsom ki*onprins yttrat i sin 1840 



247 

utgifna skrift »Om spanmälslagarne», af ständerna omfattades 
säsom fiillgiltig grund för denna del af tulltariffen. Utan 
tvifvel erfor den för folkets väl varmhjertade fursten en bitter 
och qvalfuU strid i sitt inre, innan lian fattade sitt beslut i 
den ytterst brydsamma frågan. Han kunde icke då mera än 
förr underskatta grundsatsens allmängiltighet, men den hotande 
nöden syntes honom icke medgifva något val. 

Dä vid prof ningen af konstitutionsutskottets déch arge- 
betänkande 1848 spanmålsexportförbudet med mycken skärpa 
klandrades, hvartill skäl voro nära för handen i det faktiska 
förhällande, som efter förbudets kungörande visade sig, att 
stora sädesförråd ännu funnos på enskilda händer, hvaraf be- 
tydliga prisfall blefvo en nödvändig följd, uppträdde ä riddar- 
huset trenne landshöfdingar, som intygade, att i vissa orter 
nöd verkligen varit öfverhängande ; men pä samma gång upp- 
lystes ock, att, sedan utförselsförbudet utfärdats, beviljade 
undsättningsmedel blifvit besparade och äterstälda. 

Att farhågan för hungersnöd någon gäng låg blott i en 
uppskrämd fantasi, S3'nes man vara berättigad att sluta af det 
förhällande, som uppenbarade sig med afseende ä en petition 
om utförselsförbud, afgifven af trenne deputerade från Elfs- 
borgs län (tvenne bönder, anförda af chefen för Elfsborgs 
regemente), hvilka vid hos konungen erhållet företräde för- 
klarade, att de icke saknade penningar, men att de icke visste 
någon utväg att förskaffa sig säd till brödföda. Då nemligen 
af denna anledning åtgärd utan dröjsmål vidtogs för tillhanda- 
hållande i länets residensstad af ett större qvantum säd ät de 
säsom nödstälda uppgifna socknarna, till modereradt pris, blef, 
efter hvad sedermera förspordes, denna undsättningsanstalt 
anlitad för endast några fä tunnor. 



248 



Marsoroligheterna i Stockholm 1848. 

Den smygande feberoro, som af en vidt utgrenad propa- 
ganda genom en längre tids bearbetningar ingjutits i staternas 
lif, gaf sig omsider luft i borgerliga oroliglieter, hvilka under 
februari månad 1848 nästan samtidigt utbröto i åtskilliga folk- 
rikare städer pä europeiska kontinenten ocli pä de flesta ställen 
urartade till de gräsligaste dåd. Dessa rörelser betydde uppen- 
barligen vida mer än tillfälliga folkupplopp. De voro plan- 
mässigt anlagda i ändamål att organisera folkens sjelfstyrelse 
pä ruinerna af de gamla statsbyggnaderna. Det var väl långt 
ifrån att anstiftarne uppbunno detta mål, men de förfogade 
dock öfver krafter nog för att störta en af de äldsta tronerna 
ocb att flerestädes framtvinga eftergifter åt folkväldet. Det 
dröjde knappt mer än tre veckor efter det att folkresningen 
i Paris gaf signalen till allmän omstörtning, innan oroligheter 
yppades äfven i Sveriges hufvudstad. Sä beklagansvärda till- 
dragelserna dervid än må anses, voro de likväl knappt mer 
än ett svagt eko af de vulkanlika revolutionära utbrotten pä 
kontinenten. En uppmärksam betraktare skall i symptomerna 
deraf näppeligen kunna spåra en utgångspunkt för att tillägga 
oroligheternas anstiftande någon politisk betydelse. Det är 
mer än troligt, att, om polisstyrkan då varit så organiserad, som 
den sedermera blifvit, och om den upprorslag, som året derefter 
utfärdades, då hade funnits, oroligheterna skulle hafva blifvit 
qväfda i sin linda eller åtminstone icke kunnat växa ordnings- 
magten öfver hufvudet. Uppträdena hade icke dess mindre i 
statsförhällandena ingripande följder, som anstiftarne troligen 
icke beräknat, och det kan derföre ej anses opåkalladt att i 
allmänna drag skildra förloppet deraf. 



249 

Oväsendet började lördagen den 18 mars pa aftonen. Att, 
såsom nu skedde genom anslag ä husknutar ne, vare sig af 
arglistighet eller okynne eller för nöjes skull, locka fram 
folksamlingar pä uppgifna ställen, är alltid och allestädes en 
lätt sak '). Beständsdelarne af sädana folksamlingar äro i 
allmänhet hvarandra temligen lika. Mer eller mindre liand- 
fasta män af den lösa befolkningen utgöra kärnan eller, för- 
utom dem som frammanat folkrörelsen och deras allierade, 
egentligen handlingens män, som för nägra supar eller deras 
penningevärde icke betänka sig att gä dit de kallas. Till 
dem sällar sig gemenligen en hop minderåriga, som lätt fatta 
eld, dä ett upptåg är ä färde, som lofvar att bli af något dra- 
matiskt intresse för dem, och hvilkas diskanttoner sällan saknas 
i det slags körer, som vid dylika tillfällen pläga uppstämmas. 
Lägges härtill en mängd nyfikna, äfven af mera bildade klasser, 
som icke hafva annat mål än att få bevista ett skådespel gratis, 
samt ett tillgängligt antal af ordningens väktare, som af tjenste- 
pligten manas att söka stäfja ofogen, sä är, hvad en dylik 
rörelses första stadium angår, genremålningen efter naturen 
fulländad. Under skarornas framtågande till anvista eller 
slumpvis bestämda anfallspunkter växer alltid massan lavinlikt 
och i samma mon de anfallandes förtroende till sin styrka. 

Orostiftarnes program eller fast hellre förloppet af de 
improviserade bedrifterna vid detta tillfälle var det vid slika 
tillställningar regelmässiga : skrål, stenkastning, fönsterinslag- 
ning, angrepp och förgripelser emot militärvakter och polis- 

') Till samma dag hade en s. k. reformbankett blifvit föranstaltad af 
doktor Wetterbergh och bokhandlaren Bagge i La Croix"s salong vid 
Brunkebergs torg. Denna tillställning hade det missödet att blifva sedd 
med sneda ögon både från regeringens vänner, såsom äfventyrlig för 
allmänna lugnet, och af demokraterna, såsom egande allt för lojalt 
syfte. Att emellertid det subskriberadc sällskapet icke var solidariskt 
med folkuppviglarne för dagen, visade sig tydligt deraf, att det efter 
erhållen kännedom om anslagen å husknutarnc hastade så fort som 
nuijligt att åtskiljas, innan tiden för den utlysta folksamlingen var inne. 



250 

betjening. Fönsterinslagningsvåldet var visserligen, säsom det 
tycktes, företrädesvis riktadt dels emot högre embetsmän, — 
bland dem garnisonens öfverordnade, chefen för landtförsvars- 
departementet och tillf öfverkommendanten, — dels emot polis- 
tjenstemän, men åtskilliga enskilda husegare och hyresman 
rönte samma öde. Skadeplatsen för de stormigaste uppträdena 
var Storkj-rkobrinken, der först och främst presidenten vox 
Hartmansdorffs bostad uppsöktes och hvars alla fönster in- 
s logos, hvar efter enahanda våldsamheter fortsattes utan ur- 
skilning å andra ställen vid samma gata. 

Sedan det visat sig, att så väl polispersonalens som sta- 
dens militära och civila öfverhetspersoners ansträngda bemö- 
danden att pä fredlig väg dämpa oroligheterna blifvit utan 
verkan, begaf sig Hans Maj :t konungen, åtföljd af kronprinsen, 
sent pä aftonen ut bland de i Storkja^kobrinken sammanskockade 
folkhoparne för att med hela tyngden af sin kungliga myn- 
dighet söka förmå de besinningslösa fredstörarne att afstå från 
sina förehafvanden, men äfven hans uppmaningar blefvo utan 
verkan. Stenkastningen fortsattes icke dess mindre under det 
vildaste skrän '). Pä de tygellösa hoparues trotsiga fordran, 
att de för delaktighet i oväsendet af polisen häktade skulle 
lösgifvas, blefvo dessa pä nådig befallning frigifna-). Denna 
folkvänliga eftergift vedergäldes med uppträdenas förnyande 
den följande dagen i sädana dimensioner, att den beväpnade 
magten nödsakades att med allvar ingripa, hvilket hade den 
beklagliga följd, att flere, äfven af den fredliga befolkningen, 
föllo offer för sin obetänksamhet. 

Det steg, som konungen tog att personligen söka verka 
till ordningens återställande, blef nog allmänt klandradt. Det 
allmännas \'äl fordrade det icke. Misslyckandet skulle blifva 
komprometterande, och någon ära var icke att skörda af att 

') Enligt domstolarnes utslag. 
^) Enligt polisrapporterna. 



251 

falla pä ett sådant slagfält, Lvilket dock lätt kunnat hända, 
dä i nattens skymning ingen med visshet kunde se hvart ste- 
narne slungades; men handlingen utmärkte likväl ett högsin- 
nadt tillitsfullt förtroende till folket, äfven dä det var vilsefördt. 
För att bedöma dylika folkrörelsers verkliga karakter 
är det icke nog att fästa sig vid folksamlingarnas gruppering, 
emedan denna i regeln är temligen enahanda. Grunderna 
derför mäste, derest sjelfva uppträdenas symptomer icke sprida 
tillräckligt ljus deröfver, sökas dels i beskaffenheten af an- 
fallens föremål, dels i de upplysningar, som vid polis- och 
domstolsransakningarna kunnat inhemtas. Vid ifrågavarande 
tillfälle hade man visserligen i det anslag, som föranledde 
folksamlingen, låtit inflyta orden: »lefve reformen; allmän 
valfrihet» ; men, så vidt af de rättsliga undersökningarna kan 
slutas, är det icke antagligt, att dessa ord varit annat än en 
fernissad skylt för enskilda afsigter att åstadkomma vålds- 
uppträden och pröfva sina krafter emot dem, som hade ålig- 
gandet att upprätthålla allmänna ordningen. Från särskilda 
flockar hördes jemväl ropen: »lefve republiken, lefve friheten»; 
men på samma grund kan det icke antagas, att detta varit 
annat än ett stundens hugskott för efterhärmande af hvad 
man i tidningarna sett, att bruket var i andra länder. För 
öfrigt och jemte det man såsom upphetsningsmedel utspridt 
den sagan, att ett lagförslag vore ä bane, som förbjöde den 
tj enande klassen att nyttja kläder af annan färg än den grå, 
blef såsom bidragande till oron uppgifvet, att i anledning af 
regeringens liberala tullförslag fabriks- och handtverksarbetare 
befarade att blifva i saknad af arbetsfört] enst^). Att detta 

') Af domstolsransakniugarna inhemtas, att tre personer upplrädt såsom 
i mer eller niinilro mon uppviglare eller egentligen synliga ledare af 
uppträdena, nemligen en f. d. guldsmed, en skomakaregesäll och en 
bageriarbetare. Såsom saker till att genom anslag hafva föranledt 
folksamlingar dömdes endast en f. d. allmän arbetsfånge. Genom hof- 
rättens utslag i målet blefvo af 46 tilltalade (till största delen handt- 



252 

senare utgjorde ett pä förhand beredt jäsningsämne, kan icke 
betviflas. Polisen Hade derom kännedom, innan oroligheterna 
ntbröto ; men, om detta varit ett hvifvudsakligt motiv till upp- 
loppets anstiftande, så var det en särdeles ödets skickelse, att 
det första ocli häftigaste anloppet just blef riktadt emot pre- 
sidenten VON Hartmansdorff. Han, den ständaktigaste och 
kraftfullaste försvararen af fabriks- och handtverksintresset 
emot tullreformerna, hade från det hållet snarare förtjent en 
ärestod än våldsamt ofredande i sitt hem. Om åter afsigten 
var att i tryckfrihetens intresse hämnas pä den utmärkte rid- 
darhusledamoten för den stränghet, hvarmed han tillämpade 
tryckfrihetslagen den tid, då han förvaltade hof kanslersembetet. 
sä synes man vara fullt berättigad att anse denna opinions- 
yttring neutraliserad derigenom, att fönsterinslagningsväldet 
drabbade äfven — Aftonbladets utgifvare. 

Fåfängt är alltså att söka någon på förhand anlagd plan 
eller något politiskt mål för anstiftandet af ifrågavarande gatu- 
väsen '). 

verksarbetare) 14 till ansvar fälda och bland dessa sex till urbota be- 
straffning, oberäknadt ansvar för fylleri, sabbatsbrott ni. m. 
') Den dag, då oväsendet utbröt, ådagalade de utkommenderade trupperna 
länge nog, eburu flere, både af befäl och manskap äfvensom af polis- 
tjenstemänuen, genom stenkastningarna svårt sårades, en så orubblig 
återhållsamhet, att det skäligen föranledde undran, om garnisonen un- 
der sådana förhållanden icke hade annan bestämmelse än att tålmodigt 
låta stena sig. I anseende till öfverkommendanten general Lorichs' 
sjukdomsförfall var general Lefrén för tillfället tillförordnad öfver- 
kommendant. Med hans kända karakter var icke förenligt att i något 
fall lemna sjelfsvåldet lösa tj^glar, och det antogs derföre såsom otvifvel- 
aktigt, att garnisonens passiva hållning under lördagsuppträdena hade 
sin grund i förhållningsorder från högre ort. Huru allvarsam likväl 
situationen omsider ansågs ofvanifrån, visade sig af en kongl. skrif- 
velse till rikets ständer af den 21 mars, hvarigenom meddelades bland 
annat, att ordningen och lugnet i hufvudstaden under uästförflutna 
dagar på ett betänkligt sätt blifvit störda; — att, enligt hvad ingångna 
underrättelser gåfvo anledning att förmoda, dessa oordningar hade sitt 
upphof från stämplingar i en för allmän och enskild säkerhet vådlig 
syftning; — att, då bemödandena att i godo återföra orostiftarne till 



253 

Det ma icke förnekas, att det företrädes\4s för de rege- 
rande gifves ett skäl att betrakta borgerliga oroligheter frän 
en vidsträcktare synpunkt. Afven om dessa på nära bfill 
synas af ringa bet^-denbet, kunna de fjerran frän skådeplatsen, 
och framför allt i utlandet, uppfattas såsom uttryck af be- 
tänklig söndring emellan regering och folk, och då en nations 
sä väl moraliska som politiska stjrrka är af samdrägt bero- 
ende, kan det icke vara likgiltigt, huru den allmänna meningen 
•derom utbildar sig. Särskildt för konung Oscar I var helt 
visst hans vid flera tillfällen i dagen lagda ömsinthet för de 
arbetande klasserna bidragande till det intryck, som han af 
de inträffade oroligheterna erfor och som bestämde hans äsig-t, 
att något borde göras för att stilla oron. I det hänseendet 
låg icke något närmare till hands än lugnande förklaringar i 
afseende å tullfrågan, reformförslag i folkvänlig anda och i 
sammanhang dermed, eller för att befästa förtroendet till dessa 
åtgärder, ombyte af rådgifvarepersonal. 

stillhet och laglydnad blefvo fruktlösa, Kongl. Maj:t faun sig försatt i 
deu beklagliga nödvändighet att anbefalla användandet af vapenniagt, 
— och att, då för lugnets befästande fordrades en strängare tjenstgöring, 
än som kunde fullgöras af den i hufvudstaden såsom ständig garnison 
förlagda truppstyrka, hvilken då under flera på hvarandra följande 
nätter måst förblifva under vapen, Kongl. Maj:t sett sig föranlåten att 
till garnisonsförstärkning inkalla trupper af indelta arméen. 

Samtidigt med de sålunda för deu allmänna ordningens återstäl- 
lande vidtagna officiela åtgärder organiserade sig en förening af yngre 
civila tjenstemän och borgare i ändamål att genom patrulleriug å ga- 
torna söka på fredlig väg afstyra oordningar; och konungen, som med 
synnerlig tillfredsställelse mottog anmälan härom, gaf föreskrift om 
tilldelande åt föreningens medlemmar af nödiga vapen från allmänna 
förråd. Det lider ej något tvifvel, att den moraliska verkan af denna 
anstalt varit väsentligt bidragande till lugnets snara återställande. 



254 



Upprättandet af en medborgarevakt i Göteborg 1848. 

Den allmänna orolighetssmittan 1848 nådde Göteborg den 
27 mars, nio dagar efter utbrottet i bufvudstaden. Ansenliga 
folkhopar skockades om aftonen pä Södra Hamngatan, emellan 
V^estra och Östra Hamngatorna, hvarest det föregående året 
ett upplopp i anledning af en tullvisitation egt rum. Svårare 
våldsamheter blefvo väl förekomna, men oväsendet fortfor icke 
dess mindre flera timmar. Sedan landshöfdingen, som jemte 
polismästaren infann sig på stället, erfarit, att en stor del af 
folkskaran bestod af handtverksarbetare, efterskickades liandt- 
verksföreningens ordförande, genom hvars bemedling de flesta 
af dessa arbetare förmåddes att aflägsna sig. Den öfriga folk- 
massan blef genom gemensamma bemödanden af polisen och 
en trupp af garnisonen före midnatten skingrad, sedan en och 
annan af de mest ostyriga tagits i fängsligt förvar. Under 
tiden hade en afdelning af folkhopen begifvit sig till det f. 
landshöfdingen Virgin tillhöriga landeriet Johanneberg, der 
generalbefälhafvaren grefve Löwenhjelm för tillfället befann 
sig pä besök. Oaktadt en af stadens tidningsredaktioner gjort 
all sin flit att söka betaga nämnde grefve hvarje hårsmon af 
allmänhetens sympatier, torde väl den oroliga hopens afsigt 
endast ha varit att uppstämma någon kattmusik; men då i 
hvarje fall det skulle ha varit ett donquixoteri att vilja ensam 
hålla stånd mot en upphetsad folkhop, hade han, varskodd, 
vid larmets närmande den klokheten att pä en omväg (s. k. 
danska vägen) begifva sig åter till staden, så att den utvan- 
drande skaran fick återvända med oförrättadt ärende. 

På morgonen dagen der efter aflät konungens befallnings- 
hafvande en skrifvelse till handtverksf öreningen med anmodan 



255 

att uppmana stadens handtverksmästare att söka af häll a sin 
arbetarepersonal frän vidare deltagande i dylika gatuupp- 
träden. Pä aftonen förnyades väl folksamlingen, men den 
utgjordes dä liufvudsakligen af löst arbetsfolk och sjömän frän 
Masthugget och Majorna. Hoparne skingrades ock lättare än 
gärdagen, hvartill patruUering af den i staden förlagda husar- 
kommenderingen väsentligen bidrog. 

Emellertid hade stadens invänare blifvit uppskrämda. 
Ingen kunde förutse, huru längt efterhärmandet af de dä på- 
gående folkrörelserna i utlandets större städer skulle gä. En 
väckt fräga om organiserandet af en skydds- eller medborgare- 
vakt blef derföre med allmänt intresse omfattad, och ett stort 
antal medborgare skyndade att inskrifva sig i korpsens ma- 
trikel. Förslag till stadgar upprättades, och sedan detta blif- 
vit af vederbörande myndigheter granskadt och godkändt, an- 
mälde länsstyrelsen ärendet hos Kongl. Maj:t, med anhällan 
om förslagets pröfning och fastställelse. Med organisationen 
var afsedt, att den icke skulle fä någon politisk anstrykning 
eller kunna urarta dertill, utan, såsom i England, utgöra ett 
stöd ät polismagten. Pä grund af en allmännare önskan afsäg 
dock förslaget berättigande för korpsen att vid förefallande 
behof vara beväpnad. Men denna punkt blef en stötesten vid 
ärendets pröfning å högre ort. Frän trenne synpunkter mötte 
i detta hänseende betänkligheter. Det syntes icke lämpligt 
att organisera en beväpnad korps, som icke var stäld under 
krigslagarne, ej heller att en beväpnad trupp agerade tillsam- 
mans med garnison utan att underordnas gemensam öfver- 
befälhafvare. För öfrigt ansågs det betänkliga af en sädau 
organisation ega en ökad vigt, sä länge man var i saknad af 
upprorslag. 

Innan Kongl. Maj:t öfver frågan fattat beslut, ingåfvos 
till regeringen dylika organisationsförslag frän liera andra 



25(5 

städer och deribland äfven från liiifvudstaden. Deraf vållades 
tidsutdrägt, ocli först den 30 maj 1848 afläts ett kungligt bref till 
länsstyrelsen i Gröteborg, hvarigenom meddelades, att »Kongl. 
Maj:t med nådigt välbehag iiihemtat, hurusom ett större antal 
af Gröteborgs stads och förstäders invånare med hedrande 
beredvillighet att medverka till betryggande af ordningen och 
säkerheten derstädes öfverenskommit om bildande af en skydds- 
eller medborgarevakt, men att, som öfverenskommelser om in- 
rättande af skyddsvakter äfven i andra städer egt rum och 
förslag till stadgar för dem komme att efter erforderlig bered- 
ning Kongl. Maj:ts pröfning underställas, sä ®ch med hänsigt 
jemväl till härvid förekommande fråga om meddelandet af sådana 
stadganden angående hufvudgrunderna för skyddsvakters orga- 
niserande och användande, hvilka i allmänhet för dem kunde 
blifva gällande, ville Kongl. Majit då icke till särskild pröf- 
ning företaga det från Kongl. Maj:ts befallningshafvande i 
Göteborg insända förslag; hvaremellertid det finge ankomma 
på landshöfdingen att i samråd med dem, som tecknat sig 
till deltagande uti ifrågavarande skyddsvakt, uppgöra de be- 
stämmelser, som erfordrades för att den samma, i liufvudsak- 
ligt syfte att genom dess moraliska inflytande förekomma och 
hejda möjliga försök att tillvägabringa oordningar, mätte, i 
händelse af behof, uppä kallelse af landshöfdingen eller den 
i hans ställe befallande civila myndighet, kunna i afsedt ända- 
mål, pä sätt med lag och författningar öf verensstämde, använ- 
das, dervid skyddsvaktens medlemmar hade att åtnjuta ena- 
handa skydd, som enligt lag tillkommer dem, hvilka konun- 
gens och rättens ärenden gä, med vilkor att de för tillfället 
buro sådant antaget tecken ä hufvudbonaden, som utmärkte 
den befattning de utöfvade». 

Det besked, som frän regeringen erhölls rörande förslaget 
till stadgar för omförmälda skyddsvakt, var alltså endast provi- 



257 

moriskt och något annat luirdes sedermera icke af). Den nv- 
organiserade korpsens intresse för saken svalnade dock icke 
derigenoni. Omedelbart efter inhändigandet af det kungliga 
reskriptet blefvo ordningsregler för korpsen öfverenskomna 
och interimistiskt faststälda, hvarvid jemväl bestämdes, att 
korpsens medlemmar skulle, såsom särskildt behöriglietstecken, 
pa engelskt vis vara försedda med batonger efter godkänd 
modell. 



Under den tid, som efter korpsens bildande förflutit, har 
något beliof af dess användande lyckligtvis icke förekommit; 
men tillkomsten deraf skall dock i erinringen fortlefva såsom 
en yttring af den medborgerliga anda, livaraf Göteborgs sam- 
hälle mer än en gång gifvit hedrande föresvn. 



') Det lider knappt något tvifvel, att ej de betänkliglieter, som förslaget 
mötte, alstrats af den just vid denna tidpunkt vunna sorgliga erfaren 
heten af franska nationalgardets samhällsvidriga beieendo. 



/'^nhrivus, ■ Skihlrin/jar. 17 



2ÖS 



Ministérförändringen 1847—48. 

Sedan grefve Arvid Posse är 1846 återinträdt i konseljen 
såsom jnstititiestatsminister, hade statsrådspersonalen bibe- 
hållit sig oförändrad till april 1848, med det enda undantag 
att chefen för civildepartementet enligt sin önskan den 23 
september 1847 för^ttades till landshöfdingeembetet i Göte- 
borgs och Bohus län och efterträddes af sin tvillingbror, 
kanslidepartementschefen i kongl. generaltullstj^relsen Johax 
Fredrik Fahr^eus, som i lifvets skola trofast med honom gått 
hand i hand, och som i lynne, tänkesätt och erfarenhet af 
allmänna värf — ja äfven till sitt yttre — kunde anses i 
det närmaste som hans andra jag '). 

Utom den sålunda nyatnämnde civildepartementschefen, 
hvars bibehållande väl hade sin hufvudsakliga grund deruti, 
att han varit ledamot af 1846 ars representationskommitté och 
sålunda var i tillfälle att vid reformfrågans företagande redo- 
göra för förhållandena vid dennas föregående behandling, blefvo 
statsrådets samtliga ledamöter enligt ingifna ansökningar den 
10 april 1848 entledigade. 

Då de sjelfva derom gjort ansökan och deras afgäng in- 
träffade omedelbart efter déchargefrågans behandling hos stän- 
derna, var allmänheten benägen att antaga utgången af denna 
fråga såsom anledning till afskedstagandet. ^Len tilldragel- 
serna dervid gifva knappt stöd för en sådan förmodan. Kon- 
stitutionsutskottet hade, efter granskning af statsrådsproto- 
kollen, framstält åtskilliga anmärkningar emot statsrådets leda- 
möter, med undantag af justitiestatsministern och chefen för 

') Landsböfdingeu frih. v. Kr.^mer hade, på tillfrågan, fornt undanbedt 
sig denna succession. 



259 

civildepartementet. Hos bondeståndet fattades visserligen beslut 
(med 68 röster mot 38) att till Kongl. Maj:t afläta en und. 
skrifvelse om ståndets önskan, att Kongl. Maj:t ^ålle ur stats- 
rådet och frän embetet skilja» de statsrådsledamöter, mot 
hvilka konstitutionsutskottets anmärkningar voro riktade, nem- 
ligen statsministern för utrikes ärendena frih. Iiire samt stats- 
råden frih. Stael von Holstein, Munthe, frili. Peyron, Silfver- 
STOLPE, W^ERN, frih. Gyllengranat och Faxe, men de öfriga 
riksstånden lade konstitutionsutskottets betänkande till hand- 
lingarna, hvarvid borgareståndet, ehuru »med hufvudsakligt 
gillande af de framstälda anmärkningarna , förklarade betän- 
kandet »icke föranleda någon åtgärd >, — presteståndet åter, 
hvarest anmärkningarnas behörighet i formelt hänseende blef 
omtvistad, förklarade sig ej ogilla, att anmärkningarna med- 
delats, hvilket dock icke kunde atises liktydigt med deras 
gillande, — hvaremot ridderskapet och adeln, sedan proposi- 
tion om anmälan hos Kongl. Maj:t enligt regeringsformens 
107 § blifvit af slagen, lade betänkandet till handlingarna utan 
att dervid fästa något omdöme. Det var således blott tvenne 
stånd, som uttalade något godkännande af anmärkningarna 
och allenast ett af dessa stånd, som ansåg dem föranleda hem- 
ställan hos Kongl. Maj:t enligt 107 § R.F. om de klandrade 
rädgifvarnes entledigande. 

En sådan utgång af déchargefrägor var emellertid icke 
något enstaka exempel. Dock hade vid likartade fall icke 
dervid fästats den vigt, att vederbörande statsrådsledamöter 
funnit sig föranlåtna att resignera, och viå ett föregående till- 
fälle hade konung Oscar I, då en departementschef af lik- 
nande anledning hemstälde frågan om sin afgäng till Hans 
]\[aj:ts godtfinnande, uppfordrat honom att qvarstanna, enär 
Hans Maj:ts förtroende till lionom icke vore rubbadt. Om för 
öfrigt med vår statsförfattnings ordal3'delse och anda kunde 
anses förenligt att sträcka tillämpningen af de pariamen- 



2(J0 

tariska styrelsegTiindsatserna i detta hänseende utöfver den 
begränsning, som utstakats genom regeringsformens 107 :e §, 
sä skulle det enkla sakförhållande, att bland de entledigade 
statsrädsledamöterna äfven var justitiestatsministern, emot 
hvilken någon anmärkning af konstitutionsutskottet icke blif- 
vit riktad, tillfyllest rättfärdiga den slutledning, att ent- 
ledigandet icke haft sin grund i ständernas behandling af 
déchargefrägan. Den omständighet, att de statsrådsledamöter, 
som hade säte och stämma pä riddarhuset, afhöUo sig från 
allt svaromål pä anmärkningarna, tydde för öfrigt nog uppen- 
bart deruppä, att ministérens afgäng var bestämd, innan dé- 
chargefrägan hos ständerna förekom. 

Att konungens personliga obenägenhet icke vållat förändrin- 
gen, visade sig ock derigenom, att andra embeten anförtroddes 
de afgängne statsrädsledamöter, som det ästundade. H. e. frili. 
Ihre undfick pension frän kabinettskassan, och beklagansvärdt 
var, att tillfälle derefter icke erbjöd sig att genom någon 
annan passande anställning göra hans klassiska bildning och 
fasta fosterländska karakter än vidare fruktbärande för det 
allmämia. Statsrådet frih. Stael von Holstein återfick en 
plats i högsta domstolen; statsrådet Munthe blef tillförordnad 
president i kammarkollegium, frih. Peyrox generalbefälhaf- 
vare i andra militärdistriktet, statsrådet Silfverstolpe, efter 
någon tids förlopp, landshöfding i Vestmanlands län och frih. 
GrYLLENGRANAT befälhafvande amiral i Karlskrona. Statsrådet 
Faxe återgick till justitiekanslersembetet. 

Med justitiestatsministern grefve Posses mångsidiga er- 
farenhet och fosterländska tänkesätt var icke förenad den 
spänstighet i karakteren, som är förnämligast önskvärd hos 
den, hvilken ställes i spetsen för en minister. Redan fyra 
månader efter sin utnämning till justitiestatsminister år 1840 
fann han sig vid första motgång, som då pågående riksdags 



261 

förstärkta statsutskott tillfogade regeringen, böra afgä. Nu 
voro marsuppträdena och de emotsedda politiska följderna 
deraf nog för nedstämmande af hans lynne, sä att, äfven om 
konungen önskat hans (|varblifvande i embetet, han icke skulle 
hafva förmått stilla sin längtan till det enskilda lifvets lugn. 
Han bibehöll likväl riksmarskalksembetet, tills hans brutna 
helsa det följande aret föranlät honom att äfven nedlägga 
detta embete. 

Den nya rainisteren bildades samma dag som den förra 
afgick. Till justitiestatsminister utnämndes dåvarande landt- 
marskalken, presidenten i kammarkollegium grefve GtUSTaf 
Adolf Sparre, till statsminister för utrikes ärendena förre 
statsministern för samma departement frih. Stjerneld, till 
statsråd och departementschefer generaladjutanten och chefen 
för första lifgrenadierregementet C. L. von HoiTExnAUSEN 
(landtförsvarsdepartementet), öfversten och sekundchefen för 
flottans konstruktionskorps J. F. Ehrenstam (sjöförsvarsde- 
partementet), landshöfdingen i Jemtlands län A. P. Sand- 
?5TRömer (finansdepartementet) och professorn i praktisk filo- 
sofi vid universitetet i Lund P. Genberg (ecklesiastikdeparte- 
mentet) samt till statsråd utan departement expeditionschefen 
i civildepartementet N. F. Wallensteen, revisionssekreteraren 
C. E. GuNTHER och, en vecka senare, förre löjtnanten J. A. 
Gripenstedt '), sedan om antagande af kallelse i sådan egen- 
skap fruktlösa underhandlingar egt rum med kabinettssekre- 
teraren frih. Manderström, frih. Wilh. Tersmeden och grefve 
B. VON Plåten. 

Från politisk synpunkt kunde i denna konseljens samman- 
sättning svårligen skönjas någon märkbart skiljaktig färg från 



') Don sistnämiule var född i Ilolstein, men fadern var svensk. För 
tillämpningen af 4 ^ R.F. i detta hänseende var prejudikat gifvet 
fyra år förut genom frih. Peyrons utnämning till statsråd. 



262 

den förras. Tveiiiie af de nya statsråden, Sandströmer ocli 
GrRiPENSTEDT, hade visserligen i sina föregåenden lagt i dagen 
sädana tendenser, att de kunde anses hafva intagit en stånd- 
punkt ett stycke till venster om de öfriga konseljledamöterna, 
men i den förra konseljen saknades ej keller de, som i jem- 
förelse med kollegerna röjde en dragning ät samma liall. 



2(J?i 



Tullfrågan 1844-1848. 

Redan såsom kronprins lade konung Oscar 1 i dagen sin 
nitälskan för reform i tullagstiftningen, dä af 1839 års Luterims- 
regering en kommitté för detta ändamål förordnades. Efter 
hans tronbestigning 1844 medgaf tiden icke förnyad revision 
af tullförfattningarna, innan detta års urtima riksdag samman- 
trädde. Vid detta förhållande herastälde Kongl. Maj:t genom 
afläten skrifvelse till rikets ständer, att de vid behandling af 
frågan om tullbevillningen måtte hufvudsakligen bibehålla be- 
stämmelserna i 1841 års tulltaxa, hvartill skäl för öfrigt vore 
att liemta frän olägenheterna af täta förändringar i tullför- 
fattningarna. 

Ehuru tullsk3'dds3'stemets förfäktare inom bevillnings- 
utskottet lyckats sä till vida vinna terräng, att förhöjda in- 
förselsafgifter å ett betydligt antal varor af utskottet blefvo 
föreslagna, blef likväl det hufvudsakliga bibehållandet af grun- 
derna för förut gällande tulltaxa rikets ständers beslut. Denna 
utgång vans dock icke utan allvarliga ansträngningar från 
deras sida, som hade att föra regeringens talan. 

Då tiden för 1847 ärs lagtima riksmöte stundade, behagade 
Hans Maj:t i anledning af inom statsrådet framstäldt förslag 
den 23 mars berörda år uppdraga åt cheferna för civil- och 
finansdepartementen (den förre såsom ordförande), presidenten 
i kommerskollegium, generaltulldirektören och kanslideparte- 
mentscliefen i generaltullstyrelsen att, efter nödiga upplysnin- 
gars inhemtande af sakkunniga personer, uppgöra förslag till 
förnyad tulltaxa, dervid, »under behörigt afseende å statens 
behof af inkomst, borde dels tillses, huruvida förbudsbestäm- 
melserna för in- och utförsel af varor kunde uppliöra i utb\-te 



204 

mot lämpliga tullafgifter, äfvensom om och i Lvad mon de 
inhemska produkter och tillverkningar, hvilka ännu dä voro 
med utföfselstull belagda, mätte kunna derifrån befrias, dels 
iakttagas, att införselsafgifterna blefve bestämda med hänsigt 
ä ena sidan till konsumenternas billiga fordringar och ä den 
andra till det skydd, som inhemska producenter och tillverkade 
under dåvarande förhällanden skäligen kunde påräkna, hvar- 
förutan borde afses närmande, sä vidt ske kunde, till mera 
likstämmighet med norska tulltariffen'), taxans största möjliga 
förenkling medelst särskilda artiklars hänförande under all- 
männa benämningar», m. m. 

Det förslag, som af kommitterade med tillämpning af dessa 
grunder blef utarbetadt och som af Kongl. Maj:t liuf%nidsak- 
ligen -) gillades, öfverlemnades till rikets ständer med nådig 
skrifvelse den 7 dec. 1847, för den behandling som af rikets 
ständer vore beroende. I berörda skrifvelse förklarades, att 
»Kongl. Maj:t ansåg tiden vara inne för en mera fullständig 
tillämpning af de till handelns lättnad s^-ftande grundsatser, 
livilka redan voro af lagstiftaren godkända, änskönt använd- 
ningen funnits endast småningom eller öfvergångsvis böra in- 
ledas, samt att, med vissa jemkningar, de föreslagna tullbe- 
stämmelserna synts Kongl. Maj:t tillfredsställa de med dem 
afsedda fordringar att, utan handelsrörelsens öfverdrifna be- 
tungande, bereda sä väl skydd för de inhemska näringarna 
som nödig inkomst för staten». 

Knappt mer än tre månader efter det beslutet om denna 
regeringsåtgärd fattades röjdes i konungens tänkesätt angående 
tullfrågan en sä afgjord reaktion, att rådgifvarnes betänklig- 

') I detta hänseende I)let' chefen för norska finansdepartementet statsrådet 
VoGT, som då var ledamot af norska statsrådsafdelningen i Stockholm, 
af Kongl. Maj:t bemyndigad att. till upplysningars meddelande, närvara 
vid kommitterades sammanträden. 

^) Med undantag endast deraf, att förbudsstadgandena ansågos böra fort- 
fara för malm, tackjern och vissa andra slag af gjutet jern. 



26Ö 

heter och föreställningar ieke förmådde återhålla verkan deraf. 
Att polisstyrelsen i hufvudstaden, under medvetandet af polis- 
organisationens svaghet, misströstade om sin förmåga att an- 
svara för ordningens upprätthållande, må vara ursäktligt, men 
att hon af denna misströstan lät förleda sig att inför konungen 
skildra sinnesstämningen hos stadens handtverkarebefolkning 
med afseende å tullreformfrägan i sä mörka färger, att det 
skäligen väckte de allvarligaste farhågor, var att beklaga. 
Vid valet emellan konseqvens i handlingssätt och möjligheten 
af allmänna lugnets bevarande fann konungen sig icke böra 
tveka om företrädet af det senare, och då de efter medlet af 
mars utbrutna oroligheterna, hvilka, om ock anstiftandet icke 
hade sin rot i handtverkeriintresset, likväl ostridigt till någon 
del af handtverkarebefolkningen främjades, tycktes gifva be- 
kräftelse ät de af polisförvaltningen ingifna farhågor, fattade 
konungen det oryggliga beslutet att söka få tullfrågan af stän- 
derna behandlad i konservativ riktning. Att Hans Maj:t helst 
önskade ett officielt meddelande derom till rikets ständer, blef 
icke någon hemlighet, men då sådant ansågs oförenlig-t med 
antagliga former, valde Hans Maj:t den utväg att i stället 
meddela sina åsigter enskildt ät tillkallade ledamöter af be- 
villningsutskottet. 

Förf. af dessa skildringar, som deltagit i utarbetandet af 
det till ständerna öfverlemnade tullregleringsförslaget, hade 
efter sin förflyttning till landshöfdingeembetet i Göteborg, vid 
riksdagens början, blifvit af ridderskapet och adeln invald i 
bevillningsutskottet, till hvars handläggning förslaget af stän- 
derna hänvisades, och var således i tillfälle att verka för 
framgången deraf. Hans bemödanden i detta hänseende under- 
lättades ock derigenom, att öfriga ledamöter af utskottets af- 
delning för tullärenden i allmänhet voro för förslagets grunder 
gynsamt stämda; men, innan bevillningsutskottets ledamöter 
genom det omförmälda meddelandet fått kännedom om konun- 



2(56 

gens föräudi-ade äsigter och inuan utskottets tullafdeliiing liim- 
iiit afsluta siu förberedande handläggning af ärendet, erhöll 
han högvederbörlig befallning att återvända till sitt län, mo- 
tiverad deraf, att i sä oroliga tider han borde vara pä sin post. 
Utgången af den sanihällsvigtiga frågan blef också den, 
att rikets ständer funno de i förut gällande tulltaxa stad- 
gade hufvnidgrunder i allmänhet böra bibehållas och följakt- 
ligen äfven der förekommande förbudsbestämmelser, med endast 
tvenne undantag, böra fortfara. 



Det sålunda för denna gäng undanskjutna tullreformför- 
slaget var likväl icke derigenom dödt. Den dermed nära för- 
vandtskap egande moderat liberala tuUtarifP, som nio år senare 
utfärdades, var deraf medelbarligen en frukt. De som utarbetat 
berörda förslag hyste visserligen icke den föreställning, att 
man med antagandet deraf skulle hafva uppnått ett författ- 
ningsskick, hvilket sedermera kunde såsom normalt blifva be- 
stående. Allt ifrån den tid, dä man började att lossa tvångs- 
banden, hade anhängarne af ett friare tulls3'stem ansett väl- 
betänkt, att reformsträfvandena ginge steg för steg. Men 1847 
års kommitterade förutsatte likväl en gräns. Om, för att vara 
natio2ialekonomiskt liberal, det blott fordrades att ideligen 
minska tuUafgif terna, så vore visserligen tillämpningen deraf 
en ringa regeringskonst, men icke alltid statsmannavishet. 
Den radikala frihandelsteorien kan, om det skall vara någon 
mening dermed, icke syfta till något annat än systemet af 
ingen tull. Detta kunde man förstå; ty endast derigenom 
befriades man från alla besvärligheter, som äro förknippade 
med bevakningskontrollen och tuUklareringen. Om det deremot 
medgifves, att tull ma finnas, så inses det lätt, att handeln 
icke är friare, dä afgiften är bestämd till en, än då den utgör 
fem eller tio procent, t}' i h varje fall äro besvärligheterna i 



afseende ä kontroller och tuliiqvider enahanda och de högre 
afgifterna godtgöras viå köpet af varuförhrnkarne lika visst 
som de lägre. För bestämmande af de lämpligaste afgifts- 
belopp påkallas pröfning både från administrativ, national- 
ekonomisk och finansiel S3'npunkt. I mon af hvarje varas 
bekvämlighet för smyghandel, d. v. s. dess delbarhet och om- 
fång relatift till värdet, å ena sidan, och den tillgängliga 
bevakningskontrollen eller möjliga tulluppsigten, å den andra, 
har hvarje tullafgift sin naturliga gräns, som icke kan öfver- 
skridas utan fara att förfela ändamålet. Dervid kan visser- 
ligen ej sällan inträffa, att tullsatser måste sättas sä lågt, att 
de ej kunna gälla som skydd för inhemska näringar, men dessa 
äro ej heller gagnade dermed, att staten finge dela inkomsten 
med smyghandlarne. Detta är tullagstiftningens administrativa 
och pä samma gång moraliska intresse. Det nationalekono- 
miska fordrar derjemte aktgif vande på flerfaldiga omständig- 
heter, hvilka kunna föranleda gradationer ända ifrån tullfrihet 
till den administrativa beräkningens maximum. Ursprungligen 
har tullinrättningen endast haft en finansiel grund, och då 
finanstullar eller högre afgiftsprocenter än det normala maxi- 
mum kunnat för vissa varor utan äfventyr för sm^-ghandel 
bestämmas, har man, så framt de varit behöfliga, tillförne icke 
funnit sig derifrån förhindrad, ehvad de verkade som skydd 
för någon inhemsk industri eller ej. 



Länge ansågs det af nationalekonomerna nästan som ett 
axiom, att en måttlig tullbeskattning var den ändamålsenli- 
gaste af alla beskattningsarter. Det var ock derföre, som 
nordamerikanska staternas nybildade union under första perio- 
den af sin tillvaro nästan uteslutande från denna beskattning 
hemtade sin statsinkomst. Men det synes numera hafva blifvit 
en modesak att upphöja direkt skatt till första rangen. Det 



kan ej heller med fog bestridas, att den principielt hvilar pä 
en rättmätig grund. Hvad särskildt angår den egentliga in- 
komstskatten eller hvad man i Sverige kallar ^ bevillning för 
inkomst af arbete», möta dock i tillämpningen sädana svårig- 
heter, att det väl förtjenar att sorgfälligt öf vervägas. om ej 
företräde må tillerkännas tullbeskattningen, väl förståendes 
inom förnuftigt afmätta gränser. Hvad man såsom hufvudskäl 
emot all konsumtionsskatt anmärker, eller att den jemförelse- 
vis mera trycker pä de fattigare folkklasserna, är visserligen 
vilkorligt sant. Dä likväl spanmål, salt, fiskvaror och andra 
allmännare lifsmedel äro frän tuUafgifter fria, kunna de verk- 
ligen fattiga icke drabbas af tullbeskattningen ; ty sädana väl- 
lefnadsartiklar som kaffe, vin o. a. d. kunna, dä behofvet det 
kräfver, för armodets barn vara främmande. Inskränkes för 
öfrigt jemförelsen emellan mindre bemedlade och förmögnare 
folkklasser, beggedera efter ett medeltal af hushällens med- 
lemmar, sä skulle den otvifvelaktig-t för de förra utfalla ofördel- 
aktigare än en beskattning efter inkomst, der est man endast 
toge hänsyn till vissa allmännare varuslag, men det lider ej 
heller något tvifvel, att jemförelsen måste utfalla väsentligt 
olika, om den utsträckes till förbrukningen af utländska varor 
i allmänhet. Dessutom bör det i hvarje fall icke lemnas ur 
sigte, att tullbeskattningen icke är obligatorisk, emedan man 
kan undandraga sig den, i samma mon som man inskränker 
förbrukningen af utländska, tull underkastade, varor. 

Det principiela fördömandet af konsumtionsskatter kan 
väl icke komma i betraktande i fråga om accis ä bränvin, 
emedan denna skatt huf\nidsakligen hvilar på en annan grund 
än den finansiela. !Men att nedskrufva tuUafgifterna till allra 
lägsta siffertal och pä samma gång till behofvens fyllande 
införa skatt ä maltdrycker, såsom pä senare tid varit ifråga- 
satt, vore en motsägelse i grundsatsens tillämpning, som icke 
skulle kunna försvaras. Förhållandet är näppeligen ej heller 



269 

skiljaktigt i fräga om inkomstskatt lagd pä varutillverkning 
i allmänhet. Ingen klass af industriidkare lärer underlåta att 
lägga skatten, den ökade så väl som den förut varande, på 
])riset för sina tillverkningar, jemte öfriga beståndsdelar, som 
deruti inga. Verkan blifver då enahanda som af tullbeskatt- 
ningen, att det är varuförbrukarne, som ytterst drabbas af 
skatten. 

I ett annat hänseende äter äro dessa beskattningsarter 
diametrala motsatser. I stället att tullen verkar såsom ett 
premium för de inhemska varutillverkningarna i täfian med 
de utländska pä den inländska marknaden, verkar nemligen 
inkomstskatt å de inhemska tillverkningarna såsom ett jiremium 
för de utländska vid denna täfian. 

Från en högre synpunkt visar jemförelsen derförutan en 
annan, väl beaktansvärd åtskilnad. Hos de skattskyldige, eller 
varuförbrukarne, beröres nemligen ingen moralisk sträng af 
tullbeskattningen, sedan varorna vid införseln blifvit behörigen 
tullbehandlade. Med betalningen för de köpta varorna hafva 
de fullgjort sin skattskyldighet, utan att någon tanke kunnat 
uppstå att imdgå eller minska den. Huru förhåller det sig 
deremot med skatt å icke fixerade inkomster? Bestämmandet 
af beloppen grundar sig på taxeringsmännens förmodan eller 
gissning af de skattskyldiges, stundom af dem sjelfva icke 
med visshet kända inkomster för året. Att dervid, äfven med 
förutsättning af det renaste vippsåt hos taxeringsmännen och 
med antagande likaledes af den mest närgångna fiskalisation, 
mer eller mindre väsentliga misstag och rättvisan kränkande 
olikheter i behandlingen äro oundvikliga, hafva lagstiftarne 
icke kunnat förbise. 

Mest i ögonen fallande är dock inkomstskattens praktiska 
olägenheter. Den tidspillan och de besvärliglieter, som för- 
orsakas allmänheten genom de tierfaldiga, öfver liola landet 



210 

spridda, ärliga kommittéerna för skattebeloppens föreslående^ 
bestämmande och fastställande, kunna lika litet i penninge- 
värde uppskattas som ölägenheterna af de oräkneliga, ofta alla 
instanser genomgående rättegångar, hvilka detta beskattnings- 
sätt föranleder; och detta allt är den skattdragande allmän- 
heten underkastad för en statsinkomst, som dä kostnaderna 
för taxering, uppbörd och redovisning af dragas, lemnar en i 
förhållande dertill allt för torftig nettobehållning. Grenom 
omständigheternas kraf har denna beskattningsart blifvit ound- 
viklig. Användandet deraf i någon väsentligare utsträckt mon 
torde dock vara förtjent att betänkas. 



Vid upprättandet af 1847 års tullregleringsförslag voro 
de moderna äsigterna angående grunderna för internationela 
handelsfördrag ännu okända. Sverige hade vid denna tid in- 
gått handelsförbund med nästan alla Europas sjöfarande natio- 
ner, på grund af likställighet eller reciprocitet. Med dessa 
traktater af sågs, att i stället för att förut den ena nationen 
icke var berättigad till in- eller utförsel af varor till eller 
ifrån den andras hamnar utan emot förhöjda afgifter å så väl 
fartyg som varor, rättighet dertill skulle de kontraherande 
nationerna ömsesidigt tillkomma under samma vilkor, som egde 
rum vid trafikerandet med inhemska fartyg. Det var i detta 
hänseende så till sägandes en nationernas förbrödring, hvilande 
på handelns enklaste och naturligaste hufvudgrund. Det inne- 
bar ej heller något störande för hvartdera landets sjelfstän- 
diga prof ningsr ätt vid ordnandet af sin egna lagstiftning i 
denna del. Den form för handelsfördrag, som sedermera blifvit 
gällande, går deremot hufvudsakligen ut på att vexelvis, i 
enskilda yrkens intresse, för vissa produkter eller industri- 
alster bereda en vidgad marknad genom tullfrihet eller lindriga 



271 

afgiftev eller andra lättnader. Genom denna metod kan beliof 
omsider uppstå af lika mänga tulltariffer som kontraherande 
länder. Det inses lätt, att sådana differentiela köpslaganden 
förrycka allt system för handels- och tullagstiftningen genom 
omöjliggörandet af ett principielt sammanhang. 



272 



Frågan om representationsreform. 

Dä Sverige är 1809 pä envåldsmagtens ruiner uppförde 
en ny statsbyggnad, var uppmärksamheten redan riktad pä 
behofvet af förändring i värt representativa statsskick. Uti 
ett till rikets ständer afgifvet principbetänkande framlade 
nämnda ärs konstitutionsutskott sina asigter om ständsförfatt- 
ningens brister och yttrade, med afseende ä grunderna för en 
ändamålsenlig ombildning deraf, bland annat, att represen- 
tationen bör vara formerad pä tvenne kamrar, föreställande 
nationens hufvudsakliga, ofta skiljaktiga ehuru alltid lika vig- 
tiga, intressen, neniiigen det ena, hvilket, såsom egande myc- 
ket att förlora vid en rubbning af sakernas förut varande 
ordning, kan finna sin säkerhet blott i lagens kraft och lug- 
nets bibehållande, det andra äter, som ofta lifvadt af ögon- 
blickets intryck, otåligt vid alla lidanden, benäget till för- 
ändringar, men vid en väl afpassad motvigt, ämnadt att tolka 
de talrikaste samhällsklassernas behof, äfven ofta skulle fram- 
föra allmänna röstens omdömen och uttrycka dess fordringar. 

Beträffande valrätt och valbarhet utlät sig utskottet, att, 
då hvar och en som genom sin förmögenhet eller sin näring- 
kan anses hafva tillräckligt intresse uti samhällskontraktets 
bibehållande för att vilja statens bestånd, blir berättigad att 
deltaga i valet af nationens ombud, blifva pä en gång alla 
rättmätiga anspråk och nationens talrikaste ocli vigtigaste in- 
tressen genom en sådan valrättighets utöfvande förenade; att 
i följd deraf alla svenska medborgare, utan ätskilnad af stånd, 
yrken eller lefnadssätt, böra vara berättigade att deltaga i 
valet af nationens befuUmägtigade för vården af dess lagstift- 
ning, och att utöfningen af denna rättighet endast bör bero 



273 

af egenskaperna af bofast, oberoende och fullmyndig. Likväl 
höll utskottet före, att ej blott för enskildes utan äfven för 
samhällets allmänna väl deltagandet i statens lagstiftning till 
en ^^ss grad måste rättas efter deltagandet i statens allmänna 
bördor, i anseende hvartill rättigheten att välja och kunna 
väljas borde beräknas icke blott efter folkmängd, men efter 
den afgift hvar och en erlägger för samhällets bestånd. 

Af denna konstitutionsutskottets framstälda. såsom det 
vill synas ej fullt klara, teori blef dock ingen frukt. 1809 
års män lemnade ståndsförfattningen till sina grunder orörd. 

Missbelåtenheten med representationsskicket var emeller- 
tid väckt och lät icke vidare söfva sig. Ständsindelningen, 
som genom århundraden gått i arf från den gråa forntiden, 
ville man i allmänhet icke längre finna tidsenlig. De tunga 
formerna för riksdagsarbetet voro ock otillfredsställande; men 
den mest i ögonen fallande bristen var uteslutandet frän re- 
presentationsrätt af medborgareklasser, som i bildningsgrad 
och förmögenhets^-ilkor icke kunde anses underlägsna någon 
af de representerade klasserna, och det var ock genom dessas 
väl befogade klagan som missnöjet med det bestående repre- 
sentationsskicket förnämligast underhölls och allt mera steg- 
rades. 

Af de enskilda sträfvandena för statsskickets förbättrande 
i detta hänseende har den af Carl Hexrik Axckarsvärd och 
Johan G-abriel Richert år 1830 offentliggjorda skrift under 
titel »Förslag till nationalrepresentation» företrädesvis ådra- 
git sig uppmärksamhet. Denna skrift afsåg att bringa vår 
representation till nära förvandtskap med den norska. Enligt 
dess allmänna grunder skulle rikets ständer vara svenska fol- 
kets representanter och utgöras af tvenne af delningar, be- 
nämnda den ena > ständernas stora nämnda och den andra 
tständernas 2^'^'öfningsnämnd» . Till den förra skulle hvarje 

Fåhrwjis . Skildriiianr 18 



274 

lagtima riksdag väljas 175 representanter, dels genom elek- 
torer frän land och städer (120) och dels omedelbart (55) af 
de till högsta be^ållning för förmögenhet eller inkomst taxe- 
rade å landet eller i städerna. Till pröfningsnämnden skulle 
stora nämnden inom sig eller bland andra enligt vallagen 
valbara välja första riksdagen 75 och vid följande riksdagar, 
efter turvis skeende afgång, 25 ledamöter. Stora nämndens 
bifallande beslut skulle ej gälla utan pröfningsnämndens god- 
kännande. Nämnderna skulle hvar inom sig välja sina presi- 
denter. RiJcsdag skulle hällas hvart tredje år. 

År 1839 utgaf grefve Magnus B.jörxstjerna af trycket ett 
arbete om »Grunderna för representationens möjliga ombygg- 
nad ocli förenkling». Jemte en utförlig kritik öfver då gäl- 
lande riksdagsordning innefattade det förslag till sådan om- 
bildning af representationen, att denna skulle komma att för- 
delas pä tvenne kamrar, nemligen en »r åds för samling y^ och en 
»valförsamling y. Till den förra skulle adeln välja 50 och 
Jconungen likaledes utnämna 50 ledamöter, alla för lifstid, 
hvarförutom biskoparne och pastor primarius samt hofrätts- 
presidenterna och justititieborgmästarne i Stockholm och Göte- 
borg skulle vara sjelfskrifna ledamöter, hvarjemte de tvenne 
universiteten och vetenskapsakademien skulle ega att till denna 
kammare utse hvar sin ledamot. Till den andra kammaren 
skulle ledamöterna utses genom allmänna och omedelbara vaV). 

Frän regeringen utgick det första reformförslaget år 1848. 
Under egna omständigheter tillkommet, påkallar det, för att 
klarare kunna uppfattas, en jemförande öfversigt af de flera 
representationsförslag, som frän och med år 1840 inom stats- 
magternas område kommit under behandling. 



') I afseende å detta valsätt uttalade författaren den öfvertygelse, »att 
svenska folket till sin nya representation skulle välja allt livad det 
hade mest utmärkt, mest bildadt och mest ädelt i sitt sköte». 



275 

I det föregående ' ) är omförmäldt, att konstitutionsutskottet 
den 1 september 1840 till rikets ständer afgaf ett utförligt 
förslag till nationalrepresentationens ombildning. 

Hufvudgrunderna för detta förslag voro: 

en riksförsamling fördelad på två kamrar, af hvilka den 
första (yngre) skulle hafva 175 ledamöter (kvaraf 30 för stä- 
derna och större köpingar) valda genom elektorer, utsedda 
medelst allmänna val, efter graderad röstskala, och den andra 
(äldre) 75 ledamöter, utsedda af första kammaren bland dess 
ledamöter ; 

qvalifikaiioner (utom de vanliga af god fräjd m. m.): ålder 
för första kammarens ledamöter af 25 är och för andra kam- 
marens af 35 är (om de ej bevistat tvenne riksdagar i den 
första) samt innehafvande under eganderätt eller stadgad åbo- 
rätt af fastighet på landet eller egande af fastighet i stad eller 
innehafvande af fastighet under arrende på viss längre tid 
och till värde af minst 1,000 rdr b:o eller behållen inkomst 
af 200 rdr b:o af annat yrke än jordbruk och bergsbruk eller 
(med vissa undantag) innehafvande af ordinarie tjenst eller, 
efter afsked derifrän, af bibehållen lön eller pension; 

talmän och vice talmän af hvardera kammaren valda för 
en månad i sänder; 

arfvoden och resekostnadsersättning af statsmedlen till- 
erkända begge kamrarnes ledamöter; 

riksdag hvart tredje år. 

Förslaget gick sålunda i sjelfva verket ut på en kammar- 
system, enär qvalifikationerna, med undantag af åldern, för 
begge kamrarne voro alldeles de samma och den andi-a kam- 
maren egentligen var att anse som en delegation af den första. 

Uti det betänkande, som åtföljde 1840 års konstitutions- 
utskotts representationsförslag, yttrades, till stöd för två- 
') Sid. 79. 



276 

kammarsystemet, bland annat, att »detta system är särdeles 
väl beräknadt att förekomma förhastade beslut, — att en lag- 
stiftande församling, för att uppfylla sin bestämmelse att re- 
presentera alla, bör vara sa organiserad, att icke blott den 
för ögonblicket rådande opinionen eller den majoritet, som, 
missnöjd med det närvarande, söker ett bättre, utan äfven 
den minoritet, som, af fruktan att förlora det goda man redan 
eger, är böjd att skonsammare bedöma det närvarandes bri- 
ster ock strängare granska förbättringsförslagen, der kan ut- 
tala sina fordringar, — att det i hvarje monarki, men helst i 
Sverige, som är vandt att se sina konungar gä i spetsen för 
tidens ädlaste sträfvanden '), är betänkligt att åt konungen 
allena uppdraga hela den återhållande kraften, — att det lika 
litet egnar konungen att vara minoritetens ständiga represen- 
tant, som att vara ett viljelöst verktyg för majoriteten; — 
att hans ställning bör vara upphöjd öfver alla dessa alter- 
nativ, men att detta svårligen kan ske, utan att en verkligen 
stark återhållande kraft förlägges inom sjelfva den lagstif- 
tande församlingen». 

Huru ett representationsförslag, hvaraf det icke rimligen 
kunde väntas, att den äldre kammaren skulle blifva annat än 
en trogen af bild af den väljande yngre kammarens majoritet, 
kunde blifva frukten af de här anförda sunda och klara bevis- 
ningsgrunder, är svårt, om möjligt, att utreda. 

Talrika reservationer åtföljde utskottets betänkande, näm- 
ligen fem från adelns ledamöter (alla utom ordföranden gr ef ve 
Anckarsvärd), fem från presteståndets och fyra frän borgare- 
ståndets ledamöter. Ingen af bondeståndets ledamöter i ut- 
skottet hade något emot förslaget att erinra. 

') Mau frestas att anse denna fras som en ironi, då den jemföres med 
utskottsordförandens förut (sid. 20) omförmälda anklagelse emot rege- 
ringen, »att pä trettio år icke hafva respekterat nationens önskningar 
och behof". 



'•^i: 



Beträifande röstskalan, som i utskottets förslag var limi- 
terad inom sex röster, ville professor Geijer icke gii längre 
än till dubbel rösträtt, hvaremot han ansåg bland qvaliiikatio- 
nerna böra bestämmas, jemte god kristendomskunskap, mini- 
mum af det i folkskolan fordrade kunskapsmätt '). 

Den största uppmärksamhet sä väl inom som utom riks- 
dagen tillvunno sig de reservationer, som afgifvits af gi-efve 
C. Gr. Spens och kontraktsprosten Hallström, hvilka begge 
räknades till de mera frisinnade, hvar inom sitt stånd. Den 
senares reservation var en utförlig och djuptänkt statsrättslig 
afhandling, väl värd att begrundas, ehvad man hj-llade mera 
demokratiska eller mera konservativa äsigter. Hans totalomdöme 
om utskottets förslag kunde anses innefattadt i följande period 
af reservationen: »Antingen misstager jag mig, eller har den 
politiska klokheten icke tryckt sitt insegel pä det representa- 
tionsförslag, som efter främmande mönster uppdukas för en 
nation i helt olika belägenhet och visst icke hvarken så poli- 
tiskt eller så harmoniskt inom sig utbildad, att den pä jemna 
skuldror skulle bära den ansvarsfulla bördan af en allmän 
lika representationsrätt. » 

Efter allvarliga öfverläggningar inom stånden och för- 
nyade återremisser blef konstitutionsutskottets omförmälda för- 
slag, i anledning af ståndens skiljaktiga beslut, föremål för 
förstärkt konstitutionsutskotts behandling, hvarvid det förkla- 
rades hvilande till grundlagsenlig behandling vid nästa riksdag 
med den ringa majoriteten af 44 röster emot 35. Det var så- 
lunda icke öfverraskande, att förslaget vid den slutliga be- 
handlingen (den 28 aug. 1844) föll genom tvenne stånds, rid- 
derskapets och adelns samt presteståndets, afslag. 



') Enär folkskolorna först flera år senare allmännare blefvo ordnade, är 
det svårt att inse, huru eller med hvad slags intyg menige man af 
dåvarande generation vid valförrättningarna skalle ha kunnat legiti- 
mera sig. 



278 

Vid ärendets handläggning hos ridderskapet och adeln 
deltogo de af konungens rädgifvare, som voro ledamöter af 
ståndet, hvarken i öfverläggningarna eller voteringen. I det 
anförande, hvarmed statsrådet frih. Nordenfalk inledde för- 
handlingarna, redogjorde han, å egna och sina kollegers vägnar, 
för skälen dertill. »Konungen hade icke velat gifva offentlighet 
ät sina äsigter i frågan, förr än om den bleive honom pä grund- 
lagsenlig väg understäld, och med full öfvertygelse om riktig- 
heten deraf hade statsrådets ledamöter deruti instämt. Uti 
en sådan fråga måste det för en regering, som har till sitt 
högsta syfte att ^^ppfatta folkets önskningar och behof, vara 
af den största vigt att fä inhemta representationens röst, af- 
gifven utan all yttre inverkan, och det vore att fränträda 
riktningen till detta mal, om konungens rädgifvare, hvilka i 
ett sådant ämne icke kunde tänkas handla utan konungens 
vetskap och samtycke, skulle under öfverläggningarna sluta 
sig till den ena eller andra meningen.» 

Med 450 röster emot 82 förkastade ridderskapet och adeln 
förslaget. 

Detta förslag, ehuru fä, om någon, hoppades dess fram- 
gång, hade likväl, under af bidan af den slutliga behandlingen, 
tjenat att uppvärma sinnesstämningen och nitet för reformens 
befrämjande, synnerligast bland dem, som hyste sympatier för 
förslaget. Omedelbart efter det striden derom 1844 var ut- 
kämpad, stodo sålunda de demokratiska åsigternas förfäktare 
rustade att öppna ett nytt fälttåg. Ä andra sidan visade sig 
det fallna förslagets vedersakare ej heller likgiltiga för den 
stora samhällsfrågans önskvärda lösning. Från båda lägren 
afgäfvos till konstitutionsutskottet motioner i ämnet, till färgen 
sins emellan skiftande på hvarjehanda sätt, nemligen af fem 
ridderskapets och adelns ledamöter (P. Gr. Cederschiöld, Fr. 
Åkerman, P. Lagerhjelm, C. Danckwardt och Aug. v. Hart- 



279 

mansdorff), en borgareståndets ledamot (Gr. F. Ekilolm) och 
en bondeståndets (Bexcjt Gudmundsson). 
Dessa förslags hnfvudgrunder voro: 

Cederschiölds : bibehållande af de fyra stånden, i någon 
mon förändrade, med tillägg af ett nytt stånd, hvartdera med 
60 valda ledamöter, livilka stånd skulle ega att, efter före- 
gående öfverläggningar, sammanträda i ett rum, för att öfver 
ärendena gemensamt fatta beslut; 

Åkermans: två hamrar, den öfre med 100, den nedre med 
200 ledamöter; Massval: nedre kammaren fördelad i tvä klas- 
ser, hildningsMassen (prester, lärare och embetsmän) 40 och 
förmögenhetsTdassen (fastighetsegare, städernas magistratsper- 
soner och borgare, näringsidkare) 160; i öfre kammaren af 
adeln 25 ledamöter, högre grader af prester och lärare jemte 
en ledamot af vetenskapsakademien 16, högre grader af andra 
embetsmän 6, högre beskattade handlande, fabriksidkare och 
bruksegare 8, högre beskattade fastighetsegare 25 och af konun- 
gen utsedde 20; ålder för valbarhet till nedre kammaren 30, 
till öfre kammaren 35 är; 

Lagerhjelms: två haynrar med 125 ledamöter ihvardera; 
Massval: i andra (yngre) kammaren af städernas borgerskap 
och fastighetsegare jemte näringsidkare i allmänhet 40 leda- 
möter, af allmogen 60, militära och civila embets- och tjenste- 
män 12 samt till annat stånd ej hörande fastighetsegare ä 
landet 13; i första (äldre) kammaren af konungen utsedda 
ledamöter 4, af adeln 50, presterskapet, läroverken och aka- 
demierna 40, bergsbruksidkare 6, öfriga för andra kammaren 
anförda klasser 25; 

Danckwardts: hufvudsakligt gillande af 1840 års konsti- 
tutionsutskotts förslag, men med den skilnad, att biskoparne 
och pastor primarius skulle vara sjelfskrifna ledamöter i andra 
(äldre) kammaren, samt att universiteten och vetenskapsaka- 
demien skulle ega att dertill utse 6 och adeln 19 eller till- 



280 

sammans med prelaterna 38 ledamöter, hvilka gemensamt med 
första kammaren skulle välja det bristande antalet i den andra; 

v. Hartmansdorffs : fem stånd, fördelade pä två kamrar, 
hvardera med 125 ledamöter; val till begge kamrarne genom 
ståndsvis bestämda valkretsar; till presteständet skulle äfven 
hänföras läroverken och akademierna och till borgareståndet 
fastighetsegare i städer och köpingar samt näringsidkare i 
allmänhet; femte ståndet skulle utgöras af militära och civila 
embets- och tjenstemän samt till annat stånd ej hörande bergs- 
bruksidkare och fastighetsegare å landet; ålder för valbarhet 
till yngre kammaren 25 och till den äldre 35 är; 

Ekholms: samfälda val enligt 1840 års förslag, med någon 
inskränkande förändring af census och röstberäkning, städers 
och köpingars berättigande att till yngre kammaren särskildt 
välja 30 ledamöter samt äldre kammarens bildande sålunda, 
att dertill af yngre kammaren för fem riksdagar skulle utses 
fem högre lagfarne, fem högre militärer, fem högre civila 
embetsmän, 20 högre lärdomsidkare, 20 högre beskattade och 
20 äldre riksdagsmän; 

Bengt Gudmundssons: samfälda val enligt 1840 års för- 
slag, med den skilnad, att till äldre kammaren 60 ledamöter 
skulle väljas för fem eller tre riksdagar och 15 utnämnas af 
konungen, samt att städerna skulle välja 35 till första kam- 
maren. 

Enligt alla förslag, med undantag af Lagerhjelms, skulle 
riksdagsmännens arfvoden utgå af statsmedel. Åkerman, Hart- 
MANSDORFF ocli Ekholm förcslogo talmannens utnämnande af 
konungen. 

Konstitutionsutskottet fann sig, med anledning af dessa 
till dess handläggning inkomna förslag, pligtenligt manadt att 
utarbeta och till ständerna afgifva ett nytt förslag till national- 
representationens ombildning. Den utskottet af grundlagen 
medgifna initiativrätt begagnades dervid i rikt mått. 



281 

Utskottet blef färdigt med sitt förslag den 6 febr. 1845. 

Grunddragen deraf voro följande: 

Rikets ständer representera svenska folket ; de utgöras af förut- 
varande fyra stånd, med tillägg af ett femte, bestående 
af de embetsmän i statens tjenst ocli fastighetsegare på 
landet, som icke tillhöra nägotdera af de förutvarande 
stånden ; 

riksdagsmännens antal 250 eller 50 af hvarje stånd, fördelade 
pä två kamrar, den yngre och den äldre, med lika antal 
för hvardera; 

till presteståndet hänföras jemväl universitetslärare och lärare 
vid de öfriga allmänna läroverken; 

borgareståndet består af borgare och magistratspersoner i stä- 
derna, och med vissa vilkor näringsidkare i allmänhet 
samt egare af hus eller jord i städer eller köpingar; 

femte ståndet består af 1) domstolarnes ledamöter och tjenste- 
män, 2) andra civila embetsmän, 3) officerare af landt- 
försvaret, 4) officerare af sjöförsvaret, ö) läkare i statens 
tjenst och 6) fastighetsegare pä landet samt egare af bergs- 
bruk, ej tillhörande annat stånd; 

valen ske stånds- eller klassvis; hvarje stånd för sig eger att 
bestämma sina ständsordningar, som gälla till efterrättelse, 
då de af konungen gillats; 

ålder för valbarhet till yngre kammaren 25 är, till den äldre 
35 år; medlemmarne af yngre kammaren väljas för hvarje 
riksdag, af den äldre för fem riksdagar ; rösterna beräknas 
dels enkla, dels efter graderad röstskala; 

för valbarhet till yngre kammaren i allmänhet samma behörig- 
hetsvilkor som för valrätt; till den äldre grundar sig val- 
barheten på minimum af egendom (10 mantal jordegendom 
eller 15,000 rdr spec. taxeringsvärde), inkomst, tjenstegrad 
eller antal bevistade riksdagar; 
riksdag hvart tredje år; 



282 

talman och vice talman utnämnas af honungen; 

samtliga riksdagsmän undfå arfvoden ocli resekostnadsersättning 

af allmänna medel. 

Detta reformförslag och det af konstitutionsutskottet vid 
nästföregående riksdag afgifiia utvisa, såsom lätteligen skönj es, 
sins emellan föga mera förvandtskap än svart och hvitt. Svå- 
righeterna att kunna bibringa det en helgjuten form visade 
sig deraf, att af utskottets 24 ledamöter 21 reserverade sig. 
Utskottets samtliga ledamöter från borgare- och bondestånden 
ogillade sjelfva huf\nidgrunden eller ständsindelningen, och tio 
af dessa ledamöter förenade sig om hr Ekholms förslag såsom 
reservation. 

Utskottets förslag blef, såsom man lätt kunde förutse, af 
borgare- och bondestånden förkastadt. I stället antog borgare- 
ståndet hr Ekholms och bondeståndet Bexgt Gudmundssons 
förslag. Uppå borgareståndets inbjudning frångick dock bonde- 
ståndet sedermera sitt beslut och förenade sig med borgare- 
ståndet om Ekholmska förslaget. Då emellertid ärendet hos 
ridderskapet och adeln och presteständet icke hann slutbe- 
handlas, innan riksdagen afslutades, blef den samhälls vigtiga 
frågan, som framkallat sä många och sä väsentliga menings- 
brytningar och tagit en stor del af riksdagens arbete i anspråk, 
förfallen. 

För att dock hälla frågan vid lif, blef, uppå väckta mo- 
tioner hos ridderskapet och adeln af hr Åkerman, i preste- 
ständet af biskop Agardh och i borgareståndet af hr De Maré, 
enligt tre stånds (preste-, borgare- och bondeståndens) beslut, 
en skrifvelse frän rikets ständer, den sista dagen af deras 
samman varo (den 24 maj) till Kongl. Maj:t aflåten med an- 
hällan, att Kongl. Maj:t behagade, pä sätt lämpligast funnes, 
låta till nästföljande riksdag bereda en ytterligare utveck- 
ling af frågan om nationalrepresentationens ombildning. Sär- 
skildt öfverlemnade borgareståndet till Kongl. Maj:t det beslut, 



283 

hvaruti ståndet, gemensamt med bondeståndet, i denna fråga 
stannat. 

För vinnande af det med rikets ständers berörda skrifvelse 
af sedda ändamål förordnade Kongl. Maj:t den 3 febr. 1846 en 
kommitté, med uppdrag att, jemte samlandet af statistiska och 
andra erforderliga upplysningar i ämnet, fullständigt utveckla 
grunderna för nationalrepresentationens ändamålsenliga om- 
bildning samt yttra sig angående de grundlagsförändringar, 
som deraf kunde föranledas. 

Till ledamöter af denna kommitté förordnades justitierädet 
E. W. BiiEDBERG, rikets ständers justitieombudsman C. L. 
Landin, biskopen d:r H. O. Holmström, kammarherren frili. 
C. Akerhjelm, kammarherren grefve Henning Hamilton, ex- 
peditionssekreteraren JoH. Fr. Fåhr^us, kontraktsprosten d:r 
P. Gr. SvEDELius, ryttmästaren frib. Wilh. Fr. Tersmedex, 
professor O. Wingqvist, grosshandlaren Fr. Schartau, hand- 
landen J. Kock, bruksegaren M. Sahlin samt riksdagsfull- 
mägtige Hans Jansson, Anders Ericsson och Pehr Sahlström. 
Sedan handlanden Kock afsagt sig uppdraget, förordnades i 
hans ställe handels- och politiborgmästaren i Göteborg C. H. 
EwERT, och efter kontraktsprosten Svedelius, som den 28 juni 
med döden afgick, förordnades professorn d:r A. E. Knös. 

Hvartdera af de fyra riksstånden var sålunda i kommit- 
téen representeradt af tre ledamöter och den till deltagande 
i lagstiftarekallet icke behöriga så kallade ståndspersonsklassen 
likaledes af tre. 

Kommittéen afgaf den 5 juni 1847 sitt betänkande, ätföljdt 
af rikhaltiga och uppl3"sande statistiska tabeller, som till följd 
af Kongl. Maj:ts förordnande genom häradsskrifvarnes och 
vederbörande stadstjenstemäns försorg, på grund af mantals- 
och skattskrifningslängderna för är 1845, upprättats efter af 
kommittéen meddeladt formulär. 



284 

Grunderna för den af kommittéen föreslagna riksdagsord- 
ning voro följande: 

riksförsamlingen, som utöfvar svenska folkets representations- 
rätt, sammanträder på tvenne kamrar, den »första» och 
den »andra» ; 

antalet riksdagsmän i första kammaren 96 och i andra 150; 

af första kammarens ledamöter utses 64 för 12 är och 32 näm- 
nas för lifstid af konungen; andra kammarens ledamöter 
väljas för hvarje riksdag; 

valberättigade för landet (inberäknade köpingar och städer 
utan egen jurisdiktion) utgöra tvä afdelningar, som välja, 
den ena omedelbart, den andra genom elektorer, hvardera 
60 ledamöter; städer med egen jurisdiktion välja omedel- 
bart de öfriga 30. 

valrätt för tillsättande af riksdagsmän genom elektorer till- 
kommer (med vanliga undandag) hvarje svensk man af 
kristen trosbekännelse, som antingen eger eller med stadgad 
kronoäborätt eller såsom fideikommiss innehafver fast egen- 
dom, i mantal satt, eller taxerad till minst 500 rdr rgd pä 
landet, eller minst 1,000 rdr i stad, eller för lifstid eller 
minst 10 år arrenderar fast egendom till visst bestämdt 
minsta hemmantal eller taxeringsvärde, eller idkar borgerlig 
näring, hvaraf behållna inkomsten utgör minst 100 rdr å 
landet eller 200 rdr i stad, eller i statens tjenst eller vid 
allmän inrättning innehar beställning med fast lön eller 
derifrån med pensionsrätt afgått; varande derförutom jemväl 
valberättigade lönlösa docenter vid universiteten; 

i afdelningen för omedelbara val äro valberättigade 1) de som 
ega eller med stadgad kronoäborätt eller såsom fideikom- 
miss iiinehafva fast egendom, utgörande minst ett helt 
hemman eller taxerad till minst 7,500 rdr; 2) de som ar- 
rendera fast egendom till visst bestämdt högre hemmantal 
eller taxeringsvärde; 3) näringsidkare, som skatta för 



285 

behållen ärlig inkomst af minst 750 rdr; 4) de som inne- 
hafva eller innehaft beställning af minst kaptens grad 
eller vissa andra dermed jemförliga tjenstegrader; 
vid val till riksdagsmän i andra l-ammaren beräknas rösterna 
efter graderad skala, sä väl i stad som i begge afdelnin- 
garna ä landet. Vid val till riksdagsmän i första ham- 
maren ega de väljande lika röst. 
ålder för valbarhet i andra kammaren 25 är, i första kam- 
maren 40 är; 
behörighetsvilkoren i öfrigt för valbarhet till andra kammaren 
enahanda som för valberättigandet dertill samt hemvist 
inom distriktet, och till första kammaren antingen inne- 
hafvandet af embete öfver viss bestämd grad eller leda- 
motskap i vetenskapsakademien, eller innehafvandet af 
fast egendom pä landet, uppgående till minst tio hemman 
eller till värde af minst 75,000 rdr, och i stad till värde 
af minst 150,000 rdr, eller idkandet af näring, hvaraf är- 
liga inkomsten uppskattas till minst 7,500 rdr, eller att, 
såsom inom distriktet till riksdagsman i andra kammaren 
valbar hafva bevistat två riksdagar; 
riksdag hvart tredje år; 

talmän och vice talmän förordnas af konungen; 
samtliga riksdagsmän åtnjuta arfvoden och resekostnadsersätt- 
ning af allmänna medel. 

Emot konunittéens förslag reserverade sig 14 af kommit- 
téens 15 ledamöter och af dem G i mera demokratisk anda. 

Sedan kommittéens betänkande och förslag jemte de upp- 
rättade statistiska tabellsammandragen, för att hällas rikets 
ständer till hända och genom bokhandeln vara för allmänheten 
tillgängliga, blifvit till trycket befordrade, aflät Kongl. Maj:t 
den 12 november 1847 en skrifvelse till rikets ständer, med 
förmälan bland annat, att Kongl. Maj:t ville ät allt hvad med 
denna rikets angelägenhet hade gemenskap oafbrutet egna 



286 

synnerlig uppmärksamhet, men med afseencle pä det skick, 
hvaruti ärendet sig befunne, ansett sig icke för det dåvarande 
böra vidtaga någon annan åtgärd än att rikets ständer till 
kännedom meddela, hvad derutinnan blifvit efter sist hållna 
riksdag tillgjordt. 

Denna passiva ställning till frågan fann Hans Majit sig 
likväl böra öfvergifva efter marsoroligheterna 1848. Hans 
första tanke var då att låta ett inom regeringen godkändt 
förslag till ny riksdagsordning aflemnas såsom enskild motion 
af någon ridderskapet och adeln tillhörande statsrådsledamot, 
i hvilket afseende han till en början rädförde sig med den af 
statsrådets ledamöter, som varit ledamot af representations- 
kommittéen, jemte en annan af nämnda kommittés ledamöter, 
grefve Henning Hamilton; men, sedan justitiestatsministern 
grefve Posse, som kontrasignerat ofvannämnda kongl. bref af den 
12 nov., den 10 april frän embetet afgätt, ansågs något formelt 
hinder icke möta att låta ett förslag i ämnet omedelbart frän 
regeringen utgå. Den dä nybildade rådkammaren behöfde 
knappt tre veckor för afslutandet af sina öfverläggningar om 
det högvigtiga ärendet. Den 1 maj 1848 aflät Kongl. Maj:t 
till rikets ständer en skrifvelse, kontrasignerad af justitiestats- 
ministern grefve Gr. A. Sparre, med förslag till ny riksdags- 
ordning och i sammanhang dermed till ny regeringsform. Der- 
vid förklarades bland annat, att Kongl. Maj:t, för att fort- 
skynda frågans afgörande samt derigenom söka förekomma 
söndring inom landet och tillvägabringa den endrägt, som en- 
samt kan emot j^ttre fiender och inre oro gifva staten styrka 
till lugn utveckling och förkofran, funnit sig af konungslig 
pligt uppmanad att låta utarbeta och för rikets ständer till 
grundlagsenlig behandling framlägga berörda förslag. 

Förslaget till riksdagsordning var affattadt pä följande 
grunder : 



287 

riksförsamlinyen, som utöfvar svenska folkets representations- 
rätt, sammanträder pä tvenne kamrar, den »första» och 
den »andra»; 

antalet riksdagsmän i första kammaren 120 och i andra 150; 

första kammarens ledamöter väljas för 9 är och ombytas till 
en tredjedel hvart tredje är; andra kammarens ledamöter 
väljas för hvarje riksdag; 

ålder för valbarhet till andra kammaren 25 år, till första kam- 
maren 35 år; 

valberättigade ä landet (inberäknade köpingar och städer utan 
egen jurisdiktion) utgöra tvenne afdelningar, som välja, 
den ena omedelbart 50 och den andra genom elektorer 
70 ledamöter; städerna med egen jurisdiktion välja de 
öfriga 30; 

valrätt vid medelbara val tillkommer (med vanliga undantag) 
hvarje svensk man af kristen trosbekännelse, som antingen 

a) eger eller med stadgad åborätt eller såsom fideikomiss 
innehafver fast egendom, i mantal satt eller taxerad till 
minst 300 rdr a landet eller minst 450 rdr i stad, eller 

b) för lifstid eller minst tio år arrenderar fast egendom 
till visst bestämdt minsta hemmantal eller taxeringsvärde, 
eller c) idkar borgerlig näring, h varför bevillning näst 
föregående år blifvit honom påförd, eller d) är embets- 
eller tjensteman med ständig aflöning eller från embete 
eller tjenst med pensionsrätt afgätt, eller e) är ledamot 
af någon af de kongl. akademierna eller förvärfvat doktors- 
eller magistergrad; 

i afdelningen för omedelbara val valberättigade 1) de som ega 
eller med stadgad åborätt eller såsom fideikomiss innehafva 
fast egendom af mer än ett helt hemman eller uppskattad 
till mer än 8000 rdr, 2) de som arrendera fast egendom 
af visst bestämdt högre hemmantal eller taxering-svärde, 
3) näringsidkare, som skatta för behållen ärlig inkomst 



288 

af mer än 800 rdr, 4) embets- och tjenstemän af minst 
kaptens grad inom arméen ocli vederlikar vid flottan, kyrko- 
herdar och regementspastorer samt embets- och tjenstemän 
utom krigsständet med mer än 800 rdr inkomst, äfvensom 
de, hvilka frän förenämnda beställningar med pensionsrätt 
afgätt ; 

valbar till elektor en hvar inom distriktet boende till elektors- 
val berättigad; till riksdagsman i andra hammaren är 
valbar hvarje valberättigad af luthersk eller reformert 
trosbekännelse. Till riksdagsmän i första Jcammaren kumia 
utses till riksdagsmän i andra kammaren valbara, som 
uppnätt den för första kammarens ledamöter stadgade 
älder, sä vidt de vid valet erhällit tvä tredjedelar röst- 
öfvervigt; för öfrigt äro till ledamöter i första kammaren 
valbara i tjenst varande eller pensionerade embetsmän 
öfver viss bestämd grad, ledamöter af vetenskapsakade- 
mien, innehafvare af fast egendom pä landet, uppgående 
till minst fyra hemman eller uppskattad till minst 32,000 
rdr, eller af fast egendom i stad, uppskattad till minst 
48,000 rdr, idkare af näring, hvaraf ärliga inkomsten upp- 
skattats till minst 2,000 rdr, samt de inom valdistriktet 
boende, som bevistat tre riksdagar; med detta undantag 
kunna riksdagsmän i första kammaren väljas utan af seende 
pä deras hemvist; 

röstberäkning vid val af elektorer, äfvensom vid riksdags- 
manna val i stad, efter graderad skala; vid öfriga val 
enkla röster; 

riksdag hvart tredje år; 

talmän och vice talmän utnämnas af konungen; 

samtliga riksdagsmän åtnjuta arfvoden och resekostnadsersätt- 
ning af allmänna medel. 
Då det kungliga förslaget kom konstitutionsutskottet till 

hända, hade frägan om representationsreform der redan nägon 



289 

tid varit föremal för öfverläggningar ^). Beträffande liuf\iid- 
grunderna för en n^' vallag voro utskottets ledamöter dervid 
enhälligt af >-den mening, att de stadganden i dä gällande 
grundlagar, i följd af livilka så mänga medborgare voro frän 
representationsrätt uteslutna, ehuru de för öfrigt i hvarje af- 
seende befunne sig i samma förhållanden som de, hvilka en 
sådan åtnjöto, borde upphäfvas, hela representationsrätten grun- 
das pä val och valrätten utsträckas så allmänt, som med sam- 
hällets förnuftiga anspråk pä sjelfständig samhällsverksamhet, 
sakkännedom ocli upplysning, säsom nödvändiga vilkor för en 
väl ordnad representation, vore förenligt». Efter fastställande 
af dessa hufvudgrmider fattades, beträffande valsättet, i följd 
af derom anstäld omröstning det beslut, »att de valberättigade 
skulle för valrättens utöfning indelas uti afdelningar eller 
klasser». I anledning der af utsagos inom utskottet kommit- 
terade för att pä dessa grunder utarbeta och till utskottets 
pröfning framlägga förslag till n3' vallag och öfriga till en 
fullständig riksdagsordning hörande stj-cken, och ett sådant 
förslag hade ock af kommitterade blifvit utarbetadt och på 
utskottets bord lagdt, dä Kongi. ]\Iaj:t afgaf sin den 1 maj 
dagtecknade proposition till rikets ständer med förslag till nj^ 
riksdagsordning m. m. 

Remissen till konstitutionsutskottet af det kungliga reform- 
förslaget hade till naturlig följd, att utskottets eget under 
behandling varande förslag blef lagdt å sido, dä det nu till- 
kom utskottet att meddela utlåtande öfver den kongl. propo- 
sitionen. Detta utlåtande blef väl tillstj-rkande, men argu- 



') Enligt hvad frän konstitutionsutskottet transpirerade, hade vid en 
audiens, som konungen leninat ledamöter deraf någon dag efter det 
februarirevolutionen i Frankrike här blef känd, Kongl. Maj:t stält en 
uppmaning till utskottet att utan dröjsmål företaga utarbetandet af 
förslag till en tidsenlig representation, att föreläggas rikets ständer 
till grundlagsenlig behandling. 

Fåhi'(vus, Sl:ildriii'jii7\ 1" 



290 

mentationen derför var synnerligen matt. Beträffande förslaget 
till ny riksdagsordning yttrade utskottet der\dd bland annat, 
att detta väl, ^ såsom grundadt på principen för s. k. samfälda 
val, med särskiljande likväl af stad ocli land, vore afvikande 
frän den organisation för valrättens utöfning, hvilken, såsom 
ofvan är sagdt, utskottet antagit, kvarjemte det i tlerfaldiga 
enskilda delar innehölle stadganden, som utskottet icke obe- 
tingadt kunde godkänna, men dä, till följd af grundlagarnes 
föreski'ift angående liuruledes Kongl. Majits afgifna proposi- 
tioner med förslag till grundlagsändringar behandlas skola, 
det älåge utskottet att utlåta sig om förslaget i sin helhet 
och hvarje afstyrkande af en eller annan enskildhet deruti 
nödvändigt alltså skulle hafva det helas afstyrkande till följd, 
hade utskottet, som ej kunnat lemna utan uppmärksamhetj att 
behölligheten af en representationens ombildning inom sam- 
hället allmänt vore uttalad och medgifven, ansett sig böra 
främst taga förslaget under öfvervägande i dess helhet och 
till dess allmänna syften, hvarvid utskottet funnit, att det, i 
fråga om valrätt, riksförsamlingens verkningssätt och hvad 
dermed sammanhängde, framstälde ett förhållande, som, jem- 
fördt med det dåvarande, visade sig ega bestämda företräden, 
och att, om det blefve antaget, nödiga befunna förbättringar 
framdeles med mindre omgång kunde tillvägabringas än dit- 
tills ;>; i anseende hvartill, med åberopande för öfrigt af de i 
den kongl. propositionen anförda skäl, och på det genom ett 
afstyrkande, till följd af betänkligheter rörande enskilda delar, 
tillfälle ej mätte betagas att underställa förslaget nationens 
upplysta och lugna pröfiiing äfven vid nästföljande riksdag, 
utskottet ansåg sig fullgöra sin medborgerliga pligt>>, dä det 
tillstyrkte förslagets antagande. 

Utskottets betänkande åtföljdes af en reservation, afgifven 
af fyra adelns och fyra presteständets ledamöter, nemligen 
grefve G. Lagerbjelke, frih. C. Adlercreutz, hr N. Ter- 



291 

SMEDEN och grefve Lewexhaupt samt biskop Hallström, pro- 
fessor Fries, doktor Broman ocli prosten Ljungdahl, hvilka 
förenat sig om ett särskildt utkast till representationsförslag, 
som bifogades utskottets betänkande. I reservationen vttrades 
bland annat följande begrundans värda ord: »Den nakna grund- 
satsen om allmänna val, som är dagens lösen, kan aldrig följd- 
riktigt utföras utan största vådor för samhället; den kräfver 
derföre stora inskränkningar och kraftiga motvigter. Mera än 
nägon pä allmänna val byggd vallag synes oss en pä klassval 
icke blott närmare öfverensstämma med representationens idé 
och lemna ett trognare uttryck af nationens inre lif, utan 
tillika kunna blifva både enklare och mera gynnande för folk- 
friheten, utan våda för samhällsordningens bestånd.» 

De nämnda reservanternas utkast till representationsför- 
slag, identiskt med det som inom konstitutionsutskottet blef 
uppgjordt, innan rikets ständer emottogo Kongl. ]\taj:ts propo- 
sition i ämnet, var bygdt pä följande hufvudgrunder : 
riks församlingen, som representerar svenska folket, samman- 
träder pä tvenne kamrar, »första och »andra»; 
antalet riksdagsmän 296, hälften i hvardera kammaren ; första 
kammarens ledamöter väljas för 12 är; vid livarje lagtima 
riksdags slut afgär en fjerdedel, som ersattes genom nya 
val; andra kammarens ledamöter väljas ä n^^o för hvarje 
riksdag ; 
valrätt tillkommer (med vanliga undantag): a) egare eller fidei- 
kommissinnehafvare af till mantal satt jord pä landet eller 
af annan sjelfständig fastighet till värde af minst oOC) rdr 
rgd, kronohemmansåbor, arrendatorer af jordegendom af 
minst ett helt mantal eller af minst 8,00U rdr taxerings- 
värde och med vilkor, att arrendet innehafves pa lifstid 
eller minst 10 är och innehafts minst ett är före valdagen ; 
h) idkare af fabrik, handtverk, handel eller annan bor- 



292 

gerlig näring eller af annat sjelfständigt 3'rke i stad, 
Il varför inkomstskatt för föregående året erlagts, egare 
eller fideikommissinnehafvare af hus eller tomt i stad eller 
köping, taxeradt till minst 450 rdr; c) prester med ordi- 
narie beställning i kyrkans tjenst, universitetslärare, ordi- 
narie lärare med presterlig befordringsrätt vid andra läro- 
verk, ledamöter af svenska vetenskaps- och vitterhets- 
akademierna; d) ordinarie embets- och tjenstemän i statens 
eller allmän inrättnings tjenst eller som frän sådan be- 
fattning med pensionsrätt afgätt (militärer dock ej förr 
än med vunnen officersgrad); 

de valljerättigade delas i fem afdelningar, nemligen 1) ridder- 
sliupet och adeln, hvartill höra alla valberättigade adels- 
män, 2) liyrlio- och läroverJcsafdeJmngen, nemligen erke- 
biskop, biskopar, kyrkoherdar och andra ordinarie prester, 
lärare vid offentKga läroverk och ledamöter af vederbö- 
rande akademier; 3) emhetsmannnaf delningen, nemligen i 
tjenst varande eller med pensionsrätt afgängna embets- 
och tjenstemän, 4) städernas afdelning, nemligen idkare 
af borgerlig näring i stad, köping eller pä landet eller 
af annat sjelfständig-t yrke i stad, husegare i stad eller 
köping och magistratspersoner, 5) jordbruhsaf delningen, 
hvartill räknas valberättigade egare eller innehafvare af 
jordegendom eller bergsbruk; 

första afdelningen väljer till h vardera kammaren 28, den an- 
dra 28, den tredje IG. den fjerde 28 och den femte 48 
riksdagsmän ; 

rösterna vid val herähnas för första afdelningen enligt rid- 
darhusordningen, för andra och tredje efter hufvudtal, för 
fjerde i förhällande till uppskattad inkomst, för femte af- 
delningen efter förmedladt mantal a jord, hvarvid mot ett 
hemman svarar 12,000 rdr taxeringsvärde af bergsbruk 
och 8,000 rdr värde af annan fastighet; 



293 

maximum af rösträtt tor inkomst af hus i stad eller köping 
2,000 rclr, för inkomst af näring 4,000 rdr, för fastighet 
ä landet eller bergsbruk tio mantal; 
valbar till riksdagsman i andra kammaren är hvarje valbe- 
rättigad, som är bosatt inom valdistriktet, utan afseende 
pä den afdelning han tillhör, och till första kamma- 
ren hvarje valberättigad, äfvensom den, hvilken bevistat 
tvenne riksdagar i andra kammaren; 
ålder för valbarhet till andra kammaren 25 ur, till första 

35 år; 
talmän och vice talmän väljas af hvardera kammaren bland 

dess ledamöter; 
riksdagsmännens arfvoden bestämmas genom särskild lag. 

Ytterligare var vid konstitutionsutskottets betänkande 
fogad en reservation af hr Billström, ledamot af borgare- 
ståndet, som hufvudsakligen afsäg tillämpning af mera demo- 
kratiska grundsatser och sålunda närmade sig mera till 1840 
års konstitutionsutskotts, af borgare- och bondestånden vid 
föregående riksdag godkända representationsförslag. 

Enär det af Kongl. Maj:t afiåtna förslag till ny riksdags- 
ordning med deraf föranledda ändringar i regeringsformen 
af konstitutionsutskottet tillstyrkts, blef det alltså förklaradt 
hvilande till grundlagsenlig behandling vid nästföljande riksdag. 
Reformfrågans behandling inom representationen lade i 
dagen de mest skiljaktiga äsigter. Att dåvarande represen- 
tationsskick tarfvade någon rättelse, derom tycktes likväl alla 
vara ense. Ingen förnekade, att en förenkling af riksdags- 
arbetets former var af behofvet påkallad. I samtliga afgifna 
reformförslag medgafs representationsrätt åt förut orepresen- 
terade. Alla de afgifna förslagen utdömde ock sjelfskrifven- 
lieten, med undantag af det äfven i andra hänseenden egen- 
domliga förslaget af hr Danckwardt, hvilken tycktes hafva 
hyst fruktan för, att, utan prelaternas obligatoriska deltagande 



294 

i riksdagsförhandlingarna, dessa skulle äfventyra sin väl- 
signelse. 

I afseende ä valsättet kunna alla de frän ocli med är 
1840 afgifna reformförslagen indelas i tvä liufvudgrupper, 
nemligen l:o de som liufvudsakligen grundade representationen 
på samfälda eller allmänna val, och 2:o de som uteslutande 
eller hufvudsakligen grundade den på klassval. Till den se- 
nare gruppen voro att hänföra Cederschiölds, Åkermans, 
Lagerhjelms och von Hartmansdorffs äfvensom grefve Lager- 
bjelkes och medreservanters förslag. Af dessa var det sist- 
nämnda ovedersägligen i sak det följdriktigaste och i form 
det enklaste. Af de förslag, som tillhörde den förra gruppen, 
voro förnämligast 1840 års konstitutionsutskotts och hr Bill- 
ströms genomträngda af demokratisk anda. I sjelfva verket 
var likväl hvarken i dessa eller i de med dem förvandtskap 
egande förslagen af Danckavardt, Ekholm och Bengt GtUD- 
MUNDSSON grundsatsen af samfälda val fullständigt genomförd, 
enär de alla berättigade städerna att särskildt välja ett visst 
antal riksdagsmän. Derförutom stadgades genom dessa en 
graderad röstberäkning pä sådant sätt, att mättstocken för åt- 
njutandet af fulla medborgerliga rättigheter blef motsvarande 
den besutna allmogens ekonomiska ställning i allmänhet, eller 
med andra ord, att graderingen genom minskad röstberäkning 
skulle gälla dem, som befunne sig nedanför sagda besutenhets- 
grad, men icke gifva någon öfvervigt ät de högre förmögen- 
lietsvilkoren. Derigenom var det uppenbart, att den medborgare- 
klass, som förut utgjorde det gamla bondeståndet, skulle genom 
de samfälda valen ä landet fä en afgjord öfvervigt, och dä, enlig-t 
en af hufvudgrunderna för de fem sistnämnda förslagen, det 
tillkom den s. k. första eller yngre kammaren att välja den 
andra eller äldre, var det äfven ögonskenligt, att denna med- 
borgareklass skulle, eller åtminstone lätt kunde, blifva för- 
herskande i begge kamrarne. Hvillien medborgareklass som 



295 

lielst skulle känna aptiten retad af ett representationsförslag, 
som sä Ijusligen bebådade den herraväldet i den lagstiftande 
församlingen. Ej under dä, att bondeståndet med så stor be- 
gärlighet omfattade 1840 års förslag och att detta vid öfver- 
läggningen hos bemälda stånd tillvann sig hederspredikatet 
> folkligt: . 

Frän samfälda valprincipens fullständiga tillämpning af- 
lägsnade sig Ben(4t Gudmundssons förslag äfven derigenom, 
att ett visst antal ledamöter i äldre kammaren skulle af kon- 
ungen utses. Att likväl detta prerogativ af konungen sjelf 
ansågs värdelöst, kan man sluta af det reformförslag, som 
sedermera från regeringen utgick. 

Långt mera fjermade sig det Ekholmska förslaget frän 
det samfälda valsystemet, derigenom att enligt detta förslag 
den äldre kammaren, med afseende å valbarheten, skulle väl- 
jas klassvis. Vid första påseendet kunde denna kammares 
sammansättning, sådan han föreslog den, synas bestämmelse- 
enlig; men definierandet af de särskilda, förnämligast de 
tvenne sista klassafdelningarna skulle genom sin obestämdhet 
utan tvifvel hafva lemnat rum för allt för stor godtycklighet, 
för att icke en valkorporation, som dessutom för sådana fall 
icke torde erkänna någon annan domsrätt öfver sina handlin- 
gar än historiens, kunde finna utväg att bilda en majoritet 
hos den kammare, som valdes, i samma anda, som var rå- 
dande i den väljande. 

Äfven representationskommittéens förslag var att hänföra 
till dem, som hvilade på grundsatsen af samfälda val. I till- 
lämpningen var likväl denna hufvudgrund förmedlad dels ge- 
nom bestämmandet af ett visst minimum af egendom, inkomst 
eller tjenstegrad, dels genom valens förrättande särskildt för 
städerna och landet, dels genom konungens berättigande att 
utse ett visst antal ledamöter i äldre kammaren, dels och för- 



296 

nämligast genom valrättens skiljande i tvenne afdelningar, 
den ena för medelbara, den andra för omedelbara val. 

Regeringens reformförslag, som i formelt hänseende hade 
temligen nära förvaudtskap med representationskommittéens, 
var i sak väsentligt afvikande derifrän. Ett konservatift 
S3^fte sparas endast deruti, att antalet af första (äldre) kam- 
marens ledamöter höjdes frän 96 till 120; men det var långt 
ifrån att uppväga eftergifterna i andra hänseenden. Förslaget 
tillerkände icke konungen rätt att utse några ledamöter i 
första kammaren. Tiden, för hvilken denna kammares leda- 
möter skulle utses, nedsattes frän 12 till 9 är, och i allmän- 
het gafs ät behörigheten med afseende å så väl valrätt som 
valbarhet bet3'dligt större utsträckning. 



Inom tidningspressen gjorde regeringsförslaget ingen lycka. 
Både de strängt konservativa och de ultraliberala bladens re- 
daktioner anföUo det lika skoningslöst. Från de förra var knappt 
annat att vänta, men angreppet frän de senare var för kon- 
ungen lika oförmodadt som smärtande. Af de konstitutionelt 
liberala grundsatser, som han allt ifrån tillträdet till rikssty- 
relsen hjdlat, hade han nu gifvit ett omisskänneligt uttrjxk 
i det framlagda reformförslaget, hvars grunder i demokratisk 
riktning sträckts till den 3'ttersta gränsen, som ansågs möjlig 
för att med något fog kunna påräkna förslagets framgång hos 
de riksstånd, från hvilka det åsyftade eftergift af dem i grund- 
lag tillerkända rättigheter. Han hade derföre trott sig hafva 
giltigt skäl att emotse den liberala pressens understöd för 
denna vigtiga regeringshandling. 

Men de ultraliberala bladens hållning i denna sak hade 
ett oskiljaktigt sammanhang med en samtidig agitation i sär- 
skilda delar af landet. Ett s. k. reformsällskap hade bildat 
sig i hufvudstaden och ett annat i mellersta delen af landet 



297 

(hvilket sistnämnda sällskap hade sina sammanträden i Öre- 
bro), beggedera i ändamål att bearbeta reformfrågan ocb verka 
för dess genomdrifvande. 

Sedan det kungliga reformförslaget blifvit till ständerna 
aflemnadt, föreslogo Hiciiert ocli grefve An ck ars värd vid 
förstnämnda sällskaps nästföljande sammanträde, att sällska- 
pet skulle inställa sin verksamhet, i afbidande af berörda 
förslags blifvande öde. De flesta ledamöterna af sällskapet 
lyssnade ock dertill, men Aftonbladets utgifvare, L. Hjerta, 
och hans frände, öfverstelöjtnanten Gr. Hjerta, medarbetare i 
samma tidning, motsatte sig det med yrkande af frågans fort- 
satta bearbetande i radikalare riktning. Den, som med största 
värma och ifver omfattade det kungliga förslaget, var grefve 
Anckarsvärd. Efter 1848 års revolutionära rörelser pä konti- 
nenten hade han märkbart modifierat sina politiska åsigter, 
och vid reformmötet i Örebro 1849 uppträdde han frimodigt 
emot det der å bane varande ultrademokratiska reformför- 
slaget. Mot slutet af februari 1850 inbjöd han till en samman- 
komst hos sig åtskilliga politiska notabiliteter, bland hvilka 
voro RiCHERT, ScHARTAU, Dalman, L. och Gr. Hjerta, vid 
hvilket tillfälle det kungliga reformförslaget blef diskussions- 
ämne. De flesta närvarande yttrade sig vara af den mening, 
att man borde förena sig om detta förslag och söka bereda 
dess framgång; men Aftonbladets utgifvare och hr G. Hjerta 
motsatte sig det fortfarande, den förre dock med det förkla- 
rande, att han vore villig att öfvergä till pluralit%tens äsigt, 
om man kunde öfvertyga honom, att förslaget erbjöde något 
det ringaste bättre, än hvad man hade förut '). Att likväl 
öfverläggningen icke verkat någon ändring i hans öfvertygelse, 
visade sig, då några dagar derefter en uppsats i Aftonbladet 
förekom, affattad med mycken skärpa, emot det kungliga för- 

') Hvad här yttrats om sammankomsten hos grefve Anckarsvärd grun- 
dar sig på grefvens eget meddelande. 



298 

slaget. Grefve Axckarsvärd dröjde icke att omständligt be- 
svara den. men den liendtliga agitationen fortsattes icke dess 
mindre ihärdigt till nära in pä riksdagen, dä i yttersta stun- 
den Aftonbladets utgifvare, säsom det tycktes med blödande 
hjerta, sträckte vapen och medgaf, säsom en nödfallsutväg, 
förslagets antagligliet ; men det var da för sent. Flertalet af 
riksdagsmän liade redan, sä vidt de icke sjelfständigt kunnat 
bilda sig ett omdöme för eller emot, tagit outplånligt intrj^ck 
af de ofta lidelsefulla angrepp, som både den ultraliberala 
och den ultrakonservativa tidningspressen ideligen riktat emot 
regeringens reformförslag. 



Den 17 december 1850 företogs frågan hos rikets ständer 
till slutligt afgörande. Inom plubliciteten hade den blifvit 
ganska ordrikt afhandlad. I riksständssalarne blef den det 
icke mindre. I borgareståndet antogs förslaget med 33 röster 
emot 19 ^). De öfriga stånden förkastade det, ridderskapet 
och adeln med 316 röster emot 89, presteständet med 36 röster 
emot 14 och bondeståndet med 87 röster emot 18. 

Det väckte en nog allmän förvåning, att bondeståndet, 
hvars ledamöter i konstitutionsutskottet vid föregående riks- 
dag enhälligt biträdt det kungliga förslaget, nu med en så 
betydlig majoritet förkastade det. För ständsförfattningens 
bevarande kämpade ingen frimodigare än Anders Medin, och 
han gjorde det med en ärlig öfvertj-gelses värma, utan sido- 
hugg. Men i allmänhet blefvo vid öfverläggningen i ämnet 
inom nämnda stånd grunder för argumentationen framdragna, 
som den oväldigt prof vande icke kunde undgå att finna nog 
sökta och än mera för regeringen skymfliga. Detta var i 

^) Till denna utgång var antagligen den af Göteborgsrepresentanten C. F. 
W^T^Rx j:r i tryck offentliggjorda granskning af det kungliga förslaget 
bidragande. 



299 

synnerhet fallet med upplästa skriftliga anföranden, som till 
stor del ögonskenligen röjde sin härkomst frän samma verk- 
stad. En ledamot eriiu-ade om ståndets pligt att tillse, att 
vår urgamla frihet icke inskränktes eller lockades att fastna 
i derför utsatta nät. En annan påminde om försåtet med 
»Kleopatras blomsterkorg». En tredje sökte ådagalägga, huru 
folkfiendtligt förslaget i grunden vore och att en barnslig far- 
håga för »bondregemente» öfverallt förstulet tittade fram un- 
der skenet af liberalitet. En fjerde tvekade ej att påstå, att 
af alla förslag detta vore minst egnadt att tillfredsställa för- 
nuft och rättvisa och att det icke ens vore bygdt pä kristlig 
grund. En ledamot från Dalarne påpekade den långt drifna 
hemmansklyfningen i denna ort för att bevisa den olika röst- 
rättens förkastlighet '), alldenstund »vi alla likadana utgått 
ur skaparens hand». En talare kunde icke finna sig i för- 
slagets vidlyftighet-). »Moses», sade han, »kom ned frän 
Sinai berg med en grundlag för hela menskligheten. Den 
innehåller blott tio bud. Hade Moses i stället kommit ned 
med en diger foliant, skulle Israels barn kanske hafva 
skrattat gubben i skägget». I ett omständligt föredrag, fullt 
af bitande satir, förklarade Nils Strindluxd, att han icke 
3a^kade samfälda val, men, om detta valsätt skulle införas, 
fordrade han, att det mätte ske konseqvent, > emedan allt 
annat plåstrande blott medförde ett öfvergängstillstånd, ur 
hvilket vi efter många och hårda strider ändock måste för- 
flj^ttas till det naturliga, kanske till naturtillståndet». Att i 
förslaget ett vigtigt inflytande inom representationen inrymts 
ät städerna, fann han begriplig-t, ty, tillade han spetsigt, > det 



') Graderad röstskala förekom dock så väl i 1840 års som i Ekholms 
och Bengt Gudmundssons förslag, livilka alla hi bondeståndet god- 
kändes. 

*) Förslaget till riksdagsordning var affattadt i 92 §§. Motsvarande delar 
af 1840 års förslag (vallagen inberäknad) utgjorde 121 §§. 



300 

var visst icke landtbor, som är 1848 slogo ut fönstren i Stock- 
holm», o. m. d. 

Detta var den tack, som regeringen frän det hållet skör- 
dade för sin villighet att lyssna till tidsandans fordringar. 

Förslagets fall öfverraskade emellertid ingen. Ibland 
dem, som tillhörde minoriteten, spordes visserligen klander 
öfver regeringens passiva hållning, och mången misstänkte till 
och med, att förslaget icke varit uppriktigt menadt eller en- 
dast framkalladt af tillfälliga bevekelsegrimder •). Man fann 
sig häruti styrkt af den omständigheten, att en af ridderskapets 
och adelns mest framstående ledamöter, grefve Henning Ha- 
MiLTON, som veterligen åtnjöt konungens förtroende, med kraft 
och värma uppträdde emot förslaget, hvaraf man drog den 
slutsats, att han icke vid denna, såsom vid föregående riks- 
dag, blifvit till landtmarskalk utsedd endast för att sätta 
honom i tillfälle att genom sin klassiska vältalighet kunna 
verka till förslagets fall. 

Konungens ärliga afsigter med förslagets afgifvande var 
dock i hvarje fall otillständigt att betvifla. Då ärendet hos 
ridderskapet och adeln förekom, inleddes öfverläggningen af 
justitiestatsministern grefve Sparre med angifvandet från re- 
geringens ståndpunkt af frågans ställning. Förslaget vore 
»b^-gdt pä grundsatsen af samfälda val», såsom »hyllad af 
det rådande allmänna tänkesättet» och »bättre än andra val- 
grunder lemnande tillfälle att i representationen inrymma de 
derifrän uteslutna folkelementen», hvarvid dock »i valsättet 
sådana bestämmelser voro inlagda, som ansetts nödiga att för 
framtiden betrygga landet för möjliga vådor af en sä utsträckt 
valrätt- Det var icke att vänta, att förslaget skulle vinna 
allas bifall.» För skingrande af oriktig uppfattning deraf 



') Ett uttryck af denna förmodan gaf en af adelns talare, i det att han 
betecknade förslaget såsom en brandspriita, afsedd att släcka en till- 
fällig vådeld. 



301 

liade »statistiska uppgifter i ämnet blifvit offentliggjorda-, oeli 
lian tillförsug sig, > att hvarje om fosterlandets framtid nit- 
älskande medborgare skulle med lugn och oväld bedöma 
motiven till förslagets föreläggande och att hvarje represen- 
tant vid afgifvandet af sin röst skulle samvetsgrant ledas 
endast af egen inre öfvertygelse och kärleken till det gemen- 
samma fosterlandet», m. m. 

Ofriga statsrådets ledamöter, som tillhörde riddarhuset, 
underläto ej heller att försvara det kungliga förslaget, och tre 
af dem, Sandströmer, Guxther och GtRIPENSTEdt, fylde sin 
pligt i detta hänseende med det allvar och den värma, att 
någon ljumhet eller likgiltighet för saken icke rättvisligen 
kunde regeringen tillvitas. I trontalet vid riksdagens början 
uttalade konungen sin fasta tillförsigt, »att rikets ständer 
skulle ät denna pä fäderneslandets inre förhållanden djupt 
inverkande fråga egna den sorgfälliga granskning och mogna 
pröfning, hvartill deras kärlek till fosterlandet och deras upp- 
lysta nit för dess dyrbaraste angelägenhet måste mana dem». 
Han öfverlemnade alltså frågan till ständernas fria pröfning. 
Att genom andra medel än de i representationen deltagande 
rådgifvarnes upplysande meningsyttringar söka inverka pä 
beslutet eller sä till sägandes »per fas et nefas» påtruga den 
andra statsmagten den föreslagna riksdagsordningen, hade un- 
der inga omständigheter varit förenligt med hans grundsatser. 
Om lagen hade antagits, kunde det icke ha varit något tvif- 
vel derom, att han ej skulle hafva nitälskat för dess hand- 
hafvande och värnande hona ficle. 

A andra sidan är det emellertid visst, att hans intresse 
för saken hade svalnat och att han icke sörjde öfver försla- 
gets fall ^). Sviken i sina förhoppningar på framstegspartiets 
understöd, dolde han icke, att han fann en återgång i rege- 



') H. K. H. kronprinsen yttrade, på grund af tidsouiständigheterna. oför- 
behållsamt sin tillfredsstiUlclse med frågans utgång. 



302 

ringsgrundsatserna vara af omständiglieterna påtvingad. Med 
sina frisinnade åsigter hade han stött ifrån sig de konserva- 
tiva grundsatsernas anhängare, som allt tillförene varit rege- 
ringsmagtens pålitligaste vänner, men utan understöd af något 
parti kunde ingen regering bestå. 



En fräjdad skriftställare ^) har i en reservation, föranledd 
af ett konstitutionsutskottsbetänkande, beträffande grunderna 
för representantval yttrat bland annat, att af alla de före- 
träden, som menniskan i det civiliserade lifvet eftersträfvar, 
är penningen det flygtigaste och flyttbaraste. De allmänna 
valens eller, som är det samma, demokratiens princip och pen- 
ningeförmögenhetens princip förena sig sålunda deruti, att de 
sätta det närvarande ögonblickets fordran högre än framtidens, 
ty massan lefver för dagens behof och egaren af penningar 
för konjunkturerna. Dessa två principer i förening upphäfva 
följaktligen begreppet af stat och fädernesland, emedan staten 
är grundad på ett intresse för evärdliga tider och fädernes- 
landet på ett intresse, som är fäst vid en viss fläck af jorden 
och således icke flyttbart. Dä syftet för en på riktiga grun- 
der stäld representation bör vara riktadt åt framtiden eller 
det fortgående, ansåg han alltså bevakandet af för framtiden 
vigtiga intressen icke kunna ske af enskilda, såsom sädana, 
utan af representanter för korporationer (yrkesklasser), enär 
dessa voro oföränderliga, under det att deras medlemmar 
omvexla. 

Om än denna teori kan tåla att i tillämpningen jemkas, 
synes dock användandet af klassvalsprincipen, åtminstone del- 
vis eller såsom förmedlande vilkor, väl vara förtjent att be- 
tänkas. Afven det Axckarsvärd-Richertska förslaget var i 
viss mon grundadt pä klassindelning, derigenom att en afdel- 
') Biskop Agardh. 



303 

ning af valberättigade skulle verkställa valen genom elek- 
torer, ocli en annan, bestående af de högst beskattade, skulle 
välja omedelbart. Ehuru klasser af förmögna och mindre för- 
mögna icke äro sä väl begränsade som yrkesklasser, har lik- 
väl i flera europeiska stater denna representativa organisations- 
form funnits vara för sitt ändamål erforderligen verksam. 



Intet folk torde ännu hafva uppnätt den höjd af allmän 
bildning, att flertalet af till mognad ålder komna män kan 
anses skickligt för lagstiftarekallet. Sä länge detta icke är 
förhällandet, skall genom antagandet af en vallag, grundad pä 
allmänna eller samfälda val, utan förmedling af något annat 
valsätt eller af andra grunder för representationsbeliörighet, 
samhället vara blottstäldt för farorna först och främst att 
utöfvandet af lagstiftarekallet faller i händerna pä ouppl^-sta 
och oerfarna män, främmande för allmänna ärendens behand- 
ling, för det andra att, genom valrättens utsträckning till den 
okunnigaste och ekonomiskt mindre sjelf ständiga befolkningen, 
vägen öppnas för magtlystna folldedare att bemägtiga sig ett 
menligt, inflytande pä valen, och för det tredje, att en enda 
medborgareklass, hvars medlemmar till äfventyrs i valdistrik- 
tens flertal kunna vara talrikare än alla andra klassers till- 
sammans, inom representationen blir förherskande och sålunda 
i tillfälle att mer än tillbörligt tillgodose sina egna klassin- 
tressen pä andra medborgareklassers bekostnad '). Mu man 
icke i denna slutledning se blott ett flygtigt tankespel! En 
motsvarande verklighet ligger utbredd för allas ögon, som 
med någon uppmärksamhet följt de europeiska staternas nyare 
historia. 



') I detta ämne hai- förf. liäraf omständligare uttalat sina äsigter i en 
är 1865 af trycket utgifven skrift, under titel: -Ytterligare bidrag till 
det hvilande representationsförslagets granskning». 



304 

Vid en öfverblick af ofvan omförmälda representations- 
förslag kan ej något finnas mera anmärkningsvärdt, än att 
intetdera förslaget afsåg riksdagens sammanträdande oftare 
än hvart tredje är. Dä deruti instämt äfven sädana folkens 
sakförare som Richert och Geijer, förutsätter det, att repre- 
sentationens längre utsträckta verksamhet för främjande af 
folkets intressen icke af dem ansetts erforderlig eller med den 
nödiga jemvigten emellan styrelsens och representationens 
myndighet förenlig. 

Systemet af samfälda val var demokratiens första seger, 
men den största var de årliga riksdagarne. Endast derigenom 
har, i stater med representativa former af modern snitt, 
demokratien kunnat, såsom skett, tränga regeringsmagten på 
lifvet och förlama dess handlingskraft. 



305 



Skatteförenklingen och partiel ministérförändring 1851. 

I motsats till förständsodlingens naturenliga sträfvande 
till allt större klarhet hade man i Sverige under mer än ett 
hälft årtusende oaflätligen arbetat pä att insvepa kameral- 
väsendet i sådant dunkel, att det grundligaste studium deraf 
knappt räckte till att hjelpligt utreda det. Jordfastigheternas 
skiljaktighet i beskattningshänseende, ursprungligen daterande 
sig frän införandet af rusttjensten, hvars frivilliga åtagande 
Magnus Ladulås uppmuntrade genom befrielse från utskylder 
till kronan, — de mångfaldiga skattläggningsmetoderna, — 
grundräntornas bestämmande i varupersedlar, för att undvika 
beroendet af m^-ntväsendets ostadighet, — dessa skatteper- 
sedlars mångfaldigande, i anseende till de olika föremålen för 
särskilda landskaps jordbruk och binäringar, — räntornas upp- 
låtande till väsentlig del, genom indelning, åt statens lön- 
tagare, — det af beskattningssystemet föranledda behofvet af 
ärliga markegängssättningar, — de härigenom till ytterlighet 
invecklade uppbörds- och redogörelsebestjTcn, — allt detta 
och flerfaldiga andra under tidernas lopp tillkomna anordningar 
inom den kamerala lagstiftningens område hade vid verkstäl- 
ligheten uppenbarat sä väsentliga, i jembredd med folköknin- 
gen och jordstyckningen ständigt växande, olägenheter, att 
man omsider fann det nödvändigt att dermed vidtaga en ge- 
nomgripande reform. 

I anledning af rikets ständers vid 1844—45 årens riksdag 
hos Kongl. Maj:t gjorda framställning dels om räntejiersed- 
larnes förenkling, dels om de indelta räntornas indragning till 
staten, mot anvisande af motsvarande statsanslag, samt om 
de in natura bestämda skatternas lösande efter medelpris. 

Fuhrcniis, Skild rin f/ar. 20 



30('. 

grimdadt pä liera ars markegång m. m., uppdrog Kongl. Maj:t 
den 6 febr. 1846 åt en kommitté att utarbeta en allmän plan 
för beskattningsväsendets samt uppbörds- och redogörelse- 
verkets ordnande, med syfte att afhjelpa de derutinnan före- 
kommande brister och olägenheter '). 

Konungen hyste personligen lifligt intresse för denna re- 
form och uppdrog ät civildepartementschefen att frän Finland, 
hvarest under enahanda förhållanden förenkling af grundskat- 
terna nyligen blifvit tillvägabragt, förskaffa autentika upp- 
13'sningar om det sätt, hvarpå man dervid förfarit. 

Till ledamöter i den tillförordnade kommittéen utsagos 
landshöfdingen i Jemtlands län A. P. Sandström (sedermera 
statsrådet Saxdströmer) såsom ordförande samt kammarrådet 
J. Falkman, sekreteraren i riksgäldskontoret C. Gr. Stuart, 
landskamereraren F. H. Gr assl änder och kamereraren N. A. 
Fredin. Till sekreterare förordnades kamereraren i kammar- 
arkivet C. Sandberg. 

Redan den 30 april 1847 afgaf kommittéen sitt betän- 
kande, hvarom Kongl. Maj:t i den samma är till rikets ständer 
aflåtna proposition i ämnet gaf det väl berättigade vitsord, 
att det vittnade »om ospard möda och ärendets omsorgsfulla 
behandling: '-). 

Betänkandet upptog en stor mängd speciela reglerings- 
förslag, syftande till förenkling och bättre ordnad förvaltning, 

') Kort efter sitt tillträde till regeringen inlät sig konung Oscar I vid 
ett tillfälle samtalsvis på frågan om grundskatters lämplighet, och 
syntes han icke obenägen att lyssna till de stundom sporda yrkandena 
på dessa skatters afskafFande; men sedan hans uppmärksamhet blifvit 
fäst derpå, att eftergift af sådan skatt endast ledde till fördel för då- 
varande innehafvare af skattehemman, enär, i följd af hemmanens der- 
igenom förhöjda saluvärde, de, som sedermera genom köp eller lösen 
till medarfvingar komme i besittning af hemmanen, finge beräkna i 
samma mon högre ränta å kapital, återkom han icke vidare på detta ämne. 

-) Kommittéens ordförande landshöfdingen Sandström erhöll den 26 maj 
1847 adelsbref för att komma i tillfälle att vid riksdagen verka för 
framgång af regeringens förslag i ämnet. 



o07 

väsentligen genom återlösande till staten af till hvarjehanda 
ändamål upplåtna räntor och kronolägenheter ; men det ojem- 
förligt vigtigaste momentet angick frågan om sättet för rän- 
tornas utgående. Kommitterade hade i detta hänseende fram- 
stält tvenue alternativa förslag, det ena, att alla de pä skatt- 
läggning grundade ordinarie räntor mätte bestämmas att utgå 
i penningar, till ett för livar] e egendom sammanfördt belopp, 
beräknadt efter medeltalet af tjugu års markegång, det andra, 
att de dåvarande mångfaldiga räntepersedlarne måtte utbytas 
emot ett färre antal efter vissa bestämda förvaudlingsgrunder. 
Det förra alternativet ansåg kommittéen principielt ega före- 
träde, men, med afseende å de af rikets ständer förut uttalade 
åsigter i ämnet, fann kommittéen sig äfven böra yttra sig om 
sättet för det andra alternativa förslagets verkställighet. Vid 
öfverläggningarna härom i statsrådet förekommo emellertid be- 
tänkligheter emot antagandet af första alternativet, och Kongl. 
Maj:t föreslog derföre rikets ständer, enligt statsrådets enhäl- 
liga tillstyrkande, att antaga det andra alternativet M- 

En senare erfarenhet har ådagalagt, att det frän syn- 
punkten af statens intresse skulle hafva varit vida förmonli- 
gare, om kommittéens förslag enligt första alternativet vunnit 
framgång, enär persedelskattens omsättning till penningeränta 



Det länder skatteförenklingskommittéen till icke ringa förtjenst att i 
sitt betänkande jemväl hafva med bestämdhet utredt den ofta omtvistade 
frågan om skattejemkning. hvarvid kommittéen ledde sig till den slutföljd, 
att, enär den privilegierade jordens friheter vunnit seklers häfd samt 
egendomarue förvärfvats under dessa vilkor och efter det i förhållande 
dertill beräknade högre värde, hvadan besagda friheter icke medförde 
någon vinst för de dåvarande egarne, hvilka godtgjort dem med det 
högre pris som derigenom betingats, likasom å andra sidan den skatt- 
skyldiga jordens värde vid förvärfvandet beräknades till ett i förhål- 
lande till de drygare skatterna lägre belopp, det alltså vore uppenbart, 
att borttagandet af omförmälda friheter skulle, i anseende till deri- 
genom uppkommande minskning i egendomarnes värde, väsentligen in- 
verka på enskild rätt och sålunda icke rättvisligen utan lämplig er- 
sättning kunna tillvägabringas. 



308 

dti kunnat ske efter en för staten fördelaktigare beräknings- 
grund än omständigheterna medgafvo, dä mer än tjugu är der- 
efter beslut härom fattades. Men regeringen förutsäg, att 
rikets ständers bifall till ett sådant förslag icke kunde på- 
räknas, och en allt för tydlig bekräftelse häruppä vans, då 
ständerna i hufvudfrägan icke ens lemnade sitt begifvande till 
det andra alternativet, utan inskränkte sig till antagande af 
vissa i kommittéens betänkande framstälda speciela reglerings- 
förslag af underordnad vigt. 

Dä emellertid det afsedda ändamålet att åstadkomma för- 
enkling af beskattningsväsendet härigenom endast i ringa mon 
var \ninnet, fann Kongl. Maj:t för godt att förnya sin propo- 
sition vid nästföljande riksdag, och enär huf\aidfrägans fall 
vid förra riksdagen hufvudsakligen var att tillskrifva det kon- 
servativa lägrets motstånd, jemkades förslaget i denna del 
så till vida, att de i ordinarie räntan ingående hufvudpersedlar 
skulle bibehållas, men de mindre betydliga eller s. k. smä- 
persedlarne, så vidt de vore af markegäng beroende, förvandlas 
i penningar till visst belopp på grund af näst föregående tjugu 
års markegäng i medeltal; hvarvid Kongl. Maj :t förklarade sig 
vilja, sedan rikets ständer derom fattat sitt beslut samt nödiga 
upplysningar och utlåtanden från vederbörande inkommit, till 
rikets ständer aääta ytterligare proposition med hänsigt till 
bestämmandet af de hufvudpersedlar, hvilka borde till utgående 
pä dittills vanligt sätt bibehållas. 

Landshöfdingen frih. Palmstierna, som var ordförande i 
den riksdagens statsutskott, omfattade med intresse detta re- 
geringens förslag och verkade derför, att till adelns ledamöter 
i nämnda utskotts inkomstafdelning utsagos endast sädana, 
som för förslaget voro gynsamt stämda. Detta blef ock af 
rikets ständer antaget '). 



') På den sålunda bestämda grundvalen skedde den slutliga regleringen 
1855. År 1869 omsattes äfven Iiufvudräntepersedlarne i penningar. 



309 

Propositionen, daterad den 1 febr. 1851, var kontrasignerad 
af statsrådet G-ripexstedt och åtföljdes af en reservation af 
statsråden Wallensteen och GtUNTHer i samma syfte som den 
kongl. propositionen i ämnet af år 1847. Statsrådet Sand- 
STRÖMER, pä hvars föredragning ärendet berodde, hade enträget 
påyrkat, att propositionen sknlle affattas i öfverensstämmelse 
med skatteförenklingskommittéens första alternativ, som afsäg 
all persedelskatts förvandling till penningeränta; men efter 
den under senaste åren vunna erfarenhet af den liberala tid- 
ningspressens hållning gent emot regeringens förslag i reform- 
frågan, var det fruktlöst att söka förmå konungen att afvika 
från sin mera moderata åsigt. OvilKg att kontrasigtiera en 
statshandling, hvars innehåll han icke godkände, anmälde sig 
statsrådet Sandströmer dä till afgäng, hvartill motiv hemtades 
äfven från representationsförslagets fall. Hans afsked bevil- 
jades den 10 jan. 1851, hvar\åd han utnämndes till landshöf- 
ding i Skaraborgs län. Vid sitt inträde i statsrådet hade han 
utverkat sig konungens löfte att vid afgäng erhålla detta län. 
Från ekonomisk synpunkt kunde detta sätt att resignera i 
sjelfva verket betraktas som en lysande befordran. 

Efter det regeringens förslag i representationsfrågan mot 
slutet af år 1850 hos rikets ständer fallit, anmälde äfven 
statsråden Gunther och Genberg hos konungen sin önskan 
att innehafvande embeten frånträda, men de uppmanades af 
Hans Maj:t att tills \ådare qvarstanna. På förn^^ad anhållan 
efter riksdagens slut 1851 erhöll den förre entledigande och 
utnämndes till justitieräd. Den senare qvarblef pä sin plats 
enligt konungens önskan till nästföljande år, dä han öfvergick 
till andliga ståndet och, efter kallelse af vederbörande prester- 
skap, utnämndes till biskop i Kalmar stift. 

Valet af efterträdare åt de sålunda afgängna trenne stats- 
råden utvisade uppenbart, att konungen fuimit sig af omstän- 
digheterna föranlåten att öfvergu till mera konservativa re- 



310 

geriugsgrmidsatser. Till statsråd och chef för finansdeparte- 
mentet utsågs efter riksdagens slut landshöfdingen i Öster- 
götlands län frih. C. O. Palmstierna, till konsultatift statsråd 
hofrättsrädet grefve C. G. Mörner, sedan borgmästaren i Norr- 
köping Lagergren undanbedt sig den honom erbjudna befor- 
dran dertill, samt till statsråd och chef för ecklesiastikdepar- 
tementet domprosten i Lund d:r Henr. Reuterdahl. 



311 



Begrafningshjelpsfrågan. 

Bland egenheterna i den svenska statsinrättningen liar 
det icke varit den minst anmärkningsvärda, att civila och mi- 
litära embets- och tjenstemän varit genom lag förbundna att 
någon tid efter utnämningen tjena utan den för tjensten an- 
slagna lön. Förordnandet derom hade sitt upphof från Carl 
XI, den stränge och hushållsaktige envåldsregent, som enligt 
traditionen hade det karakteriserande yttrandet : »Blifva mina 
embetsmän icke saliga, icke skola de bli rika.» Afsigten med 
löneinnehällningen var ui'sprungligen att bilda en fond, livar- 
ifrän efter tjensteinnehafvarnes död deras familjer kunde er- 
hålla någon nädårsbesparing eller s. k. begrafningshjelp. Det 
passade icke illa tillsammans med det förmyndaresystem, som 
på den tiden var rådande i alla statsförvaltningens grenar. 
Men den fond, som för omförmälda ändamål skulle beredas, 
försvann snart under envåldstidehvarfvet i behofvens botten- 
lösa djup för de allt uppslukande krigskostnaderna. 

Den första författningen om berörda nådärsbesparing (af 
1686) afsäg, att lönerna icke skulle fä tillträdas förr än näst- 
följande kalenderår ingått, utan afseende på hvilken tid af 
året utnämningen skett, men efter åtskilliga förklaringar och 
jemkningar blef stadgandet så tillämpadt, att i h varje fall 
sex månaders lön innehölls, räknadt från och med månaden 
näst efter utnämningen. Under tidernas lopp, och då behofvet 
af pensionskassors bildande för embets- och tjenstemäns efter- 
lemnade enkor och barn gjort sig gällande, utfärdades särskilda 
stadganden om ytterligare löneinnehållningar, under namn af 
vakans- och förslags-liggetidsbesparingar för att till omtör- 
mälda behof bereda någon tillgång. För dessa löneinnehåll- 



312 

ningar, som beräknades från och med månaden efter uppkom- 
men ledighet, voro likväl olika grunder gällande, så att löne- 
innehållningstiden utgjorde för sådana civila tjenster, hvartill 
underdånigt förslag upprättades, tre månader, för de civila 
embeten och tjenster, som af Kongl. Maj:t omedelbart tillsattes, 
tvä månader och för alla militära embeten och tjenster fyra 
månader. 

Ofta och med giltigaste skäl hade stadgandet om inne- 
hällning af ett hälft års lön till begrafningshjelp varit föremål 
för klander. Det var nemligen obestridligt, att, om denna 
lönetillgäng fått uppbäras och förvaltas af tjensteinnehafvaren 
sjelf, den skulle genom förräntning hafva ät hans sterbhus- 
delegare beredt en större, oftast flerdubblad behållning. Inne- 
hållningen hade dessutom för obemedlade tjenstemän ej sällan 
lagt grunden till ekonomiskt obestånd under all deras framtid. 
För de fall, att enibets- eller tjenstemän före pensionsåldern 
afginge från sina tjenster, vore det j em väl en så mycket större 
orättvisa som någon godtgörelse för löneinnehällningen då icke 
egde rum. 

Från administrativ synpunkt var det för öfrigt af bety- 
dande vigt att tillvägabringa en reform i denna del af statens 
bokföring. Knappt någon annan del af denna företedde en 
sådan mångfaldighet och i följd deraf en så invecklad form, 
sä väl hvad angick vederbörande centralembetsverks som under- 
lydande redogörares räkenskaper. 

I anledning af förekommen fråga om förändrade stadgan- 
den i dessa hänseenden förklarade rikets ständer i skrifvelse 
till Kongl. Maj:t af den 2 maj 1818 »det vara en pligt och 
rättvisa emot statens embets- och tjenstemän att söka afhjelpa 
eller åtminstone inskränka deras bekymmersamma belägenhet 
under den längre tid de måste tjena antingen utan eller med 
mindre lön»; men det stannade då vid dessa benägna ord. Ar 
1847 tog skatteförenklingskommittéen äter initiativet i frågan, 



313 

och den 12 nov. samma är aflät Kongl. Maj:t till rikets ständer 
proposition, innefattande förslag dels om upphäf vande af gäl- 
lande stadganden angående så väl begrafningshjelps- som va- 
kans- och förslags-liggetidsbesparingar, dels om anslag till 
arméens och civilstatens pensionskassor och amiralitetskrigs- 
manskassan, såsom ersättning för de inkomster dessa kassor 
af nämnda besparingar åtnjöto. 

Rikets ständer vid dåvarande riksdag funno visserligen 
ock de till stöd för nådars- och begrafningshjelpsbesparingens 
upphörande i den kungliga propositionen åberopade grunder 
vara giltiga och fört] ena synnerlig uppmärksamhet, likväl och 
enär statens inskränkta tillgångar ansägos icke medgifva an- 
visandet af de erforderliga statsanslagen till vederbörande pen- 
sionskassor, funno rikets ständer förslaget för det dåvarande 
icke kumia bifallas. 

Regeringen fann dock frågans lösning icke böra fördröjas. 
Den 15 november 1850 afläts till rikets ständer ny proposition 
i ämnet, i väsentliga delar lika lydande med den förra. Stats- 
utskottet, till hvars förberedande handläggning propositionen 
hänvisades, hade äfven nu de obotfärdigas förhinder. Förfat- 
taren af dessa skildringar, som af ridderskapet och adeln kort 
förut blifvit i statsutskottet invald, uppgaf dock icke hoppet 
om redande af den trassliga härfvan. Jemte flere andra re- 
serverade han sig emot utskottets betänkande, hvilket väl blef 
af preste- och bondestånden godkändt, men af de två öfriga 
stånden återremitteradt. Då utskottet vid besvarandet af åter- 
remissen vidblef sitt förra utlåtande, lät förstnämnde ledamot 
betänkandet åtföljas af en ytterligare reservation, som hufvud- 
sakligen afsåg bifall till Kongl. Maj:ts proposition, endast med 
en förtydligande jemkning i ordalydelsen. Sä väl ridderskapet 
och adeln som borgareståndet fattade beslut i öfverensstämmelse 
med denna reservation, hvarjemte förstnämnda stånd inbjöd 
preste- och bondestånden att, med frångående af deras förra 



314 

beslut, med ridderskapet och adeln sig förena. I borgareståndet 
var det förnämligast en af statsutskottets ledamöter, dåvarande 
rådmannen (sedermera justitieborgmästarenj GtRÄå, som be- 
redde förslagets framgång. Hos ridderskapet och adeln hade 
detta viå den slutliga behandlingen egentligen blott en i de- 
batten uppträdande motståndare, hr C. Ppjxtzexsköld, det 
konservativa lägrets alltid vaksamma utpost, hvars konserva- 
tism var sä förstenad, att han af orubblig vördnad för för- 
fädrens verk tjxktes knappt vilja tillstädja vidrörandet af 
statsbyggnadens åldriga kornicher för bortsopande af spindel- 
väfven och derföre bekämpade hvarje förslag till samhälls- 
skickets förbättrande med en värma och enträgenhet, såsom 
om förändringen skulle leda till ett tillstånd af barbari. 

A"id behandlingen af detta ärende fick man en ny er- 
farenhet af hvad biskop Heurlixs ord gälde bland prestestån- 
dets ledamöter. Inom statsutskottet var det förnämligast hans 
motstånd, som föranledde utskottets afst}T.'kande. Man trodde 
då nog allmänt, att presteståndets afvoghet i demia fråga 
skulle innebära ett misstroendevotum mot den liberale finans- 
departementschefen Sandströmer, som kontrasignerat den sista 
propositionen i ämnet ; men det borde sa mycket mindre miss- 
tänkas, som bemälde departementschef, då ärendet i stats- 
utskottet behandlades, statsrådsembetet redan frånträdt. Sna- 
rare kunde det förmodas, att presteståndets ledamöter funno 
olägenheterna af de omförmälda löneinnehällningarna för civila 
och militä]'a embets- och tjenstemän vara af mindre betydenhet, 
jemförda med dem, som innehafvare af presterliga embeten i 
enahanda hänseende fortfarande måste vidkännas. 

Dagen före den, då adelns ofvannämnda inbjudning skulle 
hos presteständet till afgörande förekomma, hade förf häraf 
audiens hos konungen, hvarvid han begagnade tillfället att 
underställa Hans Maj:t, om han ej skulle täckas tala med 
biskop Heurlix, som händelsevis befann sig i förmaket, vän- 



810 

tände pu audiens, angående regeringens ifrågavarande förslag 
och lägga på hans hjerta angelägenheten af dess framgång. 
Senare pä dagen sammanträffade förf med bemälde biskop, 
som dä trodde sig kunna lofva, att presteständet i morgon- 
dagens plenum skulle bifalla inbjudningen i begrafningshjelps- 
frägan, och han infriade verkligen sitt löfte. Derigenom var 
alltså den oregelbundenhet af hulpen, som under 1G5 är i vidt 
omfattande mon Indragit att inveckla statsförvaltningens redo- 
görelsebestyr. 



316 



Bränvinsiagstiftningen. 

Oscar I hade ett par är före slutet af sin regeringstid 
den tillfredsställelsen att se till verkställighet befordrade 
tvenne af vårt lands lif sfr ägor, för hvilka han varmt nit- 
älskade och hvilkas framgång under den sedermera fördutna 
tiden i flera riktningar mägtigt verkat till samhällets för- 
kofran. Dei] ena af säg reformerandet af bränvinsiagstiftnin- 
gen, den andra fastställandet af en plan för jern vägsbygg- 
nader genom statens egen försorg. Begge frågorna tillhörde 
civildepartementets handläggning. 

Redan långt förut hade missbruket af bränvinsförtäringen 
hos hvarje fosterlandsvän väckt allvarsamma bek^onmer. För 
att på öfvertygelsens väg med förenade krafter söka stäfja 
den tilltagande dryckenskapslasten stiftades mångenstädes 
nykterhetssällskap, och flere nitiska själasörjare gafvo äfven 
i detta hänseende menigheterna kraftig ledning till sedlighet. 
Men dessa bemödanden \åsade sig blott undantagslös frukt- 
bärande. Det blef allt mera uppenbart, att det öfverklagade 
onda huf\nidsakligast hade sin rot i tvenne omständigheter, 
som det endast berodde af lagstiftningen att undanrödja, nem- 
ligen husbehofsbränningen och bränvinets åtkomlighet till allt 
för lågt pris. Att vidtaga åtgärder för åstadkommande af 
rättelse derutinnan var emellertid att draga i härnad emot 
ett starkt och vida utbredt enskildt intresse, som understöddes 
af djupt rotade fördomar. 

Vid början af 1850-talet uppträdde tvenne behjertade män, 
professoren (sedermera generaldirektören) M. Huss och öfver- 
sten O. J. Hagelstam, och togo sig saken an med kraft. Att 



317 

som förkämpar rödja väg till reformerande af samhällsskicket 
i denna del, var, såsom det syntes, deras kallelse. 

Professor Huss, som 1849 börjat utgifvandet af en af hand- 
ling »Om chronisk alkoholssjnkdom » , höll vid skandinaviska 
naturforskaremötet i Stockholm 1851 ett föredi^ag om Sveriges 
endemiska sjukdomar, hvilket särskildt af trycket utgifvits, 
hvaraf ett kapitel handlade om »bränvinsbegäret och bränvins- 
superiet». Han skildrade dervid med lifliga färger denna sjuk- 
domsart och dess följder. Han fann det vara ögonskenligt, 
att, såsom verkan af superiet, svenska folkets sä väl kropps- 
liga som andliga krafter försvagats, och det syntes honom 
vara hög tid att med kraftfull handling söka upprycka det 
onda med sina rötter, om än detta skulle smärtsamt beröra 
enskilda förhållanden. Han ansåg det vara oemotsägligt, att 
husbehofsbränningen vore källan till bränvinsmissbrukets öfver- 
handtagande och att, sä länge denna funnes, någon gräns icke 
kunde sättas för detta missbruk. Han visade faran af föräldrars 
lättsinne att låta sina barn redan i barnäldern vänja sig att 
förtära bränvin ^). Det som, med afseende ä hans samhälls- 
ställning såsom högt ansedd läkare, gjorde hos den tänkande 
allmänheten det djupaste intryck, var dock hvad han intygade 
om de frän superiet härflytande sjukdomar och fortplantandet 
derigenom af kroppslig svaghet och lägväxthet. 

Uti en är 1853 af trycket utgifven skrift, af ringa om- 
fång men sakrikt innehåll, skildrade öfverste Hagelstam verk- 

') I afseende å husbehofsbränningens förderfliga verkningar var författa- 
ren af dessa skildringar tillfälligtvis vittne till en bjertslitande scen 
på en gästgifvaregård i norra Halland. Klarpannan var just aflyftad 
från spiseln och hushållets samtliga medlemmar voro församlade för 
att profsmaka den tillredda drycken. Ett dibarn, som en qvinna (tro- 
ligen modern) bar på armen, blef icke ens undantaget. Qvinnan dop- 
pade en sudd i branvinet och stack den i munnen pd barnet, si-m 
under den jämmerfullaste klagolåt stretade emot detta barbari mod 
alla sina krafter, men förgäfves. Bränvinssuperiet var synbarligen ett 
vigtigt moment i detta folks praktiska sedelära, som i tid borde ini-fvas. 



318 

ningarna af da gällande bränvinslagstiftning såsom ett till- 
stånd af andlig förnedring och undergräfvande af ekonomiskt 
bestånd. Afven han fördömde husbehofsbränningen såsom den 
förnämsta skulden dertill. Med statistiska beräkningar visade 
han, hvilken ofantlig myckenhet säd ärligen här i landet an- 
vändes för bränvinstillverkning, och ledde sig vid uppskatt- 
ningen deraf till en slutsumma för 44 är af 1,800 millioner 
rdr rgs, som bortslösats blott för en onaturlig retning i stru- 
pen. Han uppdrog en jemförelse med landthushällningen i 
Danmark, hvarest, efter det att husbehofsbränningen för mänga 
år sedan der upphört, jordbruket och dess binäringar sä för- 
kofrats, att frän detta land ärligen kunnat utskeppas ganska 
betydliga qvantiteter säd och ladugärdsprodukter, under det att 
Sverige ständigt hade behof att införa ladugärdsprodukter och 
ofta äfven säd. Med betonande af nödvändigheten att såsom i 
andra civiliserade länder betydligt höja bränvinsskatten, vädjade 
han till lagstiftarnes patriotiska beslut i den samhällsvigtiga 
frågan ^). 

Hvad verkan omför malda skrifter haft pä allmänna tänke- 
sättet, kan slutas deraf, att frän särskilda orter i riket till 
regeringen inkommo 298 petitioner om åtgärder till förmin- 
skande af bran vinstillgängen genom skattens betydliga för- 
höjning eller andra kraftiga medel. 

Den väckelse, som härigenom gafs till beslutsam hand- 
ling, var i sjelfva verket icke för konung Oscar I behöflig. 
Han afskydde bränvin. Vid hans måltider fick det icke fin- 
nas -). Hans vedervilja deremot hade än mera stegrats genom 

') När skall den dag randas, då någon förkämpe med lika viljekraft upp- 
träder emot i^oi^^rt/isförbrukningens oförklarliga slöseri, en förbrukning, 
som läkarne intygat vara för helsan skadlig, som hvarken stillar hun- 
ger eller törst, som söndrar umgängeslifvet och som årligen gagnlöst 
slukar millioner, hvarmed mycket samhällsnyttigt kunde uträttas? 

-) Carl Johan förtärde icke bränvin, likasom han ej heller förbrukade 
tobak i någon form; men vid hans hof serverades särskildt bränvins- 
bord för gästerna, efter här i landet gängse sed. 



319 

den erfarenhet, som han hemtat af de till hans afgörande an- 
mälda nådefrägor i brottmål, h varvid det visat sig, att ganska 
mänga gröfre brott blifvit begångna i rusigt tillstånd. Han 
hade derigenom kommit till den öfvertygelse, att bränvins- 
lagstiftningens reformerande var för Sverige en välfärdsfråga 
af den högsta vigt och att den icke borde trängas i bakgrunden 
af någon annan samhällsangelägenhet. 

Chefen för civildepartementet lade ock hand vid ärendet 
con amore. Efter rådplägning med fördomsfria, i landthus- 
hällning och bränvinstillverkning erfarna män utarbetade han 
förslag till grunder för ny författning i ämnet, som enligt 
statsrådets enhälliga tillstyrkande af konungen godkändes. 
Den 9 november 1853 afläts Kongi. Maj:ts proposition derom 
till rikets ständer. Förslaget af såg väl icke att förbjuda till- 
verkning af bränvin för husbehof, men sådana restriktiva vil- 
kor bestämdes, att det svårligen med någon fördel kunde 
göras bruk deraf. Endast enkla pannor, utan ångapparat 
och icke öfverstigande 18 kannors rymd, skulle dervid få an- 
vändas. Vid större eller fabriksbräunerier skulle deremot få 
begagnas hvad redskap som helst, men mäskekarens rymd 
skulle utgöra minst 1,000 kannor. Tillverkningsskatten skulle 
förhöjas så, att den kunde beräknas att utgöra för de större brän- 
nerierna 16 och för de mindre 12 sk. b:ko kannan tillverkadt 
sexgradigt bränvin; bränningstiden skulle inskränkas de två 
första åren till tre och det tredje till två månader årligen; 
rättigheten att tillverka bränvin skulle fortfarande vara fästad 
vid jorden; de bränvinsbränningsredskap, som förut varit i 
bruk och icke blefvo användbara efter de nya föreskrifterna, 
skulle, om egaren det åstundade, inlösas af staten mot ko]i- 
parens värde, med tillägg af tio procent. För öfrigt förkla- 
rade Kongl. Maj:t sig vilja, efter inhemtande af rikets stiin- 
ders beslut rörande beskattningsfrågorna samt de erforderliga 
ansvarsbestämmelserna, låta utgå förordning i ämnet och der- 



320 

vid meddela de kontrollföreskrifter samt öfriga ekonomiska 
ock ordningsstadganden, som kunde pröfvas nödiga och för 
ändamålet lämpliga. 

För den förberedande handläggningen af detta ärende be- 
slutade rikets ständer i anlediiing af hos ridderskapet och 
adeln väckt motion, tillsättande af ett särskildt utskott med 
sex ledamöter frän hvarje stånd i). Detta utskott afgaf ett 
fullständigt förslag till förordning angående vilkoren för brän- 
vins tillverkning, hvilket förslag till sitt syfte hade nära för- 
vandtskap med den kongl. propositionen i ämnet, men i vissa 
delar var derifrån afvikande. Hufvudsakligast skilde det sig 
deruti, att rättigheten att tillverka bränvin icke skulle vara 
uteslutande fästad vid jorden, utan äfven tillkomma en hvar, 
som till idkande af fabriksnäring vore behörig, äfvensom att 
tillverkningsskatten bestämdes till lö sk. b:ko kannan sä väl 
vid mindre som större brännerier. Derjemte föreslogs anstäl- 
landet af särskilda kontrollörer vid de större brännerierna för 
mätning och profning af det tillverkade bränvinet. Emot för- 
slaget reserverade sig samtliga bondeståndets ledamöter i ut- 
skottet. 

Ridderskapet och adeln samt preste- och borgarestånden 
godkände utskottets förslag med mindre väsentliga detaljför- 
ändi^ingar. I förstnämnda stånd ,voro frili. A. C. Raab, sär- 
skilda u.tskottets ordförande, samt hrr F. Braunerhjelm och 
A. VON Hartmaxsdorff -) de förnämsta kämparne för reformen. 

Emellan bondeståndet och de öfriga stånden var menings- 
skiljaktigheten rörande detta ärende vidgad till en oöfverstig- 
1ig klyfta. Sä stark var motviljan hos förstnämnda stånd 

') Motionen bifölls af ridderskapet och adeln- samt preste- och borgare- 
stånden, men afslogs af bondeståndet. 

^) vox Hartmaxsdorff, som i de flesta andra priucipiela frågor manligt 
och obcijligt brottades med de nya idéernas förfäktare, stälde sig der- 
emot i de reformerandes främsta led, då det gälde bränvinslagstiftiiingen, 
likasom han ock hyllade den nyare tidens åsigter i läroverksfrågan. 



321 

emot utskottets förslag, att ståndet icke blott för egen del för- 
kastade det, utan ock sökte förliindra verkan af de öfriga stån- 
dens i frågan fattade beslut. Da nemligen, efter besvarandet 
af återremiss och tvenne bordläggningar, hufvudfragan hos 
bondeståndet till pröfning förekom, yrkade Bengt Gudmuxds- 
sox, att förslaget måtte remitteras till bevillningsutskottet, 
med anmodan att utlåta sig angående beskattningsfrugan, livar- 
förutan ärendet ansågs icke böra till öfverläggning upptagas. 
Med erinran derom, att särskilda utskottet blifvit i grundlags- 
enlig ordning tillsatt för att behandla ärendet i sin helhet, 
och att, då utskottets betänkande nu för tredje gängen före- 
kom, det borde enligt 49 § R. O. till afgörande företagas, 
vägrade talmannen (Strindlund) proposition ä berörda yr- 
kande, hvilken vägran, sedan ståndet genom omröstning hän- 
skjutit frågan om lagenligheten deraf till konstitutionsutskot- 
tets pröfning, blef af detta utskott godkänd. 

Vid ärendets derefter förnyade föredragning j-rkade flere 
ledamöter afslag å särskilda utskottets memorial och dess 
läggande till handlingarna. Afven å detta yrkande fann tal- 
mamien sig föranläten att vägra proposition, af skäl, bland 
andra, att intet stånd egde undandraga sig att pröfva och åt- 
göra, om och till hvad belopp en föreslagen bevillning skall 
utgöras; och blef denna vägran, då frågan om dess lagenlig- 
het ock till konstitutionsutskottets pröfning hänsköts, lika- 
ledes af detta utskott gillad. 

Derefter beslutade bondeståndet att bibehålla förut gäl- 
lande förordning i ämnet, endast med den förändring, att till- 
verkningsafgiften skulle för en månad utgå till lika belopp, 
som förut egt rum för sex månader. 

För särskilda utskottet, som först nu kommit i tillfälle 
att föreslå voteringspropositioner i afseende å beskattnings- 
frågan, var således ej annat val än att mot ridderskapets och 

FåhrcEiis, Skildrinr/ar -1 



322 

adelns samt preste- ocli borgareståndens sammanstämmande 
beslut uppställa verba formalia af den af bondeståndet an- 
tagna beskattningsgrund såsom kontraproposition, ehuru det 
var uppenbart, att, om kontrapropositionen blefve rikets stän- 
ders beslut, den föreslagna förordningen, såsom b^-ggd på helt 
andra grunder än den förra författningen, skulle blifva overk- 
ställbar. En sådan utgång af voteringen var dock ingalunda 
att befara. Ja-propositionen eller adelns, preste- och borgare- 
ståndets beslut i beskattningsfrägan segrade i förstärkta stats- 
utskottet med stor röstöfvervigt, och detta skulle ha blifvit 
fallet, äfven om bondeståndets samtliga ledamöter i utskottet, 
af hvilka de flesta afhöllo sig från voteringsförrättningen, 
deruti hade deltagit. 

Enär författningsförslaget i alla andra delar än den an- 
gående beskattningen genom de trenne ståndens godkännande 
\T.innit kraft af rikets ständers beslut, hade den grannlaga 
stridsfrågan nu ändtligen å representationens sida erhållit 
sin lösning, och kort derefter blef den nya förordningen i 
ämnet, öfverensstämmande med rikets ständers beslut, utfärdad. 



Att den förändrade lagstiftningen i denna del, såsom der- 
med afsedt varit, för samhället framgent skall bära välsig- 
nelserik frukt sä väl i moraliskt som ekonomiskt hänseende, 
kan icke vara tvifvel underkastadt. Reformen skall i vårt 
lands häfder blifva betecknad såsom en af de vigtigaste af 
Oscar I:s styrelseåtgärder. Tvenne omständigheter kunna 
dervid icke blifva obeaktade, den ena, att konungen utan 
någon ändamålet motverkande undfallenhet för ett vidtom- 
fattande klassintresse och i trots af fastgrodda fördomar stälde 
sig i spetsen för denna samhällsfrågas genomförande, och den 
andra, att åtgärden vidtogs, innan det var för sent. ]\Ied 



323 

uppmärksamhet pä det sega motståndet och en senare tids 
härmed gemenskap egande tilldragelser inom representatio- 
nen lider det nemligen icke någon gensägelse, att det var 
ståndsförfattnin(;c )i , som gjorde framgången af denna reform 
möjlig. 



324 



Ett ord om vår styrelseform och en sidoblick på vår tids förvillelser. 

Grundsteneu för den år 1809 uppförda statsbyggnaden var 
grundsatsen om konungens rätt att allena stjra riket under 
förbindelse att inbemta upplysningar ocb rad af det ansvariga 
statsrådet. Beträffande rädgifvarnes ställning till konungen 
kan från grundlagens bokstaf icke liärledas någon grund för 
annan mening, än att de samtliga, utan afseende pä benämning 
eller tjensteälder, i utöfvandet af sitt rädgifvarekall sinsemellan 
äro fullkomligt likstälda, ocb i öfverensstämmelse dermed vet 
grundlagen ej lieller af någon annan cbef för konseljen än 
konungen. A ena sidan är det konungens obestridliga rätt 
att fä inbemta sjelfständigt afgifna rad af statsrådets leda- 
möter kvar för sig. A andra sidan är det uppenbart, att grund- 
lascsstiftarne med denna statsrådsledamöternas inbördes obe- 
roende ställning afsett en vigtig konstitutionel garanti. 

Under ståndsriksdagarne bar fråga varit väckt om för- 
ändring i ordalagen af den grundlagsparagraf, som bestämmer 
konungens rätt att styra allena, men i afseende ä statsråds- 
ledamöternas ställning sins emellan ocb till konungen bar, 
ehuru önskvärdt det alltid må vara att i fråga om allmännare 
regeringsgrundsatser öfverensstämmelse dem emellan är rå- 
dande, något förslag till grundlagsändring icke förekommit. 



Det bar dock någon gång erinrats derom, att vi böra bålla 
jemna steg med tidens konstitutionela utveckling, med afseende 
icke blott pä representationssättet, utan äfven ä styrelseformen, 
som ansetts bristfällig deruti, att den icke afser solidaritet 
i rådslasen. 



325 

Hvarje anmärkning af denna art syftar uppenbart till 
ministerstja^else, ty den kan endast utgä frän den förutsätt- 
ning, att statsrådets främste ledamot, ehuru han de jure icke 
är konseljpresident i vanlig konstitutionel mening, kan, om 
magten är honom kärare än lagen, faktiskt blifva det. Men 
möjligheten af, att ett sådant förhfillande och, säsom följd deraf 
den nödiga ansedda solidariteten inom statsrådet skulle kunna 
vid utöfningen af regeringsbestyren praktiskt utbilda sig, för- 
utsätter äter icke allenast, att statsrådets öfriga ledamöter 
villigt underkasta sig den förödmjukande ställning att i sina 
rådslag låta leda sig af den främste ledamoten, utan ock att 
konungen kunde med likgiltighet finna sig i ett system, som, 
genom perspektivet af hela konseljens afgäng, derest i något 
fall dess enhälliga råd icke biföUes, ögonskenligen afsåge att 
lägga band på hans grundlagsenliga handlingsfrihet och sålunda 
i sjelfva verket öfverfl^-tta den honom tillkommande magt- 
ställning till det solidariska statsrådet, — ett system, hviket, 
om det kunde upprätthållas, skulle till sin verkan hafva den 
närmaste förvandtskap med statsskicket i denna del under 
frihetstidens namnstämpelperiod. 

Att det konstitutionela statsskicket pä sin tid med natur- 
nödvändighet framgått ur den kultiirgrad, som de europeiska 
folken dä uppnätt, hvem dristar att förneka detr Men detta 
statsskick är mer än något annat elastiskt och kan svårligen 
definieras såsom en orubblig dogm. Så mj^cket är dock visst, 
att, likasom hela verldsordningen är beroende af ett eqvili- 
brium, sä kan ej heller magtför delningen inom de borgerliga 
samhällena frigöras från denna naturlag. Har det nii visat 
sig, att i vår styrelseform något brustit i den nödiga jemvigten? 
Har vär grundlag i denna del verkat något ondt eller någon 
olägenhet? Är värt samhällstillstånd sådant, att vi måste 
anlita den första kuranstalt, som erbjuder sig? Och, om sä 
vore, är det då i något land, der den konstitutionela utvtn-k- 



326 

J ingen anses liafva hunnit längst, som vi skola söka ledstjernan 
för vårt fortgående pä denna bana? 

Redan några år före det sista konungadömets i Frankrike 
fall proklamerades der majoritetsregering eller, med andra 
ord, regeringsmagtens förläggande hos folkrepresentationen, 
vid hvars sida skulle stå en verkställande myndighet, som 
fick namn af regering. Det var i sammanhang dermed, som 
till folkväldets förhärligande det fans nödigt, att från den 
kungliga titulaturen utdöma orden »med Guds nåde» '). En 
efterhärmning af detta styrelsesystem vore likväl ett fullstän- 
digt revolutionerande af vår nu gällande regeringsform; ty 
likasom konungen skulle blifva föga annat än en skuggbild 
genom ministerstyrelse, så blefve både han och hans statsråd 
det genom parlamentarish styrelse. 

Demokratien kan icke stanna vid det nu upphunna sta- 
dium på det sluttande planet, men äfven om så vore, hvad 
förvissar för öfrigt derom, att de styrelseformer, som tidens 
konstitutionela utveckling tros anvisa till efterföljd, skola till 
sina grunder länge bestå? Historien lär oss, hurusom mer 
än en gäng de borgerliga samhällena råkat in i irrgångar, 
som, dä de förr eller senare efter hvarjehanda vedermödor 
måst öfvergifvas, endast efterlemnat varnande lärdomar. 

Sädana allmännare förvillelser hafva uppenbarat sig icke 
blott inom det politiska området, utan äfven inom det seciala 
lifvet och pä vetenskapernas fält. 

I vårt tidehvarf finnas nog de, som låna ett villigare öra 
till den lära, enligt hvilken menniskans rol är afslutad med 
det jordiska lifvet, än till hvarje religion, som ställer i utsigt 
ett lif efter detta, der det är att vänta ransakning och dom, 



') Såsom om vi icke alla samt och synnerligen vore hvad vi äro med 
Guds nåd. Men det gifves ett slags statsförbättrare, som synas helst 
vilja glömma, att det finnes en magt, inför hvilken alla magter på vår 
syndfulla jord, folkmagten inberäknad, äro jemförelsevis blott stoft. 



327 

och stärker demia lära icke tillförsigten hos den propaganda, 
som i våra moderna samhällen här och hvar uppreser sig med 
öppen krigsförklaring emot det bestående rättstillståndet, icke 
är den egnad att stödja eller befästa detta tillstånd. 

Försynens vägar äro ofta för menniskoförnuftet dolda; 
men om vi kunna tro, att den sjelfsväldsanda, hvartill vår 
tids socialistiska rörelser urartat och som hotar att åter för- 
vilda de civiliserade folken, eller de materialistiska läror, som 
från åtskilliga lärostolar och i tryck spridas, skola hafva en 
varaktig framtid, eller att de på mensklighetens utvecklings- 
bana hafva betydelsen af annat än pröfvande medel, dä för- 
tvifla vi om värt slägtes ädlare bestämmelse än ogräsets på 
marken. 



328 
Bilasra. 



Förteckning öfver de af Carl XIV Johan från enskilda tillgångar 
anvisade utgifter för allmänna ändamål under tiden från 1810 till 
och med 1827, på befallning meddelad af konungens en- 
skilda byrå. (Se sid. 159.) 

(Öfversättning från franskan, i .'sammandrag.) 

]. För milituva ändamål. 

Rdr b:ko. 

Dotation till svenska arméen i Norge 215,000 

Till arméens ackordsaraortering 32-1,866: 32. 

» flottans d:o 31,000 

» förhöjning af underofficerares och soldaters pensioner 40,000 
» förhöjning af officersenkors pensioner 5,000 rdr år- 
ligen, motsvarande ä 5 proc. ett kapital af... 100,000 

:> förhöjning af officerarnes vid 6 indelta regementen sold 100,000 
Gratifikationer till generaler och officerare af alla grader 90,000 
Til! underofficerare och soldater, som kommit till Stock- 
holm att söka pensioner 20,000: 

» flottan för inköp af 500 skeppund hampa 1812 och 1813 32,870: 
» inköp af 900 nj'a gevär, som lemnats till krigskollegii 

disposition 1815 10,800: 



Summa 964,536: 3*2. 

Dessutom hade till arméen gifvits följande summor, nemligen : 

Dotation till svenska arméen i Tyskland 860,000: — 

Gratifikation af en månads sold till officerare 

och soldater vid svenska arméen i T^^skland 180,000: — 
Till inedaljfonden 80,000: — 

Anm- De tre sista summorna äro icke förda inom linien, emedan de 
icke utgått af Carl Johans enskilda medel. Den första och den 
sista af dem hafva anvisats på pommerska dominialfonden samt 
den andra å krigsfonden. 



329 

2. Till föremål inom ätt civila området. 

För åtgärder 1811 och 1812 till återförande af vexel- 

Uiirsen från 136 till 84 sk 170,000: — 

Till landshöfdingen i Örebro län för särskilda allmänna 

anordningar 1812 5,000: — 

» statssekreteraren Hosenstein för upprättande af en 

skola i Örebro 1812. ._•. 3,333: 16. 

Kostnader för resan till Åbo 1812 50,000: — 

Till inköp af hingstar, att fördelas på länen, för häst- 

afvelns förbättrande, 1813 50,000: — 

» de hrandskadadc i Götrborg 1813 10,000: — 

Understöd till Kronobergs län, att utdelas genom laiids- 

höfdingeus försorg 2,000: — 

Till institutet för döf stumma.... 10,000: — 

Kostnader för negociationer 1812 — 1814, emot redo- 
visning af grefve af Wetterstedt samt hrr v. 
ScuuLZENUEiM och d'Ohsson 300,000 

För slottels reparation utvändigt 1813 och 1814 50,000 

> reparation af Drottningholms slott 4,000 

Till musikaliska akademien och akademien för de sköna 

konsterna 2,000 

» de allmänna hospitalen 1815 40,000 

> barnbördslmset 1815 20,000 

» serafimerlasarettet 1816 20,000 

;> fattigunderstöd i Göteborg och Stockholm. 20,000 

;> belöningar ät utländingar för Sverige gjorda tjenster 

1811— 1827 220,655: 

För åtgärder till bibehållande af brödpriset i hufvudstaden 
i förhällande till ett spanniålspris af 12 rdr tun- 
nan, samt för reglerande af vexelkursen efter riks- 
dagen 1815 280,000: 

Hushyra och traktamente åt de svenska kommissarierna 
för förhandlingar med Norges storthing 1814 samt 

för deras kanslibiträden 35,000 

Riksståthållarcns etablerande 1814.... 16,000 

Ytterligare d:u 1816. 15,000 

Till förskönande af de öppna platserna samt för kaj- 
byggnader i hufvudstaden 1815—1824 285,000: — 

» hufvudstadens pauvres honteux, att förvaltas af un- 

derstödskommittéen 1816 .- 10,000: — 

» amortering af landshöfdingackorden 91,666: 32 

» staten öfverlemnade juveler, som Hans j\Iaj:t ärft 
efter konung Carl XIII, värderade af ^lichaelson 
& Benedicks till 13,300: 24 



Trn^l^^^. l,000,(i00: (.o. 



330 

Transp. 1,000,000: 00. 

Till veterinärundervisiiingsanstalten i Stockholm 1819.. 29,000: — 

» universitetet i Upsala, bidrag till liibliotcksbyggnadeii 30,000: — 

» ett arbetshus i Upsala län 3,333: ig. 

» de brandskadade i Göteborg 1821 2,000: — 

» d:o i Norrköping 1822 10,000: — 

» Norrköpings fattige 1822 och 1823 800: — 

» de brandskadade i Borås 1822 5,GGG: .32. 

» hufvudstadens pauvres honteux den 23 dec. 1822. 15,000: — 

» en fattiganstalt vid Ranilösa 8,303: 20. 

» stora operan frän 1816 till 1827 195,660: 32. 

Understöd till behöfvande och gåfvor till åtskilliga stä- 
der 1811 — 1827 475,767: 16. 

Pensioner 1811 — 1827 130,619: 40. 

Understöd åt åtskilliga tjenstemän 129,255: — 

Till de brandskadade i Norrköping 1826 2,000: — 

» d:o i Borås 1826 1,000: — 

Juvelsmycken, gifna under Hans Maj:ts resor i landet 

1811 — 1827 112,600: — 

Till prins Oscars skola i Göteborg 1,000: — 

» sällskapet De fattiges vänner d:o 1,000: — 

» Willinska skolan d:o 4,000: — 

» en fattiganstalt i Halmstad 2,000: — 

» d:o i Varberg 1,000: — 

» nybyggnad för en skola i Örebro 5,000: — 

Reparation af Rosersbergs slott (utöfver statsanslaget) 

1818 — 1827.... 20,000: — 

Summa 2,907,365: 44. 



Anm. 1. Uti tablån upptages äfven ett belopp af 88,102 rdr 12 sk., 
som utöfver revenyen utgifvits för underhållande af Elfdals 
porfyrverk. 

2. Utom liuien upptagas utgifterna för möblering af Stockholms 
och Rosersbergs slott till mer än 150,000 rdr. 

3. En särskild förteckning å utgifter af enskilda medel till all- 
^. manna föremål i Norge 1814 — 1827 upptager ett totalbelopp 

af rdr 894,627: 2 4. 



331 



Uppgift å de inkomster, som af Carl Johan från svenska stats- 
verket uppburits från den 21 aug. 1810 till den 31 dec. 1827. 

Rdr b:ko. 

Resekostnad och etablering 1810 40,000: — 

Civil-lista såsom kronprins, från 21 aug. till årets slut, 

å 66,6662/3 idi- - - 25,925: 4-1. 

d:o 1811 och 1812 å 66,666% rdr årligen 133,333: 16. 

d:o 1813—1817 å 100,000 rdr.. 500,000 

d:o 1818, 3 månader, d:o 25,000 

och såsom konung å 320,000 rdr, O m:r 240,000 

d:o 5 år d:o d:o 1,600,000 

d:o 4 år d:o ä 420,000 rdr, 1,680,000 

Årlig ränta från riksgäldskontoret k 200,000 rdr, från 

och med 1815 till 1827 års slut, 12 år 5 m:r.. 2,483,333: 16 



Summa 6,727,592: 28. 



Innehåll. 



Första tidskiftet 1825—1839. 

Sul. 

1. Svensk-Norska kommittéeu 1825 för afgifvande af förslag till för- 

fattning angående de förenade rikenas ömsesidiga handels- och 
sjöfartsförhållauden 1. 

2. 1834 års kommitté för utarbetande af förslag till erforderliga för- 

ändringar i gällande tulltaxa och öfriga författningar rörande 
tullverket G. 

3. Underhandlingar emellan Sverige och Danmark 1836—1838 angående 

sjöfarts- och tullförfattningarna 12. 

4. 1839 års kommitté för öfverseende af dä gällande tulltaxa och med- 

delande af förslag till de dcruti af omständigheterna påkallade 
förändringar 16. 

5. Det första skandinaviska naturforskaremötet 21. 



Andra tidskiftet 1840^1844. 

6. Regeringens ställning till riksdagen 1840. Ministérförändringen 

samma är 27. 

7. Förstärkta statsutskottets voteringar juli 1840 och den deraf för- 

anledda ministerkris 48. 

8. Riksdagens upplö.sning ifrågasatt 54. 

9. Förstärkta statsutskottets voteringar sept. 1840. Kabinettskassans 

öde. Abdikationsplaner... 57. 

10. Den nj-a konseljen af konungen anbefald att meddela sina åsigtcr 

angående 1812 års politik 73. 

11. CäRL Johans ställning till representationsreformfrågan 79. 

12. Pensionsfrågor, föranledda af statsrådets förändrade organisation.... 82. 

13. Skattereduktions förslagen vid 1840—41 årens riksdag 85. 

14. Tullfrågans behandling vid denna riksdag 88. 



334 

Sid. 

15. Organiserandet af en styrelse för allmänna arbeten 91. 

in. Landsliöfdingeackordsregleringen 99. 

17. Ministérförändringen efter riksrättsförhandlingarnas slut 103. 

18. Opinionsnämnden 107. 

19. Landtbruksakademiens reorganisation 121. 

20. Ett enskildt bemedlingsförsök för den eviga freden 124. 

21. Förra tiders centralisatio n af allmänna förvaltningsärenden 127. 

22. Formen för interimsregeringar 129. 

23. Tillämpning af 38 § R.F -. 135. 

24. 'Ett skogsliushållningsärende 138. 

25. K. resolution om Liudebergska teatern 141. 

26. Studentmötet i Stockholm 1843 145. 

27. En misstänkt spejare - 148. 

28. Carl Johans linansteori 152. 

i/ 29. Carl Johans välgörenhet 158. 

30. Carl Johans sista regeringshandling 161. 



Tredje tidskiftet 1844-1854, 

31. Oscar I:s tillträde till regeringen 164. 

32. Ministérförändringarna 1844 167. 

33. Unionskommittéen. Unionsvapnet och unionsflaggan 170. 

34. Oscar I:s första eriksgata 180. 

35. Oscar I:s nitälskan för byggnadskonsten 183. 

36. Indragningsniag-tens upphäfvande 187. 

37. Episoder frän riddarhuset 1844—1345 191. 

38. Ytterligare om formen för interimsregeringar 196. 

39. Entreprenadskjutsens reglerande 199. 

40. Karaktersfullmagterna 202. 

41. Reform af arfslagstiftningen 206. 

42. Teknologiska institutet 217. 

43. Oscar I:s motvilja att tillämpa dödsstraifet 223. 

44. Den första svenska jernvägskoncessionen 225. 

45. Författningarna angående bergshandteringen 231. 

46. Näringslagstiftningen 2.35. 

47. Spanmålsexportförbudet 1847 243. 

48. Marsoroligheterna i Stockholm 1848 248. 

49. Upprättandet af en medborgarevakt i Göteborg 1848 254. 

50. Ministérförändringen 1847-1848 258. 

51. Tullfrågan 1844—1848 263. 

52. Frågan om representation.sreform 272. 

53. Skatteförenklingen och partiel ministérförändring 1851 305. 

54. Begrafningshjelpsfrågan 311. 

55. Bränvinslagstiftningen 316. 



335 

Sid. 
ÖG. Ett ord om vär styrelseform och en sidoblick på vår tids för- 
villelser 324. 



Bilaga. 



Tablå öfver konung Carl Johans utgifter af enskilda medel till all- 
männa ändamål åren 1810—1827 och hans inkomster frän statskassan 
under samma tid 328. 





Rättelser. 






10 rad. 3 stål 


■: sådana 


läs: 


sädana frågor 


20 ^^ 1 ^ 


förbrytelsens 


> 


förbrj'telsers 


31 sista rad » 


J. H.' 


>i 


J. G 


40 näst sista » 


Hvad 




Af livad 


112 näst sista >■ 


hvarje, 


i 


bvar tredje 


143 sista js 


någon 


i 


någon i 


147 rad. 1 » 


studentens 


s 


studenters 


155 » 25 » 


uppgifven 


» 


uppgifvet 


158 » 22 » 


ant3'dda 


» 


uttydda 


179 v 5 ^ 


blifvit 


» 


för Sverige blifvit 


180 ) 5 ^ 


månad 


i 


månad 1844 



J 



X.ÖMANSSON'^' 
BOKBINDERL